Jag hade nu varit i Tokyo två och en halv vecka. Jag kunde verkligen känna min hemlängtan, troligtvis på grund av att vi inte fick gå omkring som vi ville och allt riset som vi fick till frukost och middag. Idag skulle vi till marknaden, med lite tur så skulle jag hitta det som stod på min inköpslista, ett vykort och en telefon-talisman.
 Dagen började precis som alla andra, först frukost, sedan någon timmes lektion och sen skulle vi alla träffas ute på gården för att ta tåget gemensamt till marknaden. När vi kom fram möttes vi utav en vägg av människor. Akihabara var ingenting jämfört med det här. Stånd var utsatta till höger och vänster. De sålde kimonos, blommor, svärd, pilbågar, tyger, målningar, solfjädrar, geta (traditionella sandaler). De hade allt förutom elektroniska prylar.
 Nu fick vi gå omkring hur vi ville tills vi skulle åka hem.
Perfekt, fram med inköpslistan och påbörja sökandet.
Det dröjde inte länge förrän jag hittade ett stånd som sålde telefon-talismaner. Varje talisman har sin egen kraft, den jag fick ifrån Ayaka var ”ge järnet, satsa allt”. Det var mycket människor och jag ville inte trängas för länge så jag tog en slumpmässig och hoppades på det bästa. I slutändan visade det sig att man själv fick ge kraften till den talisman-typen jag hade köpt. En pryl nere, en kvar. Tyvärr så hittade jag inga vykort på marknaden. Istället skaffade jag mig en solfjäder, ett träningssvärd, ett par geta och en nyckelring. Solfjädern kom väl till användning i den kvava och varma luften.

Efter jag hade hittat det jag kom för så började jag märka av min känslighet till storstäder och mycket människor och jag blev illamående och svimfärdig igen. Ken märkte hur jag mådde och frågade om vi skulle åka tillbaka till centret vilket jag tackade ja till. Vi bildade en grupp som skulle åka tillbaka nu och resten fick stanna kvar en stund till. När vi kom tillbaka till centret så hittade jag vykort i service butiken där vi alla köpte vår Pocky. Okej, då hade jag skaffat allt på min lista.

Efter en stund insåg jag hur dum jag hade varit genom att köpa ett långt träningssvärd, hur skulle jag frakta hem det? Erik hade också köpt sig ett svärd så jag frågade honom om han hade en plan men det hade han inte. Ett alternativ var att posta hem det men det skulle bli väldigt dyrt, ett annat alternativ var att ta det som extra paket på planet men ett extra paket kostar 1000kr. Jag visste inte vilken metod som skulle vara billigast och mest effektiv. Till slut gjorde jag och Erik en överenskommelse om att lägga våra svärd i ett gemensamt paket och betala 500kr var. Då var det problemet ur världen.

 Det jag tyckte var dåligt var att många skyltar och beskrivningar på saker var bara på japanska utan någon engelsk översättning vilket gjorde det omöjligt att läsa vad allt handlade om. Men det var en trevlig upplevelse oavsett. Jag trodde det värsta besöket skulle vara vår sista utflykt till Akihabara men jag hade fel, det var utflykten till animationsskolan. När jag fick veta att vi skulle till en animationsskola såg jag mest fram emot det eftersom jag tycker om att hålla med digital konst på fritiden, jag såg detta som en möjlighet att ställa frågor och lära mig men jag blev mycket besviken.
Vid introduktionen såg vi en animerad reklamfilm. En ansvarig för skolan berättade om vad de sysslade med men han kunde inte engelska så Ken var tvungen att översätta åt oss. Efter introduktionen delades vi upp i två grupper, den ena skulle animera och den andra programmera. Jag hamnade i programmeringsgruppen. Vårt jobb var att skriva datakod till en spelkaraktär, vilket skulle se till att den kunde röra på sig. Vi fick ett papper med instruktioner och eftersom vi följde instruktionerna ordagrant lärde vi oss inget. Värre blev det när vi gick in i animationssalen.
 Vi skulle få en delfin att simma, även här fick vi ett papper med instruktioner. Steg 1: gör det. Steg 2: gör det andra. Det var en mycket tråkig och seg process bara för att det inte gav något tillbaka, ingen kunskap alls. När vi var klara fick vi en broschyr om vad skolan handlade om i djupare detalj, det var en trevlig present förutom att den var helt på japanska, inte ett enda ord i den var på engelska. När vi kom tillbaka till centret var jag på mycket dåligt humör.

Bättre blev det inte när vi åkte ut till Shibuya. Shibuya är mest känt för dess enorma övergångsställen, flera hundra människor korsar den gatan varje gång det blir grönt ljus. Samt att Shibuya har precis som Akihabara obegränsat antal med olika affärer. Och precis som i Akihabara började jag snabbt känna mig snurrig och illamående. Mina lärare insisterade att jag skulle gå till en affär och köpa något. Köpa vadå? Jag åkte inte till Japan för att köpa på mig en massa saker och dessutom hade jag redan skaffat det jag skulle. Vi skulle vara här två och en halv timme, det fanns inte några bänkar så jag letade upp en hård och kall stentrappa att sitta på för att fördriva tiden.
 Jag hade sällskap utav en i gruppen som inte heller tyckte om att shoppa. Även med sällskapet gick tiden väldigt långsamt. När vi kom tillbaka till centret hade jag väldigt stor hemlängtan. Jag var trött på betongdjungeln, trängseln, allt oväsen från alla butiker, att vi inte fick röra oss mer fritt och jasminriset till frukost och middag. Jag hade svårt att förstå att jag redan hade tröttnat på mitt livsmål. I sju år har jag velat att åka till Japan och nu när jag äntligen är här klarar jag inte ens av tre veckor.

De två sista aktiviteterna var mycket mer intressanta och avkopplande. På blomsterarrangemanget fick vi ett skumblock och en massa olika blommor, löv och kvistar som vi fick klippa och sätta ut i skumblocket. Det färdiga resultatet var en obeskrivlig vacker upplevelse. Självklart kunde vi inte behålla dem för det var omöjligt att frakta hem dem. Lite synd men fullt förståeligt.

Nu var det bara en sista sak och det var kalligrafin. Det var mycket avkopplande. Bläcket vi fick var särskilt gjort för kalligrafi och nästan omöjligt att få bort om det skulle hamna någon annanstans än på kalligrafipappret. Därför var alla borden täckta med tidningspapper. Kalligrafipappret var så tunt att man kunde se igenom det. Pappret hölls fast utav en metallisk vikt. Vid sidan om var det en kruka med ett flertal olika penslar, långa, smala, tjocka och breda.
 Vi lade en hand vid sidan om pappret och den andra handen skulle hålla om penseln. Efter vi hade haft en liten genomgång hur allt gick till så kunde vi antingen välja att skriva kanji (kinesiska tecken som adopterats utav japanskan) från en bok eller kanji som vi hade lärt oss sen tidigare. Först skrev jag ai, sekai och tomodachi. (Kärlek, världen och vänner). Sen skrev jag namnet på en magisk formel som var från en anime, senkei senbonzakura kageyoshi. Flera utav lärarna försökte läsa det men ingen av dem visste hur det skulle uttalas förutom Ryuta-sensei som också hade sett samma anime. När vi var klara hade vi uppställning då vi skulle visa upp vår kalligrafi.
 Till skillnad från blomsterarrangemanget kunde vi behålla våra kalligrafipapper. Den sista aktiviteten var nu över om man inte räknar med det sista besöket till Akihabara som vi skulle göra imorgon.

Oväntat nog var den utflykten inte alls så farligt som jag trodde. Jag och ett par stycken gick med Minagawa-sensei. Denna gruppen hade en förutbestämd runda istället för att gå fritt. Mycket bekvämare än att gå vilse i allt stim med folk. Den här gången var det inte lika mycket oväsen och folk som det var förra gången. Utflykten var ganska lugn. Affären vi besökte var ett enormt våningshus. Varje våning sålde sin egen specifika sak. En våning sålde manga, en annan videospel, och så fortsatte det med kläder, filmer, anime, smycken och soft air guns. Men precis som tidigare köpte jag inget för det mesta var bara på japanska och spelen var regionslåsta. Lite synd för annars skulle jag köpt ett spel till en vän. Efter någon timme tog vi en paus och Minagawa-sensei bjöd oss på glass. Därefter möttes vi upp med resten utav grupperna och vi tog tåget tillbaka till centret.

Jaha, det var det hela. Imorgon skulle vi ha vårat Farväl-party och sen skulle vi ta flyget hem tidigt på morgonen därpå. Innan partyt började hade vi en lektion på förmiddagen. Fast det var inte mycket till lektion för vi bara pratade och gjorde origami. All origami fick vi behålla samt instruktionerna till dem. När partyt väl började delade Ken ut diplom till oss. På diplomet stod det att vi hade klarat av STS språkkursen i Tokyo. Därefter blev vi bjudna på godis, saft och bullar. Vi hade lekar och pratade om vår tid i Tokyo. Nu började jag märka av hur mycket jag skulle sakna alla. Den eftermiddagen spenderade jag all min tid med mina kamrater. Jag blev frågad om jag ville stanna uppe hela natten tillsammans med dem och göra vad det än var de ville göra men jag tackade nej. Vi skulle stiga upp väldigt tidigt på morgonen och jag ville vara ordentligt utvilad. Jag hade kvällsmat, samlade på mig ett förråd utav Pocky, dammsög mitt rum, tog en dusch och gick till sängs.

Även om vi var tvungna att stiga upp 05:30 på morgonen så var jag inte särskilt trött. En buss väntade på oss vid huvudentrén. Och där tog vi farväl till våra lärare. Ken följde med oss på bussen tills vi kom fram till Tokyos flygplats Narita då han tog avsked han också. Nu var det elva timmars flygtid från Tokyo till Amsterdam som väntade oss. När vi åkte till Tokyo kändes den resan som en livstid men hemresan gick mycket fortare, troligtvis för att nu hade man lärt känna gruppen samt att jag spelade schack med Erik. Väl i Amsterdam bytte vi flyg till Kastrup i Köpenhamn och där blev jag upplockad av min familj och vi tog tåget hem. Jag hade stigit upp 05:30 på morgonen och var hemma 23:15.
 Den natten sov jag tungt. Massor med minnen flög igenom mig. Mitt möte med Ayaka, Tokyo Tower utflykten till Takao, marknaden, alla tempel, Tokyos tunnelbanor, alla lektioner. En del av mig saknade Japan, mina kamrater och alla lärare väldigt mycket och den andra delen var bara glad att få vara hemma igen. Borta bra men hemma bäst. Jag tror det gick minst ett halvår innan jag började äta jasminris igen. Min vän blev mycket glad för telefon-talismanen som jag hade köpt åt henne och min kusin blev glad för vykortet.

Min sammanfattning över hela resan. Det är en resa att minnas för livet. Jag har aldrig ångrat det även om det var ett par saker som jag tyckte mindre om än andra. Det jag tyckte minst om var animationsskolan då allt var utplanterat åt oss, vi fick inte göra något själva. Sen gillade jag inte idén men att våra lärare ville att vi skulle gå ut och köpa saker. Jag kan förstå tanken bakom att det är ett bra sätt att öva vår japanska men jag och den andra som inte är förtjusta i shopping led mycket på grund av det. Jag personligen tyckte att lektionerna var för enkla, det var mycket grundläggande saker men det kan bero på att jag redan hade studerat japanska i sex-sju år.
 Vad jag saknar är berget Takao, då vi fick känna av Japans spirituella natur, Pasmo korten som funkade att använda både på tågen, bussarna och i de flesta butiker. Jag tyckte mycket om kimonoprovningen, teceremonin, blomsterarrangemanget och kalligrafin. Många utav personerna på skolcentret kunde engelska men så fort vi gick utanför skolans murar kunde ingen engelska. Då var allt på japanska, både i tal och i skrift. Det var meningslöst att köpa filmer och spel för de var regionslåsta. Manga kunde man köpa om man kunde läsa japanska.
 Jag rekommenderar starkt den här resan för alla japan intresserade. Men om man är känslig för många människor och oväsen kan man snabbt må dåligt när man går omkring i Tokyos betongdjungel.

Nu har det gått två år sedan jag gjorde med resa till Tokyo och på den tiden har jag tyvärr inte studerat så mycket japanska men mitt intresse är fortfarande lika starkt som det alltid har varit. Min brevvän Ayaka kom på besök Oktober 2013 och stannade hos mig i två veckor. Nu fick vi äntligen chansen att få lära känna varandra på en mer personligare nivå.

Detta är Ayakas kommentar:
”Naturligtvis var jag nervös. Varje gång jag träffar en utländsk person känner jag mig upphetsad.
Och att stanna hos dig var en helt ny upplevelse för mig. Jag är glad att jag fick känna på livet i Sverige, och att du och din familj var så snälla mot mig.
 Att resa utomlands gör mig väldigt lycklig på grund av att jag kan känna den annorlunda kulturen och atmosfären vilket jag aldrig skulle fått uppleva om jag skulle ha stannat i Japan.
Jag hoppas att du kan besöka mig någon gång. Jag kommer besöka Sverige igen när det är sommar och när jag har tid och pengar. Ta hand om dig.”

Förhoppningsvis är med min tur att besöka henne sommaren 2015. En dag, en vacker dag kommer jag kunna japanska flytande. Japan har inte sett det sista utav mig.