”Ska du inte berätta vad du ska göra där också?!” kommenterade min brittiske följeslagare för säkert hundrade gången. Detta trots att jag hade bytt ut ordet ”toilet”, vars innebörd syftar på själva anordningen, till ”loo” som betyder badrum. Mina ursäkter för att lämna sällskapet var helt enkelt inte välkomna. Efter Steves bryska tillrättavisningar hände det att jag stammande försökte slingra mig ur det hela genom att förklara något i stil med att jag verkligen behövde pudra min lilla näsa som hade blivit litet blank … vilket endast ledde till att Steve full med avsmak vände ryggen till. Inga fler drinkar på hans bekostnad den kvällen inte.
   Man hade ju hört talas om kulturkrockar, och vad jag kunde förstå så var svenska och skotska toalettkulturer fullständigt oförenliga. Och jag misstänker att det var just denna krock som var början till slutet för vår relation. För jag älskade verkligen Steve, och han älskade att jag älskade honom. Så vad annars kunde ha gått så fel?
   Det kändes avigt för mig att lämna ett sällskap utan ett ord. Dessutom tyckte inte jag att det var så väldans upprörande att tänka på en toalettsituation. Om det inte fanns några toaletter á la turques inblandade vill säga. För er som haft lyckan att aldrig komma i kontakt med denna turkiska konstruktion, kan jag berätta att den består av två räfflade (om man har tur) fotplattor och ett hål. Det är allt. Man förmodas balansera på plattorna, hukandes över hålet för att uträtta sina behov. Behöver jag förklara närmare för den kvinnliga delen av läskretsen vilka problem som detta medför? Om jag säger att damer i långa kjolar, med högklackade skor eller med trosor icke göre sig besvär, så får ni lista ut resten själva.
   Det brukar också finnas en spolanordning, som består av en rostig vattenbehållare i takhöjd, varifrån det hänger en kedja att dra i efter själva … ja du vet vad. Det är bara det att kedjan befinner sig alltid på andra sidan hålet, vilket gör att man måste balansera över … härligheten … för att därefter rädda vad som räddas kan. För utan skyddande väggar har spolvattnet en tendens att (tillsammans med du-vet-vad och inte sällan också andras du-vet-vad) skölja upp över fötterna. Och stänka ned väggarna och allt annat som råkar befinna sig i det lilla båset.

   En dag kom Robban insläntrandes i bussen med ett glasartat uttryck i ögonen. Det krävdes en del lirkande för att bryta hans paralysering. Det visade sig att han hade varit med om något som aldrig hade hänt förr. Han hade avbrutit kissandet mitt i (vilket för oss knipövande kvinnor inte är så märkvärdigt, men fråga en man!). Därför att det hade dykt upp en stor råtta ur hålet framför honom som hade missat ”Petter-Niklas” med en hårsmån. Från den dagen hade varken han eller vi andra nyttjat några offentliga toaletter, vi kissade litet varstans. (Vad vi gjorde med det andra har jag förträngt.) Ett beteende som när vi kom till Indien visade sig vara helt normalt.
   När jag nu återigen fick göra bekantskap med dessa förfärliga avträden - och detta i hjärtat av mitt älskade Paris – gjorde jag allt som stod i min makt för att undvika dem. På mina promenader som ibland, för att inte säga alltid, inkluderade stopp vid barer och caféer, fanns det skäl att stundom lätta på blåsan. Eftersom man på många av dessa lokaler blev hänvisad till turktoor knep jag gärna länge i min jakt på en mer civiliserad sanitetsinrättning. Jag tröstade mig med att dessa ofrivilliga övningar en dag skulle befria mig från ett av medelålders kvinnors många dilemman.

Efter ett halvårs knipövningar anfäktades jag en dag av besvär i underlivet. I underlivet! Nu skulle jag uppenbarligen straffas för mitt syndiga leverne och det med besked. Eftersom jag bävade inför straffet försökte jag under en tid ”tänka bort” klådan. Vilket inte ledde till önskad effekt. Jag blev till sist helt enkelt tvungen att uppsöka en gynekolog. På vägen dit förbannade jag mina fransklärarinnor som inte förkovrat oss i den gynekologiska terminologin. Vad kunde vara mer betydelsefullt än att lära sig grunderna på det området?!
   På darriga ben och med tunghäfta möttes jag av en ung och korrekt läkare av det kvinnliga könet (puh!) som utan större utläggningar visade mig till undersökningsstolen. Skamsen satt jag därefter framför denna svala uppenbarelse och väntade på besked.
”Är ni från Skandinavien?” undrade hon. Och det fick jag ju erkänna. Från Sverige till på köpet (!)
”Då nyttjar ni kanske de allmänna toaletterna”, fortsatte hon. Och nu gavs det ett oväntat tillfälle att rentvå mitt namn. Jag bedyrade att jag aldrig, och jag upprepade jamais, uppsökte toaletter som inte var hygieniska (det vill säga inte bestod av en riktig stol med blänkande porslin).
”I ett land med vårt klimat och vår bakterieflora är det inte tillrådligt att sätta sig på en offentlig toalettsits. Je vous recommendé les toalettes Turques” (vilket knappast kräver någon översättning). Och så fick jag ett recept på en salva som plåster på såren.
   Hädanefter skulle mina strövtåg planeras utifrån toalettbesöken. Av ovan nämnda skäl klädde jag mig enkom i korta kjolar och köpte några lågklackade skor med tjock gummisula. Och detta är upprinnelsen till den omtalade perioden utan trosor. Vilken för övrigt inte heller rönte någon större uppskattning från Steves sida. Men väl hans kamrater.

I skivandets stund knackar ett bortsorterat minne envist på dörren. Trots att jag genom viljekraft försöker hålla det stången.
   En dag öppnade jag den olåsta toalettdörren i studentkorridoren (vi befinner oss nu i Göteborg 1988), för att se min eldiga portugis sitta uppkrupen på toaletten. På huk och med fötterna på sitsen. Den synen har jag länge försökt sudda bort ur mitt medvetande. Det är ju trots allt naturligt att ”gå” på toaletten. Eller hur?
Jag måste dock erkänna att passionen efter detta dörröppnande aldrig igen uppnådde några himlastormande höjder.

Vid närmare eftertanke så hade nog min skotske riddare rätt. Vem vill i ärlighetens namn lyssna till detta evinnerliga: ”Ursäkta, jag ska bara gå på toaletten.”, som vi svenskar slänger ur oss i tid och otid. Och bli påtvingade tankarna på vad personen i fråga ska göra där. Inte jag i alla fall.