Ledare
Utan fantasin och dagdrömmen går nog mänskligheten mot kollaps. Denna säkerhetsventil, som varken går att tvinga fram eller att stoppa, hjälper oss att härda ut det vi kallar livet. Forskare som försökt mäta omfattningen menar att dagdrömmen upptar 20-30 procent av vår vakna tid. Är det då vi är som mest fria?
Våra huvuden går alltså omkring med små och stora ombytliga konstverk som kan inta alla tänkbara former och innehålla allt och inget. Bara det är vackert!
I fantasins värld kunde denna lilla text bjudit allt vi någonsin behövt veta. Men just då, tillbaks till verkligheten. Under tiden får vi väl rulla runt bland mjuka kuddar.
Impulser utifrån är aldrig fel. Stort tack till Joakim och Anders!
Mitt i skogen
Stefan tittade bekymrat på skadan på sin bil. I nattens mörker var det omöjligt att bromsa innan älgen kolliderade med bilen. “Nu sitter man här i mörkret med en kvaddad bil.” suckade Stefan, mer orolig för sin bil än djuret han precis kört över. Det var minst 10 mil till nästa hus, och han hade inga planer att försöka gå i detta beckmörker.
Efter en till titt på motorn var det klart att inte fanns något han kunde göra åt det. Han kom då på att han enkelt kunde ringa en bärgningsfirma och låta dem hämta både honom och bilen. Lyckligtvis så fick han tillräckligt med täckning för att lyckas ringa. En skrovlig röst hördes från andra sidan och frågade vad det gällde. Stefan började förklara sig men precis när han hade börjat blev han avbruten av personen han pratade med. “Hallå! Är det någon där.” sa rösten irriterat. Förvånad försökte Stefan svara tillbaka men av någon anledning verkade hans röst inte komma fram på andra sidan. I tron över att någon enbart busringt, lägger mannen på andra sidan på luren. Efter det misslyckade samtalet fanns inte så mycket annat val än vänta tills imorgon, och då bege sig till närmsta civilisation till fots.
Utmattad efter allt som hänt bestämde sig Stefan att försöka sova ut natten i bilen. Liggandes i baksätet blev han mer och mer uppmärksam på slaget han hade tagit i huvudet vid krocken. Det skulle bli lättare sagt än gjort att försöka få en blund med denna bultande huvudvärken. Efter en stund så välkomnade sömnen honom dock.
Stefan stirrade vidögd på spektaklet, han stirrade i vad som kändes som timmar. Efter ett tag vände sig skepnaden och tittade rakt in i Stefans ögon.
Ett varmt sken väckte Stefan på morgonen. Han var förvirrad bortom ord, det sista hans minns var ett starkt ljussken som omslöt honom. Huvudet bultade fortfarande men han kände sig redo att bege sig mot närmsta civilisation Efter en timmes promenad kom han till ett cafè brevid vägen, Stefan gick in och satte sig vid ett av borden.
En tidning låg framför honom och han började läsa tidningen medans han vilade sina ben.
Några sidor in fanns en artikel om en bilolycka som hade inträffat på samma väg Stefan hade tagit. Tydligen hade föraren krockat med ett djur och dött direkt på plats.
Stefan lutade sig lättad tillbaka och tänke.
“Det där kunde varit jag.”
Trey lee
Hans karriär började i Hong Kong då hans familj var en så kallad “musik familj”. Hans mor gick på Central Conservatory of Music i Beijing och studerade piano. Hans två systrar studerade på Juiliard School i New York där de studerade piano och violin.
Trey själv, studerade mycket i USA i unga dagar men flyttade sedan till Europa för att utveckla sig musikaliskt. Just nu bor han i Berlin, Tyskland. Han tog examen ifrån Juiliard School Pre-College Division 91’, Harvard University Economics 95’ och Boston New England Conservatory 98’ där han tog sin masters examen i musik, samt växlande studier på Madrids Musikskola Reina Sofia och Musikochschule i Köln.
Han har vunnit flera priser och är den första asiaten att någonsin ta emot det prestigefyllda International Antonio Janigro Cello Competition, därefter har han vunnit flertal priser så som New Yorks Naumburg pris och Helsingfors Paulo Internetional Competitions. Han har sammarbetat med EMI och släppt ett antal album som solocellist, han har även jobbat tillsammans med dem flesta stora orkestrarna som finns världen över så som the Philharmonica Orchestra of London och Munich Chamber Orchestra. Lee var också med och grundade Musicus Society som är till för att hjäpa till att olika kulturer möts inom musiken i Hong Kong.
I Fredrikskyrkan bjöd Trey Lee på en otroligt vacker tolkning utav sviter av J.S Bach.
Smeden
text HANS DAHLSTEDT
Nr 4/2014
I en liten smedja vid utkanten av en by, finns en smed som slår tröttlöst på det glödheta stålet. Sedans smedens far gick bort har det ända ljud som kommit från huset varit detta eviga lätet från metall som träffar metall. Det är aldrig någon som ifrågasätter smedens livstil dock. Kvalitén som utrustningen och vapnen har haft från denna enkla smedja har varit nog för att hålla alla tyst och låtit smeden arbeta i lugn och ro.
För den ensamma ägaren av smedjan var tron självklart stark, men när människor strävar efter något är det inte många krafter som kan hindra dem. Det här var fallet när han plockade upp spädbarnet från sin krubba som flöt västerut på floden framför honom, där han ofta satt i dimman av alkoholen. Självklart blev människor nyfikna på vad den smeden hade hittat en kvinna som tolererade honom tillräckligt mycket för att inte bara älska honom, utan även få ett barn med honom. En lögn blev till i mannens huvud och han började prata om den vackra kvinnan som hade älskat honom mer än något annat men tragiskt gått bort efter födslen. Mannen var inte precis expert på detta med lögner, dock verkade det tillräckligt för att hålla borta de flesta nyfikna näsor från honom och barnet.
När barnet började växa upp blev såklart mannen tvungen att ljuga igen för att skydda det han älskade mer än något annat i sitt liv. Barnet blev uppfostrat med en kärlek till konsten att smida och skapa. Mannen var helt till sig när han märkte hur begåvat och snabblärd barnet var. I tonåren hade barnet redan överskridit Mannens kunskaper och vissade inga tecken på att sakta ned i sin begåvning. Då mannens hälsa började snabbt bli sämre var han inte rädd för att smedjan skulle gå under när han försvann. Han kunde inte ha önskat sig en bättre person att ärva det än barnet som nu hade vuxit upp till en begåvad smed.
Då mannen gick bort var nu den nya smeden ensam. En ensamhet som bara växte då människor fortfarande spred rykten om att smedens egentliga moder. Smeden brydde sig inte dock och fortsatte med det som “fadern” hade lärt ut.
Smedjan som sagt låg västerut om byn och utanför dess murar. Detta berodde främst på grund av brandrisken hettan från ugnen orsakade, men också på grund av att “fadern” aldrig kunde hålla sig lugn efter sina nattliga äventyr i värdshuset och blev därmed straffad att flytta sitt hem och smedja utanför murarna.
Det var dock inte allt för negativt, då det första varenda resenär och äventyrare såg när de besökte byn var smeden. Det var inte många som kunde motstå de makalösa vapnen “fadern” och hans lille smed skapade.
Men ändå om folket fortfarande älskar smedens skapelser så sprider fortfarande sig ryktena som flugor runt ett infekterat sår. Det började talas om att smeden var alltför duktig på sitt arbete. Varje hantverkare någon gång i sitt liv måste misslyckas med ett verk tycker man. Denna smed dock har aldrig gett någon kund ett skört svärd, eller en slö kniv. Allting kändes som om det hade någon form av övernaturlig
utstrålning.
Försäljningen kanske minskade för smeden när ryktena började växa, fast detta stoppade inte ugnen att brinna och stålet glöda.
Åren gick, smeden var forfarande ensam med sitt skapande. Folket hade dock märkt att något hade väckts inom honom. Det höga klanget från städet blev bara snabbare och hårdare. De som besökte smedjan fann att det inte såldes fler vapen än vanligt fastän man visste att smeden jobbade mycket hårdare. När människor frågade om detta var svaret alltid att dessa föremål inte var till salu. Smedjan började även stängas mycket tidigare. Folk trodde smeden hade fallit för sjukdom och orkade därmed inte lika mycket. Men om detta var fallet, varför slutade inte ljuden från smedjan efter att det var stängt.
Rykten om onda krafter i verket började sprida sig igenom byn och invånarna samlade sig för ett krismöte. De var rädda att smeden hade blivit besatt av övernaturliga krafter och att allting som smeden hade skapat var förbannat. Folket krävde en rening av både smeden och allt hen skapat. En ingripning från kyrkans exorcister krävdes för detta, men exorcisterna fanns enbart i de större städerna i landet. Det skulle ta veckor innan en av dem skulle kunna komma till byn efter de skickat ett meddelande. Byborna bestämde sig att det var riskabelt att låta smeden vara fri innan exorcisterna kom till byn. En mob började samlas och rörde sig emot smedjan.
Med en kraftig smäll föll dörren till smedjan ihop. Byborna stormade in och grep smeden som inte verkade bry sig att bli bortförd från sin vanliga plats brevid städet. Smeden släpades genom byn till synes helt villig, utan en motsägelse eller försök att fly. Mitt i byn stannade moben till. En fallucka av järn låg framför dem, ett par bybor hjälpte till att lyfta den tunga järnklumpen till lucka. Smeden drogs fram till luckan och blev direkt nerknuffad ner i det mörka hålet. Med en smäll landade smeden på det hårda stengolvet. Detta rum smeden nu befann sig i var byns fängelsehåla. Detta var det ända stället byn hade för att förvara brottslingar och andra hot, då lösningen oftast var att istället för att fängsla dem var bannlysning eller avrättning. På grund av deras vidskepelse vågade ingen att göra något förutom fängsla smeden tills en exorcist hade kommit och gjort en bedömning av situationen. Alla kände sig dock säkrare nu när smeden låg nere i fängelsehålan. För ändå om man ville komma ut därifrån, skulle det vara omöjligt utan hjälp från utsidan. Vägarna böjde sig i en bågform och gjorde därmed alla försök att klättra dem lönlöst.
En vecka hade nu gått förbi med smeden i fängelsehålan. Byborna skickade ner mat med jämna mellanrum, men såg till att inte ta någon kontakt med fången. En vecka hade de även väntat på exorcisten som skulle anlänt nu. Om inte det var illa nog hade rapporter om byar åt öst bränts ner till grunden av oidentifierade missdådare. Fast det var inte detta som skrämde folket. Det som spred en omänsklig fruktan bland folket på grund av att inte en enda människa var kvar i dessa byar, och ändå om spår av blod på marken hittades fanns inte ett spår av ett lik.
Byns kyrka var nu alltid full med människor som bad om beskydd. Ett orosmoln rör sig från öster rakt emot den lilla byn. Ju närmare det kom desto mer oförklarliga fenomen uppstod runt om byn.
Det började vid utkanterna av byn, på de norra sädesåkrarna. Säden hade börjat växa ojämnt och få en udda grön färg. Men det som förbryllade folket mest var det sädet som hade börjat växa till enorma längder, så långa som de gamla ekarna i skogen började vissa sädesstrån växa. På grund av detta vägrade alla att jobba på fälten, i tron att de kommer bli smittade av någon okänd ondska. Brunnarna i byn började också bli påverkade. Om någon hämtade vatten på natten kunde de svära på att de hörde något nere i brunnen. Något som påminde om en människoröst, men ändå inte. Det var aldrig någon som stannade kvar tillräckligt länge för att kunna höra exakt vad som skapade ljuden.
Trots detta var det som människorna fruktade inte något de kunde höra eller se. Nej, det var lukten som fick dem att bli paralyserade av rädsla. Ingen kunde beskriva lukten, för det fanns inget som kunde skapa samma doft. Det närmsta någon kunde tänka sig var lukten som kom från gamla vattensamlingar som långsamt torkar ut. Vad som orsakade lukten var allas gissning, men vad som än skapade den var det något som befann sig österut.
I rädslan över vad som fanns längre österut började många att förflytta sig längre åt väst, där de större städerna var placerade. Dock stannade många kvar då det ända de ägde fanns i denna byn, samt att de hade inte råd att förflytta sig.
Den enda personen i byn som var apatisk om den inkommande fasan var smeden, nere i djupet av fängelsehålan.
En tidig natt kom det oundvikliga. Det var den ensamma vakten i byn kyrktorn som såg det först. Den tjocka dimman rörde sig i en spöklig tystnad, allt ljud blev som uppslukat av den.
Dimmans lysande gröna färg fick byborna att skaka av skräck. Men det var lukten som fick dem att falla ner på knä. Det var samma vedervärdiga stank de känt innan, men nu var källan till stanken så nära att den kunde få råttorna att fly för sina liv. Så fort som möjligt barrikerade sig folket bakom kyrkans dörrar, oundvikligt blev många kvar ute i dimman när dörrarna stängdes. Dimman sipprade igenom alla kryphål den kunde hitta, nästan som om något kontrollerade dennes rörelser. Till slut var dimman lika tjock på insidan, som det var på utsidan. Men även om byborna inte kunde se så var fortfarande deras andra sinnen öppna för den fasa som kom. Ljudet av häftigt bankande på dörren följt av en kraftig smäll när de gav vika blev det sista de hörde. Men innan deras tragiska slut var det en sak de fick uppleva som fick deras psyken att krossas. Lukten var där igen, men inte som förut. Att beskriva den nu skulle vara fullständigt lönlöst, ingen skulle klara av den vedervärdiga fuktiga stanken som dimman förde med sig i ens en sekund. Byborna var mer än glada att välkomna deras öde. Så länge de slapp stanken.
Vad som fanns kvar av byns invånare nu var enbart en ensam smed nere i fängelsehålan.
Men smeden var inte rädd vad som hade kommit till byn, tvärtom. Nu kunde man jobba ostört hur länge man än ville. Falluckan öppnades långsamt och smeden kunde äntligen se något annat än mörker. Lukten som forsade ner genom luckan var inget som störde smeden. Det var ju trots allt en välkänd röst som kom från ovan och sa något smeden inte hört på länge. “Välkommen hem”.
Den stora kärleken
(Min man vill inte se den renaste av kärlekar, den hans egen fyraåriga dotter hyser för just honom.
När hon en dag blir vuxen, kommer hon därför sedan länge ha glömt det mest förbjudna – vem som var hennes första val.)
*
42 års tid av kärlek var förbi. Eller kanske tiden och även kärleken fanns kvar, men att de båda nu tillsammans hade gått ur och lämnat den gamla tiden åt sitt eget öde. För tiden fanns inkapslad i ett minne som kunde liknas vid en sårskorpa som hon oupphörligen pillade på och som därför inte ville läka. Hon ville inte förstå att det som skett, skilsmässan, var ett orubbligt faktum. Ofta låtsades hon att allt var som vanligt och gick i sin ensamhet och småpratade med den som inte längre kunde höra hennes stämma. Och ibland var hans närvaro så stark att hon kunde höra hans trygga och lugnande röst som ett svar på alla hennes böner.
Saknaden av Mannen var stor och väldig men det mest smärtsamma var saknaden av henne själv; den hon hade varit tillsammans med honom. När han gick tog han med sig den finaste egenskapen av henne, den han själv hade skapat, och lämnade henne kvar med någon som hon inte ville eller orkade vara. När sorgen grep tag i henne kände hon bördan av sig själv och insåg att hon aldrig igen skulle vilja eller kunna vara till glädje för någon. Inte som hon hade varit för honom.
Hon minns en sommardag för länge sedan då de båda hade gått hand i hand genom det lilla samhället där de bodde och Mannen som trots sin tondövhet sjungit högt stroferna ur den då populära melodin: ”Tea for two and two for tea. Me for you and you for me …” I sin blygsel hade hon inte vågat titta på honom. Hjärtat hade bultat och lyckan över denna stulna stund hade närmast varit övermäktig. Ja, de hade stulit stunderna av tvåsamhet genom tiden. Och även om alla kände till deras kärlekshistoria så hade den aldrig nämnts vid sitt rätta namn. Officiellt tillhörde han alltid någon annan och så länge så var fallet lät man dem hållas. Ingen skulle någonsin komma i närheten av att förstå vidden av vad de betydde för varandra. Möjligen hans första fru som redan då slets mellan svartsjukan och viljan av att vara generös.
Andra människor hon hade kommit i kontakt med genom åren hade undrande följt hennes val av vägar. Lyskraften och styrkan i alla hennes val. Många hade höjt ögonbrynen och med anledning av avundsjuka eller kanske rädsla tittat bort när hon svingat sig vidare genom en gränslös tillvaro. Annorlundaskapet hade inte besvärat henne det minsta. Hon vägrade låta sig ta intryck av andras tillkortakommanden och vände sig bort från dem som upplevde henne som ett hot. Endast i Mannens ögon fick hon utrymmet att vara så speciell och beundransvärd som hon ville vara. Det räckte gott och väl. Hon visste att hon var den stora glädjen i hans liv och varje gång de möttes fick hon ta del av den. Hans glada ögon som följde hennes minsta steg, stoltheten när han presenterade henne inför några bekantar och de starka armarna som alltid stod öppet utsträckta, väntande på just henne. I hans närhet eller endast vid tanken på honom blev hon vacker. Hon strålade av livslust och beslutsamhet.
Hon hade strålat – i glansen av den som inte längre fanns där för henne.
Hon sträcker sig efter fotografiet av de båda och håller det mot kinden som så ofta förr. På bilden håller de varandra i handen, så som de alltid hade gjort, och han tittar förälskat ned på sin själsfrände. Han har en beskyddande hållning och hon själv ser frimodigt rakt in i kameran. Hon ser att de är omaka, att han är så mycket längre än vad hon själv är. Och även då för 40 år sedan, när han var i sina krafts dagar, såg han gammal ut i jämförelse med henne. Men det finns en likhet över deras drag. Om hon inte visste bättre skulle hon kalla dem äktenskapslika.
Vid den tidspunkten trodde hon fortfarande att det skulle bli de två, att hon skulle få äga honom på riktigt. Hur hade livet tett sig om ödet hade velat annorlunda; om de hade träffats under andra omständigheter; om hon fullt ut hade fått älska och erkänna Mannen i sitt liv?
Tio år efter det att fotografiet var taget byggde Mannen ett nytt hus, i ett sista försök att knyta henne fysiskt närmare honom. Ett av rummen inreddes speciellt för henne och som en yttersta kärleksförklaring byggde han även ett stall åt hennes hästar. Hans vilja att glädja henne var gränslös och den öppenhet han visade inför att röja deras gemensamma hemlighet närmast generade henne. De tillbringade många timmar sida vid sida i det gemensamma hemmet. Samhörigheten var så stark att inte ens orden fick komma dem emellan. Tysta gick de där i takt med varandra som gamla parhästar framför en vagn. De visste redan då att tiden höll på att rinna ut och just därför blev stunderna fyllda av bittersljuvt liv.
Samtidigt som hon flyttade ut ur huset lämnade också frun honom i förödmjukelsen över att alltid vara satt i andra rummet. Inom kort träffade Mannen en annan kvinna att dela sitt liv med. En kvinna som då ännu inte insåg att en del av hans hjärta för alltid skulle vara förlorat till någon annan.
För bara ett tiotal år sedan träffades de ånyo på ett bröllop som de båda var inbjudna till. Glädjen över återseendet var stort och Mannen bjöd i sin iver upp henne till dans. Så var hon återigen i hans starka armar. En av hennes händer vilade i en av hans och hon kunde känna den välbekanta doften. Av honom. För en stund glömde hon sig och lät sig skrattande föras över dansgolvet av sin älskade. Hans ögon lyste och munnen formades till ett snett karaktäristiskt leende. Triumferande virvlade han runt med den vackraste kvinnan på balen. Han gjorde henne till kvinna; han gjorde henne vacker och tillsammans var de det stiligaste paret som någonsin skådats. Det tisslades och tasslades i salen. Någon, som trodde att hon möjligen var den nya frun, smånickade och log medan någon annan brydsamt tittade bort.
Så med ens var dansen slut och de intog den invanda distanserade hållningen emot varandra. Med en sista blick bort mot Mannen som nu taktfullt hade bjudit upp sin andra fru, tog hon därefter farväl av brudparet och tackade för sig.
En yngre man kom in i hennes liv – och gick. Själv återvände hon, nu med ett barn på armen, till Mannen som blev barnets självklara fader. Såsom det var menat. Hon kände sig trygg och han, som nu var gråhårig och överlevt sin första hjärtinfarkt, levde upp med sin fadersroll. Tillsammans lekte de så äntligen den leken som aldrig varit dem förunnade; mamma, pappa, barn. Och äntligen fick de vara i fred för omgivningens tyckande och tänkande, sånär som på en nådigt övervakande fru som alltid figurerade i bakgrunden. Endast hon, frun, såg och kände det förbjudna, men fick lov att rätta sig efter sin mans vilja. Tiden blev alltmer knapp och därmed betydelsefull. Om han tvingades välja skulle valet blir enkelt. Även om han visste att det valet, liksom förra gången, skulle lämna honom med ensamheten.
Också hon tvingades att ta ett beslut. Hon hade länge vetat att Mannen inte var ämnad att bli hennes livskamrat men hade ändå inte förmått sig att lämna honom för någon annan. Hon valde slutligen någon som var lik. Honom.
Kort efter detta avgörande beslut insjuknade Mannen; av sorg, lättnad eller kanske helt enkelt med ålderns rätt. Men hon behövde honom alltjämt och satt därför stoiskt vid hans sjuksäng till dess han reste sig upp och gick igen, om än med stapplande steg. För hennes skull.
Hon sätter sakta tillbaka det inramade fotografiet bredvid skrivmaskinen. Blir sittande där en stund innan hon reser sig tungt. De sista åren har krafterna svikit henne, de åren då deras kärlek sakteliga övergick i en ny fas. Den sista. Hon känner yrseln komma över henne och lägger sig en stund på sängen innan hon går ut för att plocka en bukett liljekonvaljer.
Han blev aldrig helt återställd, men han fanns vid hennes sida ytterligare en tid. Hon kunde fortfarande nås av telefonrösten som sa:” Det är bara jag …”, som betydde att han längtade efter henne. Frun hade knappt lämnat huset inför någon weekendtur förrän han ivrigt tog upp telefonluren för att slå hennes nummer. ”Hon är borta över helgen, så jag tänkte…?!” kunde det låta. Och de fortsatte att stjäla stunder av tvåsamhet in i det sista.
Men han aktade sig noga för att överträda reviret som byggts upp runt henne och hennes nya familj. Han kom och gick som en gammal bekant som var på besök. Välkomstkramen i tamburen var flyktig och snabbt överstökad, men hon kände hans doft och hon såg hans bortkomna blick. Bevisen.
Om deras närhet hade ifrågasatts förr så gjorde ingen det nu när kyrkovärden undrade vem som skulle bära hans urna till den sista vilan. Tysta stod alla i det lilla kapellet och inväntade just henne. Och hon bar honom en sista gång i famnen såsom han en gång hade burit henne i sin. ”Tills döden skiljer oss åt”, tänkte hon men visste samtidigt att livet hade gått sönder och att en del av henne gick ur tiden hand i hand med den avlidne. Inte ens döden …
Vad är priset på något som är ovärderligt? Hur länge måste man betala av på något som man trott varit till skänks under ett helt liv? Ska 40 års kärlek kvittas mot 40 års sorgearbete? För djupet av sorgen är det yttersta måttet på kärleken. Och vissa kärlekar är av den kalibern att inga av världens tumstockar räcker till.
Med buketten i sätet bredvid, kör hon den slingriga vägen ned till kyrkogården. Blommorna sätter hon vid graven där Mannen och hans dotter är begravna. På gravstenen finns endast hans namn inristade ännu, men inför framtiden har det gjorts plats för även hennes. Hon dröjer sig kvar och smeker stilla den vackra marmorstenen med den i guld skrivna texten. Hon har själv valt den.
På andra sidan kyrkogården står någon vid bilen och väntar på henne. Någon som har bråttom och som ropar otåligt efter den sörjande.
Hon hör den andra men tittar inte ens bortåt parkeringen. Hon vill inte följa med. Hon har redan nått vägs ände och för övrigt känner hon inte den vilt vinkande kvinnan vid bilen. Hon dröjer sig kvar och så småningom ger den andra kvinnan upp.
När hon till slut höjer blicken ser hon på avstånd den främmande kvinnan i sin ensamhet gå vägen bort. Kvinnan som inte längre är Pappas flicka.
Joakim friman
I januari 2013 trädde en ny lag i kraft som ger barn som vanvårdats i den sociala barnomsorgen rätt till 250 000 kronor i ersättning. Men lagen gäller bara om vanvården skedde före 31 december 1980. Men om vanvården skedde efter detta datum?
Riksförbundet för samhällets styvbarn har kämpat för att få igenom en lag om ersättning för fosterbarn som blivit illa behandlade av sina fosterfamiljer/barnhem. Till slut fick de igenom den. Dock gällde det inte för alla. Joakim Friman är en utan dem som blev misshandlad och torterad utav sin fosterfar. I Jockes fall hände detta efter 1980 då denna lag inte gäller och ingen ersättning ges.
Historien är så bisarr att Uppdrag granskning en dag ringde till Jocke och frågade om han ville medverka i ett avsnitt som handlade om just detta. Jocke svarade ja och ett avsnitt spelades in, som man kan se på SVTplay* om man vill. Det kommer även spelas in en längre dokumentär om hela händelse förloppet och Jockes liv.
Hur var det och spela in Uppdrag granskning?
– Det var skitjobbigt. Jag har inte bearbetat det här på 25 år. Så fick jag samtal ifrån Uppdrag granskning om att de ville visa ett avsnitt om detta. Så jag beställde hem massa journaler ifrån Skåne och så vidare, så det var jobbigt som fan. Så jag gick ner mig lite. Så blev jag rädd att de skulle ta min dotter så jag fick ju skärpa mig, tog mig i kragen igen. Det är min dotter som räddat mig många gånger. Idag lever jag med min dotter och min “nya” familj tillsammans med en ny kvinna.
Ersättning och ursäkt från staten?
– Klart jag vill ha min upprättelse. Politikerna har satt en gräns på 1980 för att de menar på att fallen efter 1980 kanske inte är preskriberade. Det enda som inte kan vara preskriberat är om det skett mord. Om det skett några mord i fosterhem men enligt min vetskap så har det inte gjort det och all annan preskribition är 16 år för grova våldtäkter eller övergrepp och då borde gränsen flyttas fram till åtminstone 1998. Det är mitt mål att alla barn som blivit utsatta för misshandel eller levt i misär som barn på grund av sina fosterföräldrar ska få upprättelse.
Hur ser du tillbaka på det nu med lite mera perspektiv, hur mycket påverkar det ditt liv?
– Det negativa med det är att utsättas för sådana hemska övergrepp utav en vuxen människa som ska vara en förebild. Det var helt groteska övergrepp. Jag har ju en diagnos idag som heter post traumatisk stress som då och då visar sig i det vardagliga livet genom panikångest. Det positiva är väl att jag vet precis hur man inte ska göra när det gäller att ta hand om barn, jag känner nästan överkärlek till mina barn.
Hur länge var du placerad på fosterhemmet?
– I två år och socialen var där på ett besök och de frågade mig “Jocke, hur har du det?” “Jo jag har det bra”, jag vågade inte säga något annat och jag fick aldrig någon ensamtid med min handläggare eller dylikt men även om jag fått det hade jag inte vågat säga något för då hade hon sagt det till fosterpappan så hade jag fått spö som fan.
Han hade en järnpinne som han svingade över våra huvud medans han tvingade oss att göra 150 armhävningar och alla bestraffningar vi fick göra, fick vi göra nakna och det filmade han och sedan kollade på, på nätterna för egen njutning.
Nu har jag bearbetat det sedan programmet förra året men då var jag så jävla nere, så jag bara...
Men jag ska ge några exempel på vad han gjorde, band oss med elsladdar, sög oss med dammsugaren, tvingade oss äta upp vårt spy, skendränkte oss under vintern...
Kalmar kommun, som placerade mig i det här sadisthemmet, fick varningar ifrån både Malmö och Västervik att de inte skulle placera barn i just det hemmet. Fosterpappan som jag blev placerad hos hade redan två anmällningar för misshandel sedan tidigare. Ändå så stod jag där som en 14 årig värsting, tuff som en jävla bandyboll och ett problem för kommunen. “– så bara ner med honom på det dära hemmet”.
De fick 27 000 i månaden för att ge mig vanvård.
Vad hände sen?
– Först så rymde jag, fick hjälp utav en frikyrka. De hjälpte mig med advokat och polsianmälning. När jag anmälde så anslöt två andra som också bott där tidigare men som jag aldrig träffat förut. De delade med sig utav sina upplevelser. Men det slutade med att åklagaren la ner det. – Vem fan tror på fosterbarnen liksom?
Det finns första klassens medborgare, andra klassens medborgare och tredje och så fosterbarn.
Jag har tagit del av andra personers historier efter att jag gått med i Riksförbundet för samhällets styvbarn, som slagits för att få den här ersättningen. De har exempelvis berättat om en kille som var placerad på ett hem här i Karlskrona. Fostermamman tyckte inte att han tog hand om sin kanin, rensade inte ur buren osv... Så en gång när han kom hem ifrån skolan så sa hon “Vet du vad du har ätit nu?” Då hade han fått äta upp sin egen kanin.
Men det är så jävla vanligt. En kille, som bodde på samma fosterhem som jag tidigare gjorde, fick ta hand om fosterfamiljens fyra hästar. Där tyckte fostermamman att han inte mockade rätt och rensade boxarna från hästskiten. Som straff körde hon in en skottkärra med hästskit och hällde i hans säng som han tvingades sova i.
Hur gick du vidare?
– Jag blev fri från honom när jag var 16 år. Och det första jag gjorde var att hyra ett hus. Fick mitt första jobb, började knega lite i någon månad. Men det fungerade inte i längden för all jävla ångest... Så jag började ta droger och knarka i 15 år då...
Men så fick jag ju veta att jag väntade min dotter så då bara la jag ner allt. Där började livet på nytt kändes det som. Så jag tog mitt ansvar där.
Idag är jag övernöjd med mitt liv. Min pojk är hemma varannan vecka. Sedan har jag även börjat spela med ett band, vi får se var vi landar med det. Det är viktigt med intressen. Jag hade mina hästar när jag under en period bodde i Norrland. Nu har jag familjen och musiken.
Framtiden?
– Jag kommer aldrig ge mig när det gäller mitt egna avslut, upprättelse, ersättning och en ursäkt för vad staten gjorde mot mig. För att det måste ske en förändring. Sociala myndigheterna måste följa upp de här jävla hemmen som finns. Det finns exempel på hem de inte besökt sedan 1988. Som de fortfarande skickar barn till och de har inte en aning om vad som sker i hemmen. Det finns exempel på socialarbetare/ handläggare har ansvar för 60 fall av utplacerade ungdomar.
Så min önskan är att kunna hålla föredrag/föreläsningar för de som studerar till socionomer och andra samhällsvetare, så jag kan berätta min historia så det inte får hända igen.
Uppföljning på Uppdrag granskning?
– Jo, tillsammans med dokumentärfilmaren Per Anders Rudelius pågår en inspelning. Vi hade tänkt få ut den innan valet, men vi hoppas den kommer ut i slutet på året. Dokumentären är egentligen en förlängning utav Uppdrag granskning pga att det finns mer att berätta.
När ens föräldrar inte kan ta hans om sina barn då tycker man att staten ska gå in och se till att barnet får ett bra och kärleksfullt hem. Men vi kom då till den här jävla sadisten, trots att kommunen visste om vad han sysslade med och fått varningar ifrån flera olika socialkontor.
– Vad jag hade behövt då, det var kärlek.
När fantasin flödade
Anders Nilsson, 46 år
Nyhetschef på Sydöstran
Varit journalist i 15 år. Innan dess byggnadsingenjör, solidaritetsarbetare och miljömedicinsk analytiker.
Bor i Sölvesborg med sambo och hund.
Gillar: gamla prylar och fester
Ogillar: överlägsenhet
Sent sjuttiotal. Mellanstadiet. Skolstart med ny skolväska och nya luktsuddgummin.
Fröken föreslog att vi skulle inleda läsåret med en kreativ övning. Den gick ut på att fläta ihop en historia utifrån information som var och en i klassen skrev ner på små lappar. Vi skulle hitta på namn på personer och platser som sedan sattes in i ett sammanhang med händelser och kommentarer.
Överraskningseffekterna och skratten blev många när fröken slumpvis läste upp vad som stod på lapparna. Berättelserna kunde dra iväg åt vilket håll som helst.
I ett infall av djärvhet, och för att triumfera och locka till skratt, hittade jag på ett lustigt smeknamn på en av personerna. Jag skrev att Lisen var ihop med en kille som hette Fisen.
Det föll inte i god jord. När fröken skulle läsa upp min lapp såg hon ut som en fågelholk i det gråbleka ansiktet. Hon snörpte på munnen, knycklade ihop lappen och utbrast ilsket:
“Det är inte klokt vad en del av er har dålig fantasi!”
Övningen fortsatte med kraftigt dämpad stämning. Ingen skrattade längre. Jag tyckte att jag hade förstört hela frökens dag.
Hon sa inget mer om saken, men jag kände hennes brännande ögon i nacken när jag lämnade klassrummet för att
gå ut på rast.
Så här drygt 35 år senare tänker jag att hon kunde ha tagit mig åt sidan, berättat varför hon reagerade så negativt - gett mig ett sammanhang.
“Jag tycker om dig, Anders. Men jag tyckte inte om att du skrev som du gjorde.” Hon kunde sagt vad som helst som en tioåring kan behöva höra - om det nu var så farligt, det jag hade gjort. Men hon tyckte inte om mig.
Tänk vad en enda kommentar kan kväva en annan människas lust och kreativitet. Den högt flygande tanken - luftballongen fylld av fantasier - pyser ihop och sjunker till marken.
Du har dålig fantasi.
Du har ingen fantasi.
Du är fantasilös.
Du är ingen.
Den lärare som utfärdar sådana domar över sina elever förmedlar insikter för livet. Finns det förresten bra och dålig fantasi? Vem bestämmer det i så fall?
Som vuxen har jag skrivit många låttexter, kåserier, revynummer och andra texter som kräver åtminstone någon slags påhittighet. Det har till och med hänt att folk har tyckt att det är bra, att det är fantasifullt.
Ändå. Den brännande blicken i nacken.
Alfons och socialtjänsten
Alfons hade den senaste tiden varit ointresserad av sitt arbete på ett konditori i stan. Han hade till och med varit hemma den senaste veckan. Han bodde hos sin mor Vera, och hon blev bekymrad när han talade om att säga upp sig, och vara hemma hos henne och vila upp sig. Det kom en försäljare på besök som underligt nog inte var intresserad av att hålla Alfons i arbete. Han gav honom konstiga idéer, och talade om att vi lever i ett fritt samhälle där man har sitt fria val. Alfons gjorde helt enkelt slag i saken och sade upp sig. Han påstod att han fick dåliga tänder av mjöldammet som virvlade runt på konditoriet. Sedan tog han sig en riktigt lång ledighet och den ena veckan efter den andra gick, medan han satt och såg på TV och kopplade av. Hans mor Vera skällde på honom och uppmanade honom att gå till arbetsförmedlingen och söka anställning. Det gjorde också hans bror som hade en vanlig anställning på en bilverkstad. Han hade jobbat upp sig och hade börjat från noll. Han hade sedan lärt sig mer, och mer och reparerade nu bilar tillsammans med de andra anställda. Broderns hette Sören, och gjorde en vacker dag allvar av sitt hot att kasta ut Alfons från moderns lägenhet. Alfons som förmodligen inte mådde bra grät över tilltaget, men lyckades övertala mamma att släppa in honom igen. Tiden gick och så småningom hade ett helt år gått, och Vera övervägde att koppla in socialtjänsten, för att få stöd och matpengar. Hon gjorde det efter en övertalningsinsats av en granne till henne.
Preparandkursen hade börjat och Alfons var ambitiös och gick in för den. Det var tvärt emot var hans belackare hade förställt sig, och han hade också en utbetalning från AMS varje månad för att täcka mat och hyra samt fickpengar. Han träffade också en flickvän på kursen och han friade till henne och fick ja. Alfons gifte sig och lyckades också få hyra en lägenhet i andra hand. Eftersom också frun som hette Inez uppbar AMS-bidrag hade de råd med lägenheten, och fick också socialtjänst till ett enkelt möblemang. Preparandkursen varade ett år och Alfons och Inez klarade av den och började på kontorskursen som varade ytterligare ett år. Kontorskursen handlade mycket om ekonomi och datakunskap samt engelska. Den gick av bara farten och Alfons fick toppbetyg på den och också Inez fick ganska bra betyg. När kursen var avklarad firade Alfons och Inez med att använda sitt sparkapital för en Mallorcaresa.
Semestern blev lyckad och sedan besökte Alfons Vera och han bad om ursäkt för tilltaget med att bo hos henne utan att betala för sig. Sedan var det dags att söka arbete men Alfons behövde hjälp från AMS med att ansöka om en anställning med lönebidrag på nittio procent från staten. Han fick anställning på ett verk och skolades in för uppgiften under tre månader. Sedan fick han fria händer att sköta sina uppgifter och han var omsorgsfull för att vara till lags. Inez väntade också barn, och han var så lycklig över att ha träffat henne mitt under utbildningen och klarat att få hennes ja till giftermål. Tiden rann helt enkelt bara iväg och det ena året efter det andra gick, och Alfons fick med tiden allt mer och mer kvalificerade uppgifter. Så småningom blev också Sören arbetslös eftersom det var en liten verkstad han var anställd i. Det saknades med tiden uppgifter och Sören blev då också han utan lön. Han fick emellertid arbetslöshetsunderstöd och bestämde sig för att börja läsa in teknisk linje på gymnasiet och ta studiemedel till det. Inez födde en välskapt dotter på nästan tre kilo och två hekto och familjen Alfons och Inez samt dottern som redan var döpt till Sara firade hos Vera. Vera var själaglad över nedkomsten, och hade dukat upp till stor och fin middag där tidigare Alfons hade gått arbetslös.
Dikter
Moder Svea gör ett nyval
Fru Swedenhjelm beställde tid hos levnadskonstnären och själavårdaren Felicia Happyland. Hon hade gott rykte och nådde snabba resultat med enkla medel. Svea var redo att berätta allt om sitt besvärliga liv för terapeuten. Efter skilsmässan levde hon som ensamstående med den arbetslösa sonen Anton. Gossen hade hoppat av gymnasiet och bodde fortfarande kvar hemma. Den rödögda pojkens olater var bara en del av alla bekymmer. Värst var det med stressen på arbetet. Svea fick rycka in på olika avdelningar inom vården. Varje dag var det kaos. Till slut sa kroppen ifrån. Men när hon gick sjukskriven fick hon dåligt samvete. Det blev inte bättre av ständiga konflikter med sonen som spelade dataspel om nätterna och sov hela dagarna. Svea behövde hjälp att hitta en väg ur eländet. Hon hade för avsikt att svara på alla tänkbara frågor. Men det var särskilt en konstig fråga som fick henne att känna sig svarslös och dum.
Felicia – Nej, alla möten är individuella och frågorna
anpassade efter person.
– Men varför tycker ni att den här larviga frågan passar mig?
– Jag ser er inte som en patient. Ni är en medmänniska med ett skarpt sinne och har gömda och glömda visioner.
– Ojdå, det var värst. Så har ingen sett mig förr.
– Jodå, men du har inte tänkt på det. Vi säger väl du till varandra?
– Ja naturligtvis.
– Bra. En del vill inte vara personliga och familjära när det gäller privata problem. Men du tycks göra som du blir tillsagd. Har du varit upptagen med att behaga andra?
– Ja, det fick jag lära mig redan som liten. Är det inte en kvinnas plikt?
–Absolut inte. Vem har sagt det? Att vara hjälpsam och ansvarsfull betyder inte att du måste utplåna dina egna behov och drömmar. Som ensamstående mor är det extra viktigt att ställa krav på barnen. En mamma är en förebild och inte en dörrmatta som bjuder på mat och husrum.
– Jag vet att jag varit för snäll. Men jag orkar inte ta konflikter.
– Du ska få hjälp att klara den biten. Jag har fått uppdraget att tala med dig tills vi hittar en bra metod. Första mötet får du tala om allt och jag lyssnar. Sedan ska vi träna på att bryta negativa mönster och skapa förutsättningar för ett bättre liv. Både för dig och din son.
– Men hur skulle mitt svar på den där konstiga fråga ge mig ett bättre liv.
– Jo lita på mig. Se det som en lek med tankar. Betrakta tillvaron från två olika perspektiv. Utifrån macro ser du dig själv som en liten del i ett gigantiskt pussel. Utifrån micro är du medelpunkten i livet.
– Som ett barn?
– Javisst. Alla barn är egoister. De måste vara egotrippade för att överleva sitt underläge. Några växer aldrig ifrån det. I sena tonåren brukar de flesta begripa vad solidaritet innebär. Tyvärr har de svårt att omsätta det i praktiken på grund av mobbning och grupptryck. Därför är det viktigt att barn tidigt får lära sig var gränserna går. En del av dagens ungdomar har blivit bortskämda vilket skapat ett enormt kaos både i skolan och i många hem. Vuxenvärlden måste sätta stopp för dumheterna. Det handlar om vänlig vägledning med tydliga riktlinjer och bestämda konsekvenser.
– Herregud. Är det här terapi eller en föreläsning?
– Du får kalla det vad du vill. Men först ska du svara på frågan.
– Vad jag skulle göra om jag var statsminister?
– Exakt. Tänk efter och svara precis som du tycker och känner.
– För det första skulle jag avgå.
– Jaså, varför det?
– Jag tror inte på demokratin längre. Den har gjort mig så besviken. Debatterna i riksdagen är bara dålig teater. Besluten bestäms i förväg under grupptryck i utskotten.
– Ok, jag förstår. Vad skulle du göra om du var president?
– Det låter mer intressant. Men jag skulle hellre vilja vara kejsarinna och kunna styra och ställa som jag ville.
– Ännu bättre. Låt oss låtsas att du är Kejsarinnan Svea den första av Sverige. Vilket blir ditt första beslut?
– Det här var en rolig lek. Jag känner mig faktiskt bekväm i rollen.
– Jag ser det. Ta en kaka så häller jag upp lite kaffe.
– Tack så mycket. Nu börjar jag koppla av. Jag var lite stressad och grinig när jag kom hit eftersom tåget var försenat som vanligt. Därför blir mitt första åtgärd att förstatliga järnvägen. Staten ska äga och sköta om tågtrafik och underhåll. Svenska folket har tröttnat på alla avbrott och förseningar.
– Bravo. Det här går som på räls. Nu tar vi punkt två.
– Skolan ska också förstatligas. Kommunerna har inte lyckats med sitt uppdrag. Alla måste se tv-programmet Världens bästa skitskola. Det är en skrämmande uppvisning av inkompetenta skolpolitiker. Rena skräckfilmen. Lyckligvis finns det en lösning på problemen. I Kungälv har Sandbackaskolan hittat en modell som alla skolor bör följa.
– Jättebra. Då går vi vidare till nästa åtgärd.
– De här är en hjärtefråga för mig. Mer personal och högre lön inom vård och omsorg. Välfärden måste få kosta för att hålla god och medmänsklig kvalité. Det handlar om värdighet.
– Önskvärt men dyrt. Hur ska allt det där finansieras? Ingen vill ha höga skatter.
– Nej. Men nu är det jag som bestämmer. Jag är den goda kejsarinnan i mitt eget land och välfärden är viktig. Det betalas med omfördelning av skatter och utgifter. Det finns delar som vi kan spara in på. Sätt stopp för alla miljarder som slarvas bort. Tänk om Gyllenhammar fått sälja Volvo mot delar av norska oljefält. Vem sa nej till den affären? Sverige kunde ha varit en blandning av Norge och Tyskland.
– Men Tyskland har inga naturtillgångar.
– Nej men det är det rikaste landet i EU på grund av många medelstora teknikföretag i världsklass. Allting är bättre i Tyskland. Rent och snyggt och vacker natur.
– Du kanske hellre skulle vilja vara kejsarinna i Bayern?
– Absolut, det vore mycket bättre än att gå sjukskriven i ett land som sakta sjunker till botten. Det mesta har blivit sämre i Sverige.
– Ok, jag förstår att du funderat på att flytta från eländet. I vilken tysk stad tror du att du blir frisk?
– Jag är redan frisk. Sjukfrånvaron beror inte på mig utan på arbetsplatsen. Det är bristen på personal och det hårda slitet i skola, vård och omsorg som gör människor sjuka.
– Tyvärr är det så. Ska vi fortsätta till punkt fyra och fem?
– Nej vi struntar i det. Jag vet vad jag ska göra för att komma till rätta med mitt liv.
– Det låter spännande. Låt höra.
– Jag såg en dokumentärfilm om en liten by i alperna i Österrike. Där bodde en ung barnfamilj som hade 25 kor. Djuren betade växter och gräs som bara finns på den platsen. Mjölken har därför en unik smak och är mycket hälsosam och stärkande. Snacka om miljövänlig dunderhonung.
– Men det går väl inte att försörja sig på ett litet jordbruk?
– Jovisst. Det går alldeles utmärkt. Familjen tillverkar glass av mjölken med olika smaker av lokala tillsatser som de säljer till apotek, hälsokostaffärer och exklusiva livsmedelskedjor i Tyskland, Schweiz och Österrike. Produkten är mycket efterfrågad och ger stora inkomster. Nackdelen är att djuren kräver tillsyn och mjölkning varje dag. Det går inte att resa bort och koppla av. Men vem vill åka på semester om man bor i de vackra alperna. Underbart året om.
– Jättebra Svea. Jag tycker vi stannar där. Du ska få några uppgifter till nästa
gång vi ses.
– Inga konstigheter hoppas jag.
– Nej då. Tvärtom. Undersök möjligheterna att göra ett
studiebesök på gården i alperna. Fråga om det finns en praktikplats där.
– Ja, det vore fantastiskt. Ett helt nytt liv. Nästan som Edens lustgård.
– Men du ska inte ha för stora förväntningar. Vardagen kan vara grå även i ett paradis.
– Det finns väl inga ormar i alperna?
– Nej men en och annan snok på två ben kanske dyker upp.
– Ingen fara. Jag ser skillnad på folk.
– Utmärkt. Lycka till.
Svea Swedenhjelm lyckades med envishet, tur och skicklighet ordna en anställning på gården som tillverkade den unika glassen. Dessutom fick sonen en lärlingsplats i snickeriet nere i byn. Anton utvecklade tekniken på kunskapens träd.
Innan Svea packade den sista flyttkartongen gick hon till vallokalen för att rösta i det svenska valet.
I de tre kuverten lade hon inte i några valsedlar för de etablerade partierna. Istället skrev hon ett brev med följande innehåll.
“Eftersom riksdagen förbrukat förtroendet och kört mitt hemland i botten ser jag det som min plikt att rösta på den person som bäst förvaltar och förbättrar mitt liv i framtiden. Den personen är ingen annan än jag själv. Auf Wiedersehen. Vi kanske ses igen. Vänliga hälsningar från Moder Svea.”
KULTUR & NÖJE
Varje avsnitt spelas in på förmiddagen samma dag som det ska sändas. Enligt uppgift utgår inte G W från något manus. I varje program kan tittarna ställa frågor via programmets hemsida. Sedan får G W Persson besvara ett antal frågor i programmet. Detta inslag kallas för Fråga Leif.
Som en hyllning till Camilla Kvartoft och Leif G W Persson lägger vi, i slutet på den här sidan, den kluriga deckarnovellen: Liket som levde livet.
När solen lyser reflekteras och förstärks ljuset från tornens designade balkonger och bländar lägenheterna i grannhusen. Kommunen har gjort inspektion i utsatta bostäder och slår fast att blänket är besvärande. Fastighetsägaren Wallenstam planerar att sätta upp plastfolie på fasaden. Är det inte bättre att slå in de smaklösa Tuletornen i wellpapp. Låt det bli en installation a la Christo. Då kanske vi slipper uppleva vissa arkitekters brist på känsla för de sköna i tillvaron.
Idag är det inte lönsamt att bygga trevliga bostäder. Obegripligt och människofientligt. Staten måste ta sitt ansvar. Vad tänker regeringen göra åt den akuta bostadsbristen?
Är det någon som vet vem som är bostadsminister?
Varför får vi inga svar?
Har han gått och gömt sig under komposten eller sitter han och trycker i det politiska källarutrymmet?
Kan ni höra orden när Monica Zetterlund sjunger Tage Danielssons textrader: Var blev ni av ljuva drömmar om en rimligare värld?
Gladiatorerna i TV4 skiljer sig inte bara från mängden utan också från varandra. Hero och Amazon flyttar isär efter att de glidit isär. Kanske har de tappat greppet om sina inoljade kroppar. Det går inte att ha steroider som torrskaffning om relationen ska hålla i vått och torrt.
Vi skiljs i samförstånd som bästa vänner. Kanske vi hittar tillbaka till varandra, säger före detta fru Cecilia Benjaminsson till Aftonbladet.
Kvinnor som är nyskilda väntar längre innan de går in i en ny relation. Män har mer bråttom att hitta nästa partner. Cecilia klarar sig säkert bra på egen hand. Det är nämligen lättare att krama två kullar än att bestiga ett muskelberg.
Romarriket bytte skepnad och förvandlades till Vatikanen. Snacka om extreme makeover. Prästernas älskarinnor kräver mer på fatet och bort med celibatet. Kan en miljard själar ha fel? Tänk om Jesus kommer tillbaka i skepnad av en tiggare från Rumänien. Då måste utanförskapet helgonförklaras vilket blir lika knepigt som att godkänna äktenskap mellan påvar och påfåglar.
Endast var fjärde av eleverna i gymnasiet är smartare än en femteklassare. Den svenska välfärden var tidigare av högsta klass. Men nu har skola, vård och omsorg ramlat ner i fas 3. Dags att slå larm. Men SOS Alarm spar in på utbildad personal. Snart blir alla som ringer direktkopplade till Fonus. Det måste bli ordning på torpet senast 2018. Annars ger vi Ernst Kirchsteiger uppdraget att möblera om i Rosenbad. Då blir det säkert slut på den stora oredan.
På filmgalan fick Sara Becker en guldbagge för att hon spelade sig själv. En form av upprättelse för ett liv i utanförskap. Samtidigt ger vi en dyngbagge till juryn som glömde dokumentärfilmen om Björn Afzelius. En annan Bagge gav Niclas korgen. Men familjen Wahlgren har gjort knepiga val förut. Pernillas mamma Christina Schollin tackade nej till en film med Elvis Presley.
Men det märkligaste avhoppet inom svensk underhållning står Alice Babs för. Hon bildade tillsammans med Svend Asmussen och Ulrik Neumann supertrion Swe-Danes.
Till sin hjälp fick de välja en assisterande stab på 100 personer. Kontraktet var mer förmånligt än vad alla andra etablerade artister hade på den tiden. I dagens penningvärde handlade det om minst 300 miljoner kronor redan första året. Men Alice längtade hem till familjen i Sverige och tackade bestämt nej. Hon tog inte chansen att bli världstjärna inom populärmusiken. Alice valde istället att sjunga jazz med Duke Ellington för en betydligt mindre publik.Vad Svend och Ulric tänkte om den missade möjligheten vågar vi inte fundera över.
På grund av att hon blev en av tredje rikets mest uppskattade stjärnor var Zarah utfrusen ur svenskt nöjesliv i flera år. Hennes skivor fick inte spelas i svensk radio förrän i slutet på 50-talet. Tvingad till overksamhet blev Zarah djupt deprimerad och försökte begå självmord. Hon räddades av sin mentor Karl Gerhard och fick göra comeback som primadonna. Senare på det glada 60-talet kunde allt gammalt glömmas. Leander blev folkkär i Sverige och fick ett erbjudande av Hasse Alfredsson och Tage Danielsson att spela in ett filmat inslag i revyn Konstgjorda Pompe. Till melodin Old Time Religion sjöng hon självironiskt om vad som krävs för att bli popartist. Man ska ha bra mikrofoner, Man ska ha filmat i Tyskland o.s.v. Klippet finns på YouTube. Zarah Leander fick ikonstatus i alla tysktalande länder och nya generationer ser henne som förebild. Den östtyska punkdivan Nina Hagen fick stor uppmärksamhet på 80-talet med ett av Zarah Leanders klassiska paradnummer: Ich weiss es wird einmal ein Wunder geschehen. Så sant som det är sagt. Det krävs ett under för att klara tillvaron i denna märkliga värld.
Kanske Presley på sin 80-årsdag spelat några låtar på skoj i en folkpark i Jämtland?
Läs också Per Bjurmans utmärkta artikel i Aftonbladet:
"Tänk vad Elvis hade kunnat göra".
Här följer en kriminalhistoria med oväntat slut.
Misstankarna stärktes och cirkulerade snart som en löpeld. Borgmästaren kände sig tvingad att kalla på polis för en rejäl undersökning av fallet. Kriminalinspektör Fernando Gotti gjorde ingen besviken. Han hittade en blodig kniv, söndertrasade klädesplagg och ett brev i vilket Gina skrivit om ständiga mordhot. Berto nekade bestämt och menade att allting var iscensatt av hans otrogna fru. Gina har rymt till sin älskare i Rom. Inspektör Gotti spände blicken.
-Vilken dag försvann hon?
-Det minns jag inte, svarade den pressade mannen.
-Kunde just tro det. Ni är anhållen misstänkt för mord på er hustru.
Rättegången började. Uppjagade bybor vittnade. Många hade hört Berto säga: Jag dödar Gina om hon bedrar mig.
-Har ni hotat att döda er fru? frågade åklagaren.
-Nej, nej, snyftade den anklagade. Det var på krogen. Jag var ledsen, förtvivlad och full. Gud vet att jag talar sanning.
Domaren blev irriterad.
-Ta er samman. Blanda inte in vår Herre i det här.
Berto torkade tårarna och gjorde ett nytt försök med vädjande blick.
-Förstår ni inte. Vad skulle mamma säga om jag slog min kvinna.
Två gamla gubbar från grannbyn berättade att de sett ett kvinnolik flyta långt ute i stora sjön. Dykare inkallades med ingen kunde hitta någon kropp. Polisen gick skallgång och sökte efter Gina i hela landet. Men hon var spårlöst borta. Folk demonstrerade och krävde att mördaren skulle hängas. Efter tre heta veckor i den trånga rättsalen kom domen som alla väntade på. Berto Scarponi dömdes, mot sitt nekande, till 30 års fängelse för mord.
-Jag är oskyldig, ropade han till församlingen innan han leddes bort i handbojor av polisen.
De första åren i fängelset genomleds av hårt straffarbete i stenbrottet. Tillvaron gick lättare att uthärda på snickar-avdelningen. Berto var skötsam och flitig. Efter 15 år bakom galler kom beskedet om frigivning tack vare gott uppförande. Att återvända hem var otänkbart eftersom ingen ville ha en dömd brottsling i bygden. Berto valde istället att resa till Rom för jobbet som servitör på ett café. Hyresvärden visade en liten lägenhet högst upp i samma hus med utsikt över alla som promenerade på det populära torget.
-Vad sägs? Nära till arbetet och mitt i centrum.
-Toppen, det passar utmärkt.
Ensam i sitt rum funderade Berto på två olika nöjen.
Köpa trisslott eller besöka bordell. Risken att gå på en nit var ungefär lika stor.
När kyrkklockan visade tre på eftermiddagen hördes några glada skratt nere från gatan. Han tittade ut genom fönstret och fick syn på en sagolik kvinna i sällskap med en välklädd herre. Berto blev alldeles kallsvettig. Darrande viskade han tyst för sig själv. Henne känner jag igen.
Det var Gina. Lycklig, glad och fortfarande bedårande vacker levde hon det goda livet. Allt som Berto Scarponi hävdat så bestämt i rättegången var tydligen sant. Hon hade iscensatt sin egen död och rymt till sin älskare i Rom. En bedragen äkta man har svårt att glömma och brevet med hustruns beskyll-ningar kunde inte förlåtas. Alla år i fängelset hade satt djupa spår och skapat ett starkt begär efter hämnd.
Nu var stunden kommen.
I ljus sommarklänning och vita spetsunderkläder lyste Gina som solen. Den elegante älskaren valde ett bord på uteserveringen. Paret kysste varandra. Ett glas campari och dry martini serverades. Uppe på sitt rum låg Berto på golvet och knöt nävarna. Han grät och morrade som en ilsken hund. Sakta tog han sig samman, reste sig upp och gick in i duschen. Nyrakad och fräsch öppnade han glasdörren till garderoben. Mörk skjorta passade bäst till Armanikostymen. Scarponi tog ett djupt andetag och gjorde sig redo att möta sin svekfulla hustru. Berto köpte tre rosor på torget. En röd, en gul, en svart. Han gick fram till paret och lade ut rosorna i en rad på bordet.
-Är det du, ropade Gina förskräckt.
-Tack för senast, sa Berto samtidigt som han med en blixtsnabb rörelse skar av hennes spröda halspulsåder. Kvinnans sista stönade ord kvävdes av allt blod som sprutade. Det blev panik, chockade människor skrek, stolar vältes, glas krossades. Hennes älskare sprang livrädd från platsen men Berto stod behärskad kvar med kniven i hand och inväntade polisen.
Rättegången bevakades ivrigt av nyhetsmedia. Vittnen och folk på gatan krävde dödsstraff. Först ska han hängas sedan ska han skjutas, skrek den upprörda pöbeln. I TV och tidningar blev det heta debatter när kända tyckare och experter i kriminologi diskuterade påföljden. Berto erkände sig skyldig till det spektakulära mordet. Salen kokade av förväntan på den hårda domen. Men åskådarna skulle tappa hakan av förvåning och hänförelse. Den alltid parfymerade stjärnadvokaten Giovanni Alboreto påpekade med ett charmerande leende att ingen kan dömas skyldig två gånger till ett och samma brott.
-Min klient erkänner sin skuld. Men Berto Scarponi har redan avtjänat sitt straff för mordet på hustrun. Han ska genast släppas fri.
Det blev dödstyst i salen och domaren hade inget val. Även åklagaren visste att lagen måste följas. Under folkets vilda protester frikändes en mördare. Nu var goda råd dyra. Advokaten uppmanade Berto att för säkerhets skull genast lämna landet.
Sagt och gjort. Berto flyttade till Florida där ett liv i lyx väntade. Han blev en superkändis som alla ville träffa. Bokförlagen erbjöd massvis med pengar för kontrakt och TV-bolagen stod i kö för intervjuer. Hollywood lockade med 50 miljoner dollar för rättigheterna till en film baserad på hans liv. Efter anonyma hot var Berto rädd för att flyga. Han valde trots tidsförlusten att åka till Los Angeles i en blodröd Ferrari. Det råder hastighetsbegränsning i USA. Utredarna kunde inte lista ut vad som hände. Förmodligen somnade han bakom ratten, kom över på fel vägbana och körde rakt igenom broräcket. Ingen krockkudde i världen klarar en sådan smäll. Bilen hamnade på botten av floden och den livlösa kroppen följde antagligen med de starka strömmarna. En kilometer längre ner hittades hans ena sko på strandkanten.
När nyheten nådde den lilla byn i norra Italien förklarade prästen att Gud bestämmer vad som är rättvist.
Denna odödliga skröna lär bygga på ett verkligt fall. Eller är det bara en vandringshistoria? Kan något liknande hända i Sverige? Det ska Leif GW Persson få möjligheten att svara på när Veckans Brott fortsätter i vår.
city lights
albertina och blåbären
text LEIF KÄLLBERG
Nr 4/2014
Det hade gått ett par månader och Albertina visste inte hur hon skulle kunna försörja sig på den vanliga lönen. Då fick hon en ide om att börja sälja lotter på gatan och tog kontakt med en lotteridistributör och fick en del lotter för försäljning. Hon ställde sig tätt utanför ett stort livsmedelsföretag och visade upp sin skylt om lotteriet. Hon fick faktiskt sälja en del lotter, så hon fick lite extrapengar sig tillskickade så småningom. Det var emellertid stökigt, och efter några veckor började försäljningen att sina. Albertina slutade då med försöken och tog istället ett städarbete som extraknäck på kvällarna.
Hon städade på en militärförläggning så hon vågade inte slarva utan torkade golven noga, och putsade fönstren, samt dammsög. Hon fick beröm av kaptenen som var ansvarig för förläggningen, och råkade också hitta en plånbok med tiotusen kronor i femhundrakronorssedlar. Albertina var inte just och lämnade in plånboken till expeditionen, utan behöll den och bestämde sig för att köpa en ny TV och dator till sitt hem. Albertina hörde så småningom av expeditionen som gick ut med en förfrågan om plånboken. Albertina brände upp den tomma plånboken och njöt för fullt av de nya apparaterna i sitt hem. Så småningom minskade Albertinas skulder och hon kunde sluta sin anställning på städningen.
Ett halvår hade gått och Albertinas skulder hade tagit helt slut och hon kunde behålla sin lön ograverad efter att ha betalat hyran, elektriciteten och telefonräkningen. Datorabonnemanget hade hon sagt upp och bestämde sig för att spara till en utlandsresa. Ytterligare ett halvår hade förlöpt och det var dags för Albertina att kvittera ut sparpengarna och köpa en Spanienresa. Hon bestämde sig för att strunta i de vanliga badresorna och åka till Madrid för att roa sig. Hon gick på fotboll väl framme i den spanska huvudstaden, och besökte sedan den spanska operan för att njuta av en modern föreställning. Hon hade egentligen väldigt tråkigt på operan, och passade också på att gå på en konstutställning. Hon blev också uppvaktad av en spansk man i trettiofemårsåldern men nobbade honom. Albertina själv fyllde också trettioåtta år och hade varit frånskild i två år från en svensk polisman.
Polisen hade tråkat ut henne då han ständigt och jämt malde om lagen, som han inte tog för givet att folk följde annars. Så småningom var det dags för Albertina att resa hem från Spanien, och hennes frånskilde man hade lyckats ta reda på var hon semestrade någonstans, så han mötte henne på Arlanda flygplats. Albertina hade inte helt lyckats befria sig från sin före detta man och grälade på honom för uppvaktningen. Hon påstod att han var efterhängsen med flit och inte hade någon anledning att möta henne. Holger som den före detta maken hette, tyckte då att hon var för ensam på resan, och kunde ha blivit utsatt för något brott. Albertina svarade då med att berätta för Holger att hon skulle börja studera igen. Hon hade ansökt till högskolan för att läsa engelska, och räknade med att bli antagen eftersom hon hade strålande gymnasiebetyg. Holger tyckte då att hon måste ansöka om studiemedel och det fick hon bara tills hon var fyrtiofem år. Han erbjöd sig därför att försörja Albertina under studierna. Albertina blev då faktiskt intresserad och bestämde sig för att säga upp sin lägenhet och flytta hem till Holger igen. Holger ville efter några månader gifta om sig med Albertina och beställde tid för kyrkbröllop. Albertinas studier gick också bra och hon fick en första godkänd tentamen. Ytterligare ett år hade gått och Albertina hade blivit med barn. Hon och Holger talade ut om saken och Albertina bestämdes sig för att föda barnet. Det blev en pojke om tretusentvåhundra gram och Albertina måste ta ett studieuppehåll. Hon blev med tiden en lycklig trebarnsmor och tog ett längre studieuppehåll.