albertina och blåbären
text LEIF KÄLLBERG
Nr 4/2014
Det hade gått ett par månader och Albertina visste inte hur hon skulle kunna försörja sig på den vanliga lönen. Då fick hon en ide om att börja sälja lotter på gatan och tog kontakt med en lotteridistributör och fick en del lotter för försäljning. Hon ställde sig tätt utanför ett stort livsmedelsföretag och visade upp sin skylt om lotteriet. Hon fick faktiskt sälja en del lotter, så hon fick lite extrapengar sig tillskickade så småningom. Det var emellertid stökigt, och efter några veckor började försäljningen att sina. Albertina slutade då med försöken och tog istället ett städarbete som extraknäck på kvällarna.
Hon städade på en militärförläggning så hon vågade inte slarva utan torkade golven noga, och putsade fönstren, samt dammsög. Hon fick beröm av kaptenen som var ansvarig för förläggningen, och råkade också hitta en plånbok med tiotusen kronor i femhundrakronorssedlar. Albertina var inte just och lämnade in plånboken till expeditionen, utan behöll den och bestämde sig för att köpa en ny TV och dator till sitt hem. Albertina hörde så småningom av expeditionen som gick ut med en förfrågan om plånboken. Albertina brände upp den tomma plånboken och njöt för fullt av de nya apparaterna i sitt hem. Så småningom minskade Albertinas skulder och hon kunde sluta sin anställning på städningen.
Ett halvår hade gått och Albertinas skulder hade tagit helt slut och hon kunde behålla sin lön ograverad efter att ha betalat hyran, elektriciteten och telefonräkningen. Datorabonnemanget hade hon sagt upp och bestämde sig för att spara till en utlandsresa. Ytterligare ett halvår hade förlöpt och det var dags för Albertina att kvittera ut sparpengarna och köpa en Spanienresa. Hon bestämde sig för att strunta i de vanliga badresorna och åka till Madrid för att roa sig. Hon gick på fotboll väl framme i den spanska huvudstaden, och besökte sedan den spanska operan för att njuta av en modern föreställning. Hon hade egentligen väldigt tråkigt på operan, och passade också på att gå på en konstutställning. Hon blev också uppvaktad av en spansk man i trettiofemårsåldern men nobbade honom. Albertina själv fyllde också trettioåtta år och hade varit frånskild i två år från en svensk polisman.
Polisen hade tråkat ut henne då han ständigt och jämt malde om lagen, som han inte tog för givet att folk följde annars. Så småningom var det dags för Albertina att resa hem från Spanien, och hennes frånskilde man hade lyckats ta reda på var hon semestrade någonstans, så han mötte henne på Arlanda flygplats. Albertina hade inte helt lyckats befria sig från sin före detta man och grälade på honom för uppvaktningen. Hon påstod att han var efterhängsen med flit och inte hade någon anledning att möta henne. Holger som den före detta maken hette, tyckte då att hon var för ensam på resan, och kunde ha blivit utsatt för något brott. Albertina svarade då med att berätta för Holger att hon skulle börja studera igen. Hon hade ansökt till högskolan för att läsa engelska, och räknade med att bli antagen eftersom hon hade strålande gymnasiebetyg. Holger tyckte då att hon måste ansöka om studiemedel och det fick hon bara tills hon var fyrtiofem år. Han erbjöd sig därför att försörja Albertina under studierna. Albertina blev då faktiskt intresserad och bestämde sig för att säga upp sin lägenhet och flytta hem till Holger igen. Holger ville efter några månader gifta om sig med Albertina och beställde tid för kyrkbröllop. Albertinas studier gick också bra och hon fick en första godkänd tentamen. Ytterligare ett år hade gått och Albertina hade blivit med barn. Hon och Holger talade ut om saken och Albertina bestämdes sig för att föda barnet. Det blev en pojke om tretusentvåhundra gram och Albertina måste ta ett studieuppehåll. Hon blev med tiden en lycklig trebarnsmor och tog ett längre studieuppehåll.