(Min man vill inte se den renaste av kärlekar, den hans egen fyraåriga dotter hyser för just honom.
När hon en dag blir vuxen, kommer hon därför sedan länge ha glömt det mest förbjudna – vem som var hennes första val.)

*

42 års tid av kärlek var förbi. Eller kanske tiden och även kärleken fanns kvar, men att de båda nu tillsammans hade gått ur och lämnat den gamla tiden åt sitt eget öde. För tiden fanns inkapslad i ett minne som kunde liknas vid en sårskorpa som hon oupphörligen pillade på och som därför inte ville läka. Hon ville inte förstå att det som skett, skilsmässan, var ett orubbligt faktum. Ofta låtsades hon att allt var som vanligt och gick i sin ensamhet och småpratade med den som inte längre kunde höra hennes stämma. Och ibland var hans närvaro så stark att hon kunde höra hans trygga och lugnande röst som ett svar på alla hennes böner.
   Saknaden av Mannen var stor och väldig men det mest smärtsamma var saknaden av henne själv; den hon hade varit tillsammans med honom. När han gick tog han med sig den finaste egenskapen av henne, den han själv hade skapat, och lämnade henne kvar med någon som hon inte ville eller orkade vara. När sorgen grep tag i henne kände hon bördan av sig själv och insåg att hon aldrig igen skulle vilja eller kunna vara till glädje för någon. Inte som hon hade varit för honom.
   Hon minns en sommardag för länge sedan då de båda hade gått hand i hand genom det lilla samhället där de bodde och Mannen som trots sin tondövhet sjungit högt stroferna ur den då populära melodin: ”Tea for two and two for tea. Me for you and you for me …” I sin blygsel hade hon inte vågat titta på honom. Hjärtat hade bultat och lyckan över denna stulna stund hade närmast varit övermäktig. Ja, de hade stulit stunderna av tvåsamhet genom tiden. Och även om alla kände till deras kärlekshistoria så hade den aldrig nämnts vid sitt rätta namn. Officiellt tillhörde han alltid någon annan och så länge så var fallet lät man dem hållas. Ingen skulle någonsin komma i närheten av att förstå vidden av vad de betydde för varandra. Möjligen hans första fru som redan då slets mellan svartsjukan och viljan av att vara generös.
   Andra människor hon hade kommit i kontakt med genom åren hade undrande följt hennes val av vägar. Lyskraften och styrkan i alla hennes val. Många hade höjt ögonbrynen och med anledning av avundsjuka eller kanske rädsla tittat bort när hon svingat sig vidare genom en gränslös tillvaro. Annorlundaskapet hade inte besvärat henne det minsta. Hon vägrade låta sig ta intryck av andras tillkortakommanden och vände sig bort från dem som upplevde henne som ett hot. Endast i Mannens ögon fick hon utrymmet att vara så speciell och beundransvärd som hon ville vara. Det räckte gott och väl. Hon visste att hon var den stora glädjen i hans liv och varje gång de möttes fick hon ta del av den. Hans glada ögon som följde hennes minsta steg, stoltheten när han presenterade henne inför några bekantar och de starka armarna som alltid stod öppet utsträckta, väntande på just henne. I hans närhet eller endast vid tanken på honom blev hon vacker. Hon strålade av livslust och beslutsamhet.
   Hon hade strålat – i glansen av den som inte längre fanns där för henne.

Hon sträcker sig efter fotografiet av de båda och håller det mot kinden som så ofta förr. På bilden håller de varandra i handen, så som de alltid hade gjort, och han tittar förälskat ned på sin själsfrände. Han har en beskyddande hållning och hon själv ser frimodigt rakt in i kameran. Hon ser att de är omaka, att han är så mycket längre än vad hon själv är. Och även då för 40 år sedan, när han var i sina krafts dagar, såg han gammal ut i jämförelse med henne. Men det finns en likhet över deras drag. Om hon inte visste bättre skulle hon kalla dem äktenskapslika.
   Vid den tidspunkten trodde hon fortfarande att det skulle bli de två, att hon skulle få äga honom på riktigt. Hur hade livet tett sig om ödet hade velat annorlunda; om de hade träffats under andra omständigheter; om hon fullt ut hade fått älska och erkänna Mannen i sitt liv?

Tio år efter det att fotografiet var taget byggde Mannen ett nytt hus, i ett sista försök att knyta henne fysiskt närmare honom. Ett av rummen inreddes speciellt för henne och som en yttersta kärleksförklaring byggde han även ett stall åt hennes hästar. Hans vilja att glädja henne var gränslös och den öppenhet han visade inför att röja deras gemensamma hemlighet närmast generade henne. De tillbringade många timmar sida vid sida i det gemensamma hemmet. Samhörigheten var så stark att inte ens orden fick komma dem emellan. Tysta gick de där i takt med varandra som gamla parhästar framför en vagn. De visste redan då att tiden höll på att rinna ut och just därför blev stunderna fyllda av bittersljuvt liv.
   Samtidigt som hon flyttade ut ur huset lämnade också frun honom i förödmjukelsen över att alltid vara satt i andra rummet. Inom kort träffade Mannen en annan kvinna att dela sitt liv med. En kvinna som då ännu inte insåg att en del av hans hjärta för alltid skulle vara förlorat till någon annan.
   För bara ett tiotal år sedan träffades de ånyo på ett bröllop som de båda var inbjudna till. Glädjen över återseendet var stort och Mannen bjöd i sin iver upp henne till dans. Så var hon återigen i hans starka armar. En av hennes händer vilade i en av hans och hon kunde känna den välbekanta doften. Av honom. För en stund glömde hon sig och lät sig skrattande föras över dansgolvet av sin älskade. Hans ögon lyste och munnen formades till ett snett karaktäristiskt leende. Triumferande virvlade han runt med den vackraste kvinnan på balen. Han gjorde henne till kvinna; han gjorde henne vacker och tillsammans var de det stiligaste paret som någonsin skådats. Det tisslades och tasslades i salen. Någon, som trodde att hon möjligen var den nya frun, smånickade och log medan någon annan brydsamt tittade bort.
   Så med ens var dansen slut och de intog den invanda distanserade hållningen emot varandra. Med en sista blick bort mot Mannen som nu taktfullt hade bjudit upp sin andra fru, tog hon därefter farväl av brudparet och tackade för sig.
   En yngre man kom in i hennes liv – och gick. Själv återvände hon, nu med ett barn på armen, till Mannen som blev barnets självklara fader. Såsom det var menat. Hon kände sig trygg och han, som nu var gråhårig och överlevt sin första hjärtinfarkt, levde upp med sin fadersroll. Tillsammans lekte de så äntligen den leken som aldrig varit dem förunnade; mamma, pappa, barn. Och äntligen fick de vara i fred för omgivningens tyckande och tänkande, sånär som på en nådigt övervakande fru som alltid figurerade i bakgrunden. Endast hon, frun, såg och kände det förbjudna, men fick lov att rätta sig efter sin mans vilja. Tiden blev alltmer knapp och därmed betydelsefull. Om han tvingades välja skulle valet blir enkelt. Även om han visste att det valet, liksom förra gången, skulle lämna honom med ensamheten.
   Också hon tvingades att ta ett beslut. Hon hade länge vetat att Mannen inte var ämnad att bli hennes livskamrat men hade ändå inte förmått sig att lämna honom för någon annan. Hon valde slutligen någon som var lik. Honom.
   Kort efter detta avgörande beslut insjuknade Mannen; av sorg, lättnad eller kanske helt enkelt med ålderns rätt. Men hon behövde honom alltjämt och satt därför stoiskt vid hans sjuksäng till dess han reste sig upp och gick igen, om än med stapplande steg. För hennes skull.

Hon sätter sakta tillbaka det inramade fotografiet bredvid skrivmaskinen. Blir sittande där en stund innan hon reser sig tungt. De sista åren har krafterna svikit henne, de åren då deras kärlek sakteliga övergick i en ny fas. Den sista. Hon känner yrseln komma över henne och lägger sig en stund på sängen innan hon går ut för att plocka en bukett liljekonvaljer.

Han blev aldrig helt återställd, men han fanns vid hennes sida ytterligare en tid. Hon kunde fortfarande nås av telefonrösten som sa:” Det är bara jag …”, som betydde att han längtade efter henne. Frun hade knappt lämnat huset inför någon weekendtur förrän han ivrigt tog upp telefonluren för att slå hennes nummer. ”Hon är borta över helgen, så jag tänkte…?!” kunde det låta. Och de fortsatte att stjäla stunder av tvåsamhet in i det sista.
   Men han aktade sig noga för att överträda reviret som byggts upp runt henne och hennes nya familj. Han kom och gick som en gammal bekant som var på besök. Välkomstkramen i tamburen var flyktig och snabbt överstökad, men hon kände hans doft och hon såg hans bortkomna blick. Bevisen.
   Om deras närhet hade ifrågasatts förr så gjorde ingen det nu när kyrkovärden undrade vem som skulle bära hans urna till den sista vilan. Tysta stod alla i det lilla kapellet och inväntade just henne. Och hon bar honom en sista gång i famnen såsom han en gång hade burit henne i sin. ”Tills döden skiljer oss åt”, tänkte hon men visste samtidigt att livet hade gått sönder och att en del av henne gick ur tiden hand i hand med den avlidne. Inte ens döden …
   Vad är priset på något som är ovärderligt? Hur länge måste man betala av på något som man trott varit till skänks under ett helt liv? Ska 40 års kärlek kvittas mot 40 års sorgearbete? För djupet av sorgen är det yttersta måttet på kärleken. Och vissa kärlekar är av den kalibern att inga av världens tumstockar räcker till.

Med buketten i sätet bredvid, kör hon den slingriga vägen ned till kyrkogården. Blommorna sätter hon vid graven där Mannen och hans dotter är begravna. På gravstenen finns endast hans namn inristade ännu, men inför framtiden har det gjorts plats för även hennes. Hon dröjer sig kvar och smeker stilla den vackra marmorstenen med den i guld skrivna texten. Hon har själv valt den.
   På andra sidan kyrkogården står någon vid bilen och väntar på henne. Någon som har bråttom och som ropar otåligt efter den sörjande.
   Hon hör den andra men tittar inte ens bortåt parkeringen. Hon vill inte följa med. Hon har redan nått vägs ände och för övrigt känner hon inte den vilt vinkande kvinnan vid bilen. Hon dröjer sig kvar och så småningom ger den andra kvinnan upp.
   När hon till slut höjer blicken ser hon på avstånd den främmande kvinnan i sin ensamhet gå vägen bort. Kvinnan som inte längre är Pappas flicka.