text HANS DAHLSTEDT
Nr 4/2014

I en liten smedja vid utkanten av en by, finns en smed som slår tröttlöst på det glödheta stålet. Sedans smedens far gick bort har det ända ljud som kommit från huset varit detta eviga lätet från metall som träffar metall. Det är aldrig någon som ifrågasätter smedens livstil dock. Kvalitén som utrustningen och vapnen har haft från denna enkla smedja har varit nog för att hålla alla tyst och låtit smeden arbeta i lugn och ro.

För den ensamma ägaren av smedjan var tron självklart stark, men när människor strävar efter något är det inte många krafter som kan hindra dem. Det här var fallet när han plockade upp spädbarnet från sin krubba som flöt västerut på floden framför honom, där han ofta satt i dimman av alkoholen. Självklart blev människor nyfikna på vad den smeden hade hittat en kvinna som tolererade honom tillräckligt mycket för att inte bara älska honom, utan även få ett barn med honom. En lögn blev till i mannens huvud och han började prata om den vackra kvinnan som hade älskat honom mer än något annat men tragiskt gått bort efter födslen. Mannen var inte precis expert på detta med lögner, dock verkade det tillräckligt för att hålla borta de flesta nyfikna näsor från honom och barnet.

När barnet började växa upp blev såklart mannen tvungen att ljuga igen för att skydda det han älskade mer än något annat i sitt liv. Barnet blev uppfostrat med en kärlek till konsten att smida och skapa. Mannen var helt till sig när han märkte hur begåvat och snabblärd barnet var. I tonåren hade barnet redan överskridit Mannens kunskaper och vissade inga tecken på att sakta ned i sin begåvning. Då mannens hälsa började snabbt bli sämre var han inte rädd för att smedjan skulle gå under när han försvann. Han kunde inte ha önskat sig en bättre person att ärva det än barnet som nu hade vuxit upp till en begåvad smed.
 Då mannen gick bort var nu den nya smeden ensam. En ensamhet som bara växte då människor fortfarande spred rykten om att smedens egentliga moder. Smeden brydde sig inte dock och fortsatte med det som “fadern” hade lärt ut.

Smedjan som sagt låg västerut om byn och utanför dess murar. Detta berodde främst på grund av brandrisken hettan från ugnen orsakade, men också på grund av att “fadern” aldrig kunde hålla sig lugn efter sina nattliga äventyr i värdshuset och blev därmed straffad att flytta sitt hem och smedja utanför murarna.
 Det var dock inte allt för negativt, då det första varenda resenär och äventyrare såg när de besökte byn var smeden. Det var inte många som kunde motstå de makalösa vapnen “fadern” och hans lille smed skapade.
 Men ändå om folket fortfarande älskar smedens skapelser så sprider fortfarande sig ryktena som flugor runt ett infekterat sår. Det började talas om att smeden var alltför duktig på sitt arbete. Varje hantverkare någon gång i sitt liv måste misslyckas med ett verk tycker man. Denna smed dock har aldrig gett någon kund ett skört svärd, eller en slö kniv. Allting kändes som om det hade någon form av övernaturlig
utstrålning.
 Försäljningen kanske minskade för smeden när ryktena började växa, fast detta stoppade inte ugnen att brinna och stålet glöda.

Åren gick, smeden var forfarande ensam med sitt skapande. Folket hade dock märkt att något hade väckts inom honom. Det höga klanget från städet blev bara snabbare och hårdare. De som besökte smedjan fann att det inte såldes fler vapen än vanligt fastän man visste att smeden jobbade mycket hårdare. När människor frågade om detta var svaret alltid att dessa föremål inte var till salu. Smedjan började även stängas mycket tidigare. Folk trodde smeden hade fallit för sjukdom och orkade därmed inte lika mycket. Men om detta var fallet, varför slutade inte ljuden från smedjan efter att det var stängt.

Rykten om onda krafter i verket började sprida sig igenom byn och invånarna samlade sig för ett krismöte. De var rädda att smeden hade blivit besatt av övernaturliga krafter och att allting som smeden hade skapat var förbannat. Folket krävde en rening av både smeden och allt hen skapat. En ingripning från kyrkans exorcister krävdes för detta, men exorcisterna fanns enbart i de större städerna i landet. Det skulle ta veckor innan en av dem skulle kunna komma till byn efter de skickat ett meddelande. Byborna bestämde sig att det var riskabelt att låta smeden vara fri innan exorcisterna kom till byn. En mob började samlas och rörde sig emot smedjan.
 Med en kraftig smäll föll dörren till smedjan ihop. Byborna stormade in och grep smeden som inte verkade bry sig att bli bortförd från sin vanliga plats brevid städet. Smeden släpades genom byn till synes helt villig, utan en motsägelse eller försök att fly. Mitt i byn stannade moben till. En fallucka av järn låg framför dem, ett par bybor hjälpte till att lyfta den tunga järnklumpen till lucka. Smeden drogs fram till luckan och blev direkt nerknuffad ner i det mörka hålet. Med en smäll landade smeden på det hårda stengolvet. Detta rum smeden nu befann sig i var byns fängelsehåla. Detta var det ända stället byn hade för att förvara brottslingar och andra hot, då lösningen oftast var att istället för att fängsla dem var bannlysning eller avrättning. På grund av deras vidskepelse vågade ingen att göra något förutom fängsla smeden tills en exorcist hade kommit och gjort en bedömning av situationen. Alla kände sig dock säkrare nu när smeden låg nere i fängelsehålan. För ändå om man ville komma ut därifrån, skulle det vara omöjligt utan hjälp från utsidan. Vägarna böjde sig i en bågform och gjorde därmed alla försök att klättra dem lönlöst.

En vecka hade nu gått förbi med smeden i fängelsehålan. Byborna skickade ner mat med jämna mellanrum, men såg till att inte ta någon kontakt med fången. En vecka hade de även väntat på exorcisten som skulle anlänt nu. Om inte det var illa nog hade rapporter om byar åt öst bränts ner till grunden av oidentifierade missdådare. Fast det var inte detta som skrämde folket. Det som spred en omänsklig fruktan bland folket på grund av att inte en enda människa var kvar i dessa byar, och ändå om spår av blod på marken hittades fanns inte ett spår av ett lik.

Byns kyrka var nu alltid full med människor som bad om beskydd. Ett orosmoln rör sig från öster rakt emot den lilla byn. Ju närmare det kom desto mer oförklarliga fenomen uppstod runt om byn.
 Det började vid utkanterna av byn, på de norra sädesåkrarna. Säden hade börjat växa ojämnt och få en udda grön färg. Men det som förbryllade folket mest var det sädet som hade börjat växa till enorma längder, så långa som de gamla ekarna i skogen började vissa sädesstrån växa. På grund av detta vägrade alla att jobba på fälten, i tron att de kommer bli smittade av någon okänd ondska. Brunnarna i byn började också bli påverkade. Om någon hämtade vatten på natten kunde de svära på att de hörde något nere i brunnen. Något som påminde om en människoröst, men ändå inte. Det var aldrig någon som stannade kvar tillräckligt länge för att kunna höra exakt vad som skapade ljuden.
 Trots detta var det som människorna fruktade inte något de kunde höra eller se. Nej, det var lukten som fick dem att bli paralyserade av rädsla. Ingen kunde beskriva lukten, för det fanns inget som kunde skapa samma doft. Det närmsta någon kunde tänka sig var lukten som kom från gamla vattensamlingar som långsamt torkar ut. Vad som orsakade lukten var allas gissning, men vad som än skapade den var det något som befann sig österut.

I rädslan över vad som fanns längre österut började många att förflytta sig längre åt väst, där de större städerna var placerade. Dock stannade många kvar då det ända de ägde fanns i denna byn, samt att de hade inte råd att förflytta sig.
Den enda personen i byn som var apatisk om den inkommande fasan var smeden, nere i djupet av fängelsehålan.

En tidig natt kom det oundvikliga. Det var den ensamma vakten i byn kyrktorn som såg det först. Den tjocka dimman rörde sig i en spöklig tystnad, allt ljud blev som uppslukat av den.
Dimmans lysande gröna färg fick byborna att skaka av skräck. Men det var lukten som fick dem att falla ner på knä. Det var samma vedervärdiga stank de känt innan, men nu var källan till stanken så nära att den kunde få råttorna att fly för sina liv. Så fort som möjligt barrikerade sig folket bakom kyrkans dörrar, oundvikligt blev många kvar ute i dimman när dörrarna stängdes. Dimman sipprade igenom alla kryphål den kunde hitta, nästan som om något kontrollerade dennes rörelser. Till slut var dimman lika tjock på insidan, som det var på utsidan. Men även om byborna inte kunde se så var fortfarande deras andra sinnen öppna för den fasa som kom. Ljudet av häftigt bankande på dörren följt av en kraftig smäll när de gav vika blev det sista de hörde. Men innan deras tragiska slut var det en sak de fick uppleva som fick deras psyken att krossas. Lukten var där igen, men inte som förut. Att beskriva den nu skulle vara fullständigt lönlöst, ingen skulle klara av den vedervärdiga fuktiga stanken som dimman förde med sig i ens en sekund. Byborna var mer än glada att välkomna deras öde. Så länge de slapp stanken.

Vad som fanns kvar av byns invånare nu var enbart en ensam smed nere i fängelsehålan.
 Men smeden var inte rädd vad som hade kommit till byn, tvärtom. Nu kunde man jobba ostört hur länge man än ville. Falluckan öppnades långsamt och smeden kunde äntligen se något annat än mörker. Lukten som forsade ner genom luckan var inget som störde smeden. Det var ju trots allt en välkänd röst som kom från ovan och sa något smeden inte hört på länge. “Välkommen hem”.