Efter den internationella succén med Fotbollens sista proletärer är regissörsduon Carl Pontus Hjorthén och Martin Jönsson tillbaka med ännu en göteborgsk berättelse. Denna gång handlar det om Göteborgskoloristerna; konstnärerna som under sina korta och dramatiska liv, skildrar staden, havet och skärgården på ett helt nytt sätt. Filmen om denna på sitt sätt märkliga Västsvenska lösliga konstgrupp i 1930-talets Sverige är ett litet konstverk i sig. En härlig film för den som är intresserad av konst och vill veta mer. I centrum står Inge Schiöler som kom igen efter tre decennier på mentalsjukhus. Dokumentären ger större insikter om konstens magiska möjlighet att hitta vägen till ett nytt och bättre liv.

 

Vem var Inge Schiöler? Här följer en textbearbetning från Läkartidningen där professor Erik Vinnars och fil.lic. Anna-Sara Ehrling skriver om Schiölers liv i artikeln Medicinsk konstpaus.
 Inge Schiöler, född 1908 i Strömstad, är ett strålande exempel på en målare som efter en lång och svår period av psykisk sjukdom visat sig kunna återkomma med förnyad konstnärlig kraft. Familjen tillhörde Strömstads övre sociala skikt, även om inte ekonomin var den bästa. Föräldrarnas skilsmässa då Inge var 15 år tog honom hårt och ökade moderns försörjningsbörda. Oro och rädsla för fattigdom följde honom hela livet.
 Inge var ett tillbakadraget barn, men hans konstnärliga begåvning visade sig tidigt. Trots att han var mycket blyg och fåordig kunde han när det gällde att beskriva olika färger bli riktigt talför. Inge Schiöler började 1926 på Valands konstskola i Göteborg. Lärare var Tor Bjurström, en klok och skicklig pedagog som ville att eleverna skulle hitta sig själva. Även om Bjurströms kan tyckas vara anspråkslös var han dock medveten om att leda utvecklingen av den skara ovanliga begåvningar som blev kända namn i svenskt 1900-talsmåleri, exempelvis Åke Göransson och Ragnar Sandberg.

 

Studiekamraterna har berättat att Inge var underlig och tyst som muren, men ofta log med ett brett och underbart leende. Schiöler arbetade alltid med djup koncentration och uppfattades som mycket sårbar. Trots sin blyghet och skygghet kunde han ibland bli mycket ilsken. Några direkta tecken på psykisk ohälsa var dock inte uppenbara under studietiden. Utöver hans ovanliga tystenlåthet kunde dock hans rörelser vara påfallande långsamma och bundna.

 

År 1928 gick Schiöler till sjöss, delvis tvingad av familjen, som ansåg att han inte skulle klara sig ekonomiskt som målare. I ett försök att få ett yrke att försörja sig på började han på vintern 1931 lära sig att snickra ramar i Konstgalleriets rambod i Stockholm. Detta lyckades inte särskilt bra. Man talade efteråt om att hans ramar alltid var sneda och vinda. 1932 hade Inge sin första separata utställning och kritiker upptäckte Schiölers måleri. Under denna tid var han mycket aktiv och målade porträtt, blommor och motiv från Bohuslän. Målningarna flödar av nordiskt vår och sommarljus reflekterat i gnistrande stränder, solvarma klipphällar och frisk grönska.

 

 I november 1933 blev han intagen för schizofreni på S:t Jörgens mentalsjukhus i Göteborg. Nu följde nio år av lidande och djup apati. Han låg i sängen flera veckor i taget och svarade knappt på tilltal. En oväntad förbättring inträffade våren 1942. Sjukjournalen meddelar att Schiöler börjat intressera sig för teckning och målning igen. Tecknadet fick en terapeutisk effekt. Under särskilt intensiva perioder tog Schiöler vad som helst att teckna på. Det kunde vara allt från ifrån lösa blad till hundratals ark av toalettrullar. Det var dessa teckningar som dokumentärfilmaren Carl Pontus Hjortén hittade i ett bankvalv.

 

År 1946 fick Inge Schiöler sin första permission från mentalsjukhuset. Fram till 1960 följde 57 hemresor, de flesta flera dagar långa, men alltid med en vårdare i släptåg. Schiöler blev formellt utskriven 1962 och kom att bo i en egen stuga på Syd-Koster. Det är lätt att förstå att det var omöjligt för Inge Schiöler att gifta sig och bilda familj när han var intagen på mentalsjukhuset. Ett desperat försök att via brev fria till en kvinnlig bekant hade naturligtvis misslyckats.
 Men hösten 1967 inträffade en stor förändring i hans privatliv. En kvinna vid namn Ann Dikman, som var frånskild och hade en vuxen son, hade hört talas om Schiöler och sökte upp honom på Syd-Koster där hon hyrde ett sommarställe. Ann frågade Inge om han kunde tänka sig att måla en bild av huset hon hyrde. Schiöler avvisade bestämt denna begäran med beskedet att han inte sysslade med billiga villaporträtt. Ann Dikman blev besviken och återvände genast till sin stuga. Schiöler låg hela natten och ångrade att han varit så avvisande. Tidigt nästa morgon bultade han på dörren till hennes stuga och föreslog att hon skulle följa med honom på målarutflykt till Nord-Koster. Ann Dikman tackade ja, och de båda gav sig iväg försedda med en matsäckskorg. När maten var uppdukad och de båda satt sig för att äta, sade Schiöler
”Det här ser ju ut som en familj”.

 

Samma år förlovade sig Inge Schiöler och Ann Dikman. Med henne delade han somrarna på Syd-Koster och vintrarna i Stockholm. Schiölers tid efter utskrivningen blev lycklig. Han struntade i medicinen och hans målningar fylldes av starkare färgkontraster. Han fick uppleva stora triumfer och priserna på hans tavlor steg till tusentals kronor, vilket äntligen gav honom god ekonomi. Beröm flödade mot honom från alla håll. I samband med en utställning i Köpenhamn samlade dansk psykiatrisk expertis till ett symposium. Man enades om att det inte fanns några markanta utslag i Schiölers konst av den schizofreni han genomlidit. Inge Schiöler var således fullt frisk.

 

Diagnosen som han fick var förmodligen överdriven. Kanske var det så enkelt att Inge Schiöler fick en psykos när han inte kunde försörja sig på sitt måleri. Att tvingas gå till sjöss eller lära sig snickra ramar för brödfödan var ett öde som gjorde att Inge Schiölers känsliga konstnärssjäl blev djupt deprimerad. Vistelsen och behandlingen på mentalsjukhuset förstärkte hans apati. När Inge under permission fick vara ute i skärgården och måla blev han fullt frisk. När sedan kärleken kom in i hans liv blev han lycklig. Inge Schiöler fick till slut ett nytt liv. Men vintern 1971 drabbades han av lunginflammation. Han togs in på Serafimerlasarettet för utredning om hjärtsvikt. Hans tillstånd föreföll inte ge anledning till oro, men natten den 27 april 1971 dog han hastigt, 63 år gammal.

 

 

Redan förra året valde rekordmånga att flytta från Sverige. De har insett och förstått att det är hälsofarligt att ta ett dåligt betalt slitjobb bara för att kunna försörja sig. Men de flesta fortsätter att kämpa på med vantrivseln eftersom de är livrädda att hamna i fattigdom och utanförskap som garanterat gör oss psykisk sjuka. De som flyttar har tappat förtroendet för landets ledare. Nu gäller det att själv skapa ett nytt liv. Ett bättre liv. Ett helt nytt liv som känns tryggt och behagligt. Var och en får försöka, på egen hand, att hitta vägen till lyckans land. Allt fler ställer nu samma fråga som Kristina från Duvemåla: Hemma, var ligger det nån´stans?
Svaret finns i tavlorna som Inge Schiöler målade. Ljuset reflekterat i gnistrande stränder, klipphällar och frisk grönska.