Jul. Vem vill fira svensk jul? Frågade jag mig själv utan att darra det minsta på rösten. Det var en vecka kvar till vinterns stora högtid och jag flanerade lugnt genom Paris gator och njöt av den avsaknade stressen som hör den tiden till. Inga dukar att stryka, inga gardiner att byta, inga klappar att köpa och slå in, och inga djävla kommersiella tomtar som sjunger hysteriska julsånger på högsta volym i alla affärer. Och inget evigt sörplande på den sockerlag som vi felaktigt kallar glögg.

 Nä, här rådde ett fullkomligt lugn. Det enda tecken på jul som nådde mina sinnen var den konstgjorda snö som någon med hedervärt resultat hade sprutat på träden längs Champs Elysees. Och att det utanför var och varannan restaurang bjöds på det alltid lika sura ”Årets beaujoulais” i engångsglas (av glas) som man kunde bära med sig och njutbart smutta på under sin promenad längs rue d’Italiens pampiga affärsgata. Jag samlade på mig dessa glas som med tiden utgjorde en brokig och imponerande uppsättning i tolv exemplar.
 En månad tidigare hade jag fått en adventskalender i form av ett vykort från en väninna i Sverige. Förutom att jag plikttroget öppnade en lucka varje dag, fanns det inget i min värld som tydde på att nu var den dagen alla förväntansfullt hade väntat på snart här.

 

Hur det nu var så försvann denna min sinnesro abrupt. Jag minns med klarhet precis när. Det var när jag på morgonen den 23:e december 1991 öppnade mina ögon och fann mig desperat fokuserande på vykortet med glitteränglarna. Det hängde på väggen snett bakom min kudde, på en knappnål vid sängens huvudända.
 Första impulsen var att boka en flygresa hem – jag skulle inte hinna lifta – men jag förstod att det inte lät sig göras en dag före självaste julafton. Dessutom hade jag inga pengar. Snyftande öppnade jag istället luckan, granens stjärna, och framför mig dansade en pepparkaksgubbe med hatten på sné. Vilket näppeligen hjälpte upp mitt dystra humör. Hur skulle jag kunna överleva utan doften av pepparkaksbak snörvlade jag nu till mitt inre, utan tvekan förvirrade, öra.
 Ni undrar kanske över min ensamhet, var jag gömde min nyvunne skotte? Jo hör och häpna, den libanesiska familjen (som han arbetade för) hade bestämt sig för att fira jul i Saudiarabien (!), varpå flertalet av livvakterna även de fick lov att fira jul i Saudiarabien (!). Min enda kontakt med Steve var genom telefonsvararen i hans lägenhet, som varje morgon blinkade med sin röda lilla lampa – som förutom detta med kalendern var det enda som bidrog till julstämningen.
 Jag kände mig med ens mycket ensam, jag som aldrig annars kände mig ensam (även om jag ofta var det). Nu gällde det att slå mina kloka hjärnhalvor ihop. Jag bestämde mig för att uppsöka Svenska kyrkan.

 

För er som möjligen inte förstår vitsen med en svensk kyrka utomlands (som alltså tillbringat hela livet i fosterlandet), ska jag i korta ordalag försöka förklara den. Vi svenskar som bosätter oss i ett annat land jublar i en dryg månad över vår nyfunna frihet. Att lämna Sverige känns som att äntligen bli av med tvångströjan och vi berusas av möjligheten att leva såsom vi verkligen och egentligen är. Under denna period inga kyrkobesök.
 Så en dag blir vi irriterade på vår nya omgivning; på alla oskrivna och fullkomligt obegripliga regler. För att inte tala om de oförskämda kassörskorna i snabbköpet (som skriker att vi är idioter som inte uppfattat beloppet rätt och detta inför hela kvarterets husmödrar. Vilka det fortfarande finns rätt gott om i Frankrike). Detta är upprinnelsen till det första lätt reserverade besöket hos Eglise suédoise. Efter detta besök brukar vi med klädsam ironi berätta för närmaste kretsen om hur vi tog oss till detta inskränkta näste – som om det skulle uppfylla någon funktion hos oss fritänkande världsmedborgare, ha, ha!
 Men det dröjer inte länge förrän vi återigen dras till kyrkan, inte i ett andligt syfte utan för att det till sist blir den enda platsen där vi kan andas utan att konfronteras med det olikartade. Det räcker att vi för oss på ett visst sätt, eller talar, eller hälsar med ett rejält handslag – så återfår vi genom de andra svenska ögonen en naturlig kontur, som bottnar i en gemensam kulturidentitet (som ohjälpligt är svensk hur många kindkyssar vi än förmår hålla räkning på).

 

Alltså, jag begav mig till Svenska kyrkan, och möttes redan i entrén av en lugnande doft. Inte av pepparkakor men väl av lussekatter; som kanske hör hemma vid Lucia, men jag var inte så nogräknad i mitt dåvarande tillstånd. Inom kort stod jag med uppkavlade ärmar och knådade saffransdeg av hjärtats lust tillsammans med andra bortsprungna själar som denna kulna dag drivits till församlingslokalen.
 Lussekatterna och annan mat som förbereddes under febril aktivitet, skulle användas julaftonskväll, då svenska enslingar blev inbjudna i värmen att fira Kristus födelse. Husmor lät förstå att även jag var välkommen, alltmedan jag snöt gråtsnoret ur näsan med metervis hushållspapper (från Sverige förstås. Inte ens vanligt papper har de vett att producera i detta primitiva land, hann jag tänka under själva snytandet).
 Hur det nu var så fanns det en liten klädsamt röd lapp, nyligen upphängd på anslagstavlan i entrén, där någon på svenska formulerat följande: ”Hjälp i köket sökes till julafton. Bra betalning utlovas.” Jag lånade kyrkans telefon för att följa upp detta alternativa julfirandespår. Och hamnade i samtal med en mycket trevlig göteborgska, som hade inviterat sin mans kolleger på traditionsenlig svensk jul. Vilket inte var ett mindre projekt utan förstås krävde externa hjälpinsatser. Från någon som begrep sig på det typiskt svenska.
 Efter att ha erbjudit mina tjänster och nogsamt skrivit upp adressen och klockslaget för arbetspassets början, gick jag en tur och köpte mig några presenter att öppna på julaftons morgon. Därefter ringde jag från Steves lägenhet (eftersom han hade både telefon och god ekonomi) till mina nära och kära i Sverige och önskade dem en riktigt God Jul. Till kvällningen skrev jag de sorgligaste juldikter världen någonsin skådat. Vilket inte är riktigt sant. För de är så sentimentala och fulla av klichéer att världen aldrig ska behöva skåda dem. Detta är ett löfte.
 Jag drack litet av Steves Martini bianco (jo tro det eller ej, denne machomans favoritdryck var denna vämjeliga sörja). Därefter drack jag litet till. Och så öppnade jag storgråtande mina egenköpta julklappar redan på lilljulaftons kväll. Vilket piggade upp något eftersom jag fick ett par häftiga nätstrumpor i svart och ett exklusivt Dior-läppstift som jag länge hade suktat efter.

 

Julaftons morgon vaknade jag med det röda blinket i ögonvrån, och jag önskades God Jul av en något sluddrig (?) Steve. Sedan tog jag med en förvånansvärd raskhet itu med att förbereda mig inför kvällen. Jag ville se svenskt proper ut och den bilden visade definitivt inte spegeln i Steves råkalla badrum. Inte ens efter att jag hade torkat av den värsta imman.
 Jag gick med bestämda steg ut för att köpa badskum och en vit servitrisliknande skjorta. Och möttes av ett folk som inte verkade ha uppfattat att detta var dagen med stort D. Affärerna var öppna, posten var öppen, bankerna var öppna och alla myndighetspersoner som var på väg till lunch var lika tillknäppta som vanligt. Här skulle det verkligen inte firas jul. I vart fall inte förrän efter midnatt. Så det så.
 Prick klockan tre ringde jag på dörrklockan till den fashionabla lägenheten vid Malliot. Och dörren öppnades genast av en något uppskruvad kvinna i min egen ålder som jag utifrån dialekten förstod var husets Madame. På vägen genom lägenheten möttes jag av en enorm julgran som var prydd efter alla konstens regler, sjuarmade ljusstakar, en adventsstjärna i mässing som hängde i ett fönster och överallt vimlade det av porslinstomtar, halmbockar och glitteränglar i papp. I det lilla köket stod redan en blond tjej och en jeansklädd grabb som pimplade på glögg. Det hela bådade mycket gott.
 Kvällen avlöpte väl. Trots att vi hade fri tillgång till både mat och alkoholhaltig dryck, som efterhand gick mer åt champagnehållet eftersom man ville att de franska gästerna skulle känna sig riktigt välkomna. Förutom sill, köttbullar och skinka hade dessutom julbordet utökats med gåslever, rysk kaviar, och märkliga skaldjur – vilket inte alls var till nackdel. Tvärtom.
På vägen hem hann aldrig vinterkylan riktigt ifatt mig. Lätt till sinnes promenerade jag hela Avenue grand Armé fram till mitt eget krypin och adventskalendern där. Under den sista luckan gömde det sig en gris med ett äpple i trynet. Vilket jag just då tyckte var vansinnigt kul. Och jag sjöng småskrattande och med stor inlevelse för mig själv: ” … en liten tid, vi leva här, med mycket möda och stort besvär. Hej tomtegubbar slå i glasen och låt oss lustiga vara!”