Tänk om... Tänk om det inte skulle funnits olika perspektiv i världen. Om alla människor tänkt likadant om just precis allting. Hur mycket tankarna än får snurra kring det sistnämnda så tror inte jag att det skulle vara någon trevlig eller utvecklande värld att leva i. Jag är glad att det finns oliktänkande. Det innebär att i varje nytt möte med en annan människa så uppkommer ett nytt perspektiv på kanske något gemensamt, eller inte gemensamt, intresse. Det innebär exempelvis att mina uppfattningar kan ifrågasättas och ge mig utrymme för reflektion och chans till personlig utveckling.
   För hur mycket än människor delar uppfattning om saker och ting så finns det alltid faktorer som skiljer sig åt. Tydligast är det nog inom politiken, det finns åtta partier i riksdagen, vilka i sin tur har en mängd olika väljare som alla har sina olika perspektiv på hur landet ska styras.
Det är dessa personliga uppfattningar och åsikter som ligger till grund för just utveckling, för det stora partiet likt som för den enskilda individen.

 

Idag kan det tyckas märkligt men Beatles hade svårt att få skivkontrakt. Det stora bolaget Decca tackade bestämt nej med motiveringen att gitarrgrupper var helt ute. Lennon, McCartney och Harrison fick nöja sig med det obskyra bolaget Parlophone och producenten George Martin. Villkoret gällde endast om Beatles bytte ut batteristen Pete Best.
 Den klassisk skolade G. Martin som saknade nödvändig erfarenhet av rock n roll och stereoteknik visade den enkla vägen till topplistan. Ljudmässigt passar gruppens tidiga inspelningar bäst i monohögtalare från 50-talet. Det skulle dröja ända till 2009 innan den illa producerade Beatlesmusiken kunde förbättras med hjälp av modern digital utveckling. När det var dags för inspelningen av Beatles första singel Love Me Do, fick plötsligt flickornas favorit Pete Best sparken. Ringo Starr som var känd för att vara Liverpools bästa batterist blev erbjuden den lediga platsen bakom trummorna. Han tackade genast ja trots att han var medlem i den mer populära gruppen Rory & The Hurricans. Ringo hade tidigare hoppat in några gånger som ersättare och gillade Beatles tuffa stil och rockiga scenshow

 

Beatles var från början en rå rockgrupp som övat upp teknik och scenshow på skråliga och skräniga stripklubbar i de skitiga nöjeskvarteren i Hamburg. I hemstaden Liverpool var de ökända men respekterade för den tuffa attityden, läderjackor och hård musik. När möbelförsäljaren Brian Epstein blev deras manager och skrev skivkontrakt med musiksnobben George Martin förvandlades det råa soundet till familjeevänlig gladpop. Skinnjackorna byttes mot kraglösa kostymer och frisyren förstärkte känslan av feminin framtoning. Det gav utrymme för tuffare grupper och artister som t.ex. The Who, Rolling Stones, Dave Clark Five, Kinks, Small Faces och Jimi Hendrix. 1968 tog Elvis Presley tillfället i akt och visade skillnaden på rock och flumpop. I en oslagbar TV-special med låtarna Trouble, Heartbreak Hotel och If I Can Dream sopade Elvis mattan med beatlemania.

 

 

Efter Beatles splittring 1970 fick John Lennon äntligen utlopp för den rockartist han var innerst inne i sin musiksjäl. Tillsammans med demonproducenten Phil Spector gjorde Lennon 1975 ett av rockhistoriens mest underskattade album. Skivan Rock n Roll innehåller covers på flera rock & soulklassiker. Men skivköparna var inte redo för Johns kanonplatta. Samtidigt hade Paul stora framgångar med gruppen Wings. På grund av svår depression och alkoholmissbruk återvände Lennon till låtsasmamman Yoko Ono för att få tröst. Hon botade Johns ångest genom att hålla honom isolerad från omvärlden i fem år. Precis när Lennon gör comeback 1980 blir han mördad på väg hem från en skivinspelning. En hel kulturvärld sörjer fortfarande John Lennons tidiga död. Han var bara 40 år och många undrar vad Lennon skulle ha spelat för musik idag. På YouTube finns ett klipp där Paul McCartney och Bruce Springsteen tillsammans gör grymma versioner av Beatles paradnummer I Saw Her Standing There och Twist And Shout. Det råder inget tvivel om att Springsteen gör en underförstådd hyllning till John Lennons känsla för rockmusiken.

 

 

Lennons sista platta är ett svagt försök att hitta rockrötterna. Ständigt övervakad av den knepiga hustrun har skivan Double Fantasy bara en låt som håller måttet. Woman är en vacker och känslig hyllning till kärleken. Men med tanke på att Yoko Ono förvandlade Lennon från fri rock rebell till flummig drömmare blir tonerna en solkig smörja. Tur att det går att rensa bitterheten med låtar som Nowhere Man, Come Together, Stand By Me, Slippin And Slidin, Cold Turkey och Imagine.

 

P.S. Många Beatlesfantaster som läste om Le Roys version av Please, Please Me i Presspunktens artikel Beatles, Lucille Ball, Jerry Lee Lewis & John Leyton frågar efter en mer utförlig beskrivning.
 På vilket sätt lät Le Roys bättre än Beatles? Gå in på YouTube och lyssna på Paul McCartneys live version från 2005. (from DVD ” The Space Within Us ”)
Innan någon hittar Le Roys rockversion i något glömt musikarkiv får vi nöja oss med Pauls svängiga försök. Det är nästan lika bra men Le Roys sång låg närmare John Lennons tuffa stämma.

 

Beatles 10 bästa 2016
1.   A Hard Days Night

2.   She´s A Woman

3.   Rock And Roll Music

4.   While My Guitar Gently Weeps

5.   Drive My Car

6.   Ticket To Ride

7.   Help

8.   Rain

9.   Any Time At All

10. Day Tripper

1. Tell My Why

2. Michelle

3. Can´t Buy Me Love

4. Helter Skelter

5. I`m A Loser

 

 

 

 

Kvinnan i väntrummet reser sig långsamt, långsamt ur soffan och tar några försiktiga steg lätt framåtlutad. Av förklarliga skäl. Hon har en sprängladdning fäst runt kroppen. I höjd med mellangärdet. Hon ger ett ursäktande leende, innan hon sakta följer kvinnan med den pigga utstrålningen till ett rum längst ned i korridoren.
   Kuratorn når den öppna dörren med några kraftfulla steg, och står tålmodigt och inväntar den närmast hasande. För att inte röja tidspressen blickar hon mot väggklockan snett ovan patienten i stället för ned mot armbandsuret. Det hörs ett högt tickande.
   Väl inne i rummet ber hon patienten slå sig ned, i den fåtöljen som står mest exponerad för fara. Stolsryggen vetter mot dörren och när man väl sitter i den har man endast överblick över rummet, inte något eller någon som möjligen skulle kunna ta sig in i det.
   ”Hur har vi det här då?” Blicken sveper över den andra kvinnan, som sitter längst ut på
stolssitsen med ett hårt grepp om vardera armstöd.
   ”Du har inte möjligtvis en kudde att ha i ryggen?” hon slänger en menande blick på dynamiterna, ”så kan jag kanske luta mig litet bakåt. Diskbråck du vet”, tillägger hon eftersom terapeutens minspel inte visar en tillstymmelse av förståelse.
   ”Jovisst”, säger den hurtfriska och går raskt för att hämta en kudde och kan nu inte motstå impulsen att slänga ett öga på sin egen klocka.
   När kudden är på plats och den hjälpsökande på ett omständligt sätt masat sig i en något bättre sittställning, fortfarande med en onaturligt stel rygg, tar kuratorn nya tag.
   ”Hur mår du idag?” frågar hon och tittar med som hon hoppas medkännande ögon på kvinnan mitt emot. Med ett block i knäet och den ena handen lekande med en penna som det står Landstinget på, lutar hon sig litet framåt. Det visar intresse.

 

Patienten förstår inte frågan. Hon sitter med blicken vänd mot fönstret på andra sidan av rummet, försöker få en glimt av livet utanför, ser en gren som slår lätt mot rutan. Bladen har redan fallit av trots att vi endast är i början av oktober.
   Hon tvingar blicken tillbaka till samtalet. ”Tja, vad ska man säga?” Med en lätt axelryckning kastar hon över bollen till andra sidan av det lilla bordet som skiljer kvinnorna åt. Hon andas i små lätta andetag för att inte av misstag komma åt detonatorn. Kanske är den tidsinställd och beror inte på hennes göranden. Men hon vågar inte ta risken.
   ”Har du ett arbete?”
   ”Nej, jag har lämnat arbetslivet.”
   ”Men du är ju bara 44 år, det låter drastiskt!” Kuratorn prasslar i sina papper, tydligen letandes efter någon diagnos eller rapport som kan vara klargörande.”Hur ska du då överleva?” En irriterad rynka i pannan framträder som hon själv är omedveten om. Hon är så in i helvetes trött på alla som tror att det går att glida sig igenom livet bara för att det är så synd om dem. Vem tycker synd om henne, va?!
   Den andra kvinnan svarar inte på frågan. Hon tänker på sina barn, vad som ska hända med dem. Sedan. Hon hade länge tänkt att det värsta som kunde hända var att de skulle ryckas bort från henne, men det är inte sant. Det värsta är att lämna sina barn; att lämna över sorgearbetet till de små. Hon försöker byta ställning en aning, men hamnar likväl i samma låsta position. Ryggen värker, nacken värker och skuldrorna sitter fästa vid varandra som i ett skruvstäd. En nerv har kommit i kläm och hon känner hur smärtan fortplantar sig genom ischiasnerven ned i vänstra benet. Hon undrar om hon kommer att kunna ta sig upp till stående ställning, eller om hon ska möta slutet i denna fåtölj.
   ”Jag tror att du skulle må bra av några minuters meditation varje dag. Du behöver slappna av”, säger den yrkesutövande och noterar något i sitt block. ”Nå, vad tror du om det?” Hon är mycket kompetent, har en lång erfarenhet av att stödja de svaga. Det är viktigt att patienten tar ett eget ansvar och hon tänker inte låta kvinnan med den konstiga kroppsställningen komma undan. Det är för hennes eget bästa.
   ”Du har säkert rätt”, säger den dödsdömda och undrar för hundrade gången vad hon gör här. För att få hjälp? Hon kan inte hejda ett uppgivet skratt som får kuratorn att känna sig riktigt besvärad.
   ”Vad är det som är så roligt?” försöker hon med len röst medan blicken borrar sig in i den nödställde.
   ”Ingenting.” Skrattet kommer av sig. Hon tänker att hon sett alldeles för många thrillers på TV:n, där någon enastående polis lyckas detonera tidsinställda sprängladdningar. Och att alla därefter kan återförenas med de sina igen. Men verkligheten är en annan.
   ”Jag är ju trots allt här för att hjälpa dig.” Kuratorn har antagit en lätt röd ton på halsen som hotar att flamma upp mot ansiktet om hon inte kan återta kontrollen. ”Det vore lättare om du var litet tillmötesgående.” Hon river runt bland sina papper i ett försök att finna en ny trådstump att nysta runt.
   ”Är du gift?”
   ”Ja.”
   ”Har du barn?”
   ”Ja.”
   ”Hur många?”
   ”Två.”
   ”Hur gamla är de?”
   ”Fem och tio år.”
Kuratorn tvinnar tråden mellan sina fingrar.
   ”Vem städar mest där hemma?” Frågan hinner knappt ställas förrän svaret kommer.
   ”Min man.”
   ”Verkligen?”
   ”Verkligen. Jag tycker inte att det är viktigt att städa. Längre.”

Det hörs ett tickande i rummet. Kuratorn tänker att det beror på att hon är litet stressad. Hon får inte glömma bort mikropausövningen innan nästa patient. Nu gäller det att avsluta detta samtal på ett handfast sätt.
   ”Nästa gång kommer jag att rita ett släktträd på whiteboarden, din familjehistoria, så kan vi diskutera runt det. Bli det bra om vi ses nästa vecka samma tid?”
   Kvinnan i fåtöljen hör inte frågan. Hon undrar om hon kommer att kunna ta sig upp, om hon kommer att kunna ta sig ut från denna byggnad, om hon hinner att träffa sina barn. Innan det exploderar.
   ”Tror du att du kan hjälpa mig upp?” säger hon och sträcker ut en förvånansvärt senig och muskulös hand. Och kuratorn låter sin irritation slippa ut i en suck när hon med stor kraft rycker tag i handen. För ett ögonblick blir det därefter alldeles tyst. De står som förstelnade och håller andan i några sekunder. Fortfarande hand i hand.
   Så återupptar tickandet igen.

 

Bror hade inte haft arbete på en hel månad och sökte sin tillflyktsort via socialtjänsten. Han hade tidigare arbetat som snickare, men var inte formellt utbildad. Han försökte på alla slags arbeten via tidningsannonser, men misslyckades. Han hade emellertid en okuvlig vilja och sökte gång på gång. En vacker dag när han hade varit arbetslös i tre månader försökte han bli försäljare. Han skulle stå i gathörnen och sälja prenumerationer av en nyutkommen tidskrift. Tidskriften hette ’Numera’ och handlade om det moderna samhället. Den kostade femton kronor och det blev trögt med försäljningssiffrorna. Han sålde två tidskrifter på en hel dag och han misstänkte att det var till lierade med tidningen.
 Där i gathörnet fick han kontakt med Hedvig som sålde sin kropp till ’torskar’ . Hon var alltså prostituerad och tog tusen kronor för ett samlag. Hon hade inte så många kunder men i alla fall några om dagen. Det berodde nog på att hon var överårig för branschen. Hon hade redan hunnit bli i fyrtioårsåldern, och kunderna föredrog yngre kvinnor. Bror som ägde allt som allt tretusen kronor till uppehället för nästkommande månad kunde inte hålla sig, utan gjorde upp med henne. Han betalade henne tusenlappen för att komma nära henne i hennes lya. Han försökte sedan att få stanna och bli hennes hallick. Han lyckades också övertala henne om, att det var värt ett försök att sälja henne mera aktivt genom honom. Bror fick därmed en fristad för ett tag. Han hyrde egentligen bara en tillfällig lägenhet för en månad av en bekant. Den lägenheten hade han emellertid bestämt sig för att olagligt hyra ut i andra hand för att öka inkomsten. Han gjorde slag i saken och annonserade om bostaden i lokaltidningens annonser.

 

Det hade gått en månad, och den vanlige ägaren Oskar till den andrahandsuthyrda lägenheten hade kommit hem. Oskar som led av kontaktsvårigheter och också stammade kom hem till Bror och ville ha tillbaka sina nycklar. Bror låtsades att han hade lämnat över bostaden till en städfirma, och lovade att så småningom lämna igen nycklarna. Oskar blev mycket upprörd och anade att Bror hade hyrt ut bostaden svart. Han gjorde också ett besök på platsen, och fick mycket riktigt bekräftat genom en person som öppnade dörren, att han hade hyrt lägenheten. Oskar gick då till polisen, men de hade inga formella papper på affären, och bad Oskar att ta ut vräkning via domstol. Bror lyckades dock behålla lägenheten ett helt år för andrahandsuthyrning. Sedan tog dock polisen emot anmälan och han tvingades lämna ifrån sig bostaden. Bror lyckades tjäna sextiotusen kronor på affären med den svartuthyrda lägenheten och drog sig fram. Han bodde också fortfarande kvar hos Hedvig som fortfarande gick på gatan. Socialtjänsten hade dock lyckats få intresse av Bror eftersom han hade tipsats om av en tjallare. De tog kontakt både med Hedvig och Bror och hade rehabiliteringsplaner för det inkorrekta paret. De tvingades lägga in sig på psykiatrisk klinik för att komma på bättre tankar än att ägna sig åt skumrask.

 

På den psykiatriska kliniken blev det samtalsterapi, men också medicinering. Medicinen var till för att skingra Hedvigs tilltagande depression, och Brors ganska svåra mani. Bror lyckades trots alla försiktighetsåtgärder från klinikens sida få permission över helgerna med Hedvig, och öppnade en annonssida i tidningen. Han övertalade ganska ljumma läsare av tidningen, som ändå hörde av sig på kontaktsidan, att kontakta Hedvig som på så sätt fick en kontaktkrets. Det blev en ganska intensiv brevväxling mellan Bror och en manlig akademiker, som hade fått också Brors adress att vända sig till. Kliniken var dock framåt och vände sig till polisen och anmälde Bror för att vara hallick. De försökte samtidigt ha honom på kliniken även på helgerna genom trevliga aktiviteter. De specialbehandlade samtidigt Hedvig, och försökte genom att visa film av skräckkaliber från Thailand om prostituerade att skrämma henne från yrket. Bror och Hedvig hade i all välmening blivit anmälda till den psykiatriska kliniken av en kund till Hedvig, som hade sett en skymt också av Bror när han använde sig av Hedvigs tjänster. Tiden på den psykiatriska kliniken blev långvarig. Den varade ett helt år eftersom patienterna var motsträviga. Sedan fick det kriminella paret en chans till. De fick börja på en arbetsmarknadsutbildning. Båda två fick börja på en kontorskurs, och året på den psykiatriska kliniken hade använts till att få paret rent från belastning. Bror som var bra på matematik firade snart stora triumfer på kursen och läste också på engelskan. Han blev snart närmast professionell på praktisk matematik och engelska samt var strålande på redovisningen. Hedvig hade lite svårare för sig och behövde ganska ofta handledning. Speciellt behövde hon ofta stöd på redovisningen som ju fordrade att man själv valde konto för uppgiften. Kursen gick emellertid bättre och bättre och snart hade studieåret gått till ända. Examen firades med större ståt och pompa än var Bror och Hedvig hade räknat med, och snart började de söka de första arbetena ute i näringslivet. Efter något år hade båda två de examinerade fått beröm på sina nya arbetsplatser. De sågs som plikttrogna, och sådana som inte gav sig i första taget för att få behålla kundkretsen.

 

Jag har en teori om att det finns lika mycket “verkligheter” som det finns människor. Med tanke på att alla individer upplever “verkligheten” på olika sätt. Pedagogik, läran utav att lära ut, är enligt mig inte så långt ifrån vad jag menar med att det finns lika mycket verkligheter som det finns medvetande. Vilket betyder att alla människor även tar in information och lär sig på olika sätt.
Det finns många sätt att lära ut på. De flesta är antingen praktiska eller teoretiska. Några exempel på teoretiskt lärande är ju: att lära sig igenom att skriva; lära sig igenom att läsa: lära sig igenom att lyssna och anteckna; bara lyssna; leta information själv osv. Dessa skiljer sig ju väldigt mycket ifrån varandra och påverkar mycket hur barnen i skolan reagerar och inte minst då hur mycket information de tar in och verkligen lär sig. Det är viktigt att få ett helheltsperspektiv på vad man lär sig i skolan, varför man lär sig det. Vilken i min mening kommer bidra till elevens utveckling.

 

Redan 1983 presenterade en man vid namn Howard Gardner en studier som stödjer mina toerier på hur folk tar in information eller lär sig. Enligt honom fanns det 8 s.t “intelligenser” som alla är väldigt olika och skiljer sig på flera sätt. Hans teori stödjer att det alla människor har dem här 8 “intelligenserna” som i förenklad form är:

 Bild-klok (Visuell-spatial intelligens): Förmågan att tänka i bilder och att uppfatta och skapa bilder eller mönster med form, färg och storlek; att rita, måla och minnas bilder.

 

 Jag-klok (Intrapersonell intelligens): Förmågan att förstå sina egna känslor och vem man verkligen är; att välja själv, veta vad jag vill och vad jag tycker.

 

 Klur-klok (Logisk-matematisk intelligens): Förmågan att hitta strategier och göra beräkningar, att mäta, att använda logik och att lösa matematiska och vetenskapliga problem; att räkna, sortera, jämföra, göra var sak för sig, ha struktur och ordning.

 

 Kropps-klok (Taktil-kinestetisk intelligens): Förmågan att använda hela kroppen och händerna med stor skicklighet, att använda hela sin kropp för att uppleva världen; att röra sig, använda konkret material och roll-spela.

 Musik-klok (Musikalisk intelligens): Förmågan att uppfatta och använda tonhöjd, rytm och klangfärg; att använda musik, sjunga, spela, rappa och ramsa.

 

 Människo-klok (Interpersonell intelligens): Förmågan att umgås med andra, att förstå andra människor och att samspela med dem på många olika sätt; att lösa problem tillsammans och lära andra.

 

 Natur-klok (Naturintelligens): Förmågan att tolka naturen och dra paralleller till naturen; att sköta om djur och natur, uppleva med alla sinnen, att organisera utifrån kategorier och använda naturen för att förstå och lära.

 

 Språk-klok (Lingvistisk intelligens): Förmågan att tänka med ord, att använda språket för att uttrycka tankar; att samtala, läsa och skriva.

 

Nu kan man självklart inte skräddarsy ett program exakt för varje elev och hur de vill ha det. Men man ser rätt fort eller vad man som lärare bör göra enligt mig. Hur barnen är och hur de reagerar, dvs det de tycker är roligt och reagerar positivt på är förmodligen ett bra sätt att lära dem att finna saker mer intressant.
För att göra saker intressant ska det helst vara lätt att förstå och man ska försöka kunna få ett bättre perspektiv på sitt arbete. Ett större perspektiv och verkligen exakt veta vad det är man gör i skolan och varför man är där. Det är ofta så i skolan att elever gör massor uppgifter som de inte förstår varför de gör eller vad de har för använding av i det praktiska livet, eller teoretiska för den delen.
För att sammanfatta vad jag tycker om orättvisorna i skolan. Det handlar om hur skolplaneringen ser ut. Går du in och läser i läroplanen så står det ”Skolans uppgift är att varje enskild elev finna sin unika egenart och därigenom kunna delta i samhällslivet genom att sitt bästa i ansvarig frihet”. Men i verkliga livet är det långt ifrån sanningen. När jag gick på högstadiet för ungefär 10 år sedan var det tvärtom. Ingen i klassen förstod varför vi skulle lära oss saker (förutom för
att få bra bra betyg.)

 

Är det därför vi ska gå i grundskolan?
För att vi ska lära oss saker som absolut inte hjälper dig med någonting i det verkliga livet. Istället bara onödig information som kommer ta upp din energi och förstöra din kreativetet. Energi som du hade kunnat lägga på något som utvecklat dig som person. Men istället stagnerar utveclingen tills man klarat de där “fem mattetalen”.
Jag har sjävklart ingen snabb lösning på detta problem och jag har svårt att tro att det finns också så som samhället är uppbyggt idag. Man borde satsa mycket mera pengar på grundskolan och förbjuda privatägda skolor med mestadels ekonomiska vinstintressen utan istället ge fler möjligheter inom den kommunala skolan.

 

Jag tycker även man bör införa två om inte flera ämnen i skolan. Ett av de ämnena som bör vara obligatoriskt är “social kompetens”. Hur du för dig bland folk, hur du pratar med folk, hur man ska uppföra sig helt enkelt. För när barnen ibland är på dagis tolv timmar per dygn, som det kan se ut i dagens stressiga samhälle, har inte alltid föräldrarna den tid de önskar för att uppfostra sina barn.
 För att överleva efter grundskolan och gymnasiet om man nu väljer att gå på gymnasiet, så är social kompetens något av det viktigaste. Det har jag iallafall lärt mig. Visst, du får hålla en del presentationer osv i skolan, men det har inget med social kompetens att göra och du får aldrig lära dig “hur” du ska hålla ett föredrag. Man får lite riktlinjer, läraren rycker på axlarna och ger favoriteleverna sina betyg.
Det andra ämnet är väldigt relaterat till det första och jag har ännu inget perfekt namn på vad det ska heta, men låt oss kalla det “Framtiden”.
Visst du får snacka med en syo-konsulent i 15-min om vad du vill bli när du slutar 9:an. Men vem vet vad man vill bli då, man borde få information om vad det finns för möjligheter i samhället och om hur man ska gå tillväga för att söka jobb osv. Istället för att de slösa massa pengar på “halv döda” projekt som “Vägvisaren” och så vidare, hade man kunnat lära ut hur man skriver ett CV/resumé i skolan. Eleven fått lära sig hur man ska föra sig på en arbetsintervju. Hur en arbetsintervju fungerar.
Nu var det som sagt runt tio år sedan jag gick i skolan. Men jag förlorade motivationen för att min kreativetet fick noll chans att utvecklas. Så fort man fick skriva en fri text om något kändes det som man äntligen fick utlopp för sin fantasi och kreativitet. Men i grundskolan som jag gick, hände det kanske en gång per år. Resten av tiden folk satt och skrek i klassrummet och läraren tog hand om 4-5 elever som han tyckte om.

 

Visst fungerar det att vara ett s.k “teachers pet**” men hur bra är det egentligen, jag vet inte. Tryck in mera pengar i skolan så vi kan ta hand om eleverna både de som blir överstimulerade och understimulerade i skolan. Detta är kanske inte så relevant med pedagogiken, men det går hand i hand. Bara för man är intelligent ska man inte behöva skämmas i skolan eller “spela” dum för att passa in. Men som sagt finns inga lätta lösningar, fast jag tycker inte folk ska vara så rädda för “intelligens” eller hur man ska förklara det. Man ska ta hand om eleverna som är begåvade istället för att understimulera dem, så att de inte tröttnar på skolan. Likadant med sådana elever som har det svårare och då kommer vi tillbaka till olika lärosätt. Kanske elever som bli överstimulerade över att höra en lärare läsa en text, kan få välja att läsa texten istället. Sedan att arbeten som man gör i skolan faktiskt kanske handlar om något man är intresserad utav. För världen utvecklas faktiskt och ändå om lärarna tycker att ämnet eleven skriver om är helt onödigt och har inget med att klara sig i samhället att göra, så kanske det har det. Kanske det är viktigare och veta hur du till exempel; spelar gitarr, målar en tavla, lär dig dansa än att lära dig vilka departement som finns i riksdagen. För jag lovar, den dagen du verkligen vill ha tag i rätt departement då får du det om du fått lära dig social kompetens. Kontentan av det hela är sluta fylla våra barns huvud med skräp!

Ge dem istället de verktygen de behöver för att klara sig i vuxen livet då föräldrarna tydligen inte har tid med det. Ge fler elever möjlighet att få godkänt i grundskolan även om man inte kan räkna upp Sveriges alla åar. För seriöst. Hur många vuxna kan det ?

 

Det sitter två små flickebarn på uteserveringen till Lennarths konditori; själva utan sällskap av någon vuxen. De sitter på den sidan av serveringen som gränsar till torget där en jämn ström med människor passerar, men trots detta är det ingen som uppmärksammar dem.
   De har ur egen portmonnä betalat för sitt fika bestående av små äpplelängder och kaffe. Eftersom deras magar ännu inte tål den starka drycken, har de förstulet blandat ut den med gräddmjölk som finns i en liten snipa bredvid kaffekannorna. Kopparna som varit fyllda till bredden har under balansakten ut till bordet skvimpat över och flickorna har brydsamt hämtat servetter för att torka upp de mörka fläckarna som redan till viss del har sugits upp av den blåvitrutiga duken.
Olovandes har de smitit hemifrån för att få en stund för sig själva. Och det känns både förbjudet men samtidigt spännande att sitta där alldeles på egen hand. Som om de var vuxna. Mitt i folksamlingen denna soliga sommardag leker de en hemlig lek och är litet smått oroliga över att bli upptäckta, men ingen i deras närhet höjer ett minsta ögonbryn.
   De småpratar förtroligt så som de sett de vuxna samtala och försöker kontrollera de småfniss som möjligen skulle kunna röja dem.

 

En av flickorna visar stolt upp sin första mobiltelefon för väninnan. Hon visar ingående alla finesser som den lilla tingesten har och tar som krona på verket en bild för att demonstrera den till fullo. Bilden föreställer den andra flickan, som är av en mer drömmande natur. Artigt visar hon intresse över den lilla leksaken, alltmedan hon rör ner mer socker i sitt kallnande kaffe till dess det blir sött och gott. Hon är mycket glad för sin livfulla kamrat men har egentligen ytterst litet gemensamt med henne. Det är slumpen som fört dem samman, en kort tid innan de började på samma förskola. Men kanske är det just deras olikheter som gör att de kommit varandra så nära; att de utan rädsla för att förlora sig själva i den andra i stället vågar vara sig själva? Hon tar några bett på sin kaka och smyger därefter över den till flickan mitt emot som hon vet gärna vill ha den. Ingen får se deras barnsliga uppträdande. Det är hemligt, som så mycket annat i deras gemensamma sfär.

 

Efter att ha frågat tanten vid bordet bredvid om tiden, bestämmer de sig för att gå en liten runda på stan. Den mer kavata av de två går något steg före och visar vägen, medan den andra avvaktande men tacksamt följer efter. Ibland ser de något lustigt, som en tjock farbror i rosablommig skjorta, och brister samtidigt ut i skratt som de förgäves försöker kväva bakom sina små händer. Skrattet bubblar i dem och det räcker med att deras ögon möts för att de återigen ska mista kontrollen. Med benen i kors tar de stöd i varandra tills skrattet ebbat ut. Tänk om de till på köpet skulle kissa på sig, mitt på gågatan!

 

Ibland kan de inte låta bli att härma någons roliga gångart eller göra sig lustiga över något ekivokt klädesplagg som skyltas öppet med. Och om någon kille från deras klass plötsligt dyker upp i vimlet tar de genast skydd bakom någon husknut och spanar efter honom på avstånd. Det vore pinsamt att bli upptäckt av klasskamraten och vad skulle hans mamma säga om att de rände runt på stan alldeles ensamma. Leken har för tillfället övergått i en tjuv- och polisjakt där de iklätt sig bovens roll. Eller är det möjligen kurragömma?
   När de passerar ett skyltfönster som återger deras spegelbild, passar de på att jämföra sina kroppar. Den av flickorna som har störst mage spänner ut den maximalt, medan den andra putar ut sin något större rumpa. Förutom dessa olikheter är de båda kroppsligt lika. I jämförelse till andra flickor i deras ålder är de fortfarande förhållandevis små och späda, vilket glädjer dem. Vem vill bli stor, tjock, gammal och uppgiven? Med en sista granskande blick i fönstret och en grimas, skyndar de fnissande vidare.
   Då och då tar den morska flickan sin väninna i armen och så går de en stund i armkrok. Som de bästisar de är finner de snabbt en gemensam takt med samma ben före det andra; vänster höger, vänster höger. Om stegen blir fel, så att någon måste ta ett hoppsasteg för att komma i takt med den andra, händer det att de gör det samtidigt. Vilket resulterar i att de fortfarande går i otakt. Detta fenomen kan också ge orsak till ett skrattanfall som en oförstående omgivning tittar lätt irriterat på. Man vill ju helst att även barn ska bete sig vuxet och kontrollerat när de spatserar på stan och de får därför allt som oftast en menande blick från någon ansvarsfull vuxen i deras närhet. Obekymrade över dessa blickar och arm i arm med varandra får andra vackert vika åt sidan för det sammansvurna paret.
   Rundan på stan innefattar ett besök till kiosken. Där finns det alltid något gott att köpa som tilltalar dem bägge. Oftast räcker det med någon liten godisbit i form av en skumbanan eller någon lakritsbit för att stilla deras sug. Båda är fast beslutsamma om att inte bli lika tjocka som deras mammor är och förresten är det Lövmarknaden om bara några dagar. Fikat på konditoriet har redan grävt ett stort hål i deras börsar, så det gäller att vara sparsam med de sista kronorna. De dröjer sig kvar en stund vid kioskens godishyllor innan de går vidare.

 

Tiden springer som alltid fort när de är tillsammans och de förstår att de inte kan vara hemifrån hur länge som helst utan att bli saknade. Snart kommer någon att leta efter dem; allra senast till middagen måste de vara hemma. Med långsamma steg går de vägen tillbaka genom staden upp till torget igen, innan de med en förstulen kram tar farväl av varandra och går åt varsitt håll.
Den tystlåtna flickan ser sin vän stiga in i en bil och köra ut från torgets parkering. Väninnan som med nöd och näppe når upp till ratten syns knappt. En sista vink och väninnan är borta.
   När hon tittar bort mot serveringen och det lilla bordet där de nyss hade suttit ser hon två kaffedrickande äldre damer med nypermanentat hår. Inte heller hon kan se de två små lekkamraterna som sitter där.

 

 

 

 Kontentan av talen under dagen landade samtliga i att den psykiska och fysiska hälsan är viktig och värd att investera i. Jag blev imponerad av dagens alla framförande och tal, mängder av personer som alla arbetar på ett eller annat sätt för att hjälpa andra människor.

 

Klockan närmar sig 11.00 och lokalens ljus dämpas. Tre ljus tänds framme på scenen. Det var Anneli Malmborg från projektet: Pengar, vänner och psykiska problem som intog rampljuset. Flammorna från stearinljusen fångade publikens intresse och fokus. Anneli beskrev med god berättarröst anekdoter från verkligheten som visade vad dessa femhundrakronorssedlar har betytt och betyder för deltagarna i projektet. Under tiden Anneli berättade fylldes mitt bröst stundom med en melankolisk känsla som sedermera övergick till tron om, och vikten av, medmänsklighet.
Stormande applåder fick bli inramningen och avslutet av projektet: Pengar, vänner och psykiska problem.

 

Lokalen tändes åter upp och personerna bakom studien och projektet intog scenen. Alain Topor, docent Institutionen för Socialt Arbete vid Stockholms universitet, beskrev bakgrunden till och hur studien genomfördes i Blekinge. Resultaten av studien var för tillfället under granskning vilket medförde att inget publicerat resultat kunde presenteras. Publiken kastades mellan skratt och allvarsamhet i det att Docent Alain Topor talar om vad en femhundrakronorssedel kan göra för personers välmående, och kamp tillbaka från psykisk ohälsa.
   Dagen var fylld av ytterligare spännande och intressanta presentationer och tal. Och nu var det dags! Det var dags för musikgruppen – Imorgon -- att inta position vid instrumenten. En hänförd publik fick njuta av två låtar: Fucking Perfect av Pink och Fix You av Coldplay.

 

OLA – Jag följde med Kenneth för att ta lite bilder åt ett projekt han jobbade med. Projektet handlade om att kombinera hälsa och kultur. Kenneth, som är min chefredaktör behövde lite bilder till bl.a cover till CD. Jag har personligen alltid gillat musik och lyssnar på i stortsett alla genres, det finns något bra
inom alla brukar jag säga. Hur som helst så fann jag detta projektet väldigt intressant även för mig själv och mitt eget mående. Då jag alltid påverkats positivt utav musik och det kan förändra en hel sinnestämning. Jag har plinkat lite hemma på gitarren och skrivit ihop lite halvadana låtar
fast på senare tid har mitt fotografiska intresse har tagit över.
Men jag fick chansen att vara med i musikprojektet efter att jag frågade Kenneth och Trygve.

 

Jag tycker det är extremt roligt att göra musik med andra, det blir en hel dimension till istället för att sitta hemma och spela in 20 olika gitarrriff och mixa. Jag blev tillsagd att vi skulle spela på en konferens med föreläsning angående psykisk ohälsa och dem skulle redovisa resultaten på en del projekt. Jag kommer inte ihåg exakt när vi började repa men vi repade säkert i alla fall 8-9 ggr. Det var roligt och vi, hela gruppen, utvecklades lite för varje gång. Jag var dock hemskt nervös när det började närma sig, då jag personligen inte tyckte att jag kunde låtarna tillräckligt bra för att uppträda live.
   Jag vet inte vem som valt låtarna vi spelade då jag hoppade in mitt i projektet. Men det var Fucking Perfect av Pink och Fix Me med Coldplay.

 

Konferensen började närma sig och vi skulle soundchecka. Det var nervöst men det infann sig ändå en känsla utav lugn. Det kändes bra att utmana sig själv, för jag trodde aldrig jag skulle stå på scen och spela gitarr inför 400 pers för ett år sedan. Men där stod jag, tillsammans med bandet, nervös och taggad som f-n. Hela den dagen då vi spelade kändes surrealistisk, nästan som det inte hade hänt, eller som om det hade hänt för längesedan. Det är svårt att beskriva, men jag antar att allt adrenalin och seratonin etc, släpptes ut samtidigt under spelningen. Själva spelningen i sig enligt mig, gick sådär. Men vi fick i alla fall stående ovationer och publiken jublade, så något ackord måste jag spelat rätt. Inte att förglömma att hela bandet gjort en enorm instats under hela projektet. Jag kännner dem inte så väl, med tanke på att vi bara träffats 3 timmar varje vecka, men har ändå blivit någon sorts gemenskap.
 Jag trodde aldrig jag skulle spela inför 400 personer live, men nu har det hänt i alla fall och det kändes skönt efteråt, konstigt men skönt. I efterhand känns det bra och det har stärkt både mitt självförtroende och sjävlkänsla. Personligen tycker jag kultur har mycket att göra med psykisk hälsa. Man ofta blir mer kreativ när man mår dåligt, eller i alla fall jag och många med mig. Jag rekommenderar folk att testa något liknande, det behöver inte var musik om man inte är intresserad utav det det, kan vara måla eller vilken konst som helst. Det ökar självkänslan när man inser att man byggt något eller tillverkat något själv, eller tillsammans med andra. För mig var det en väldigt speciell upplevelse som jag tror är svår att återuppleva utan att stå på scen igen.

 

 

Det var sen lördagskväll i kvarteren i Klara i Stockholm och den lilla klubben ’Intim’ hade haft öppet några timmar. Man spelade poker och Rickard hade just förlorat femtusen kronor under ett parti. Han hade emellertid inte pengarna utan spelade på kredit. Nu var det faktiskt tid att slutföra spelet och lova att betala pengarna till kreditgivaren Knut, ägaren till klubben. Samuel skulle annars komma att titta hem till Rickard för att driva in pengarna. Han var anställd av spelklubbens ägare Orvar för just det ändamålet. Orvar brukade inte vänta länge med att höra av sig genom Samuel som var en hårdför man. Det hade gått en vecka och Rickard hade ännu inte reglerat spelskulden och Samuel tittade in till honom. Han knuffade Rickard i bröstkorgen och anmodade honom att betala skulden. Rickard som inte verkade ta saken på allvar tyckte dock att det inte var någon brådska. Han sade att tids nog får ni betalt, så lugna dig. Orvar bojkottade då Rickard för vidare spel och lovade att sätta hårt mot hårt. Rickard som egentligen inte hade så ont om pengar svarade med att kosta på sig en semestervecka på Mallorca. Där levde han ett utsvävande liv som kostade en hel del mera än de femtusen han var skyldig spelklubben.

 

Rickard hade kommit hem igen och vägrade att tala med Samuel. Han slog bara igen dörren om sig. Samuel skrev då ett hotfullt brev där han talade om fysiska repressalier om han inte fick betalt. Rickard som var i spendersvängen tog då ett banklån om femtiotusen kronor utan att reglera spelskulden. Han hade också ett bra betalt arbete som psykolog på en ungdomsvårdsskola. Han var alltså van vid ungdomars hårda metoder. Samuel hade problem med sin flickvän som inte tyckte att han var hård nog mot de som stod i skuld. Samuel ryckte då upp sig och utdelade ett knytnävsslag mot Rickard, när han var på väg till arbetet en morgon. Rickard fann då för gott att betala skulden som med indrivarens sätt att räkna hade stigit till tiotusen kronor. Han hade också blivit botad från att besöka i varje fall just den spelklubben. Samuel hade blivit polisanmäld av Rickard och åklagaren utredde förhållandena i ’Intim’. Många unga kvinnor drogs till spelklubben för att hitta män att försöka få pengar av. Den här kvällen lockade en beryktad affärsman med att spela högt. Han hette Stig och inbjöd till spel om femtiotusen kronor i ett parti poker. Stig förlorade i samma veva som polisen meddelade Rickard, att de inte fann bevisning nog för att åtala klubben om Samuels indrivning av spelskulden till ’Intim’. Stig förlorade pokerpartiet och krävdes genast på de femtiotusen kronorna. Han betalade faktiskt omgående med en check, och så var ordningen återställd. Polisen var emellertid inte nöjd med spelklubben utan ansåg den vara olaglig och bestämde sig att stänga den. Även om åklagaren inte kunde åtala den för de tiotusen kronorna till Rickard ansågs verksamheten tangera gränsen före utpressning. ’Intim’ stängdes alltså av ordningsmakten och Stig fick igen de femtiotusen kronorna.

 

Det hade gått ett år och Orvar ägnade sig fortfarande åt spel om pengar. Den här gången dock under täckmantel av en liten affärsrörelse i form av livsmedel. Spelet dolde han bra och inbjöd bara de kunder som kunde hålla tyst om saken. Samuel ingick inte i rörelsen och var bitter eftersom han hade förlorat sin födkrok. Han övertalade emellertid några kvinnor att slå sig ihop med honom och de drev snart en omfattande bordellrörelse. Samuel var också enveten anhängare av att folk skulle få göra sina besök på kredit och betala senare. Han besökte de kunder som inte hade betalat omgående, och de tyckte att besöken var så obehagliga, att de i regel betalade skulderna. Samuel blev emellertid osams med en av de tre kvinnorna hade engagerade för uppdraget. Hon hette Gunilla och bröt sig ur Samuels makt och började söka arbete inom samhällets ordnade sektor. Gunilla var tuff och hotade Samuel med en stilett när han blev efterhängsen. Han gav sig då och slutade med bordellrörelsen, och började ansluta sig till samhällets ordnade sektor. De övriga två kvinnorna hette Rosa och Amanda. Alla fyra Samuel, Gunilla, Amanda och Rosa började då studera på den kommunala vuxenutbildningens naturvetenskapliga gymnasium. De gick in med liv och lust för studierna, och Samuel blev också ordförande för elevrådet, eftersom han var van vid förhandlingar. Alla fyra höll också ihop efter sina strapatser under sitt tidigare liv. Det var givetvis tabu att någonsin beröra den verksamheten varken i tal eller skrift. Efter ett hårt läxläsande lyckades kvartetten få så bra betyg att de tyckte att det lönade sig att läsa vidare. De började alltså det andra året med blodad tand. De fick visserligen studieskulder men de var målmedvetna och tänkte hålla ihop efter studierna och grunda ett apotek. Visserligen skulle de då bli tvungna att fortsätt läsa vid högskolan men tyckte att det var värt att satsa på. Det gick fortsatt bra för de fyra studenterna och de blev så småningom antagna vid universitetets apotekareutbildning. Där drev de så småningom en liten kiosk för att också få in extra pengar, men den här gången ägnade de sig åt lagliga affärer.