Kvinnan i väntrummet reser sig långsamt, långsamt ur soffan och tar några försiktiga steg lätt framåtlutad. Av förklarliga skäl. Hon har en sprängladdning fäst runt kroppen. I höjd med mellangärdet. Hon ger ett ursäktande leende, innan hon sakta följer kvinnan med den pigga utstrålningen till ett rum längst ned i korridoren.
   Kuratorn når den öppna dörren med några kraftfulla steg, och står tålmodigt och inväntar den närmast hasande. För att inte röja tidspressen blickar hon mot väggklockan snett ovan patienten i stället för ned mot armbandsuret. Det hörs ett högt tickande.
   Väl inne i rummet ber hon patienten slå sig ned, i den fåtöljen som står mest exponerad för fara. Stolsryggen vetter mot dörren och när man väl sitter i den har man endast överblick över rummet, inte något eller någon som möjligen skulle kunna ta sig in i det.
   ”Hur har vi det här då?” Blicken sveper över den andra kvinnan, som sitter längst ut på
stolssitsen med ett hårt grepp om vardera armstöd.
   ”Du har inte möjligtvis en kudde att ha i ryggen?” hon slänger en menande blick på dynamiterna, ”så kan jag kanske luta mig litet bakåt. Diskbråck du vet”, tillägger hon eftersom terapeutens minspel inte visar en tillstymmelse av förståelse.
   ”Jovisst”, säger den hurtfriska och går raskt för att hämta en kudde och kan nu inte motstå impulsen att slänga ett öga på sin egen klocka.
   När kudden är på plats och den hjälpsökande på ett omständligt sätt masat sig i en något bättre sittställning, fortfarande med en onaturligt stel rygg, tar kuratorn nya tag.
   ”Hur mår du idag?” frågar hon och tittar med som hon hoppas medkännande ögon på kvinnan mitt emot. Med ett block i knäet och den ena handen lekande med en penna som det står Landstinget på, lutar hon sig litet framåt. Det visar intresse.

Patienten förstår inte frågan. Hon sitter med blicken vänd mot fönstret på andra sidan av rummet, försöker få en glimt av livet utanför, ser en gren som slår lätt mot rutan. Bladen har redan fallit av trots att vi endast är i början av oktober.
   Hon tvingar blicken tillbaka till samtalet. ”Tja, vad ska man säga?” Med en lätt axelryckning kastar hon över bollen till andra sidan av det lilla bordet som skiljer kvinnorna åt. Hon andas i små lätta andetag för att inte av misstag komma åt detonatorn. Kanske är den tidsinställd och beror inte på hennes göranden. Men hon vågar inte ta risken.
   ”Har du ett arbete?”
   ”Nej, jag har lämnat arbetslivet.”
   ”Men du är ju bara 44 år, det låter drastiskt!” Kuratorn prasslar i sina papper, tydligen letandes efter någon diagnos eller rapport som kan vara klargörande.”Hur ska du då överleva?” En irriterad rynka i pannan framträder som hon själv är omedveten om. Hon är så in i helvetes trött på alla som tror att det går att glida sig igenom livet bara för att det är så synd om dem. Vem tycker synd om henne, va?!
   Den andra kvinnan svarar inte på frågan. Hon tänker på sina barn, vad som ska hända med dem. Sedan. Hon hade länge tänkt att det värsta som kunde hända var att de skulle ryckas bort från henne, men det är inte sant. Det värsta är att lämna sina barn; att lämna över sorgearbetet till de små. Hon försöker byta ställning en aning, men hamnar likväl i samma låsta position. Ryggen värker, nacken värker och skuldrorna sitter fästa vid varandra som i ett skruvstäd. En nerv har kommit i kläm och hon känner hur smärtan fortplantar sig genom ischiasnerven ned i vänstra benet. Hon undrar om hon kommer att kunna ta sig upp till stående ställning, eller om hon ska möta slutet i denna fåtölj.
   ”Jag tror att du skulle må bra av några minuters meditation varje dag. Du behöver slappna av”, säger den yrkesutövande och noterar något i sitt block. ”Nå, vad tror du om det?” Hon är mycket kompetent, har en lång erfarenhet av att stödja de svaga. Det är viktigt att patienten tar ett eget ansvar och hon tänker inte låta kvinnan med den konstiga kroppsställningen komma undan. Det är för hennes eget bästa.
   ”Du har säkert rätt”, säger den dödsdömda och undrar för hundrade gången vad hon gör här. För att få hjälp? Hon kan inte hejda ett uppgivet skratt som får kuratorn att känna sig riktigt besvärad.
   ”Vad är det som är så roligt?” försöker hon med len röst medan blicken borrar sig in i den nödställde.
   ”Ingenting.” Skrattet kommer av sig. Hon tänker att hon sett alldeles för många thrillers på TV:n, där någon enastående polis lyckas detonera tidsinställda sprängladdningar. Och att alla därefter kan återförenas med de sina igen. Men verkligheten är en annan.
   ”Jag är ju trots allt här för att hjälpa dig.” Kuratorn har antagit en lätt röd ton på halsen som hotar att flamma upp mot ansiktet om hon inte kan återta kontrollen. ”Det vore lättare om du var litet tillmötesgående.” Hon river runt bland sina papper i ett försök att finna en ny trådstump att nysta runt.
   ”Är du gift?”
   ”Ja.”
   ”Har du barn?”
   ”Ja.”
   ”Hur många?”
   ”Två.”
   ”Hur gamla är de?”
   ”Fem och tio år.”
Kuratorn tvinnar tråden mellan sina fingrar.
   ”Vem städar mest där hemma?” Frågan hinner knappt ställas förrän svaret kommer.
   ”Min man.”
   ”Verkligen?”
   ”Verkligen. Jag tycker inte att det är viktigt att städa. Längre.”

Det hörs ett tickande i rummet. Kuratorn tänker att det beror på att hon är litet stressad. Hon får inte glömma bort mikropausövningen innan nästa patient. Nu gäller det att avsluta detta samtal på ett handfast sätt.
   ”Nästa gång kommer jag att rita ett släktträd på whiteboarden, din familjehistoria, så kan vi diskutera runt det. Bli det bra om vi ses nästa vecka samma tid?”
   Kvinnan i fåtöljen hör inte frågan. Hon undrar om hon kommer att kunna ta sig upp, om hon kommer att kunna ta sig ut från denna byggnad, om hon hinner att träffa sina barn. Innan det exploderar.
   ”Tror du att du kan hjälpa mig upp?” säger hon och sträcker ut en förvånansvärt senig och muskulös hand. Och kuratorn låter sin irritation slippa ut i en suck när hon med stor kraft rycker tag i handen. För ett ögonblick blir det därefter alldeles tyst. De står som förstelnade och håller andan i några sekunder. Fortfarande hand i hand.
   Så återupptar tickandet igen.