Rollatorn var vinröd, metalic. Jag lämnade tillbaka den förra fredagen. Den gick inte ihop med hatten så nu har jag en sån där kryckkäpp. Man får ju tänka på stilen.
Jag körde omkull på cykeln, fick en spricka i höften och var lite hjälplös. Kvinnan, My, grep tillfället och erbjöd sig att rensa i mitt rum. Jag samlar påp mig en massa saker, prylar, böcker, stycken av drivved och annan parafernalia. Hon är en effektiv rensare om än något brutal, i vissa sammanhang pietetslös. Oförmögen till verkligt motstånd accepterade jag för husfridens skull och retirerade till soffan för att återuppta min konvalescens.

Två saker vägrade jag att skiljas från av sentimentala skäl. Tre faktiskt för mina inlines var ju två och med spånkonten blir det tre.
Jag börjar med konten. Den är gjord av handkluvna furuspån i Dalarna, tillverkad för att bäras på ryggen. Jag har tagit remmarna från en kasserad vanlig ryggsäck. Fästena var redan på plats. Fin som tvättkorg sa mannen i auktionsgodsaffären, han visste inte vad det var. Man fraktade allt möjligt i kontar, till exempel till eller från en marknad. Eller en fäbod. Den rymmer säkert över tjugo liter och väger tom nästan ingenting..
Det är märkligt hur stark den är. Delvis beror det på att spånen flätas à la Harlequin, ruter liksom. Konten är mycket berest och har varit lite här och var på klotet. I Indien till exempel. Där åkte jag mycket buss. Sittplatser var ju knappast möjligt att erövra, jag blev alltid stående längst bak. Dieselmotorerna skrek nått vansinnigt framme i bussarna.

Jag grenslade min kont och satt bekvämt, kunde till och med somna. Ramla omkull gick inte i trängseln. En gång när jag hade slumrat till under färden och vaknade satt en man framför mig, mellan mina ben och nåt trängde upp bakifrån. När jag sneglade över axeln log en liten gumma upp mot mig ned betelröda läppar. Hon hade kastat upp ena skinkan på korglocket. Det var helt okej.
Jag har även suttit på korgen vid vägkanten i väntan på lift..
Senare, när jag reste med skrotfärdiga folkabussar, var konten med som ett slags livbåt: gav fordonet upp för gott fick jag packa konten och fortsätta till fots. Detta hände aldrig, jag knåpade och fick fart på bussarna med märkliga reparationer som jag tänker skriva om vid ett annat tillfälle.
Nu till sanningens minut: vafan ska jag behålla den gamla konten för, inbillar jag mig att jag ska axla den och dra ut på landsvägarna som en rastlös tonåring?
Nä, men fan vet. Den fick stå kvar bakom sovrumsdörren.
-Va ska du med dom här till?
Jag kurade som bäst min blesserade höft i soffan när My dök upp med ett skridskoliknande föremål i vardera handen: mina inlines, mycket förnämliga, nästan oanvända.
-Du tänker väl inte ge dig ut på dom här mer, benskör och dan!? Var glad att du klarade lärbenshalsen när du ramlade av cykelm... dom här får vi sätta ut på nätet.
-Men det är inte säsong för inlines nu! Det är bättre att sälja dom i vår, lättare menar jag...
Ett ömkligt bedrägeri för att få behålla drömmen. Jag kan gömma dom i konten så kommer den till nån nytta.