Året var 2009. Jag och min vän Masse var ute och promenerade en Söndagskväll. Den nyss inkomna snön hade gjort luften frisk och krispig, vilket nästan vägde upp min känsla av att förlorat majoriteten av mina tår i köldskador under vår runda. När vi gick förbi bion fick jag syn på en affisch hängandes på tegelväggen utanför. Jag var tvungen att dubbelkolla för att se att jag sett rätt. Vi hade iallafall tur med vädret - igen.
 Jag gav min vän en lätt armbåge i sidan och nickade mot det jag uppmärksammat. Vi stod i tystnad och betraktade den. Det var det sämsta vi någonsin skådat.

 

Vi bestämde oss för att boka biljetter till den, enbart för att kunna se den “ironiskt”. Filmen var, om ärligheten ska fram, lika platt som en skånsk åker. Det gjorde mig dock ingenting, det var det jag hade förväntat mig. Hade jag tyckt om den skulle jag nog till och med skämts. Det var bara kul att komma till skolan och berätta att man hade lagt en kväll på att titta på en extremt dålig svensk komedi, för det var vad jag tyckte var coolt.

 

Två dagar efter mitt biobesök satt jag och arbetade med en skoluppgift i mitt rum. Den handlade om första världskriget, men det som fastnade mest var Otto von Bismarcks massiva mustasch. Den överläppen hade inte sett sol på år och dar, tänkte jag och tog en sipp av mitt kaffe. Jag togs ur mina funderingar av att mamma knackade på för att fråga om jag ville gå på bio, närmare bestämt på Vi hade iallafall tur med vädret - igen. Jag berättade att jag tyvärr redan sett den, och fick ett besviket men accepterande okej till svar innan hon gick. Precis när jag skulle fortsätta att läsa om Preussen fick jag en idé. Tänk om jag skulle ha sett den nyss nämnda filmen på bio... två gånger? De ironiska mätarna hade nu exploderat och jag sprang ut i vardagsrummet med en, sett till ämnet, orimlig entusiasm. Jag bokade biljetter till filmen samma kväll.

 

Jag märkte att mannen i kassan på bion kände igen mig. Hans blick var inte dömande, utan mer frågande. “Varför lägger du pengar på det här, det finns andra vägar att gå här i livet” tänkte han säkert. Jag skrattade mentalt åt hans eventuella funderingar, men avbröt mig själv då jag frågade samma sak. Varför gjorde jag såhär? Det kom en krypande känsla av skam, som att jag fick tillbaka en del av mig själv som varit försvunnen sen den första gången jag såg filmen. Sakta började jag inse vad jag hade givit mig själv in på. Det började till och med kännas som att de steg jag tog efter att min biljett rivits inte var mina egna, utan som att jag styrdes av en okänd kraft.
 Allting kändes olustigt. Jag började må dåligt av filmen. Det var inte roligt längre, inte på det ironiska sätt som det varit den första gången jag sett den. Den var för dålig. Jag försökte ta bort blicken från bioduken, men den tvingades tillbaka bara för att få se Rolf Skoglunds karaktär “Gösta” ha halvt ihjäl en hund för andra gången på mindre än en vecka. Det kändes som att jag hade förlorat kontrollen över mig själv.

 

Den där kvällen gick jag och la mig orolig, oförstående över varför jag hade börjat må så dåligt under mitt biobesök. Ingen annan verkade ha gjort det, dock hade jag knappt noterat någonting annat än duken under speltiden. Allting resulterade tillslut bara i mental utmattning och en stillsam resa in i sömnriket.
 I drömmen körde jag på en landsväg. Min ruta var nervevad och jag drog ner den ljumma sommarluften med djupa, levnadsglada andetag.
 En bit fram vid vägkanten såg jag att en man stod och gestikulerade åt mig. Mitt drömmande jag var på ett hjälpsamt humör, så jag bestämde mig för att hjälpa till. När jag stannade till såg jag att mannen i fråga hade sin keps ovanligt långt neddragen, vilket gjorde det svårt att se hans ansikte. Träningsoverallen han bar prasslade högt då han långsamt lunkade mot mig. Hans foppatofflor var så svettiga att han förmodligen skulle få skyttegravsfot innan solnedgången. Ljuden av polyester och åldrad man slutade dock när han kommit till min bil. Han var helt tyst och blixtstilla, ståendes där utanför min passagerardörr. Jag började sakta luta mig närmare dörren. Min puls gick upp, men jag visste inte varför. Precis innan jag kunde se ansiktet stack han själv ner sitt huvud till fönstret.
 – Tjena grabben, har du ett fälgkors man kan låna?
Jag rivstartade bilen och trampade nästan hål i golvet med mitt aggressiva pressande och stampande på min gaspedal.
Det var han. Det var Rolf… eller Gösta. Jag visste inte vad jag skulle kalla honom längre. Verkligheten och fiktionen börjar bli ett. Rösten var som en nystartad bandsåg som nyss lärt sig prata, doften var av tändvätska och after shave.

 

Jag vaknade häftigt. Likt en grodman steg jag upp ur den nyanlagda sjö av svett som under natten grundats i min säng. Jag drog en lättnadens suck så djup att täcket höll på att följa med, men oron fanns ändå kvar. Vart jag än tittade kändes det som att jag kunde skymta ett par husvagnsbackspeglar i ögonvrån. Obehaget från bion kom tillbaka. Är det såhär jag ska ha det nu?
 Jag behövde göra något, jag behövde göra något snabbt.

 

Morgonen därpå gick jag in på bions hemsida och bokade en biljett till mig själv. Jag skulle ta tjuren vid dess horn, och tjuren var i detta fallet en extremt dålig svensk komedi som började ta över mitt liv. Jag var tvungen att visa vem som bestämde.
 När jag satt i biostolen för tredje gången kändes det som att jag var fast i en evig loop. Som att jag skulle se både Judas och Brutus sätta sig bredvid mig för att berätta att det här egentligen var den nionde kretsen i helvetet Dante skrivit om. Vilket var ironiskt, eftersom det jag skulle se framför mig var så långt ifrån en gudomlig komedi som någonting någonsin skulle kunna komma. Plötsligt slogs jag av en tanke. Var det här ens mitt val? Var mitt försök att ta kontrollen genom att se filmen en tredje gång bara en maskerad besvärjelse någon eller något kastat över mig? Hade jag gått i fällan… igen? Jag försökte resa mig upp, men drogs genast tillbaka till stolen. Jag försökte ropa på hjälp, men min hand tryckte istället in en girig näve popcorn i munnen på mig, en hand som jag nu inte längre styrde över. Jag var fast.
 Scenen där Gösta sprang in i biltvätten och blev blöt fick mig att skratta högt, men på något sätt var det inte mitt skratt. “Oj, så tokigt!” tänkte jag, men det var inte min tanke. Någonting hade tagit över mig.

 

Allt jag kände när jag kom ut från bion var en ekande tomhet, till skillnad från den frihetskänsla jag hade förväntat mig. Jag gick hem, besegrad. Mina steg så släpande att det sett ut som att jag åkt skidor hem i snön.
 Stegen upp i trapphuset kändes brantare än vanligt, vilket hade gjort mig trött och irriterad när jag väl var framme vid lägenheten. Jag slet upp dörren och klev in.
 – Hur kunde du låta mig genomlida det? Frågade jag ängsligt samtidigt som jag virade av min halsduk.
 – Genomlida vadå? frågade mamma, sittandes vid matbordet. Jag blev frustrerad.
 – Låta mig genomlida den filmen! Det var den sämsta filmen jag någonsin sett, hur kunde du tillåta det? sa jag, fortfarande i processen av att vira av halsduken.
 – Vilken film? sa hon.
Nu brast det för mig.
 – Vilken film?! Uppföljaren till Vi hade iallafall tur med vädret!.
Jag gav upp med halsduken, som mer och mer började kännas som ett trolleritrick i sin oändlighet.
 – Du var ju med mig!
Mamma tittade undrande på mig.
 – Och var såg vi den? frågade hon. Mina ögonbryn formade sig så oförståeligt att jag började få kramp i pannan.
­ – Var? På bion såklart! Jag var där med Masse i måndags, dig i onsdags och själv nu idag! Kommer du inte ihåg det?

Hon började se mer och mer orolig ut.
 – Bion har varit nedlagd i flera år, det finns ingenting där nu. Kommer du inte ihåg när den stängdes?
Min puls slog så kraftigt att jag nästan fick bullerskador.
 – M-men jag var ju där nyss?
Hon tittade tillbaka.
 – Du gick precis in och ut genom dörren, du var borta i max 10 sekunder. Hur är det med dig egentligen?
Jag stirrade tomt innan jag sprang ut genom dörren, ner för trapporna och ut i snön.
 Mina spår var borta, men jag försökte mitt bästa med att ignorera det. Jag sprang istället allt vad mina ben klarade och lungor tillät, med den utsträckta halsduken från evigheten hängandes efter mig.

 

Byggnaden där bion skulle ha varit var igenbommad. Jag försökte snegla in genom de uppspikade plankorna men kunde bara se damm, gamla popcorn och en poster på Bertram Heribertsson. Fanns det något som antydde att bion skulle ha varit stängd i flera år så var det framförallt det sistnämnda. Jag vände mig mot väggen där affischen för filmen jag trodde mig sett tre gånger skulle ha suttit, men allt som fanns där var trasigt tegel och slarvigt skrivna okvädningsord.
 Jag kände mig återigen tom, men som om allt hade nollställts. Jag var inte säker på vad jag trodde, men jag vet vad jag kände, och det var just ingenting. Jag hade funnit förståndet samtidigt som jag blivit av med det. Jag förstod ingenting, hade allting bara varit en fantasi?

 

När jag kommit hem bad jag om ursäkt till mamma och berättade att jag var trött efter allt skolarbete och att det var orsaken till mitt humör. Efter det gick jag in till mitt rum och la mig. Alla händelser och icke-händelser hade gjort mig utmattad. Hade jag kanske bara drömt allting? Jag kom fram till att acceptans var den bästa vägen att gå, då jag var som mest bekväm i den verklighet jag var i nu. Det kändes som att jag tinade upp inifrån, känslan av hopp. Jag har bara föreställt mig allt det här, det var inte på riktigt. Liggandes i sängen slog det mig att jag aldrig hade pratat med Masse om bion, så jag ringde upp och frågade vad han gjort i veckan. Han berättade att han efter vår promenad upptäckt Dead or Alive, vilket räckte som bevis för mig. Jag visste hur manisk Masse var med sin synthpop, och hade han börjat lyssna på ett nytt band så fanns det inte en chans att han lämnade sin skivspelare förrän den självantände som resultat av överanvändning. En gång hade han till och med spenderat ett helt sommarlov med att lära sin undulat sjunga hela Duran Durans diskografi samtidigt som han själv kompade på en Roland d-50.

 

Jag hörde mamma ropa om att soporna behövdes tas ner till soprummet, så jag ursäktade mig till Masse och bad om att få ringa upp senare. Med lätta steg gick jag ut till hallen och plockade upp påsarna som prydligt stod väntandes på mig vid ytterdörren. Precis innan jag skulle gå ropade mamma igen.
 – Glöm inte nycklarna.
På något sätt lyckades jag alltid glömma att vi hade ett lås på vårt soprum, så allt som oftast fick jag gå tillbaka upp för trapporna med påsarna, något som för ovetande betraktare måste sett ut som att jag ägnat mig åt världens sämsta storhandling.
Jag tackade för påminnelsen och tryckte ner handen i min jackficka och tyckte mig känna något som skulle kunna vara en nyckel blandat med en hel del kvitton. Jag tog upp innehållet och la ut det på bordet bredvid dörren.

 

Alla varma känslor försvann, jag blev nedskjuten från mitt moln av positivitet och föll expressvägen ner till helvetet.
 På bordet låg en nyckel, några kvitton och tre ihopskrynklade, rivna biobiljetter. Jag fruktade det värsta, lyfte upp biljetterna och rätade ut dem.
Titeln sved i ögonen på mig.

Vi hade iallafall tur med vädret - igen