Ledare
Nr 1/2016
text KENNETH SVENSSON
foto OLA WARRINGER
”Finding sugarman”
Det är nu som den stora ”Mellofebern” rullar in. Då passar vi på att glänta på andra musikaliska dörrar. Vi snubblade över ett lokalt öde med slående likheter med den så fantastiska dokumentären Searching for sugarman. Så mycket bättre när du vänder blad.
Nu startar vi upp det nya året med att välkomna Fredrik till redaktionen. Dessutom har vi i detta nummer förstärkt oss med gästskribenterna Gun och Palle. Tusen tack!
Med hela våren orörd och en naiv tro på en fortsatt snäll vinter ser jag ett gott 2016 framför oss.
Det är jag väl ändå inte helt ensam om.
Vitsippans kraft är stor.
DEN MÄRKLIGA skivan
text JERRY BYLUND
När Leif Andersson klev in i en skivstudio 1974 för att spela in sitt livs enda singel anade han säkerligen inte att resultatet 40 år senare skulle uppfattas som den mest udda skivutgivning som någonsin gjorts i det här landet. Stefan Sundberg som producerat P4 dokumentären i Sveriges Radio blev mer och mer nyfiken under arbetets gång och frågorna blev allt fler. Men när Sundberg började snoka om ytterligare information så insåg han att ryktena och myterna om plattan är mer frekventa än konkret fakta.
Leif Anderssons singel innehåller låten Kind Mot Kind som är en svensk översättning av Irving Berlins klassiker Cheak To Cheak. Andra sidan av skivan är också en översättning av en evergreen: Fly Me To The Moon som blivit Med Andra Ord på svenska.
Skivsamlare och musikexperter ger följande omdöme om sången på den märkliga skivinspelningen:
” Musikaliskt har Leif nått en ny dimension”
” Jag ser ett stort konstnärligt och fantastiskt mästerverk”
” Leif har öppnat stängda dörrar musikaliskt som ingen annan på hela jorden gjort”
Första gången som Stefan Sundberg hörde talas om Leif Anderssons inspelning var när en kompis skickade en länk med uppmaningen: Lyssna, du har aldrig hört något liknande. Det fanns en bild på det knallgula omslaget. Ett sparsmakat svartvitt passfoto av Leif. När Sundberg lyssnade på sången hörde han att Leif sjunger a capella, det vill säga helt solo utan komp med en röst som inte låter som någonting annat. Frågorna hopade sig i Sundbergs huvud. Vem var Leif? Hur hamnade han i en skivstudio överhuvudtaget? Och vem spelade in honom? Dessutom verkade det helt omöjligt att hitta något exemplar av skivan.
En som var besatt och helt upptagen att leta rätt på Leifs skiva är Stefan Dimble. Han är musiker och har samlat skivor i många år. Dimble har massvis av vinylskivor i alla musikstilar från hårdrock, pop, jazz, country, schlager till dansband. Han har alltid varit fascinerad av originella och udda inspelningar och har grävt i botten av alla musikgenrer. Han har tusentals skivor i sin samling och har lyckligtvis också ett exemplar av Leif Anderssons platta. Endast tre kända exemplar av skivan finns kvar men det lär har tryckts upp minst 50 stycken. Det var i en kartong med osorterade skivor i pannrummet som Dimble hittade Leifs eftertraktade skiva. På auktionsajter värderas skivan till mer än 1000 kr.
”När jag hörde Leif Andersson tänkte jag att det här bör vara det konstigaste som gjorts på skiva”
Det var skivbolaget September som på 70-talet erbjöd glada amatörer att mot betalning spela in och pressa vinylskivor. Det var en trend från U.S.A. att små bolag lät udda röster spela in skivor. Med lite tur kunde det bli en jättehit. Redan på 50-talet i Memphis gjorde Elvis Presley sin första amatörinspelning på skivbolaget SUN. Han betalade 4 dollar och gjorde en enkel inspelning med endast sång och eget gitarrkomp. Skivan med låten My Happiness gav Elvis i födelsedagspresent till sin mamma. Kanske var det den historien som inspirerade Leif Andersson att spela in Kind Mot Kind. Han hade förmodligen tänkt ge bort de 50 exemplaren i present till släkt, vänner och bekanta.
Ägaren till skivbolaget September var Åke Gerhard som också startat bolaget Olga som hade stora skivframgångar med popgruppen Hep Stars. Hasse Östlund var tekniker på September och hade tidigare spelat orgel i Hep Stars innan Benny Andersson tog över. Samma Benny som senare skulle bli världsberömd kompositör i Abba.
När Leif Anderssson klev in i skivstudion på September träffade han tekniker Hasse Östlund och arrangören Rolf Lejdestad. Leif ville spela in sin skiva med orkester, blås och stråkar. Men när Lejdestad och Leif skulle prova ut en lämpligt tonart lyckades de inte hitta rätt. Det gör ingenting lär Leif ha sagt. Jag kan sjunga utan komp. Sagt och gjort. Hasse Östlund undrade om Leif ville ändra någonting när han fick lyssna på första tagningen. Nej, sa Leif det låter bra. Nu tar vi nästa. Östlund och Lejdestad var mycket förvånade att Leif var nöjd över resultatet. Dessutom betalade Leif hela kalaset inklusive gage till orkestern trots att de aldrig behövde spela en ton. Därefter trycktes 50 exemplar av skivan.
Några veckor efter det att Leif hämtat ut sina 50 plattor hände något mystiskt i tryckeriet där vinylskivan tillverkades. En så kallad matris som användes för att pressa skivan försvann. Ingen vet var den tog vägen. Det spekuleras att det kanske var Leif själv som övertalats att sudda ut alla spår.
På YouTube finns flera samplade versioner av Leifs inspelning. I Sveriges Radios P4 dokumentär har ljudteknikern Thomas Bergqvist pusslat ihop Leifs sång med orkester. Var det kanske så här som han hade tänkt att det skulle låta? Men det är bara Leif själv som kan svara på de frågorna.
Därför började Stefan Sundberg som producerade programmet i P4 att söka efter Leif Andersson. Han tog kontakt med språkexperter på Stockholm universitet för att reda ut dialekten och vilken del i landet som Leif kunde tänkas komma ifrån. De uteslöt Götaland och Stefan Sundberg ringde till alla som hette Leif Andersson som var över 60 år och bodde i Mälardalen och norröver. Men han lyckades inte hitta rätt person. Sundberg tog då hjälp av radioprofilen Erik Blix och de gjordes en efterlysning i radio och på Sveriges Radios hemsida, Det gav heller inget resultat och Sundberg hade börjat ge upp hoppet.
Men Presspunkten i Karlskrona kan som första tidning berätta att vi hittat Leif Andersson. Han lever och mår bra. Att inte Stefan Sundbeg lyckades spåra Leif kan bero på att han bytt efternamn.
Idag bor Leif i södra Sverige och skriver noveller som är minst lika konstnärliga och finurliga som hans sång från 1974. På nästa uppslag följer en intervju med Leif som spelade in den mytomspunna skivan Kind Mot Kind.
Rånet
Nr 1/2016
text MATTIAS KARLSSON
foto OLA WARRINGER
Hon gick till köket som hade fem skåpsluckor som var blåa. Köket har dessutom ett vitt bord och fyra bruna stolar. Stina gick till den svartfärgade kaffebryggan, som hon köpte för bara några dagar sedan. Den gamle kaffebryggan gick näm-ligen sönder efter en ålder på 10 år. Hon satte på två koppar kaffe.
Efter det sätter hon sig på en stol vid bordet och vänta på att kaffet ska blir klart. När det hade gått ungefär 3 minuter är kaffet färdigt. Hon gå upp ifrån stolen och gå sedan till ett av de blåa skåpen och öppna det. Tidigare hade köksskåpen en vit färg men hon bestämde sig att ändrar fägen till skåpen eftersom hon hade tröttnat på färgen som har varit på skåpen sedan huset byggdes. Inuti skåpet fanns det 10 kaffemugar och 10 glas. Hon ta en stor blå kaffekopp, den största hon hitta i skåpet och gå fram till kaffebryggan och häller kaffet i koppen. Hon sköljer sedan av kaffekannan där kaffet har varit.
Efter det sätter hon sig på stolen i köket och dricker sitt kaffe. När hon har druckit upp sitt kaffe ta hon upp sin mobiltelefon och ringer Olle, Men han svarade inte nu heller. Vad är det med honom, varför svarar han inte? tänker Stina.
Stina gå upp från stolen och tågar ut i hallen, som har ett brunt golv gjort av trä och vita tapetter med blommor på. Hon har planer att inom en snar framtid att tapettsera om hallen eftersom hon har tröttnat på tapetterna. Hon gick ut ur dörren, som var gammal och brun.
Stina skulle nu åka till jobbet. Hon jobba på en bank som heter G-banken. Hon gå in i sin bil som var liten och röd färgad. Efter det åker hon till jobbet. När hon har kört fyra kilo-meter mötes hon av en bilkö. Hon rullade sakta framåt och se en skylt där det står Olycka. När hon väl passerar platsen ser hon både ambulans och brandkår med sirenerna på. Längs kanten av vägen står det en lastbil som har brunnit eftersom det är aska på ena sidan av den. Polisen står längs vägen och leder trafiken. Stina märker att hon är 50 minuter
försenad till jobbet.
När hon är framme vid entredörren till banken gå hon in i banken. Banken är ganska stor och stilig. När hon är inne i banken gick hon till sitt kontor, där det finns en dator och en stol. Datorn som finns i kontoret är ganska ny, dock är den lite trög. Hon sätter sig ner på stolen i kontoret och logga in på datorn. Efter det börja Stina att jobba. Stina jobbar sakta och flitigt med sina arbetsuppgifter som hon har. Men idag känner hon sig lite stressad pågrund av förseningen.
När hon har jobbat ungefär en timme ringer hennes mobiltelefon. Stina svara i mobiltelefonen. Det var Olle som ringde. När det har pratat en stund lägger Stina på luren. Klockan är 12:00. Hon går på lunch. När lunchen har gått stegar hon tillbaka till sitt kontor.
Väl framme i kontoret se hon att dörren var olåst. Hon har glömt att låsa dörren till kontoret. När hon var inne i kontoret lägger hon märke till att någon har stullit hennes svarta och ganska nya väska som hon har haft med sig. Väskan innehåller guldsmycken och annat dylikt.
Stina tar ganska snabbt upp sin moblitelefon för att ringa polisen, dock märker hon inte att rånaren har gömt sig under skrivbordet. Rånaren som var en man tog tag i henne bakifrån och höll fast henne, han tog fram en kniv som han hade i fickan. Kniven var fint putsad och vass. Han tog kniven mot hennes strupe. Rånaren sa: Nu håller du käften och följer mina order annars döda jag dig, förstått? Stina nickar med en skräckande blick i ansiktet på huvudet. Rånaren hinner dock inte göra något mer eftersom personalen som jobbad på banken och flera poliser kom springade. De hade fått reda på att rånaren är i kontoret eftersom det var överbevakat.
Poliserna öppnade snabbt dörren, gå in och ta snabbt upp sina pistoler. Stilla, sa en svarthårig polis med vapnet riktat mot rånaren. Dock blev det en svårare situtation för poliserna än var de trodde. Rånaren hotade att döda Stina ifall polisen kom närmare.
Poliserna löd dock inte rånaren utan de omringade honom. Som tur var hade rånaren inte mod att döda henne utan han bara hotade att göra det och syftet var att skrämma poliserna.
Poliserna grepp mannen. De förde sen in honom i polisbilen och tog honom till polisstation. Mannen blev dömd till fängelse. När polisen hade gripit rånaren lämnade polisen tillbaka väskan till Stina. Efter den här händelsen bestämde sig Stina att sluta jobba på banken pågrund av det som hade inträffat.
Efter några månader började hon jobba som författare.
Hon skrev sedan om den här händelsen.
FARBROR MELKER
Om du fick välja endast en bok att ta med till en öde ö, vilken bok skulle det bli? De flesta skulle säkert välja en bra deckare, en kokbok eller en samling av erotiska noveller. Men för att överleva på en öde ö måste den människan kunna skratta. Därför bjuder vi på följande boktips. Kalle Lind har skrivit ”Människor det varit synd om”. Det är en bok för medlidande, skadeglädje och den där sköna känslan att det inte är en själv.
Vem drömmer inte om att vara känd skådespelare i TV? Men framgångar i medier har sitt pris. Här följer ett textbearbetat avsnitt ur Kalle Linds roliga bok. Det handlar om hur Astrid Lindgrens barnböcker blev film och när en seriös skådespelare fick nog. Historien börjar med att Astrid Lindgren träffar regissören Olle Hellbom, som från 50-talets slut till sin död skulle vara den som gjorde flest Lindgren-filmatiseringar. Hela Sveriges Astrid litade blint på honom och ansåg Hellbom vara ett geni. Det var han inte.
Den första barnboken av Astrid Lindgren som Olle Hellbom valde att göra film av var ”Alla vi barn i Bullerbyn”. Den filmade han i färg för teve. Hellbom valde dock att göra den utan ljud. Redan 1929 var ljudet en ganska väsentlig del av en film-upplevelse. Det är bland annat en förutsättning för att kunna höra vad folk säger. Men istället fick regissören idén att lägga in en speaker-röst som refererade vad barnen sade. Trots detta fick Hellbom fortsatt förtroende i 20 år framåt. Vid nästa Hellbom-Lindgren-samarbete, ”Vi på Saltkråkan”, kostade producenterna faktiskt på honom en ljudkille. Dock verkar de inte ha velat pynta ordentligt för manuskriptet. Samtliga medverkande i serien har i princip fått en replik vardera som de fått upprepa in absurdum. Minst tio gånger per avsnitt säger Tjorven sitt mantra ”Farbror Melker, vet du vaa-aad?”
Saltkråkan blev sinnebilden för det solvarma saltstänkta segelbåtsstinna sommar-Sverige. För skådespelarna blev det en hållplats till ett hett helvete. Maria Johansson som spelade Tjorven har även som vuxen skådespelare haft svårt att få roller eftersom hon är så förknippad med en rultig 6-åring i snickarbyxor. Hunden som kallades Båtsman dog och blev klister och Louise Edlind som spelade Malin blev riksdagsman för folkpartiet. Men värst gick det för Torsten Lilliecrona som blev Fabror Melker med hela svenska folket. Lilliecrona var en mångsidig dramatisk skådespelare vid Göteborgs stadsteater, där han tänkt att fira triumfer med Shakespeare och Tjechov. Det som skulle bli ett trevligt extraknäck med Saltkråkan utvecklas till en förbannelse.
På bästa sändningstid i TV blev Torsten Lilliecrona en fumlig hemmapappa med olycklig kärlek till vattnet. Plötsligt kunde han inte gå ut på stan utan att främmande människor ropade och skrek ”Farbror Melker, vet du vaa-aad?” Efter att motvilligt ställt upp med Tjorven i några långfilmer utan vettigt manus fick det vara nog. Lilliecrona hade inte gått på teaterskola för att spilla sin talang på att spela fåntratt. Han tog sitt pick och pack och åkte tillbaka till Göteborgs stadsteater. Aldrig mera Skrållan. Nu endast Tjechov. Men redan några år tidigare när han spelade Macbeth borde Torsten listat ut att det skulle bli svårt att uppfattas som trovärdig. När Lillicrona klev ut på scen i Shakespeares laddade ödesdrama om skuld och oförrätter började det tisslas i den annars så väluppfostrade teatersalongen: ”Titta, det är ju farbror Melker! I kalasbyxor!”
Torsten Lilliecrona hade säkert på känn vilka påfrestningar som skulle komma, men kunde samtidigt inte ana hur de faktiskt skulle se ut. För döm om Torstens förvåning när Göteborgs stadsteater plötsligt svepts med av 70-talets revolutionära våg och inte alls tänkte spela Tjechov. Nu styrdes teatern inofficiellt av Sven Wollter som glatt övervakade hur foajén pryddes med röda fanor och att repertoaren styrdes av ett ”arbetarråd” Nu skulle det spelas gruppteater om äldreboenden och mentalsjukhem. Nu ifrågasattes varje beslut att ta upp ideologiskt otydliga Shakespearepjäser på spellistan. Vem ville se på monarkisten Hamlets överklassgrubblerier. Är inte Romeo och Julia jävligt småborgerliga? Och fan ta den som lyssnar på Abba i smyg.
Det blev sorgliga år för Lilliecrona. På kvällarna fick han spela ond knekt i pjäser om feodalsamhällets uppkomst eller ond fackbas i pjäser om sossarnas svek mot det riktiga arbetarna. På dagarna fick han sitta hemma, eftersom det fortfarande kom fram folk och skrek ” Farbror Melker, vet du vaa-aad?” så fort han stack näsan utanför dörren (så långt Kalle Linds text). Följden av att bli kändis för fel saker kan således bli att leva ofrivilligt i exil.
Ja, kära vänner nu när Europa och världen står inför en stor medmänsklig utmaning kommer alla gamla sanningar att prövas. Ingen blir förvånad om det demokratiska korthuset kolllapsar. Starka krafter från både höger och vänster har tröttnat och tappat förtroendet för alla sega pratkvarnar i EU och i Rosenbad. Mycket snack men jävligt lite verkstad. Leif GW Persson och Thommy Berggren undrar var de riktiga socialdemokraterna tagit vägen. Hur ska vi göra för att få tillbaka folkhemmet?
Sverige har länge varit inne på fel väg. Det började redan när S och Alliansen gjorde om pensionssystemet bakom ryggen på svenska folket. Nu lever 250 000 pensionärer i fattigdom vilket är ovärdigt en välfärdsstat. Dessutom förvaras många gamla i en åldringsvård med dålig kost och för lite personal. Och inte har barnen det bättre. Sedan kommunerna och privata aktörer tagit över råder det fullständig anarki och kaos på de flesta skolor. Staten måste ta sitt ansvar och höja statusen på läraryrket. Bättre lärarutbildning, högre lärarlöner och hög tid att genomföra det mest självklara. Det måste vara läraren som bestämmer i ett klassrum, inte eleverna.
Var har alla dagmammor tagit vägen? Det borde vara förbjudet att skicka barnen till ett fullpackat dagis innan de fyllt 6 år. Vi har väl inte bildat familj för att sedan ge bort det bästa vi har. Svenska folket kommer inte att sitta passiva och bara se på när folkhemmet raseras, tågtrafiken havererar och välfärden och tryggheten försvinner. När det enda som erbjuds är demokratisk kollaps, bostadsbrist, fattigdom och amerikanska skitserier i TV säger vi stopp. Vi väntar inte tills det blir dags att rösta i nästa val. Nej, redan nu väljer vi sociala medier och gatans parlament med förhoppning att våra protester gör Sverige till ett medmänskligt land för hela befolkningen. Men måste vi vara stygga för att bli trygga? ”Farbror Melker, vet du vaa-aad?” Vi börjar med att demonstrera. Hör ropen skalla: Värdighet till alla.
Roligt för stunden
Nr 1/2016
text MATTIAS KARLSSON
Gustav, 33 år, blond och kortväxt, befinner sig i Las Vegas i ett kasino. Gustav har en fast inkomst och bor i en villa i Kivik, som ligger i landskapet Skåne i Sverige. Han har varit i Las Vegas i 3 dagar och ska vara där i ytterligare 4 dagar.
Han kom till hotellet La limba som han har checkat in på, klockan 02:00. Han har checkat in i ett lyxhotellrum. Dagen därpå åker han taxi från det stora vitfärgade hotellet La Limba till det guldfärgade, stora kasinot igen. Problemet är att när han börja spela blir han fast. Dessa problem har han haft sedan han var liten då han fastnade i World Of Warcraft. En gång för 10 år sedan vann han några miljoner kronor. Nu spela han för att återigen vinna storvinsten som är på cirka 2 miljoner kronor. Gustav har en randig, svart och vitfärgad tröja på sig idag och svarta finbyxor. Under de närmaste dagarna har han förlorat runt 40000 kronor så han har förhoppningar om att vinna. Han är strax utanför kasinot klockan 09:50, kasinot öppnar på måndagar klockan 10:00. Gustav tänker: kom igen öppnar portarna någon gång. Han hoppas att kasinot ska öppnar lite tidigare. Portarna öppnades klockan 09:58, 2 minuter tidigare.
Gustav tågar in genom träporten. Innanför den står en vakt som begär att får ser legitimation. Gustav tar upp sitt leg ifrån sin bruna plånbok och visa det sedan för vakten. Vakten kolla på honom och säger: bilden är ganska likt dig, så du kan går in. Gustav går förbi vakten igenom hallen, som har golv gjort av trä och gamla, slitnar bruna tapetter. Efter det går han in i ett stort rum. I rummet finns det en massa med spelautomater och spel som Roulette, Poker och Black Jack med mera. Det var dock ingen där i rummet förutom vakter. Han var nämligen först in i kasinot vilket han tyckte underlättade eftersom han bruka får står i kö i cirka 10 minuter. Gustav sätter sig ner vid en spelautomat. Det är ett kortspel som visas på den. Han satsar 1000 kronor och olykligtvis förlora han spelet. Fan också! Skriker han till. Säkerhetsvakten som endast står en bit ifrån bara stirra på honom, som han vore konstig i huvudet. Gustav spelar samma spel ytterliggare en gång i förhoppningar att vinna, återigen förlorar han 1000 kronor. Han skriker fan återigen ännu högre än första gången. Det hördes 100 meter bort, han skrek nämligen till rejält. Säkerhetsvakten som stod närmast honom bar Gustav att lugna ner sig och sluta svära så högt.
Klockan närmar sig 12:00. På kasinot är det mycket folk, säkert ett par tusen gissar Gustav på. Han beslutar sig att gå till resturangen som ligger på andra våningen på kasinot. Väl framme i den stora nyrenoverade resturangen, som heter Good Food Resturant beställer han en räkmackar och en öl för sammanlagt 120 kronor. Gustav tänker: rena rama småslantarna.
När han ska betala för maten och drickan tar han fram sitt visa kort. Gustav slår in sin fyrsiffriga kod. När Gustav har betalat det sätter han sig ner vid ett vit och litet bord. Runt bordet finns det fyra vita stolar. Han sätter sig ner på en av stolarna, ställer efter tallriken med mat och drickan på bordet. När han sätter sig ner på stolen hör han att stolen knackar till och benen på stolen går sönder och han faller ner med duns på golvet. Arg, skriker Gustav till. Han slog nämligen i rumpan i golvet. En svarthårig man i personalen uppmärksamma händelsen och gå fram till honom. Han frågade hur det gick. Gustav grymtade till svars: det gick bra, ingen större skada skedd. Gustav satt sig sedan ner på en annan stol runt bordet. Den svarthårige mannen från personalen plockade upp stoldelarna. Gick sedan med dom till ett litet förråd vid det stora och vitfärgade köket. Han slängde in stoldelarna i förrådet. Gustav slapp att betala för stolen eftersom det inte var hans fel att den gick sönder. Den var nämligen gammal och ganska sliten.
När Gustav har satt sig ner på den andra stolen äter han sin mat. Räkmackan som han äter är inte särskilt stor, utan är lika stor som en vanlig räkmacka som man kan hitta i en affär. Räkmackarn smakar dock färskare än vad den gör när man köper den i en affär. Den är nämligen nygjord och har inte legat där i flera dagar utan den har troligtvis gjorts tidigare under dagen. Mums, säger Gustav.
När Gustav har ätit upp räkmackan närmar sig klockan 12:40. Han dricker upp sin öl. Ölen han valde till maten är en lättöl eftersom kasinot inte har någon starkare öl eftersom de inte vill ha berusade gäster på kasinot eftersom det skapar bara oreda och problem. Resturangen har dessutom en policy där det står att de endast får servera lättöl och alkoholfri öl. Resturangen har både ljus och mörk lättöl. Gustav föredrar dock ljus eftersom han tycker att mörk lättöl smakar äckligt.
När Gustav är klar på resturangen sätter han den tomma vita tallriken och glaset på en bricka, som finns på ett brickställ. Gustav går efter det återigen ner till spelautomaten. Han bestämmer att slår till stort och satsar nu en summa på 1 miljon kronor. Han förlorar. Gustav blir vansinig och slår på spelautomaten. En säkerhetsvakt kommer fram till honom, vakten tar tag i hans armar och gå ut med honom. Han blir portad från kasinot. Gustav ger ifrån sig världens svordom och står längs parkeringen och sparka på en papperskorg. Han är både arg och ledsen eftersom han har förlorat 1 miljon. Han beslutar sig att går till en bankomat som finns inärheten av kasinot. Bankomaten är gjord av stål och det finns en säkerhetskamera intill den för att filma eventuella händelser som till exempel stöld och våld mot bankomaten och de som ta ut pengar. Gustav kolla sitt saldo och skriker till.
Han har gjort av med varenda krona. Han har drabbats av en personlig konkurs. Gustav gråter till. Han har spenderat varenda krona på kasinot utan att vinna några större summor pengar. De pengarna han har vunnit har han lika snabbt gjort av med. Efter ytterliggare några dagar var det dags för honom att checka ut ifrån hotellet. Han packade ner sina kläder och allt som han har haft med sig och la det i sin svart och vitfärgade resväska. När han har gjort allt det här närmar sig klockan 08:00 på morgon. Han ska lämna hotellrummet klockan 09:00 annars får han betala en avgift extra på 100 kronor. När Gustav har packat ner alla sina saker gå han in på den vita lilla toaletten i hotellrummet och gör sina behov i toalettstolen, som är vitfärgad. Det tog ungefär 30 minuter för honom att blir klar från toaletten. Flyget går klockan 12:00. Han ska åka buss till flygplatsen.
När han har gjort sig klar låser han upp dörren till hotellrummet och låser den sedan återigen, går sedan till hotellreceptionen. I receptionen sitter en blond äldre kvinna. Gustav gå fram till receptionen och säger att han ska checka ut. Kvinnan ber Gustav att strycka sitt namn på listan över utlånade nycklar. Han ger henne nycklen till hotellrummet. Nycklen ser ut som en vanlig nyckel dock är den lite rostig. Han behöver inte betala eftersom han betalade vid incheckningen, men för säkerhetens skull kontrollerade kvinnan att han verkligen har betalat. Som ett bevis att han har betalat visade Gustav upp kvittot för henne. Den äldre damen som heter Lovisa nickar till svars och han kan lämnar hotellet.
Gustav gick sedan ut ifrån hotellet. Han såg en busshållplats som ligger ungefär 100 meter bort. Busshållplatsen var liten. Det finns 3 stora glasrutor och en vitfärgad ganska liten bänk. Han står där tillsammans med en folkmassa på 10 personer. Gustav och de andra står där och vänta på en resebuss, som alla människorna har betalat i förväg. Resebussen ska köra de till flygplatsen som ligger 2 mil bort. Flygplatsen är vitfärgad och stor. Det finns ett tjugotal stora fönster vid terminalen. Klockan är 10:00 och bussen ska komma om 10 minuter. När det har gått 10 minuter står alla människorna inklusive Gustav fortfarande vid busshållplasen. Bussen är försenad. Gustav stönar till.
Efter ytterliggare 5 minuter ser de en vit buss komma körande. Gustav och de andra stiger på resebussen. Busschaffören tar hand om människornas reseväskor och ställer dom i bagageutrymmet i sidan på bussen. När busschaffören har gjort stänger han den stora vita luckan till bagageutrymmet och sätter sig sedan vid förarsättet. Givetvis finns det en reseledare från hotellet på bussen som checka av så att ingen som inte har betalat hoppa på bussen. När ledaren kommer fram till Gustav säger Gustav vad han heter och ledaren, som är en blond kvinna titta på listan. Hon lägger märke till att hans namn saknas från listan fastän Gustav har betalat. Hon titta på honom och säger: ditt namn står inte med på listan. Gustav berätta för henne att han minsann har betalat. Den kvinnliga ledaren lyssnar på honom och nickar. Hon tar sedan fram sin jobbmobil telefon, som är vit och ringer till hotellet La limba för att kolla att han verkligen har betalat. När hon har fått klartecken att han faktiskt har betalat berätta hon för honom att de anställda på hotellet hade glömt bort att skriva ditt hans namn på listan och hon ber honom om ursäkt för det inträffade. När reseledaren har checkat av alla namnen sätter hon sig ner i ett säter. Hon ger sedan klartecken till den äldre manliga busschaffören att köra.
Det var många gupp i vägen på resan, trots att vägen var afalterad. Gustav hoppade nästan till emellanåt. När bussen var framme vid den stora busshållplatsen har klockan passerat 11:00. Under bussfärden funderade Gustav vad han skulle tar sig till eftersom hans konto var helt tomt. Han visste att han skulle klara sig att åka hem, men vad skulle sedan hända? Skulle han får gå ut på gatan och tigga? Skulle han blir av med sitt hus och sina ägodelar? Tankarna runt ämnet var många under färden för Gustav. Chaffören steg ur bussen och öppnade återigen luckan till bagageutrymmet. Människorna fick ta ut sitt bagage själva och den siste som tog ut sitt bagage var Gustav. Reseledaren gick också av bussen eftersom hon skulle visa dom vilket håll de skulle går. Den kvinnliga reseledaren som heter Karin bar människorna att följa efter henne. Längs vägen såg Gustav en hel del fattiga människor sitta intill den asfalterade vägen med en tiggarskål. Han hörde en sig: Please give me money. Han kunde dock inte ger dom några pengar eftersom han inte hade en enda peng på sig. Dock tyckte han ändå synd om dom och deras tragiska situation som han själv riskerar att hamnar i. Gustav fick nästan gråten i ögonen när han såg en tjej i 10 års åldern sitta där och tigga, han såg att hon hade tappat allt sitt hår och var väldigt mager. Han grät eftersom hon var så mager och förmodligen behövde äta en hel del mat för att inte svälta. Kvinnan sa med en dyster blick: please give me money, please! När de var inne i flygplatsen gick ledaren med dom till ett rullband där de skulle lägga sitt bagage på. De ombades att skriva sitt namn ,adress och telefon eller mobilnummer på en lapp ifall de skulle förlora sitt bagage. När de har kommit fram till terminalen var de tvugna att gå igenom en magnetdektektor. När alla människorna inklusive Gustav och Karin hade gått igenom den var de framme vid gången som gick till flygplanet. Människorna checkade in och gick på flygplanet. Klockan närmar sig 11:50 och efter ytterliggare 10 minuter lyfter flygplanet. Det tog ungefär 12 timmar för flygplanet att komma till flygplatsen i Sturup.
När Gustav var framme gick han och hämtade sitt bagage. Han gick sedan ut ifrån flygplatsen. Han hade parkerat sin bil på en stor parkering som säkerhet rymde ett tusental bilar. Hans bil är en blåfärgad Mercedes. Han sätter sig i den och kör hemåt till sitt hus i Kivik. Väl hemma öppnar han dörren. Klockan är 20:00, han sätter sig vid sin svarta dator och går in på Swedbanks hemsida. Han gör det för att kolla ifall han har fått några räkningar som han ska betala. Problemet är bara att han inte kan betala dom. Olykligtvis låg det en räkning på 1000 kronor på hans konto. Fan också skriker han till. Han visste att han inte kunde betala räkningen. När klockan närmar sig 23:00 gå han och lägger sig i sin grönfärgade säng. Den natten sov han dock inte. Han hade en klump i halsen pågrund av all oro. Dagen därpå vaknade han 08:00 han sätter sig vid det vita köksbordet på en svart stol och funderar på vad han ska göra. Han tog beslutet att kontakta Kronorfogden. Vid 10:00 tiden ringde han Kronorfogden och sa det problemet han hade. Efter några dagar gjorde Kronorfogden en utmärkning och nu satt han där med ett par prylar mindre. Gustav ombades av Kronorfogden att söka ett jobb, han hade inget jobb, men nu var han tvungen att skaffa ett.
Citylights
av HENRIK MAGNUSSON
Den 19:e Juni 17:30
text & foto OLA WARRINGER
Det blåste kallt och jag satt och kollade ut igenom fönstret, händerna darrade och yrseln hade gått över till total förvirring. Mina ögon längtade efter att se en gestalt komma gående.
Men jag lurade mig själv, innerst inne visste jag, det skulle inte komma någon. Jag tog min kopp te och förde den mot munnen. Jag kände hur den citronsmakande värmen rann ner igenom först min mun och sedan värmde upp min kropp, om än bara för ett ögonblick, så tog det bort tankarna om dig. Jag minns när vi låg på strandkanten och kramades, det var en av de finaste stunderna i mitt liv, varje sekund, varje ögonblick som vi låg där. Men det kändes så längesedan nu, det kändes nästan som det aldrig hänt, en dröm, från längesedan. En tår föll ner på min kind och fortsatte rinna ner i mungipan och smaken av salt började sprida sig i munnen.
Johanna - lugna ner dig, säger jag till mig själv, allt kommer att lösa sig. Jag går mot soffan, den sköna soffa, sköna självdestruktiva soffa. Jag ser din bild som står framför bordet på soffan, stirrar in i dina ögon ännu en gång, dock är det inte samma ögon och de här ögonen kollar inte tillbaka, utan stirrar blint rakt igenom mig. Du ser så stolt ut på bild, glad och nöjd över att du blivit klar med din utbildning. Jag minns den dagen som det var igår, det är ingen dröm, jag vet att det har hänt. Det är den enda fasta punkt jag har i mitt liv, allt cirkulerar kring ett minne utav dig, glad, stolt och min. Jag tar en sipp ur min kopp med te igen men denna gången känner jag ingen värme, jag känner inte hur det rinner ner igenom mig och värmer upp mig. Jag försöker sträcka ut mig, men armarna orkar inte, jag försöker räta ut ryggen, men ryggen har vuxit sned, den saknar kraften som du gav mig när vi var tillsammans. Tankar bara flyger omkring i mitt huvud, det ligger en cigarettfimp på golvet. Jag plockar upp den, kollar på den, men vill inte ens se den. Vad är det för mening tänker jag ?
Jag försöker att kämpa igenom en dag till, tänker jag, men ska tankarna om hur livet är och vad det går ut på fortsätter.
Det är nu två år sedan jag förlorade dig Carl, jag lever på blott ett minne utav dig som tynar ut mera och mera, dag efter dag. Vad ger folk rättigheten att kalla in en 22 åring utan erfarenhet i ett krig som du inte tror på själv, för trodde någon att detta skulle stoppa alla krig ? Trodde någon det skulle bli bättre?
Men våra själar möts säkert igen.
Ett år i sekunder
Nr 1/2016
text & foto OLA WARRINGER
Snöflingorna är som en vägg utav vita tindrande stjärnor utanför, och du kan känna kölden ifrån vinden som viner utanför, igenom ditt syntetiska skal utav kemikalier.
Kaffet du kokade är fortfarande varmt, och en apatisk blick möter röken ifrån en svalnande svart kopp kaffe.
Den konstanta oro som alltid infinner sig växer utav kunskapen att kaffet kanske är kallt. “Måste jag koka nytt kaffe; är det värt det? Vad ska jag annars lägga min tid på? Ska jag börja skura golvet kanske, det är ju en fläck där..”
Tankarna börjar snurra iväg och din rastlöshet som tidigare var hanterbar, eskalerar till total ångest.
Efter en obestämd tid när dina tvångstankar kämpat mot din apati. Orkar du inte mera, du vill bara kunna vila, om det bara vore ett fragment utav en sekund.
Men du minns inte längre, vem du är.
10 år, 10 månader, 10 dagar, 10 timmar, 10 minuter, 10 sekunder… Vad spelar det för roll?
“Hurvida det är en sten eller ett sandkorn, sjunker dem lika fort i vatten.”
Värmen blir till köld, värmen ifrån huset blir utbytt mot kölden ifrån vinden, ljusets varma låga mot gatulyktornas blåa kalla ljus.
Du intalar dig själv att du vill hoppa medans du vet att ändå om det är mörkt och kallt brinner en låga utav hopp.
Du kollar upp mot himlen och upplever det nästan som snöflingorna attackerar dig och sträcker ut armarna.
Farväl till drogen
Nr 1/2016
gästskribent GUN GRAHN
foto OLA WARRINGER
Ganska snart märkte jag att du tog mer och mer plats i mitt liv. Du ville vara med mig varje dag. Det var inte så jag tänkt från början. Jag lärde känna en ny sorts människor, som alla var vänner till dig. Tankarna blev annorlunda, jag började tappa bort mig själv. Moral och ärlighet betydde ingenting längre. Du fick till och med mig att överge mina barn, det käraste jag hade.
Jag var fast, kunde inte släppa dig. Jag blev kriminell och levde bara för att knarka mer. Började tycka illa om mig själv och tyckte inte att jag dög till något. Har försökt lämna dig många gånger men du har alltid varit starkast. Inte förren jag fick ett långt fängelsestraff och blev klar i hjärnan och kunde tänka, så förstod jag hur falsk du varit. Du tog ifrån mig allt som jag haft kärt. Barnen, familjen, jobb, bostad m.m. Även självkänslan och självrespekten.
Nu har jag bestämt att jag aldrig vill ha med dig att göra. Jag vill bli en hel människa igen och börja leva och läka de sår du gett mig. Idag försöker jag förlåta mig själv för allt idiotiskt jag ställt till med. Jag vet också att det är en sjukdom jag har och skall göra allt vad jag kan för att tillfriskna. Alla människor som umgås med dig kommer jag att hålla på långt avstånd. För jag är rädd om min drogfrihet och har inte råd att ta några risker. Jag uppskattar livet idag och är tacksam för att jag har mina barn kvar och att de har förlåtit mig och fortfarande kallar mig Mamma.
Farväl till drogen, hoppas vi aldrig ses mer.
Den Poetiska eddan - gudasångerna
text RIKARD ANDERSSON
Men hur var de, hur såg de på världen? Men varför ska vi intressera oss för hur de levde? Och vilka har vi utvecklats från har vi något kvar fån den tiden mer än runestenar eller gravsättningar. Vilken plats har Völvans spådom i Nordisk mytologi?
Var ska man börja? Ja, bästa stället är väl uppkommsten av Världarna. Kosmologin var ett träd som de kallade Yggdsrasil. I begynnelsen så fanns det endast två världar, Muspellheim och Nifelheim som låg på var sin sida om en avgrund. Värmen som uppstod av Muspellheim och kylan av Nifelheim kombinerades och skapade jätten Ymer. Ymer skapade frostjättarna. Men också den första kvinnan och mannen. Trädet Yggdrasil var en ask som jämt stod i grönska. Yggdrasil bar på barr och lövsom sträckte ut sig genom genom världen. Trädet stod lodrätt med Muspellheim överst.
I Muspellheim hade eldjättarna sin hemvist. Jätten Surt styrde här. Med sitt brinnade svärd, hans invånare skulle förgöra världen.
Medans Nifelheim var i ständig kyla. Denna världen var längst ner i Yggdrasil, här finner vi ett av dödsrikerna Nifelhel, här plågades de döda. I denna världen fanns en av Yggdrasils tre källor, Vergelmers brunn. När jag nämnde Vergelmers brunn, så var det en av de tre källorna som är vid trädets tre rötter.
Där Odens boning, Valhall, fanns i Godheim, de andra gudarna och gudinnorna gårdar. Här finner vi Urds brunn “ödet brunn” här fanns ödes gudinnorna. de ristade ödet till varje varelse. Denna källan låg också brevid gudarnas tingplats. I Jotunheim så hittar vi den sista brunnen till Yggdrasil, Mimers brunn, här offrade Oden ena ögat. Namnet kommer från ett vist väsen. Namnet härstammar från “minne”. Mimer var förmodligen en jätte som levde under en av rötterna till världsträdet intill brunnen. Men vilka levde här. Detta var jättarnas hemvist som bodde främst i öst och norr. Under Tor resor österut så var det till jättarna han reste till. Här finner vi Järnskogen, som finns österut.
Men var levde då människorna? De levde i världen som kallades Mannheim, vilket är beläget i mitten av världsträdet, medans asarnas värld var över Mannheim och jättarnas värld under. Här finner vi fästningen Midgård som skyddar mot jättararna. Midgårdsormen löper kring alla hav. Sedan har vi Alvheim, Alvernas värld, en plats som var ljus som tillhörde alverna och som ansågs vara bebodda av övernarturliga väsen. Som var belägen mellan Gudarnas och människornas världar.
Helheim var ett annat dödsrike. Här togs alla emot som inte hade dött i strid. Gudinnan Hel styrde här. Man kallade vägen dit för Helväg och porten in hette Helgrind.
När du läser Völvans spådom om hur hon såg världen skapas och såg allt som hände där genom tidensgång. Hon kom att se världarnas undergång.
De hade också levnadsråd som man hittar i den Höges sång. Här räknas det upp en mängd av olika råd var av sex kommer att listats här.
*Man ska inte gå in någonstans utan att granska alla dörrar noggrant, för man vet inte vart på salens bänkar som ovänner sitter.
*Prisa dem som ger! En gäst har kommit. Ge honom en sittplats. Den har bråttom som tvingas pröva sin lycka vid elden på härden.
*Den som nyss har stigit in och är kall om knäna behöver eld. Mannen som har farit överfjällen behöver mat och kläder.
*Vandraren som kommer till maten behöver vatten, en handduk och ett vänligt mottagande. Han önskar sig goda ord och samtal och att få bjuda tillbaka.
*Ölet är inte bra för människosläktet som det påstås. Ju mer man dricker, ju mindre har man kvar av sitt minne och förstånd.
*En okunnig och illasinnad man gör hån av allt han hör. Han vet inte det han borde veta, att han själv inte är fri från fel.
Jag kan varmt rekommendera denna bok. För genom att läsa denna boken så skapas en helt annan syn på Sveriges forntid. Något som det inte talas om. Och när det nämns så har det med ofta med vikingarna att göra. Denna bok lyfter upp samhället och dess mytologiska berättelser.
Men för att förstå vår egen forntid, så behöver vi studera fler källor än de kristna missonärer som kom innan och runt tusen-talet. Ansgar från det Tysk-Romerska-Riket var en av de första som kom till Birka för att skapa en församling, och omvända nordborna till Kristendomen. Men det är interssant att se den rika mytologin som finns i Norden och det träsnide som användes och speglade mytologin.
Konst i mitten
Grannfejden
Nr 1/2016
text MATTIAS KARLSSON
Det var en gång två grannar, Lisa och Hanna. Vi befinner oss i Kallinge. Lisa bor i ett vitt och stort hus. Hanna bor i ett blått hus som ligger mitt emot Lisas hus på andra sidan den lilla asfalterade vägen som ägs av vägverket. Hanna har nyligen flyttat in i huset. Tidigare borde hon i Karlskrona i en lägenhet, men blev vräkt på grund av för mycket och upprepade oväsen. Hennes föräldrar köpte då det stora huset till henne. Det är soligt och stilla ute och Hanna planera att har en utomhusfest. Hon bär ut en vit stereo utomhus med stora bashögtalare. Klockan 21:00 anländer gästerna och Hanna sätter på stereon. Lisa ligger i sin säng i ett stort sovrum och vaknar av ett dån. Vad i helvete skriker Lisa och hör hög musik. Hon klär på sig sina kläder och går ut utomhus. Hon hör att sin granne mitt emot har en väldigt högljud fest. Hon går över till Hannas tomt och gå fram till henne och klagar. Hanna säger: Jag skiter bokstavligen i vad du säger. Det är min tomt och mitt hus jag gör vad fan jag vill. Fine skriker Lisa och går in i sitt hus igen och slänger igen dörren i full kraft. Pang hörs det.
När klockan närmar sig 10:00 har både polis och ambulans kommit till platsen. Både Hanna och Lisa behöver köras till sjukhuset pågrund av skadorna som uppståt i samband med slagsmålet. Ambulansen kan dock endast köra en person. En kraftig ung karl som heter Louis tillkallar ytterligare en ambulans. Den andre ambulansen kommer dit efter cirka 15 minuter. Under tiden pratar en polisman vid namn Karl-Erik Nilsson med både Hanna och Lisa för att tar reda på exakt vad som hade inträffat och vem det var som startade slagsmålet. Polisen kunde dock inte reda ut händelsen eftersom Hanna sa att Lisa började och Lisa sa att Hanna började. Det skyllde på varandra helt enkelt, trots att Hanna slog det första slaget. Polismannen beslutade att lägga ner fallet och satt sig i polisbilen och körde tillbaka till stationen i Karlskrona. Ambulanspersonalen lyfte upp Hanna och Lisa. Lisa hamnade i ambulansen åt höger och Hanna hamnade i ambulansen åt vänster. Ambulanserna körde sedan gemmensamt till sjukhuset i Karlskrona.
De hamnade sedan båda två på samma avdelning. När klockan är 22:00 ligger både Hanna och Lisa i varsin sjukhussäng och Lisa börja snacka. Hanna skriker då: Håll käften Lisa, din förbannande glädjedödare. Lisa vaknar med en sur blick och skriker: Ska du säga din förbannande missbrukare. När de hade skrikit på varandra i cirka en timme kom till slut en läkare vid namn Sven gående till avdelningen där de befann sig. Han sa: Jag har fått klagomål från de andra patienterna att det är ett himla liv i från er. Hanna skrek: Hållkäften gubbskrälle innan jag slår in pannbenet på dig. De fortsatte att skrika och gapa på varandra som de vore två små bebisar. Personalen blir tvugna att flytta de till varsin avdelning. Dagen därpå kunde båda Lisa och Hanna beger sig hem igen. De skrevs ut från sjukhuset samma dag. Lisa kom hem klockan 13:00 och Hanna kom hem cirka 10 minuter efteråt. Lisa kollade sin telefonsvarare när hon kom hem och hon hade fått 4 inspelande samtal från sina föräldrar. De undrade givetvis varför hon inte har svarat i telefonen när de ringde. Lisa suckade och tog upp telefonen och ringde dem. Hennes föräldrar heter James och Nikolina. De bor i Ronneby. Lisa berättade för dem vad hon hade råkat ut för. Samtidigt sitter Hanna och chatta på sin dator. Grannfejden är dock fortfarande inte över. Det märktes efter en stund då Hanna hade tagit ut en batteridriven radio och satt på gräset. Hon stängde på cd-spelaren som fanns i radioapparaten och skruvade upp den på hög volym. Lisa känner sig störd och får svårt att koncentrera sig, hon springer ut. Väl ute springer hon över till Hannas tomt och vrider lite på volymknappen på radion för att sänka den höga musiken. Vad fan gör du? Skriker Hanna. Lisa skriker tillbaka: Om du har hög volym en gång till utomhus så kalla jag på polisen eftersom jag uppfattar det här som ofredande. Hanna säger: Om du gör det så fan ta dig, jag slår bokstavligen ihjäl dig. Lisa tycker att hon har ett väldigt barnsligt beteende eftersom hon håller på som hon gör. Lisa ta givetvis inte hennes hot att slå ihjäl henne på allvar. Hon har dessutom tröttnat på att hämnas eftersom det inte löser någonting utan bara blir värre. Hanna uppfattade dock inte att hon stör, trots att hon gör det. Hon har nämligen en hörappart eftersom hon inte hör lika bra nu som hon gjorde tidigare pågrund av att hon har gått på en del konserter utan att använda öronproppa. Trots att hon inte brydde sig om Lisa klagade så tänkte hon sig för i framtiden. Hanna har nämligen tröttnat på att får klagomål eftersom hon har fått klagomål sedan hon flyttade in i lägenhet för ett par år sedan.
Efter 3 månader med lugn och ro var grannfejden med Lisa och Hanna över. De hade kommit överens om att störa varandra så lite som möjligt och bara spela musik inomhus.
Märta Och stölden
foto JOAKIM OTTOSSON
Det hade gått två år och Märta hade fött två barn och var oumbärlig för Helge. Märta bestämde sig för att starta ett eget företag med stickning som huvudsyssla. Hon fick då en stor bekantskapskrets och kunde komma ut på många mässor och uppvisningar. Märta fick också många uppvaktande kavaljerer som gjorde Helge svartsjuk. Till slut föll Märta för en uppvaktare vid namn Sven som lockade med ett stort hus med en jättestor trädgård och plaskdamm. Hon blev fascinerad av honom och hans medlemsskap i en stor idrottsorganisation som handlade om brottning. Sven hade nämligen en rejäl utbildning som teknolog och var anställd i ett stort konsultföretag. Han var också påtänkt för brottningslandslaget, och fick en stor uppgift för laget med att försöka sig på att brottas med den senaste olympiske mästaren för Norge. Sven fick sitt genombrott som idrottsman och lyckades besegra olympiamästaren. Han blev i sällskap med Märta som tog ut skilsmässa från Helge och då fick faktiskt Helge vårdnaden om barnen.
Märta fick faktiskt en hel del kontrakt med företagarföreningarna om att starta lokala dotterföretag till Märtas stickföretag. Till slut fick lokalernas representanter nog av stickföretagen. Det blev för många orter som egentligen var svagt representerade i större centra. Det handlade bara om mindre föreningar som hade ett väldigt svagt representantskap på orterna och fick ett väldigt dåligt ekonomiskt underlag. Märta bestämde sig då för att annonsera efter folk som var intresserade av att söka efter kunder. Det blev fiasko och Märtas företag fick till slut ekonomisk katastrof. Det gick i konkurs och till slut bestämde sig Märta för att söka arbete som ekonom i ett konsultföretag där man behövde en offensiv ekonom, som kunde starta lånerörelser för företag som behövde en summa pengar, för att driva på mot nya mål. Företaget var intresserat av att utvidga och kunde tänka sig att låna ut väsentligt mycket mera pengar än tidigare på grund av en ny högkonjunktur.
Det visade sig att Helge till slut bestämde sig för att återigen börja samarbeta med Märta. Han föreslog Märta att de skulle glömma sitt tidigare äktenskap och börja ge ut lotter i ett nytt gemensamt dotterföretag som skulle chansa på en stor lotterivinst. Det blev succé i lotteriföretaget som fick väldigt många kunder och kunderna återkom gång på gång och man sökte genom Helge att utvidga också till andra länder genom internet. Till slut fick emellertid organisationen ett besvärligt ekonomiskt läge, och Helge som var förnuftig bestämde sig för att minska på försäljningen och försöka sig på att övertala Märta att endast fortsätta med konsultuppdraget. Märta hade vid den tiden blivit så populär på sin anställning att hon fick fortsätta söka kunder i andra länder, och söka utvidga en lånerörels. Hon fick då emellertid en prickning av Danmarks rikspolisstyrelse som hade anmärkt på att hon inte hade sökt tillstånd av landets riksbank för utlåningen.
Märta hade blivit populär på sitt företag och sin anställning och hade gillats för prickningen av den danska rikspolisstyrelsen. Hon blev emellertid prickad av sitt företag och man bestämde sig för att avskeda henne på grund av äventyrligheterna. Märta bestämde sig då för att på nytt flytta ihop med Helge, och börja vårda barnen på nytt och man försökte glömma de tidigare äventyrligheterna och hon började på nytt i Helges företag som ekonom. Märta bestämde sig för att börja sälja varm korv som torggumma och sökte alltså på nytt äventyrligheter. Hon jobbade alltså både som ekonom på deltid i Helges företag och som varmkorvgumma och lyckades faktiskt att kombinera båda uppgifterna. Till slut gick det så långt att Märta sålde också varmkorv sent på kvällarna och lyckades till slut att spara pengar i så stor omfattning att hon kunde sluta som varmkorvgumma, och började på heltid i Helges företag som hade fått en heltidsanställning över åt Märta.
En dag i bergen
Fredrik tipsar
text FREDRIK SAMUELSSON
Läskig skräckhistoria till sjöss
Författare: Mats Strandberg.
Titel: Färjan
Mats Strandberg som tidigare skrivit tillsammans med Sara Elfgren, har skrivit en riktigt läskig skräckhistoria.
Boken handlar om något ont som smyger med på en finlandsfärja och vad som händer sedan. Det är en hel del splatter (mycket blod som rinner och sprutar)i den här berättelsen, så den är kanske inte för alla. För den som vågar läsa blir det dock spännande.
Det finns några scener i boken som påminner en del om färjan Estonia, som sjönk 1994. Då blir det lite lätt obehagligt.
Författaren har lyckats skriva en berättelse som är spännande och kuslig. Som läsare är det ibland är lite för många människoöden att hålla reda på. Man märker också att hans inspiration varit Stephen king och hans böcker, men det gör inget i längden.
Plågsam julskiva
Artist: Eilert Pilarm
Titel: Eilerts Jul
Julskivor kan antingen vara bra eller dåliga. Just den här julskivan tillhör de sämre.
Redan när man ser omslaget på skivan rygger man tillbaka lite. Eilert är inte snygg i tomtedräkt och när han sedan börjar sjunga gråter öronen av det de hör. Första låten är en svensk version av Elvis Presleys ”Blue Christmas”. Inte Presleys bästa direkt.
Man har misslyckats fatalt med denna skivan. Bäst hade varit om den inte gjorts över huved taget. Att sedan mitt exemplar hoppar till i någon låt gör det inte bättre.
Bowies sista, deppig men superbra
Artist: David Bowie
Titel: Blackstar
Bara några dagar innan han dog släppte David Bowie ett sista album. Det är inte ett glatt album. Snarare verkar det som om han doppat penseln i svart. Det gör inget alls utan det blir bra, mycket bra till och med.
David Bowie har tidigare släppt andra album som inte varit så ”glada”. Ett Exempel är hans album ”Low” som kom 1977.
Skivan kräver lite av sina lyssnare för att vissa låtar inte ”fastnar” direkt utan måste lyssnas på några gånger för att sedan kännas bra.
Som helhet är skivan riktigt bra och kan ses som ett bra adjö till sina fans.
Engagerande och sorglig
Titel: En man som heter Ove
Regi: Hannes Holm
Skådisar: Rolf Lassgård, mf
David Backmans stora boksucce ”En Man Som Heter Ove” har blivit filmad. Den hade premiär på bio 25 December 2015.
Filmen handlar om en äldre namn vid namn Ove, som nyss har fått sparken och som nu har tröttnat på sitt liv och nu har tänkt ta sitt liv. Det går inte direkt som han tänkt sig. En ny granne har flyttat in bredvid och Ove vägrar låta någon köra där det är körförbud.
Regissören och skådespelarna har lyckats mycket bra med att göra karaktären Ove levande. Man både gråter och skrattar om vartannat. Det är en feel good film med ett stort hjärta. Rolf Lassgård fick en guldbagge för sin roll som Ove.
Anstaltstankar
Nattgammal is
Nr 1/2016
gästskribent PALLE FEMLING
foto OLA WARRINGER
Han kände väl till sundet. Det löpte mellan höga rundade klipphällar. Vidgade sig eller smalnade allteftersom. Längre fram skymtade han slätpricken som ett tunt sträck i den öppna farleden. I höstas hade han hoppat in på en trålare. Ägaren, Fiskar-Olle, hade fått ichias eller ryggskott, nåt åt ryggen i alla fall och helt ägnat sig åt ratten. Det hade varit en härlig månad: höststormarna hade dröjt och luften varit brittsommarmild. Bara Olle led och styrde. Det var ett så enkelt liv, han hade flyttat in i skansen, tagit bingen längst fram i förpiken, vaknat när dieseln gick i gång vid halvfemtiden, men legat kvar i kojen, vänt sig i sängvärmen och somnat om. Väckts några timmar senare av Svennes rop nerför lejdaren: “ Vi sätter trålen!”
Hoppa ur kojen, på med jeansen, blåblusen och i stövlarna.
En hackspetts intensiva knatter drog honom ur minnena. Var var fågeln? Han försökte pejla in ljudet, nånstans uppifrån berghällen. Där var trädet, en ensam torraka. Den döda stammen var helt kal. En gröngöling hackade på den silvergrå veden. Plötsligt upphörde knattret lika abrupt som det börjat. Fågeln tog några sidoskutt och försvann bakom stammen. Han stakade vidare. Nu vidgade sig sundet.
Ute på den nattgamla isen hade flygsnön samlats i fläckar som om någon hällt ut en spann vit färg lite här och var. En varningsklocka ringde: snöfläckar på nylagd is i kombination med temperaturhöjning är förrädiska. Isen äts underifrån särskilt om det är strömt. Då kan den is, som väl bär en vuxen, under en snöansamling dölja en millimetertunn skiva som inte ens skulle hålla för en räv.
Längre fram, nästan i höjd med sjömärket, hade några fåglar samlats. Dom verkade upprörda, skuttade och flaxade. Kraxandet nådde honom svagt. Kivades dom om något? Han höll ut för att se efter.
När det återstod ett tjugotal meter till flocken gjorde Lord ett utfall och skrämde upp fåglarna som tog till vingarna. Kråkorna cirklade skränande över hunden när den undersökte vad bråket gällde. Där den tjocka kärnisen mötte den nattgamla låg något infruset. Det såg ut som en säck, grå, blank. Den del som sköt upp ur isens famntag hade rämnat och blottade en rad knaggar. När han skidade närmre såg han att det var ett sälkadaver vars skinn spruckit längs ryggraden. Rester av muskulaturen hängde kvar vid kotornas pinnar. Det var en kut, ännu inte fullvuxen. Två tomma ögonhålor mötte hans blick under isen. Lord bet försiktigt i en kotknagg. Så sneglade han lite på sin husse för att se om han “fick”, gav upp och glodde själlöst ut mot gattet.
– Kom Lord, vi fortsätter, han ville bort från kadavret. Du får bara rännskita om du käkar på det där, upplyste han hunden.
Framme i höjd med sjömärket stannade han upp. Framåtlutad, hängande med skidstavarna i armhålorna, kisade han ut mot fjorden. Förmiddagen hade varit vindstilla men nu kändes sydvästen i kinderna. Nåja, på hemvägen skulle han få vinden i ryggen.
Blåser det upp så åker nyisen åt helvete snabbt som fan, tänkte han , vände med ett lappkast och började skida hemåt.
Ett plask följt av ett plumsande ljud fick honom att halvt vända sig om och titta över axeln.
– Förbannade hunddjävel! Kröp det över hans läppar när han såg djuret ute i vaken. Några sekunder tidigare hade den varit en rund , oskyldig snöplätt. Nu var den ett hål i isen fyllt av snösörja och skärvor av tunn is. I röran simmade Lord runt som en långsam slev, ynkligt gnällande.
– Förbannade kreatur, hit Lord, HIT!
– iit! ekade hällen på andra sidan sundet.
Djuret kämpade för att komma upp men fick bara framtassarna på det torra Klorna gjorde vita sträck i isen när det försökte klösa sig upp. Lord gled tillbaka ner i vattnet och virrade runt tills han gjorde ett försök att bryta sig ut till den öppna ränna som fiskebåtarna gjort i gryningen. Dit var bara halvannan meter men väl där skulle
han vara förlorad.
– Nej, Lord, HIT! För helvete.
Hunden vände och simmade mot vakens landsida. Åter blev den hängande på iskanten med bakkroppen kvar i vattnet.
– Djävla skithund som inte kan ta sig upp ur en vak, väste han. DÖ DÅ! DÖÖ! vrålade han.
– ööö! ekade det från andra sidan.
Han tog aldrig något beslut. Bara lossade bindningarna och sparkade pjäxorna fria, krängde av sig jackan och slängde halsduken. Med ena skidan i handen började han gå med glidande steg ut över svartisen. Den knakade under skodonen.
- Havsis är seg, försäkrade han sig själv. Men snart gick det inte längre, det plaskade till när tåhättan krasade igenom.
Ner på alla fyra, med skidan under högerhanden, kröp han vidare ut mot det nödställda djuret, som nu sjunkit tillbaka ner i vaken där det ängsligt plaskade runt.
Så blev det dags för “ålning medelst hasning” som den militära termen löd på den tiden. Med armbågarna på skidan kravlade han framåt, snart var det bara någon meter som skiljde honom från sörjan i vaken. Och hunden.
– Hit Lord, upp! Han var tvungen att locka hunden och få den att kravla upp med framtassarna på isen.
– Hit, upp! Handen daskade i vattnet som stigit upp ur vaken.
– Duktig hund! Han sträckte sig så långt det gick och fick tag i hundörat, drog lite lätt och snappade efter halsbandet. Det lyckades och han började dra upp hunden.
I stället började han själv glida mot öppningen i isen. Som en sista desperat åtgärd för att förankra sig sparkade han tåhättan genom den tunna isen och hävde upp Lord vid sin sida.
Då rämnade isen under dom bägge två. Hunden, han själv och skidan hamnade i vattnet. Han hängde i iskanten och tiden verkade ha stannar, fryst filmen liksom. I stillheten hörde han hur det porlade runt sjömärket bakom honom och en tanke flög genom skallen.” Strömmen! Dom kommer aldrig att hitta oss, vi kommer att flyta upp i vår, krabbätna.”
Smärtan när Lords klor rev över hans rygg fick honom att agera.
– Nej, Lord! Fy! Han schasade bort hunden och föste upp skidan på isen, la armarna ovanpå. Nu gällde det att få upp benen till ytan för att kunna få till en kraftfull avspark. Och så med ett snärtigt slag med vaderna hävde han sig upp ur vaken, och isen bröts under hans tyngd.
Ta om det från början: skidan tvärs isen, undan med hunden, häv och sparka ifrån … och återigen gav underlaget vika. Om igen och tredje gången noterade han en liten skillnad, isen hade inte gett efter lika fort. Det hade dröjt någon sekund längre innan han var tillbaka i vattnet. Nu gällde det uthållighet och adrenalin. Som en isbrytare arbetade han sig fram genom isen.
Vid femte försöket bar isen och han blev liggande med benen kvar i vattnet och skidan under magen. Så lyfte han försiktigt högerbenet ur vattnet och la det på iskanten. Masade undan det och lät vänsterbenet följa efter.
– Här Lord, här! Han klappade med handflatan och hunden simmade fram, upp! Upp! Ett häv och så låg hunden darrande jämte honom på skidan.
– Så, schas iväg med dej, sätt fart och han daskade till Lord över rumpan.
Med magen släpande över isen började schäfern krypa mot land. Efter några meter rätade den på benen och med svansen som en tangatrosa mellan skinkorna fortsatte den in på kärnisen.
Han hade legat kvar och sett efter hunden men nu sträckte han händerna över huvudet, tryckte knogarna och hälarna hårt mot isen och rullade över på rygg. Förundrad såg han upp mot himlen, den var så oerhört blå. Så där blå brukade den väl inte vara?
Han tyckte att han sögs in och upp i blåheten.
Det gick några skakningar genom isen när ett dovt mullrande skratt sökte sig upp genom bröstet. Han låg och gapskrattade upp mot den blånande rymden .
Var den pariserblå? Eller preuserblå? Indigo eller koboltblå?
Himlen var härligt, hänförande, underbart urblå!
Den fick honom att bubbla av skratt.
När anfallet var över fortsatte han att rulla som en stock mot den fasta isen. Lord var yster och hoppade upp och slickade sin husse i ansiktet. Lite konfunderat iakttog hunden hur hans husse strippade på överkroppen och drog på sig jackan.
Återfärden fick ske på en skida. Då och då sparkade han på med den fria pjäxan. Det såg nog lite snöpligt ut men det kändes som en triumffärd. Över vad? Kanske döden.
Tor söker arbete
Nr 1/2006
text LEIF KÄLLBERG
Tor var intresserad av platsjournalen eftersom han nyss hade avslutat en utbildning till ekonom. Han hade gått tre tuffa år på högskolan och fått bra betyg. Hans studieskuld uppgick till nästan trehundratusen kronor och han tänkte betala igen så fort som möjligt. Han blev intresserad av ett arbete som controller på ett konsultföretag som hette Jitex och erbjöd deltidsarbete. Han tänkte nöja sig med att arbeta deltid och roa sig den andra hälften av arbetstiden. Det blev omgående ett deltagande i ett spelprogram i ett nöjesprogram i en handikapporganisation som hette Olga, och ägnade sig åt att roa handikappade och andra som ville stödja dom. Programmet gav ut lotter som kostade tio kronor styck och hade en bil som högsta vinst, samt andra vinster som dammsugare och blomsterbuketter. Även om han bara vann en blomsterbukett så hade han i alla fall furstligt roligt och fick också andra bra uppgifter på Jitex som han blev populär hos och berömdes av sin chef för jobbet. Efter ett halvår hade han avancerat till avdelningschef på Jitex och infört ett system för dataövervakning av skulder och tillgångar hos kunderna. Det blev succe hos kunderna som fick lättare att klara balansera sina ekonomier, och norpade en del tillgångar hos bankerna som blev gramse, och försökte införa nya system för kunderna.
Tor och Helga hade bestämt sig för att gifta sig, och det blev ett stort och ståtligt bröllop i statskyrkan. Det blev en fin bröllopsmiddag hos en stor restaurang där man avslutade med en rejäl champagne och chokladpudding. Bröllopsparet tog sedan återigen rejält ledigt från sina anställningar, och åkte till Österrike på skidsemester. Helga arbetade som lärare i en grundskola och var oerhört populär hos sina elever eftersom hon hade humor, och brukade visa filmer från brottningsmatcher som hon brukade arrangera för en idrottsorganisation. Efter ett halvår väntade Helga barn och en gosse föddes efter ytterligare nio månader. Gossen döptes till Sven och Tor roade sig med att fortbilda sig på den andra deltiden efter halvtidsarbetet inom teknik. Han gick på ett korrespondensinstitut och fick en riktigt bra utbildning. När Sven hade fyllt tre år hade Tor hunnit bli högskoleutbildad inom digitalteknik, och bytte anställning till ett teknikföretag, där han fick heltidsanställning.
Tor arbetade med att vidareutveckla digitalsystem för dataföretag av internationell klass och fick riktigt bra betalt. Han råkade då ut för ett missöde där han råkade ut för att koppla fel på en bankkedjas datasystem så han fick avsked hos sin arbetsgivare. Han hade då också återigen gjort Helga gravid och hon blev så ledsen för hans avsked hos sitt företag, att hon bestämde sig för att söka skilsmässa. Det blev en lång och krävande skilsmässoprocess där Helga ville ha ersättning av Tor för hans avsked från sitt företag. Tor bestämde sig då för att vägra det och hävda att Helga hade skyldighet att arbeta själv och försörja sig. Helga stämde då Tor för att han när de gifte sig hade lovat att ta riktigt duktigt med initiativ, för att försörja familjen. Tor kontaktade då advokat som lovade Tor att han skulle komma att gå segrande ur processen eftersom Helga hade en bra utbildning och borde kunna försörja sig själv.
Processen slutade med att Tor vann processen mot Helga som hade tagit ut skilsmässa i onödan eftersom Tor inte hade gjort något fel enligt domstolen. Helga föddes också sitt andra barn som blev en flicka och döptes till Sara. Hon fick också återigen arbete som lärare och bestämde sig för att visa filmer för sina elever om det glada fyrtiotalet från pilsnertiden. Det fanns alltid någon gnutta av roande klass från den charmiga tiden. Tor bestämde sig för att komma till skolan och se på en filmsnutt och söka övertala Helga att de skulle ta gemensam kontakt med barnen, och övertala dom att söka deras tillit för framtiden och visa att de behövde samarbeta. Efter ett halvårs umgänge på vissa tider mellan föräldrarna bestämde sig Helga för att Tor skulle kunna få vårdnaden om Sven och han köpte ett hus för att göra honom tillfredsställd. Han bestämde sig också för att återigen börja arbeta som teknolog och levde sedan lycklig vidare.
