Nr 1/2016
text & foto OLA WARRINGER

Snöflingorna är som en vägg utav vita tindrande stjärnor utanför, och du kan känna kölden ifrån vinden som viner utanför, igenom ditt syntetiska skal utav kemikalier.

Kaffet du kokade är fortfarande varmt, och en apatisk blick möter röken ifrån en svalnande svart kopp kaffe.

Den konstanta oro som alltid infinner sig växer utav kunskapen att kaffet kanske är kallt. “Måste jag koka nytt kaffe; är det värt det? Vad ska jag annars lägga min tid på? Ska jag börja skura golvet kanske, det är ju en fläck där..”

Tankarna börjar snurra iväg och din rastlöshet som tidigare var hanterbar, eskalerar till total ångest.

Efter en obestämd tid när dina tvångstankar kämpat mot din apati. Orkar du inte mera, du vill bara kunna vila, om det bara vore ett fragment utav en sekund.

Men du minns inte längre, vem du är.

10 år, 10 månader, 10 dagar, 10 timmar, 10 minuter, 10 sekunder… Vad spelar det för roll?

“Hurvida det är en sten eller ett sandkorn, sjunker dem lika fort i vatten.”

Värmen blir till köld, värmen ifrån huset blir utbytt mot kölden ifrån vinden, ljusets varma låga mot gatulyktornas blåa kalla ljus.

Du intalar dig själv att du vill hoppa medans du vet att ändå om det är mörkt och kallt brinner en låga utav hopp.

Du kollar upp mot himlen och upplever det nästan som snöflingorna attackerar dig och sträcker ut armarna.