FARBROR MELKER

Nr 1/2016
texter av ALF HENRIKSON och KALLE LIND
textbearbetning och debatt JB
 
Nöje och underhållning behöver inte kosta pengar. Det räcker med en billig och bra bok. Kanske är boken alla tiders största uppfinning. Det menar i alla fall Alf Henrikson som beskriver boken som en förutsättning för allt vad vi kallar kultur.
 
 
Alf Henrikson framhåller boken i dess enkelhet och anspråksslöshet. ”Riktigt stora uppfinningar är alltid enkla – som hjulet, synålen, skruven, linserna, dricksglaset, strumpstickorna, även cykeln, elektromotorn och transistorn förresten. Boken som föremål tillhör det sällskapet, men är mera driftsäker än något annat påfund av människoanden. Inga roterande delar som förslits och måste ersättas. Inget bränslebehov, ingen smörjning, inget batteri som står och laddar ur, inga ömtåliga elektronrör, inga sladdar, inga relän, ingen nätanslutning, inga kontakter som glappar. Ingen rök, inget gnissel, inget knastrande, inga missljud. En bok kan stå och tiga på en hylla i hundra år eller mer och ändå vara färdig för användning på ögonblicket”

 

Om du fick välja endast en bok att ta med till en öde ö, vilken bok skulle det bli? De flesta skulle säkert välja en bra deckare, en kokbok eller en samling av erotiska noveller. Men för att överleva på en öde ö måste den människan kunna skratta. Därför bjuder vi på följande boktips. Kalle Lind har skrivit ”Människor det varit synd om”. Det är en bok för medlidande, skadeglädje och den där sköna känslan att det inte är en själv.

 

Kalle Lind                              Louise Edlind & Torsten Lilliecrona 
 

Vem drömmer inte om att vara känd skådespelare i TV? Men framgångar i medier har sitt pris. Här följer ett textbearbetat avsnitt ur Kalle Linds roliga bok. Det handlar om hur Astrid Lindgrens barnböcker blev film och när en seriös skådespelare fick nog. Historien börjar med att Astrid Lindgren träffar regissören Olle Hellbom, som från 50-talets slut till sin död skulle vara den som gjorde flest Lindgren-filmatiseringar. Hela Sveriges Astrid litade blint på honom och ansåg Hellbom vara ett geni. Det var han inte.

 

Den första barnboken av Astrid Lindgren som Olle Hellbom valde att göra film av var ”Alla vi barn i Bullerbyn”. Den filmade han i färg för teve. Hellbom valde dock att göra den utan ljud. Redan 1929 var ljudet en ganska väsentlig del av en film-upplevelse. Det är bland annat en förutsättning för att kunna höra vad folk säger. Men istället fick regissören idén att lägga in en speaker-röst som refererade vad barnen sade. Trots detta fick Hellbom fortsatt förtroende i 20 år framåt. Vid nästa Hellbom-Lindgren-samarbete, ”Vi på Saltkråkan”, kostade producenterna faktiskt på honom en ljudkille. Dock verkar de inte ha velat pynta ordentligt för manuskriptet. Samtliga medverkande i serien har i princip fått en replik vardera som de fått upprepa in absurdum. Minst tio gånger per avsnitt säger Tjorven sitt mantra ”Farbror Melker, vet du vaa-aad?”

 

Saltkråkan blev sinnebilden för det solvarma saltstänkta segelbåtsstinna sommar-Sverige. För skådespelarna blev det en hållplats till ett hett helvete. Maria Johansson som spelade Tjorven har även som vuxen skådespelare haft svårt att få roller eftersom hon är så förknippad med en rultig 6-åring i snickarbyxor. Hunden som kallades Båtsman dog och blev klister och Louise Edlind som spelade Malin blev riksdagsman för folkpartiet. Men värst gick det för Torsten Lilliecrona som blev Fabror Melker med hela svenska folket. Lilliecrona var en mångsidig dramatisk skådespelare vid Göteborgs stadsteater, där han tänkt att fira triumfer med Shakespeare och Tjechov. Det som skulle bli ett trevligt extraknäck med Saltkråkan utvecklas till en förbannelse.

 

På bästa sändningstid i TV blev Torsten Lilliecrona en fumlig hemmapappa med olycklig kärlek till vattnet. Plötsligt kunde han inte gå ut på stan utan att främmande människor ropade och skrek ”Farbror Melker, vet du vaa-aad?” Efter att motvilligt ställt upp med Tjorven i några långfilmer utan vettigt manus fick det vara nog. Lilliecrona hade inte gått på teaterskola för att spilla sin talang på att spela fåntratt. Han tog sitt pick och pack och åkte tillbaka till Göteborgs stadsteater. Aldrig mera Skrållan. Nu endast Tjechov. Men redan några år tidigare när han spelade Macbeth borde Torsten listat ut att det skulle bli svårt att uppfattas som trovärdig. När Lillicrona klev ut på scen i Shakespeares laddade ödesdrama om skuld och oförrätter började det tisslas i den annars så väluppfostrade teatersalongen: ”Titta, det är ju farbror Melker! I kalasbyxor!”

 

Torsten Lilliecrona hade säkert på känn vilka påfrestningar som skulle komma, men kunde samtidigt inte ana hur de faktiskt skulle se ut. För döm om Torstens förvåning när Göteborgs stadsteater plötsligt svepts med av 70-talets revolutionära våg och inte alls tänkte spela Tjechov. Nu styrdes teatern inofficiellt av Sven Wollter som glatt övervakade hur foajén pryddes med röda fanor och att repertoaren styrdes av ett ”arbetarråd” Nu skulle det spelas gruppteater om äldreboenden och mentalsjukhem. Nu ifrågasattes varje beslut att ta upp ideologiskt otydliga Shakespearepjäser på spellistan. Vem ville se på monarkisten Hamlets överklassgrubblerier. Är inte Romeo och Julia jävligt småborgerliga? Och fan ta den som lyssnar på Abba i smyg.

 

Det blev sorgliga år för Lilliecrona. På kvällarna fick han spela ond knekt i pjäser om feodalsamhällets uppkomst eller ond fackbas i pjäser om sossarnas svek mot det riktiga arbetarna. På dagarna fick han sitta hemma, eftersom det fortfarande kom fram folk och skrek ” Farbror Melker, vet du vaa-aad?” så fort han stack näsan utanför dörren (så långt Kalle Linds text). Följden av att bli kändis för fel saker kan således bli att leva ofrivilligt i exil.

 

Ja, kära vänner nu när Europa och världen står inför en stor medmänsklig utmaning kommer alla gamla sanningar att prövas. Ingen blir förvånad om det demokratiska korthuset kolllapsar. Starka krafter från både höger och vänster har tröttnat och tappat förtroendet för alla sega pratkvarnar i EU och i Rosenbad. Mycket snack men jävligt lite verkstad. Leif GW Persson och Thommy Berggren undrar var de riktiga socialdemokraterna tagit vägen. Hur ska vi göra för att få tillbaka folkhemmet?

 

Sverige har länge varit inne på fel väg. Det började redan när S och Alliansen gjorde om pensionssystemet bakom ryggen på svenska folket. Nu lever 250 000 pensionärer i fattigdom vilket är ovärdigt en välfärdsstat. Dessutom förvaras många gamla i en åldringsvård med dålig kost och för lite personal. Och inte har barnen det bättre. Sedan kommunerna och privata aktörer tagit över råder det fullständig anarki och kaos på de flesta skolor. Staten måste ta sitt ansvar och höja statusen på läraryrket. Bättre lärarutbildning, högre lärarlöner och hög tid att genomföra det mest självklara. Det måste vara läraren som bestämmer i ett klassrum, inte eleverna.

 

Var har alla dagmammor tagit vägen? Det borde vara förbjudet att skicka barnen till ett fullpackat dagis innan de fyllt 6 år. Vi har väl inte bildat familj för att sedan ge bort det bästa vi har. Svenska folket kommer inte att sitta passiva och bara se på när folkhemmet raseras, tågtrafiken havererar och välfärden och tryggheten försvinner. När det enda som erbjuds är demokratisk kollaps, bostadsbrist, fattigdom och amerikanska skitserier i TV säger vi stopp. Vi väntar inte tills det blir dags att rösta i nästa val. Nej, redan nu väljer vi sociala medier och gatans parlament med förhoppning att våra protester gör Sverige till ett medmänskligt land för hela befolkningen. Men måste vi vara stygga för att bli trygga? ”Farbror Melker, vet du vaa-aad?” Vi börjar med att demonstrera. Hör ropen skalla: Värdighet till alla.


Kommentarer

KOMMENTERA ARTIKELN HÄR

Namn

Kommentar

RSS 2.0