Nr 1/2016
gästskribent PALLE FEMLING
foto OLA WARRINGER

 Han kände väl till sundet. Det löpte mellan höga rundade klipphällar. Vidgade sig eller smalnade allteftersom. Längre fram skymtade han slätpricken som ett tunt sträck i den öppna farleden. I höstas hade han hoppat in på en trålare. Ägaren, Fiskar-Olle, hade fått ichias eller ryggskott, nåt åt ryggen i alla fall och helt ägnat sig åt ratten. Det hade varit en härlig månad: höststormarna hade dröjt och luften varit brittsommarmild. Bara Olle led och styrde. Det var ett så enkelt liv, han hade flyttat in i skansen, tagit bingen längst fram i förpiken, vaknat när dieseln gick i gång vid halvfemtiden, men legat kvar i kojen, vänt sig i sängvärmen och somnat om. Väckts några timmar senare av Svennes rop nerför lejdaren: “ Vi sätter trålen!”
 Hoppa ur kojen, på med jeansen, blåblusen och i stövlarna.
En hackspetts intensiva knatter drog honom ur minnena. Var var fågeln? Han försökte pejla in ljudet, nånstans uppifrån berghällen. Där var trädet, en ensam torraka. Den döda stammen var helt kal. En gröngöling hackade på den silvergrå veden. Plötsligt upphörde knattret lika abrupt som det börjat. Fågeln tog några sidoskutt och försvann bakom stammen. Han stakade vidare. Nu vidgade sig sundet.
 Ute på den nattgamla isen hade flygsnön samlats i fläckar som om någon hällt ut en spann vit färg lite här och var. En varningsklocka ringde: snöfläckar på nylagd is i kombination med temperaturhöjning är förrädiska. Isen äts underifrån särskilt om det är strömt. Då kan den is, som väl bär en vuxen, under en snöansamling dölja en millimetertunn skiva som inte ens skulle hålla för en räv.
 Längre fram, nästan i höjd med sjömärket, hade några fåglar samlats. Dom verkade upprörda, skuttade och flaxade. Kraxandet nådde honom svagt. Kivades dom om något? Han höll ut för att se efter.
 När det återstod ett tjugotal meter till flocken gjorde Lord ett utfall och skrämde upp fåglarna som tog till vingarna. Kråkorna cirklade skränande över hunden när den undersökte vad bråket gällde. Där den tjocka kärnisen mötte den nattgamla låg något infruset. Det såg ut som en säck, grå, blank. Den del som sköt upp ur isens famntag hade rämnat och blottade en rad knaggar. När han skidade närmre såg han att det var ett sälkadaver vars skinn spruckit längs ryggraden. Rester av muskulaturen hängde kvar vid kotornas pinnar. Det var en kut, ännu inte fullvuxen. Två tomma ögonhålor mötte hans blick under isen. Lord bet försiktigt i en kotknagg. Så sneglade han lite på sin husse för att se om han “fick”, gav upp och glodde själlöst ut mot gattet.
 – Kom Lord, vi fortsätter, han ville bort från kadavret. Du får bara rännskita om du käkar på det där, upplyste han hunden.
 Framme i höjd med sjömärket stannade han upp. Framåtlutad, hängande med skidstavarna i armhålorna, kisade han ut mot fjorden. Förmiddagen hade varit vindstilla men nu kändes sydvästen i kinderna. Nåja, på hemvägen skulle han få vinden i ryggen.
 Blåser det upp så åker nyisen åt helvete snabbt som fan, tänkte han , vände med ett lappkast och började skida hemåt.
Ett plask följt av ett plumsande ljud fick honom att halvt vända sig om och titta över axeln.
 – Förbannade hunddjävel! Kröp det över hans läppar när han såg djuret ute i vaken. Några sekunder tidigare hade den varit en rund , oskyldig snöplätt. Nu var den ett hål i isen fyllt av snösörja och skärvor av tunn is. I röran simmade Lord runt som en långsam slev, ynkligt gnällande.
 – Förbannade kreatur, hit Lord, HIT!
 – iit! ekade hällen på andra sidan sundet.
Djuret kämpade för att komma upp men fick bara framtassarna på det torra Klorna gjorde vita sträck i isen när det försökte klösa sig upp. Lord gled tillbaka ner i vattnet och virrade runt tills han gjorde ett försök att bryta sig ut till den öppna ränna som fiskebåtarna gjort i gryningen. Dit var bara halvannan meter men väl där skulle
han vara förlorad.
 – Nej, Lord, HIT! För helvete.
Hunden vände och simmade mot vakens landsida. Åter blev den hängande på iskanten med bakkroppen kvar i vattnet.
 – Djävla skithund som inte kan ta sig upp ur en vak, väste han. DÖ DÅ! DÖÖ! vrålade han.
 – ööö! ekade det från andra sidan.
Han tog aldrig något beslut. Bara lossade bindningarna och sparkade pjäxorna fria, krängde av sig jackan och slängde halsduken. Med ena skidan i handen började han gå med glidande steg ut över svartisen. Den knakade under skodonen.
- Havsis är seg, försäkrade han sig själv. Men snart gick det inte längre, det plaskade till när tåhättan krasade igenom.
Ner på alla fyra, med skidan under högerhanden, kröp han vidare ut mot det nödställda djuret, som nu sjunkit tillbaka ner i vaken där det ängsligt plaskade runt.
Så blev det dags för “ålning medelst hasning” som den militära termen löd på den tiden. Med armbågarna på skidan kravlade han framåt, snart var det bara någon meter som skiljde honom från sörjan i vaken. Och hunden.
 – Hit Lord, upp! Han var tvungen att locka hunden och få den att kravla upp med framtassarna på isen.
 – Hit, upp! Handen daskade i vattnet som stigit upp ur vaken.
 – Duktig hund! Han sträckte sig så långt det gick och fick tag i hundörat, drog lite lätt och snappade efter halsbandet. Det lyckades och han började dra upp hunden.
I stället började han själv glida mot öppningen i isen. Som en sista desperat åtgärd för att förankra sig sparkade han tåhättan genom den tunna isen och hävde upp Lord vid sin sida.
Då rämnade isen under dom bägge två. Hunden, han själv och skidan hamnade i vattnet. Han hängde i iskanten och tiden verkade ha stannar, fryst filmen liksom. I stillheten hörde han hur det porlade runt sjömärket bakom honom och en tanke flög genom skallen.” Strömmen! Dom kommer aldrig att hitta oss, vi kommer att flyta upp i vår, krabbätna.”
Smärtan när Lords klor rev över hans rygg fick honom att agera.
 – Nej, Lord! Fy! Han schasade bort hunden och föste upp skidan på isen, la armarna ovanpå. Nu gällde det att få upp benen till ytan för att kunna få till en kraftfull avspark. Och så med ett snärtigt slag med vaderna hävde han sig upp ur vaken, och isen bröts under hans tyngd.
Ta om det från början: skidan tvärs isen, undan med hunden, häv och sparka ifrån … och återigen gav underlaget vika. Om igen och tredje gången noterade han en liten skillnad, isen hade inte gett efter lika fort. Det hade dröjt någon sekund längre innan han var tillbaka i vattnet. Nu gällde det uthållighet och adrenalin. Som en isbrytare arbetade han sig fram genom isen.
 Vid femte försöket bar isen och han blev liggande med benen kvar i vattnet och skidan under magen. Så lyfte han försiktigt högerbenet ur vattnet och la det på iskanten. Masade undan det och lät vänsterbenet följa efter.
 – Här Lord, här! Han klappade med handflatan och hunden simmade fram, upp! Upp! Ett häv och så låg hunden darrande jämte honom på skidan.
 – Så, schas iväg med dej, sätt fart och han daskade till Lord över rumpan.
 Med magen släpande över isen började schäfern krypa mot land. Efter några meter rätade den på benen och med svansen som en tangatrosa mellan skinkorna fortsatte den in på kärnisen.
 Han hade legat kvar och sett efter hunden men nu sträckte han händerna över huvudet, tryckte knogarna och hälarna hårt mot isen och rullade över på rygg. Förundrad såg han upp mot himlen, den var så oerhört blå. Så där blå brukade den väl inte vara?
Han tyckte att han sögs in och upp i blåheten.
Det gick några skakningar genom isen när ett dovt mullrande skratt sökte sig upp genom bröstet. Han låg och gapskrattade upp mot den blånande rymden .
Var den pariserblå? Eller preuserblå? Indigo eller koboltblå?
Himlen var härligt, hänförande, underbart urblå!
Den fick honom att bubbla av skratt.

När anfallet var över fortsatte han att rulla som en stock mot den fasta isen. Lord var yster och hoppade upp och slickade sin husse i ansiktet. Lite konfunderat iakttog hunden hur hans husse strippade på överkroppen och drog på sig jackan.
Återfärden fick ske på en skida. Då och då sparkade han på med den fria pjäxan. Det såg nog lite snöpligt ut men det kändes som en triumffärd. Över vad? Kanske döden.