Ledare
Det där med att fånga dagen, svårt som tusan.
I takt med allt som spirar och gror i sol och värme spänns snubbeltrådarna upp. Tanken var ju ett glas lemonad i bersån. Men sällan är kalendern så tät som i denna tid. Konst är att inte lyssna till tankar om vad som borde göras, samtidigt som jag vet att kvällen måste ägnas åt gräsavverkning i stället för klippning. Det blir lätt så när man lite för länge inväntar rätt inspiration. Med det stundar semester och ledighet.
Same, same but different, fortfarande har jag inte lyckats bestämma mig för mellan vilka två björkar hängmattan ska placeras.
Tusen tack till våra gäster Stefan, Jan och Rebecca för att ni förgyllt detta nummer. Självklart ett stort tack till hela redaktionen. Ni har gjort er väl förtjänta av en ljuvlig sommar!
Vackra & fula hus
Äntligen är sommaren här. Dags att njuta av sol och värme i Blekinges pärla.
Men varje gång vi sitter på Fisktorget och äter glass kommer det alltid
fram turister som ställer samma fråga:
Vem bestämde att bygga Sveriges fulaste byggnad på Karlskronas
vackraste plats?
Låt oss börja med att titta på hur det såg ut förr. Jämför med hur det ser ut nu med hur det skulle kunna se ut i en nära framtid.
Så här skriver Lars Olof Stenberg i artikeln ”En klenod som borde bevarats”
1902 beslöt stadsfullmäktige att bygga en saluhall på Fisktorget. Ritningarna gjordes av arkitekten August Strehlenert, som förövrigt ritade i stort sett alla större byggnader i Karlskrona vid denna tid.
1904 stod den magnifika byggnaden klar och många av hyresgästerna var handlare som hade både affär i staden och försäljningplats i den nybyggda Saluhallen.
På internet finns bloggen ”...i Blekinge bygga och bo...” där ställer Carolina Moberg frågan:
”Varför är husen så fula?”
Faktum är att folket, de som ska bo i husen som byggs, vill ha traditionella, vackra, hemtrevliga, inspirerande hus. Men det arkitekterna ritar idag, som verkar efterfrågas av beställarna, är tydliga pastischer på arkitektur från 1960 och 70-talen. Låda vid låda vid låda på låda på låda. Scandic hotell vid Fisktorget i Karlskrona är en tydlig stilhärmning av Sheraton Stockholm hotel från 1971. Båda ser ut som DDR-byggnader. Fast Scandic ska tydligen påminna om varvsmuren.....( suck ). Fruktansvärt dålig idé att härma Stockholmshotellet när det finns andra förlagor vars estetik passar Karlskrona bättre.
Vi är många som tycker, känner och resonerar som Carolina Moberg och Lars Olof Stenberg. Scandic hotel i Karlskrona är ingen vacker byggnad. Den ser trist, tråkig och dyster ut och nästan alla turister tror att huset byggdes på 70-talet. Varför fick inte Scandic ett ultimatum? Ok ni får bygga på Karlskronas vackraste plats men då måste fasaden passa in i omgivningen och påminna om den gamla Saluhallen. Då hade allt varit frid och fröjd.
Scandic kom för billigt undan men än är det inte försent. Tvinga Scandic att snygga till det platta taket och sätt upp ett ljust och vackert kakel på fasaden. På torget bör det också byggas en mindre kopia av Saluhallen som inte skymmer utsikten för husägarna bakom. En replica i lämpligt format av Saluhallen skulle fungera som glasskiosk, fruktaffär, souvenirbutik och teaterpub som ökar intresset och lockar mer människor till platsen. Det borde även Scandic tjäna på.
Men för att det här ska bli riktigt lyckat måste platsen byta namn. Vad sägs om: Skärgårdstorget, Bryggtorget eller det som väcker mest känslor: Saluhallstorget.
Förhoppningsvis kan marinstadens kommunpolitiker, stadsarkitekt, skönhetsråd och Karlskronas vänner komma överens att detta förslag är en jättebra idé. Då dröjer det inte länge innan Karlskronabor, besökare och turister får uppleva den underbara känslan av stolthet, glädje och lycka över att njuta av vackra byggnader på en mycket vacker plats.
Otto, linnea och vargen
Det tog två timmar att åka skidor ut till vargarna för paret. Där hade de tur och fick se vargungarna utanför sitt bo. De tog fram filmkameran och satte igång den. Också varghonan var sällskaplig, och ryckte ut till ungarna för att låta dom dia sig. Otto och Linnea filmade en hel timme, och blev sedan bortmotade av varghonan. Hon gjorde utfall mot dom, så paret tyckte det var bäst att då avsluta filmningen. När Otto och Linnea efter två timmar hade kommit hem, lämnade de in filmen för framkallning till fotoaffären. Det skulle ta en vecka att framkalla den och paret bestämde sig för att sälja filmen till Sveriges Television och lyckades. Det visade sig att filmen skulle komma att visas på nyheterna, och i ett underhållningsprogram. När veckan hade gått hade också Eskilssons mekaniska verkstad ryckt ut och bogserat bort snöplogen. Den blev reparerad för tiotusen kronor, pengar som Otto hade svårt att få fram. Han fick ta ett lån i en bank och fick tillbaka traktorn. Under tiden hade Linnea fortsatt att arbeta på det ålderdomshem där hon var anställd. En pensionär blev sjuk och fick ont i magen. En anställd avfärdade det hela som övergående, då Linnea tyckte att det kunde vara allvarligt. Hon bestämde sig för att kontakta jourläkaren, som ryckte ut och konstaterade att det var blindtarmsinflammation. Pensionären fördes till sjukhus där hon opererades, och blev efter en vecka frisk.
Otto fick flera uppdrag av privata personer att ploga åt dom. Han hade en ganska nyinköpt snöplog, och var tacksam för uppdragen. Linnea hade blivit berömd på pensionärshemmet efter tilldragelsen med blindtarmsinflammationen. Hon hade dock dabbat sig på den senaste tiden, då hon hade spelat poker med pensionärerna. Det var spelvinst på femhundra kronor som hon hade fått. Pensionärshemsledningen såg mycket allvarligt på händelsen, och uppmanade henne att aldrig någonsin göra om det. Spelvinsten betalades då tillbaka och hon bad om ursäkt. Otto hade behov av ytterligare uppdrag eftersom avbetalningarna på snöplogen var omfattande. Paret Otto och Linnea var fyllda trettio år, och hade planerat för barn och villa. Traktorn var i behov av ytterligare service, när Otto bestämds sig för att byta bort den mot en nytt fordon och en bil. Sedan blev Linnea med barn, och paret bestämde sig också att med Linneas lön som insats bygga en villa. De tog ett banklån på två miljoner kronor. Linnea hade sparat en miljon kronor sedan ungdomen som hon satsade. Hon födde en son efter nio månader och villan stod klar efter ett och ett halvt år. Linnea lämnade bort sin son till en privat dagmamma, och tog extraarbete som städerska förutom pensionärshemsarbetet. Otto fick extra arbete på sommaren med att köra timmer i skogen åt ett skogsavverkningsföretag. Han körde också ut tidningar åt de företag som hade kunder som prenumererade. Även om det blev svårt med ekonomin, så lyckades paret Otto och Linnea balansera den så det gick runt.
Paret bestämde sig för att bjuda in pensionärerna från pensionärshemmet till villan när de hade bott i den ett år. De tyckte att det passade med en ettårsfest för att fira villan. Pensionärerna ville spela poker men Linnea var varnad av händelsen med pokerspelet tidigare på hemmet. Då bjöd en manlig pensionär som hette Holger på whisky. Otto tyckte inte om det eftersom han ansåg att de drack för mycket sprit. En annan pensionär erbjöd ett privat spel om hur det skulle gå på TV:s fotbollsmatch på söndag. Han hade emellertid blivit förvirrad av det statliga fotbollstipset och blev avbruten av Otto. Otto föreslog istället att de skulle spela poker utan pengar som insats, utan nöja sig med att bjuda på pizza från samhällets pizzabageri som vinst. Linnea tippade på fotbollstipset och hade tur, och vann tjugofemtusen kronor som hon amorterade på villalånet.
Richard och palle ställer till det
Richard 15 år gammal och sin äldre bror Pelle 17 år gammal brukade hittar på dumma saker i en by i norra delen av Sverige, men en dag gick det för långt. Dagen började som alla andra dagar, de gick upp ur sängen, åt frukost och packade sina ryggsäckar, sa hejdå till sina föräldrar och började gå mot byns skola. Under färden drack de varsin coca cola och slängde den sedan på en tomt. På den tomten visste de och flera elever att det bor en sur gammal gubbe som inte tål någonting i stort sett. Den sure gamla gubben heter Nils, han har varken fru eller barn. Han är sällan utanför huset. Tomten ser ut som sju svåra år. Huset är rött till färgen och på tomten är gräset 40 centimeter högt. Den enda gången han lämnar huset är när han ska handlar mat i byns stora matbutik som ligger 500 meter bort och där är han ungefär en gång i veckan. Han har dessutom två aggressiva hundar som han låter vara inne. Hundarna skiter på gamla tidningspapper. Folk har klagat många gånger på hur han behandlar hundarna men det skiter han fullständigt i. Bröderna fortsatte att gå till skolan.
Väl framme gick de in igenom entrédörren till skolan. De sa sedan hejdå till varandra och gick till sina skåp. Skåpen var halvskåp. Richard hade ett underskåp och Pelle har ett överskåp. Richard vill dock också har ett överskåp eftersom han alltid får vänta tills den där över som alltid hinner dit före honom är färdig i sitt skåp. Han som har skåpet där över heter Örjan och han är trög och långsam, gillar att tar det lungt. Richard får ofta väntar ungefär 10 minuter innan han kan öppnar sitt skåp. Ibland har Richard skrikit till Örjan att han får skynda sig, men Örjan lyssnar inte. Han får nästan springa till lektionen för att inte komma för sent, men ibland händer det att han kommer 5-10 minuter sen. Richard och Pelle gick i samma klass. När dagen var slut gick de hem. Under vägen hem tågade de till matbutiken, köpte öl med förfalskad legitimation, gick sedan hemåt och drack längs vägen de slängde de tomma burkarna på Nils trädgård. Olyckligtvis stod Nils och tittade ut i fönstret, han såg var de gjorde, tog på sig sina trä skor och sprang ut och skrek: Jävla ungjävlar. Richard och Pelle skrattade bara åt honom när han stod där och skrek på dom. De sprang sedan hem i fullfart. Nils gick till sin svarta telefon och ringde polisen. Han visste vad ungarna heter och var de bor. Polisen sa att de skulle åka ut och prata med ungarna. Två polismän som heter Sture och Hannes gick in i en polisbil och åkte till platsen där de bor för att prata med dem. Poliserna knackade på dörren. Deras pappa Mikael öppnade dörren. Mikael var 40 år gammal, nykter och tror överdrivet på gud. Sture sa: Vi skulle vilja prata med dina söner. Mikael tittade på poliserna och ropade på Richard och Pelle. De gick ner ifrån övervåningen där de hade sina rum. Richards rum har svarta tapetter, ett vit bord, ett skrivbord, en tv, en dator och en vit säng. Pelles rum har blåa tapetter, ett brunt bord, ett litet skrivbord, en dator, en stereo. Hannes och Sture pratade med dem. Mikael lyssnade på dem när de pratade.
När polisen hade gått skällde Michael ut sina söner eftersom de hade förfalskat legitimation och köpt öl. Mikael sa: Gud vill inte att vi ska dricka eller vara fulla. Han drog in deras veckopeng som de brukade får varje vecka på 200 kronor, som straff. Richard och Pelle gick sedan med sura blickar återigen in i sina rum. Michael satt i det stora, vackra vardagsrummet och läste sin favoritbok, Nya testamentet. Klockan var 21:00 på kvällen och Michael somnade i boken och drömde en mardröm att sina söner hade blivit alkoholister och stal pengar från kyrkan.
Varje söndag tvingade Michael sina söner att följa med till Kyrkan. Det var gudstjänst på söndagarna. Michaels fru hette Svea och hon dog för fem år sedan, vilket betyder att hans söner inte har någon mamma som är i liv.
När klockan var 06:30 ringde väckarklockan och de två sönerna gick upp. När de hade gjort sig i ordning gick de till skolan. De började klockan 08:00. Deras första lektion är engelska. Varken Pelle eller Richard var särskilt förtjusta eller duktiga i engelska. De brukade ofta inte göra någonting på lektionen för att de hatade ämnet. Dock skolkade de aldrig för att då skulle de får kvarsittning för den förlorade tiden. Engelskaläraren heter Kristina och är 64 år gammal. De flesta eleverna i klassen gillar henne inte för att hon är alldeles för sträng. Om man till exempel skulle komma två minuter sent sätter hon upp eleven på försenad ankomst. Alla andra lärare är inte så noga med det som
hon. Likaså när det gäller prov om man bara är 0,5 poäng från godkänt sätter hon underkänt, alla andra lärare bruka var lite snällare om man bara är 0,5 poäng ifrån godkänt.
- Godmorgon klassen, idag är det läxförhör sa Kristina. Fan också sa både Pelle och Richard eftersom de hade struntat i läxan. Kristina delade ut läxförhörspappret till eleverna. De hade fått glosor i läxa på 50 ord. Mia, en blond elev räckte upp handen och frågade Kristina hur många rätt man ska ha för att få godkänt. Minst 30 säger Kristina. Både Pelle och Richard stirrade på varandra och höll på att svimma av. Kärringarjävel skrek Örjan till. Kristina tog dock till dövörat. Pelle och Richard tog sina papper och skrev med stora bokstäver som täckte hela pappret: Fan! De lämnade sedan in det. Kristina blir sur på dem. De ombaddes att följa efter henne. Hon tog med dem genom den långa korridoren, ut på skolgården in i en byggnad som kallas hjälpcentralen. Där var de elever som behövde mycket stöd och hjälp. De klarar helt enkelt inte av betyget godkänt. På stället satt det elever som inte såg rediga ut. En av eleverna hade tatureringar över hela armarna och en synlig piercing i näsan. Hon hade också skärsår i handen. Hon brukar skära sig själv tänkte Pelle.
De befann sig i ett litet klassrum, läraren kom fram och presenterade sig: hej jag heter Linus sa den kraftige läraren. Pelle och Richard sa vad de heter till honom. Kristina gick iväg. När skoldagen var slut sa Pelle: Fan också. Richard sa: Vi säger inget till pappa han blir vansinig på oss. Under vägen hem ställde sig Pelle och pissade på Nils tomt. Nils såg var han gjorde och blev nu väldigt arg. Nils gick till sin garderob och hämtade en börsa han gick ut och sprang efter ungarna.
Han sköt efter dem för att skrämma ungarna. När Nils hade sprungit ett par meter bara råckade han snubblar till på en ölburk som låg gömd i gräset. Han ramlade inte omkull men han blev skrämd och råckade trycka på avtryckaren till bössan. Kulan for iväg i luften och träffade Richard i huvudet. Richard föll ihop på vägen och dog.
Pelle skrek till och sprang hem. Han sa vad som hade hänt till Michael och han ringde polisen. Polisen begav sig till Nils hus och skulle gripa honom. De sprang in på hans tomt, till dörren som var låst och bröt upp den. Tre polismän sprang in i den lilla hallen. De tittade och såg att Nils hade tagit sitt liv och skjutit sig själv. Det var en lapp på golvet där det stod: “Jag ber hemskt mycket om ursäkt för att jag råkade skjuta Richard det var inte meningen att jag skulle träffa honom i huvudet därför väljer jag nu istället för att åka i fängelse att tar mitt liv”. Polismännen suckade och meddelade Mikael att Nils inte levde längre pågrund av självmord. Fegisarnas utväg, muttrade Mikael. Den natten grät både Mikael och Pelle hela natten. De fick knappt någon blund i ögonen. Begravningen var den 20 april och det var solsken ute på kyrkogården. Både släkt, vänner och klassen var välkommna på begravningen. Mikael sa: jag ska aldrig glömma dig min son med tårarna i ögonen. Pelle sa: Rest In Peace min käre bror hoppas du har det roligt i himlen med mamma, farmor och morfar. Pelle tänker: Jag kommer aldrig förlåta Nils för att han dödade dig käre bror, må gubben brinna i helvetet.
PP träffar martin hult
– Jag tar det, säger han när vi ska betala kaffet på Elsas Café. Egentligen borde det vara jag som betalar, tänker jag, det är ju jag som frågat om om en intervju. Vi slår oss ned. Mitt emot mig sitter Martin Hult, karlskronit, inbiten Lundellfan, och verksam som journalist sedan 22 år. Han har numera en lång tid bakom sig som medarbetare på SVT Blekinge med redaktion i Karlskrona. Jag undrar hur det hela började.
– Vi har inga journalister i släkten så det fanns inga som gått före på det området. Att bli journalist var ingen dröm förrän jag kom upp i sena tonåren. Jag insåg väl att jag var humanist och ingen praktiker. Jag kunde inte laga en cykelpunktering, men hade lätt för att formulera mig och var nyfiken och allmänt samhällsintresserad. Dessutom hade jag en lärare på gymnasiet som uppmuntrade mig.
Han tänker efter och tar en klunk kaffe, fortsätter.
– När jag var sjutton gick jag till arbetsförmedlingen och sade till en handläggare där att jag ville testa på nån tidning i stan. Man var ju så ordentlig på den tiden, säger han och skrattar till.
– Jag fick svaret att det kunde jag glömma. Det var inte vad man ville höra men på något sätt gjorde det att jag gick rakt över Hoglands park och in på Sydöstran och frågade om jag fick jobba där. Jag sade att jag var väldigt bra. Det här var på en torsdag och på lördagen fick jag skriva en artikel. På den vägen är det. Jag blev kvar några år där och började sedan på Skurups folkhögskola och jobbade en tid på Kvällsposten i Malmö. Sen flyttade jag hem och började då på BLT som kommunreporter, kultur och nöjesreporter, lokalreporter, ja allt egentligen, minns han.
De egna kraven på prestation ökade. Han var en utpräglad tävlingsmänniska, och tog på sig mer och mer jobb. Samtidigt hade han blivit småbarnsförälder. Till slut blev det för mycket.
– Jag blev sjuk, det här var 2007. Jag gick in i väggen och fick en utmattningsdeppression, som det har tagit lång tid att hämta sig ifrån. Jag har fått jobba mig igenom det hela i KBT. Idag har jag lättare att känna att det är okej om det inte blivit som man tänkt sig under dagen. Jag kan gå hem till ungarna och släppa arbetet. Dessutom jobbar jag numer rätt mycket inne som redaktör på SVT och är inte lika mycket ute på fältet och jagar den där toppnyheten. Men det är klart att man fortfarande får en kick av att vara först med nåt stort eller eller göra nåt bra inslag. Det är inget att sticka under stolen med. Ofta får man också en direkt bekräftelse på det man gör.
Martin Hult har en rad sidoprojekt bakom sig. Han har skrivit en pjäs om en man som for illa under uppväxten och nekades ersättning för bristande omvårdnad som fosterhemsplacerad, eftersom vanvården inträffade efter 1980. Han var med och gjorde filmen Vet ni varför jag är som jag är om konstnären Kjell Hobjer, av vissa betraktad som en särling. Han var även en av författarna bakom boken Ursäkta, var är kriget? – 100 höjdare i Karlskronas historia, som ägnar en del av innehållet åt personer som kanske avviker från det invanda.
Jag anar en röd tråd här.
– Det har kännts viktigt för mig att ge en röst åt dom som har svårt att göra sig hörda. Ett undeirfrånperspektiv om du vill. Det blir så lätt att man pratar om folk istället för med dem. Ett tydligt exempel var diskussionen kring Motellet Rosenboms vara eller inte. Det argumenterades fram och tillbaka. Ingen ville ha hemlösa nära inpå, men få tycktes prata med dom som faktiskt skulle bo där. Då gick jag ned i parken med kameran och frågade dem vad de tyckte. På så vis försöker jag bygga upp förtroenden bland grupper som annars är svåra att nå, säger han och vill genast förtydliga.
– Det här handlar inte om någon social pornografi,
att exponera utsatta människor, det vill jag noga understryka. Jag är inte heller ute efter något plus i kanten i nån bok. Nej, det handlar om att ta människor på allvar och försöka ge dem en plattform.
Ande-tag
Att inte vara älskad är den största skräcken av dem alla... Att kärleken inte ska finnas där, ta slut, inte räcka till, aldrig uppstå.
Att inte vara älskad och att inte kunna älska. Som att inte kunna andas, varken in eller ut. Vad skulle du välja?
Att inte vara älskad, få vara med, höras, synas, finnas. Så gastkramande, ångeststruptagande skrämmande och panikartat förlamande.
Eller att inte älska, känna något. Aldrig mer. För att det gör för ont o du inte vågar...
En gång trodde jag att livet skulle gå ifrån mig. Jag hade precis börjat och det var inte meningen. Min kroppspulsåder sprack och mina inre organ blev mos hit o dit och två revben punkterat lungan. Det var sommar. Jag hade precis fyllt 11 år. Jag hade bitar av torrt gräs i håret och vi luktade häst både jag och min finaste vän. Jag låg i hennes knä i baksätet på en liten röd personbil. Jag såg i hennes ögon att hon var rädd. Och jag var tvungen att välja. Andas ut eller andas in. Både och gjorde för ont. Det svartnade för ögonen och min bästa vän höll på att försvinna. Eller det var det väl jag som gjorde. Jag valde att andas in. Jag älskar dig. Jag älskar dig. Jag kunde inte vila i en utandning. Lita på att mitt blod skulle syresättas igen om jag släppte. Jag älskar dig, jag älskar dig. Hon fick inte följa med in på operationssalen, eller var det bara ett undersökningsrum. Jag älskar dig, jag älskar dig. De sa att hon var för smutsig. Jag älskar dig. Jag älskar dig. Men jag var ju lika smutsig. Jag älskar dig, jag älskar dig. Jag minns att hon stod i dörrposten långt ifrån mig. Jag älskar dig, jag älskar dig. Och hon släppte mig inte med blicken när de försökte få henne att lämna rummet. Jag älskar dig. Jag älskar dig. Och så började nerräkningen in i narkosen ingen visste om jag skulle återvända ifrån. Inte läkarna, inte mina föräldrar som kastat sig in i en bil från andra sidan landet, inte bästa vännen som motades ut ur rummet, Inte jag. Jag älskar dig, jag älskar dig. Jag minns inte att jag andades ut. När jag vaknade hade jag slangar instoppade i näsa o mun, i vener, i underliv och i skärsår i magen.... det pumpades in luft och näring och det rann ut blod o avföring. Jag behövde inte göra någonting annat än att bestämma mig för huruvida komma tillbaka eller inte. Jag älskar dig, jag älskar dig. Eller så hade jag redan gjort det de där timmarna under kniven då jag faktiskt överlevt. Jag älskar dig, jag älskar dig. Resten är bara ett resultat av det beslutet, den viljan. Jag älskar dig, jag älskar dig. Att aldrig släppa taget, ens när allt är förlorat. Jag älskar dig, jag älskar dig. Så hur ska jag kunna göra det sen. Jag älskar dig, jag älskar dig. Andas ut....
Jag vet inte varför detta kommer till mig inatt ... Det gör det ibland. Skräcken, ångesten, tyngdkänslan över bröstet och om jag ska följa de tomma, kalla känslorna bakåt kommer jag ibland hit, där det pulserar, bränner o är levande. Som de där kritiska timmarna för så länge sedan. Liv o död. Kärlek o skräck. Övergiven och hållen. Ibland känns det som att det aldrig ska gå över. Ibland känns det som det aldrig hänt.
Jag hade bestämt mig för att åka till staden imorgon. Just nu kan jag inte fatta att jag inte valde det varma, pirriga, sköna, nyfikna o välbekanta alternativet. Men heller inte vad som skrämmer mig med en stad som jag levt utan o innan i tio år. De där som sa att de önskade att jag hade dött är inte där, han kan inte lämna mig fler gånger och jag behöver inte gå dit. När jag för handen över magen finns det inget stort plåster över en numm smärta från ett djupt sår jag inte ens sett än. Inga mystiska slangar och inga främmande fingeravtryck. Och när jag andas ut sjunker jag bara lite djupare ner i min egen säng. Och så hör jag valpen snusa invid sidan av mig. Hem kan jag åka nästa helg. Tillbaka behöver jag aldrig gå...
Största skräcken är att inte vara älskad. Att kärleken inte ska finnas där, ta slut, inte räcka till, aldrig uppstå....hur många gånger tror du att vi kan rädda världen? Hur länge kan vi hålla andan?
Jag älskar dig jag älskar dig.
Day by day
Med tanke på det fina vädret föreslår Janne och Daniel att vi går ut och tar fikat med oss. Jag tackar gladeligen ja till förslaget och vi går ner mot Stumholmen och småpratar. Solen skiner och maskinernas buller börja tunnas ut när vi kommer ner mot bron. Vi fortsätter traska en bit och bestämmer oss för att slå oss ner bland kanonerna. Jag letar igenom min väska efter ett block för att kunna anteckna ner vad som sägs. Självklart märker jag att pennan är slut på bläck så jag får plocka upp moblen och anteckna med. Både Janne och Daniel ler och jag känner mig inte speciellt profesionell, men allt funkar om man improviserar lite.
Jag börjar med att fråga lite lätt hur det började och var idén kom från. Jag undrar lite om KBH har hjälpt till eller stöttat på något sätt. – Nej inte direkt, det är helt på eget iniativ som vi bestämde oss för att spela tillsammas, förklarar Janne. Då blir jag självklart nyfiken och undrar hur en sådan här idé uppstår. – Jo det var väl på Daniels iniativ säger Janne. –Vi skulle eller väl laga frukost eller något… säger Daniel och kollar lite frågande på Janne, men fortsätter.
– Jo vi skulle laga frukost och började väl snacka lite allmänt och så vi kom fram till att vi t.ex gillade samma fotbollslag. Jag som själv är hyfsat fotbollsintresserad blir ju tvungen att fråga vilket lag det är de håller på. Manchester United säger Daniel. Vad trevligt säger jag och erkänner att jag
är Arsenalfan.
Så det var på den vägen det började och sedan fortsatte det. Båda har musikalisk bakgrund så att bandet skapades kändes nästan mera som en naturlig utveckling tänker jag.
– Tyvärr, fortsätter Daniel, så hade vår första gitarrist inte tid att repa tillräckligt eller scenevana så vi var tvugna att byta. Så det är så sagan om Day by Day började. Vi fortsätter småprata lite och undrar lite var deras musikintresse och inspiration kommer ifrån. Green Day och Nirvana var några band Daniel nämnde. Janne var mera inne åt postpunk hållet, Talking heads bland annat men bestämmer sig för att postpunk bandet Joy Division var en av hans största inspirationskällor så det slutar med att jag och Janne börjar snacka lite Joy Division och Ian Curtis. Janne nämner även att en av hans favorit låtar är Love Will Tear Us Apart. Både Janne och Daniel har tidigare efterenhet av att spela. På 80-talet spelade Janne live nästan en gång i veckan när han bodde i Uppsala.
I framtiden är det både livespelningar och att spela in en EP som lockar. De jobbar just nu främst på att framställa en setlista, för livepsleningar. Båda är tacksamma för den hjälp den fått utav Karlskrona behandlingshem igenom att komma till insikt och se en ljusare framtid. Något båda är väldigt konkreta med är att det är på tok för dåligt intresse utav kultur i Karlskrona. – Kultur livet är för dåligt, rent ut sagt
säger Janne.
Alice får sparken
Det hade gått ett år och Alice trivdes bra med sitt nya arbete, och hade också träffat en kille som hette Holger och förlovade sig med. Holger var byggnadsarbetare och jobbade med en restaurering av en industri på orten. Han arbetade extra mycket för att öka inkomsterna, förutom den ordinarie goda inkomsten. Alice ville att Holger skulle gifta sig med henne, och han arrangerade ett borgerligt bröllop på orten. De gifte sig i stadshuset och ordnade en lyxig middag på restaurang ‘Extra bra’ i staden. Den ort de gifte sig på var Göteborg och brudparet hade bjudit in alla arbetskamrater till Alice och Holger för att få en riktigt stor och lyxig brudfest. En arbetskamrat till Holger hade druckit sig berusad och ställde till med skandalen att bli liggande redlös på tröskeln till ‘Extra bra’ . Polisen kom och festen blev snart över, och brudparet gick lyckligt hem.
Året var till ända och Alice hade hunnit bli med barn och födde en pojke om tretusenhundrafemtio gram. Han döptes till Sören, och Alice och Holger blev olyckliga eftersom Sören redan innan han hade hunnit fylla ett år, hade drabbats av astma. Föräldrarna och gossen gick till allergispecialist, för att försöka få bot för astman. Efter ett år hade gossen i alla fall blivit lite bättre, och Holger hade fått avancemang på sitt arbete. Han hade gått en korrespondentkurs i datologi, och hade fått plats på kontoret. Efter tre år hade Alice fått ytterligare två barn, två flickor som döptes till Stina och Frida. Alice hade också hon avancerat på sitt arbete, och blivit arbetsledare för extra personal. Emellertid hade Holger varit otrogen, och Alice hade kommit på honom med att älska med en kvinna som hette Rut, i ett tält utanför bostaden till familjen Alice och Holger. Alice tog ut skilsmässa, och vägrade att gå med på någon förlikning hos ortens präst.
Skilsmässan hade gått bra, och Alice hade tagit hand om barnen och fick ett bra underhåll av Holger. Hon träffade också en annan man som hette Sven och hade en bra utbildning, han var akademiker i datologi. Sven var intresserad av barnen och deras framtid, och ville att de skulle tränas på datorer. Alice var emellertid försiktig med att gifta sig en gång till, hon hade blivit bränd, så hon valde att vara ogift. Det blev ett olyckligt förhållande mellan Sven och Alice. Han ville gifta sig med henne, men hon valde att vara ogift. Förhållandet slutade med att Alice bestämde sig för att avsluta förhållandet, med som hon sade teknokraten. Alice kastade ut Sven, och tyckte att Sven hade inlett förhållandet med henne för att få bostaden av henne. Sven försökte sig på att polisanmäla henne, för som han sade kontraktsbrott, att bryta avtalet med henne om bostaden som han skulle få dela med hernne. Polisen brydde sig emellertid inte om anmälan, utan tyckte att det var naturligt att hon skulle få bostaden för sig och barnen. Paret hade ju inte heller varit gift som de sade.
Holger hade bestämt sig för att ordna med en bra utbildning för barnen Sören, Stina, och Frida. Han kontaktade Alice på ett fint sätt, och gav henne en hel del pengar förutom underhållet. Hon fick tiotusen extra kronor i månaden förutom underhållet,så hon slapp att arbeta. Holger var högavlönad och hade alltså råd att försörja familjen. Alice köpte bil, en Volvo och roade sig med att köra omkring på orten, och också gå på konstutställningar. Sören hade blivit sju år och klarade en hel del på datorer. Stina och Frida hade blivit fyra och tre år och klarade också en del i datologi för sin ålder. Alice bestämde sig för att fråga Holger om han ville ha ett förhållande med henne igen. Han bestämde sig för att köpa ett hus åt dom, och återigen gifta sig med henne och satsa på att förhållandet den här gången skulle hålla.
En känsla av ensam
Jag skriver denna texten rakt ifrån hjärtat. Visst pågår det alltid krig någonstans på jorden och det är hemskt, men i vissa fall får man inse att det inte går att göra något åt det. Fast nu när jag pratar med folk, läser tidningar, gud bevare mig kollar på nyheterna på TV. Det är i stort sett bara hatpropaganda. Jag blir nästan rädd utav vad som sker i Sverige idag. Jag vet, är fullt medveten om att denna debatten tas upp överallt och att det jag skriver inte är några nyheter. Men helt seriöst, jag frågar mig var finns kärleken idag? Jag kan stöta på någon eldsjälv här och där som har förnuftiga tankar angående hur vi ska behandla varandra. Men rätta mig om jag har fel, den stora massan i dagens Sverige är full med hat. Vi månar såklart om våra nära och kära, i alla fall bör man absolut göra det. Det är för mig helt oförklarligt hur man kan såra eller vara medvetet elak emot folk som ger en all av dess kärlek och omtänksamhet de kan. Jag älskar min mor och far såklart, över allt annat, de har gjort mig till den person jag är. Kanske jag är lite känslig, kanske jag bryr mig lite för mycket. Tar åt mig lite för mycket, men håller det inombords. Jag tänker inte dra upp världspolitik eller ens politik. För jag tycker inte att sunt förnuft och medmänsklighet har med politik att göra.
Jag själv som är adopterad har fått stå ut med att folk kollat “snett” på mig och har fått utstå en del skit i mitt liv, men jag har varit lyckligt lottad. Jag har aldrig blivit riktigt mobbad eller varit utsatt för elakheter på grund utav mitt utseénde. Jag vet dock många andra som har. Sedan att många svenskar kallar mig kines för jag har ett Asiatiskt utseénde har jag fått “acceptera” eller rättare sagt ignorera. För om jag skulle reagera varje gång någon gör det hade jag varit helt förstörd av hat och självdistansering. Jag orkar inte bry mig längre helt enkelt, det händer för ofta. Jag hade fått lägga ner all min energi på att bearbeta det, vilket jag har tur nog att vara stark att kunna kasta av mig. Jag rättfärdigar inte att folk gör det och ibland kan det svida, när jag ändå är stolt över mitt koreanska arv. Men det är inte det denna lilla krönika handlar om alls.
Vad är det som gjort att folk har börjat hata andra så mycket? Har det alltid varit så, fast nu när det finns flera medier och forum för folk att nå ut märks det kanske mera? Folk kan uttrycka sig över internet utan konsekvenser. Bara det är skrämmande att en hel generation kommer leva i tron om att det inte blir några konsekvenser när de sprider deras propaganda vare sig den är god eller inte. Jag är inte så gammal än så jag har svårt att relatera till repliken “På min tid.” men skulle gärna vilja göra det ändå. I den takt internet och medier har utvecklats på senare är kanske mer än vad den mänskliga hjärnan idag klarar av. (För 120år sedan ungefär träffade en mäniska i snitt runt 100 olika personer under hela sin livstid). Det är svårt att säga eftersom vi utvecklas hela tiden och man ska aldrig underskatta den mänskliga hjärnan. Men man ska akta sig vad man matar den med. Vart jag än vänder mig, ser jag någon sorts propaganda om; hur något är fel, några har gjort fel, det är fel på några, hur vi inte ska tycka om dem för de har gjort det, hur vi ska hata andra, på vilket sätt vi hatar varandra etc. etc. listan är lång. Men för att låta lite klyschigt kanske; Var finns all kärlek idag? När jag diskuterar med folk angående deras syn på hur samhället är, lever vi tydligen i ett hemskt land där vi har ett rent helvete, rent ut sagt.
Jag vet inte, men för mig lever vi svenskar i ett av världens bästa länder och vi har en av de bästa levnadstandarder som går att få som en “vanlig medborgare”. Men folk är tydligen inte nöjda och vill ha mera? Vi röstar för att privatisera den medmänsklighet och kärlek som faktiskt finns i samhället tex allmän sjukvård och lika utbildning för alla. Det är tydligen inte bra nog, jag vet inte om det beror på att folk blivit giriga eller mera själviska, men det verkar vara väldigt svårt att inse att vi har hög levnadstandard. Vi har en bra välfärd och jämfört med många andra länder, är det som ett paradis. Jag förespråkar att vi ska älska varandra och vara så humana emot varandra som vi kan. Vi ska ta hand om varandra, vi är ju ändå mäniskor allihopa. Men när jag försöker argumentera för att vi ska älska varandra mera och försöka släppa att hata varandra, skrattar nästan folk åt mig. Vad händer? Om ni någonsin har hört om “The Butterfly Effect”. Så kan en liten negativ kommentar sprida sig som elden sprider sig i Kanada just nu och den går inte att stoppa. Folk kollar på TV och ser bilder på invandrare eller folk med annat utseende. Jag är själv adopterad men vad ska jag klassa mig som? Det är ingen som frågar om dem de ser på TV är adopterade eller om de bott hela sitt liv i Sverige och är så försvenskade de kan bli. Men de ser annorlunda ut. Har vi börjat gå så långt bakåt i vår utveckling att vi verkligen börjat blint döma folk på grund utav utseénde igen? Jag trodde vi skulle slippa vardagsrasismen tillslut eller att den i alla fall skulle tunnas ut eller i alla fall att det skulle vara ett fåtal minoriteter som har sådana åsikter. Vilket jag också kan försvara men det kommer jag till senare. Så folk tycker vi ska införa mera poliser och även militär emot dessa människor som kanske inte ens sett en skog i hela deras liv. För de är placerade i ett miljonprojekt och har inga pengar att varken ta sig därifrån eller försöka göra något för att påverka sin livssutation. Men istället för att tänka stackars männsikor de måste verkligen, så stöter vi bort dem och alienerare dem, när de behöver kärlek. Inga människor mår dåligt utav att bli älskade eller veta att någon bryr sig om dem, generellt sett i alla fall. I bibeln står det “Skadar någon sin nästa, skall man göra med honom som han har gjort: bruten lem för bruten lem, öga för öga, tand för tand. “
Vad är det för skit, rent ut sagt? Kanske man ska sätta sig in i deras tankar och se det ifrån deras perspektiv. Där kommer även jag tillbaka till varför jag försvarar att det finns minortetsgrupper som blir nazister eller ja, fascister, för man kan väl ändå inte kalla sig nazist i dessa tider? Det var ett tag sedan och om man tycker som Hitler, gör och lever efter hans tro så kan man inte ha det lätt. Men det är utstötta männsikor som blir fascister också, jag dömer därför inte dem för de har hamnat i sådana grupper då de också förmodligen blivit utstötta av familj eller samhället. Och när en mäniska är nära på att ge upp hoppet om att bli accepterad i ett samhälle där du blir fostrad från dag ett. Fostrad att du ska passa in och inte sticka ut, men gör du det blir du direkt utstött eller folk ser ner på dig. Säga vad ni vill, men kolla i dagens skolor och även ända ner på dagisnivå och säg emot mig. Föräldrar försöker göra så gott de kan för att deras barn ska passa in. Så jag kan förstå att även om du kanske inte håller med om deras åsikter eller ens egentligen bryr dig. Kanske du söker dig till “extrema” grupper med fascistiska budskap. För att du äntligen kan känna dig hemma och folk ser dig som en av sina egna. För som jag nämnde tidigare det handlar det om att passa in.
Jag frågar mig fortfarande, var finns kärleken? Varför ska man vara tvungen att köpa en mobiltelefon till sina barn för de inte ska bli utstötta i skolan. Nu har det till och med gått så långt att det blivit materiellt. Nu räcker det inte att du ser likadan ut som alla andra, du måste även äga samma saker som alla andra. Jag pratade med en vän till mig som har barn som går i 6:an. Där barn i deras barns klass blir mobbade för de inte fick senaste telefonen i julklapp eller äger en. Jag vet fall där det till och med gått så långt att barn fått låna sina föräldrars mobiltelefoner för att inte få stryk i skolan.
Så för att binda ihop det lite snabbt och inte bli allt för långdragen. Kanske för de människorna som står där och känner sig helt alienerade ifrån samhället som anfaller dem. För jag kan inte se det på något annat sätt än när poliser jagar dem, måste det kännas som att samhället anfaller dem. Då är det självklart de försvarar sig. Och många utav dem har förmodligen varken haft chans till utbildning eller några bra förutsättningar. Hur ska de veta vad de ska rösta på för parti i riksdagsvalen? När de läser i tidningarna varje dag om politiker som missköter sig och polikerna som ska vara de som representerar dem i riksdagen. Det blir totalförvirring. Men de som har råd att utbilda sina barn och påverka dem poltiskt gör det såklart för sin egna vinning. Vilket gör att den ekonimiska sprickan, som redan är alldeles för stor i samhället, växer. Vad gör en spricka när den blivit för stor?
Jo det spricker. Och det är det vi ser idag. Vi ser inte folk som tycker det är roligt att kasta sten på personer i uniform, vi ser folk som krigar för sitt liv. För vilken tilltro till samhället kan du ha när du ser att din mor och far jobbar allt de kan för att du ska kunna få rätt mobiltelefon i julklapp. Men får det ändå inte att gå ihop medans andra har råd med både det ena och andra. Och som jag nämnde innan blir vi ju uppfostrade i dagens samhälle att materiella ting betyder mera än mänsklig kärlek. Bara kolla svenska lagen idag. Våldtar du eller slår halvt ihjäl någon, får du inte hälften så stort straff som om du skulle göra något ekonimiskt brott. T.ex som att stjäla pengar ifrån något av företagen som styr vårt land idag. Kanske jag bara är naiv och detta är en naturlig utveckling. Men försök se saker ifrån alla perspektiv, kanske även ett större än just bara bilden på någon som står och räcker finger åt en polis skrikandes. Var inte så snabb att döma folk utan att veta något om deras mående eller bakgrund. Så jag ställer frågan ännu en gång var finns kärleken i dagens samhälle? Jag känner mig ensammen och nästan rädd, när jag pratar med många idag. För det känns som det bara är jag och några personer till som verkar försöka sprida kärlek och inte hat. Jag kan inte förstå hur vi kan vara så hatiska mot varandra när vi borde älska varandra och hjälpa varandra. För innerst inne; Mår du inte bättre utav att ex hjälpa någon med mat för en dag och se deras tacksamhet, än att gå ut på en ”fin” restaurang och äta mat som kommer ifrån ett land där någon förmodligen mera eller mindre jobbat ihjäl sig för att försörja sin familj.
Kalla det en utopi, men ska det vara så svårt att bemöta folk med kärlek?
När verklighet överträffar dikt
Påskafton 2015 sändes min första P4-dokumentär om Leif Andersson och hans besynnerliga singel ”Kind mot kind/Med andra ord”. Första gången jag hörde låtarna var via en länk som en kompis skickade och efter att jag lyssnat kände jag att detta var något alldeles speciellt. Något jag aldrig hört tidigare. Jag ville såklart veta mer så jag började leta efter information om skivan…men kammade noll. Visst fanns det åtskilliga forum och trådar på nätet där man diskuterade skivan men ingen visste något konkret om den. Var spelades den in? Vem var Leif? Varför gjorde han en skiva? Det blev startskottet till vad som skulle bli min dokumentär ”Historien bakom Sveriges märkligaste skiva”.
När den var klar hade många frågor fått sina svar. Men det största frågetecknet kvarstod. Var fanns Leif? Under arbetet med dokumentären gjorde jag stora ansträngningar att hitta honom men gick bet. Var han död? Eller ville han helt enkelt inte prata om sin skiva? Men i februari i år kom allt att få en ny vändning. En dag får jag ett mail från Jerry Bylund på tidningen Presspunkten i Karlskrona där det står att man hittat Leif. Jag känner mig smått skeptisk till om det verkligen kan vara sant men efter några telefonsamtal var det ingen tvekan; Leif fanns i Karlskrona. Och han skrev för tidningen Presspunkten!
Det kändes såklart som att man fått sju rätt på Lotto! Vilken jackpot! Genast bestämde jag mig för att göra en uppföljardokumentär så ett par veckor senare tog jag flyget ner till Ronneby och väl där blev upphämtad av Kenneth Svensson från Presspunkten. Innan dess hade jag faktiskt aldrig varit i Karlskrona. Enda gångerna jag besökt Blekinge var under en bilsemester 2004, då vi åkte rakt igenom, samt ett besök på Kristianstad Jazzfestival några år tidigare. Jag blev riktigt frälst i Karlskrona redan under vägen dit. Att slippa storstadshets, myller och stress och istället få uppleva en mer stillsam tillvaro i en fantastiskt vacker stad gjorde att mitt besök snarare kändes som semester än ett jobbuppdrag.
Efter att först ha besökt Presspunktens lokaler, med tillhörande Träffpunkten, gick vi vidare till Jobbcenter ett stenkast bort. Där jobbar Roger, Christoffer och Jörgen som blev den första länken i vad som skulle innebära att Leif hittades. Vi satte oss ner runt ett bord och de berättade sin fantastiska story för mig. Om hur Roger hör dokumentären, spelar upp den för kollegorna och hur arbetskamraten Christoffer känner igen Leif på skivans omslag. Hur sedan Jörgen tar kontakt med Kenneth Svensson på Presspunkten som ställer frågan till Leif; ”har du spelat in den här skivan?”. Och svaret blir ja! Magiskt!
Därefter återvände jag till Presspunkten och fortsatte mina intervjuer; nu med Kenneth och Jerry Bylund som också skriver för tidningen. Dagen blir inte sämre av att vädret visar sig från sin bästa sida och jag vill minnas att det var den första riktiga vårdagen. Så det blev att mycket tid tillbringades på Presspunktens/Träffpunktens uteplats med kaffe och härliga konversationer. Utmattad efter dagen begav jag mig till mitt hotell och började förbereda nästa dags möte med Leif själv. Jag var sjukt nervös! Detta var en så stor grej för mig…att träffa en person som jag aldrig trodde jag skulle få möjlighet att prata med!
Men jag hade inget att vara nervös för. När jag väl träffade Leif dagen efter så var det som att sitta och prata med en gammal vän. När vi väl började med intervjun flöt det på hur bra som helst. Leif var öppen och pratglad och vi fick en fantastisk stund som kom att bli en fantastisk del av den färdiga dokumentären som kom att få namnet ”Mannen bakom Sveriges märkligaste skiva” och sändes i P4 den 21 maj.
Jag tyckte mycket om Leif. Det var svårt att inte bli charmad av hans jordnära och helt okonstlade personlighet. Lever man i en storstad med idel människor omkring sig som ofta känns allt annat än spontana och äkta så var detta en befrielse. Och känslan av lugn och harmoni fick jag av allihop som jag träffade i Karlskrona under de två dagar jag var där vilket gjorde upplevelsen till en jag kommer minnas med värme resten av mitt liv. Definitivt en av höjdpunkterna i mitt yrkesliv.
Så tack till er allihop; alla härliga människor på Träffpunkten som jag hade glädjen att få möta. Roger, Christoffer och Jörgen på Jobbcenter för er berättelse. Jerry på Presspunkten för kloka ord och för att du kontaktade mig från första början. Till Kenneth för ovärderlig hjälp och för att du visade mig Karlskrona. Och såklart till Leif. Tack för att du tog dig tid och ville prata om skivan. Du blev inte en ny schlagerstjärna. Du blev Leif Källberg. Mannen som gjort Sveriges märkligaste skiva. Och det är något inte ens Frank Sinatra kan skryta om.
STEFAN SUNDBERG
STOCKHOLM
20 MAJ 2016
Konst i mitten
Jakten på den rätta kvinnan
Jag vill aldrig mer ser dig igen. Utedörren, som är brunfärgad smälls igen så att gångjärnen håller på att lossna. Mats, 40 år gammal och gråhårig har nyligen gjort slut med sin tredje tjej som heter Emy, som har rött långt hår, för att hon inte var den rätta för honom. Han har en misstanke om att hon har flera förhålllanden samtidigt eftersom hon ständigt är ute på kvällarna och kommer hem sent och en gång sa en av Mats kompisar att han hade blivit kysst utav henne och då började misstankarna. Innan hon gav sig av skrek hon en del dumma saker som bland annat dra åt helvete. Givetvis skrek Mats tillbaka för att försvara sig själv.
Mats bor i ett litet hus utanför staden Växjö. Mats har inget jobb. Han blev av med jobbet för 5 år sedan pågrund av en konkurs. Han jobbade då i en liten butik som i slutändan inte var lönsam eftersom ingen handlade i den pågrund av butikens höga priser. Om man jämför butikens priser med andra butiker la det på cirka 20 procent mer och dessutom hade butiken aldrig rea. Han har dessutom jobbat på två andra jobb, nämligen i en fabrik som heter Hans glassar, som tillverka glass och ett bibliotek vid namn Kilströms Bibliotek. Men ingen av de två jobben trivdes han med eftersom det var mycket stress på jobben så han sa givetvis upp sig.
Gång på gång har han frågat sig själv: Vem som är den rätta kvinnan för honom. Ingen av hans flickvänner har någonsin fallit på tråden för den rätta kvinnan för honom. Han nöjer sig inte förrän han hitta den rätta kvinnan. Mats har ett papper som han har skrivit, som hänger på kylskåpet där det står de punkter som måste uppfyllas för den rätta kvinnan enligt honom. Kylskåpet är litet och har en svart färg. De är sammanlagt 10 stycken punkter. Den tjejen som legat bäst till uppfyllde 7 stycken punkter.
När Mats gör slut med en tjej får han ofta höra orden: Jag vill aldrig mer se dig igen och far åt skogen med dig. De flesta av tjejerna anser nämligen att de inte ha gjort något fel. När Mats ta kontakt med tjejer använder han sig av det sociala medlet Facebook. Där brukar han presentera sig för de tjejer han vill ha kontakt med genom att skriva ett meddelande. Mats beskriver sig själv som en trevlig och glad människa och positiv. Mats har under en tid funderat på hur han ska hitta den rätta kvinnan eftersom ingen av hans flickvänner har varit det.
Mats sitter och äter frukost. Han är inte på humör eftersom Emy nästan slagit sönder hans ytterdörr. Det har blivit en spricka i dörren. Mats tänker: Ifall jag någonsin får tag i henne igen ska hon betala för en ny dörr. En kort stund kom han på att han kunde polisanmäla det för skadegörelse. Men det struntar han i eftersom han inte orka göra en anmälan. När det närmar sig kväll drar Mats ut en runda med sin blåa Cadillac. Han kör med den längs en ganska bred 50-väg till en liten bar, som ligger cirka 2 kilometer bort i utkanten av staden Växjö. Barens namn är Drinkhard. Barens ägare heter Phillip, som är en gammal man och har kort och grått hår. Enligt Mats ser Phillip ut att vara 90 år gammal, men han är endast 64 år gammal. Phillip har sagt att han inte har några planer på att gå i pension på minst 10 år eftersom han trivs med sitt arbete. Anledningen till att Phillip se äldre ut är bland annnat pågrund av hans drogmissbruk. Han kämpade mot det missbruket men har olykligtvis fallit tillbaka igen. Folk har sagt till honom att om han fortsätter med det kommer han inte blir mycket äldre. Men problemet är att Phillip inte kan sluta med det. Han säger till svars om någon fråga: Alla ska vi dör någon gång.
Väl där beställer Mats några drinkar trots att han ska köra hem senare. Bartenden som står vid bardisken är en blond kvinna som se ut att vara mellan 30-40 år. Mats har aldrig sett henne förut eftersom hon är nyanställd i baren. Tidigare var det en man som var bartender men han valde att sluta jobbet pågrund av att han tröttnade på jobbet. Mats dricker tre stycken drinkar och fullnar till lite. När han är full sitter han intill bardisken och prata med den kvinnliga bartenden. Hon berättar för honom att hon heter Hanna, singel och har två hundar. Den ena hunden är en chäfferhund som heter Kalle och den andra är en liten tax som heter Gert. Hanna bor i en liten 1:a i centrum av staden Växjö. Mats ber henne om hennes mobilnummer och han får det. Anledningen till att Mats prata med henne är just för att se ifall hon är den rätta kvinnan. Mats frågar henne vad hon jobbade med tidigare och fick svaret att hon jobbade på ett gym i Kalmar men blev uppsagd pågrund av att det var för många i personalen på gymmet.
Men han tycker inte att hon uppfyller alla punkterna så han tar hennes mobilnummer och slänger bort det från mobilen. När han kör hem med bilen närmar sig klockan 24:00. Trots att han kör vinglit åt alla håll och kanter lyckas han ta sig hem utan att möta farbror blå eller köra av vägen. Under färden är han nära att köra ner i diket ett flertal gånger. Likaså är han nära att krocka med mötande bilar eftersom han håller sig mitt i vägen emellanåt. En gubbe som kör på andra sidan vägen ser att han håller fel sida vägen och vevar snabbt ner sin fönsterruta i bilen och skriker: Hur fan kör du? Du är en fara för trafiken. Mats hör dock inte ett ord vad han säger.
När Mats är hemma får han springa till toaletten för att göra sina behov. Under hela bilfärden var han nämligen toanödig. Toaletten är liten och trång. Dushen är i hallen eftersom den inte får plats på den lilla toaletten. Han har funderat länge på att bygga toaletten lite större genom att göra huset något större. Men det har hittills inte blivit av, dels för att han måste har bygglov och dels för att han är ganska lat och slö. Ibland har det gått flera veckor innan han har städat i huset så att det har varit damm överallt. Han har nämligen diagnosen ADD eftersom han är trög. Han fick diagnosen när han strax hade fyllt 15 år. Tidigare trodde att hans tröghet berodde på hans dåliga sömn.
När Mats kommer ut ifrån toaletten så vinglar han till mot väggen och välter ner en tavla i hallen som han har fått ifrån sin mormor innan hon dog. Mats mormor dog för sju år sedan av lungcancer eftersom hon rökade mycket hela livet. Det var en förpackning cigarreter om dagen och dessutom rökte hon även pipa ett flertal gånger om dagen. Hennes namn var Elin och hon var enligt Mats världens snällaste människa eftersom hon nästan alltid ställde upp oavsett var det rörde sig om. Helvete också skriker Mats till. Tavlan som ramlade ner betyder mycket för honom eftersom det är ett av de få minnen som finns kvar av hans mormor. Tavlan föreställde ett stort berg och en solnedgång. Mats beslutar sig sedan att lägga sig ner i sin säng i det lilla sovrummet för att han inte ska välta ner flera grejer. Sängen är blå och dammig eftersom han inte har bäddat den på flera månader. Den luktar också ganska illa. Mats fick gråten i ögonen eftersom han tänkte på sin snälla mormor, snyft, snyft hördes det från sängen. Under natten har Mats svårt att somnar och vaknar illamående flera gånger om pågrund av spriten som han drack och han känner sig dessutom pigg.
Nästa dag vaknar Mats klockan 13:00, stiger upp ifrån sin säng och går till hallen, klär på sig sina skor, öppnar utedörren och gå ut ur huset. Han gå mot sin brevlåda för att hämta dagens tidning. Väl inne igen sätter han sig i köket och läser dagens tidning. I tidningen står nästan bara strunt som han strunta i att läsa. När kvällen närmar sig åker han med sin Cadillac till en resturang. Resturangen är stor och ligger i en gammal lägenhet. Resturangen ligger endast 400 meter ifrån hans hus, så han kunde lika gärna gå till den, men eftersom han är trött så väljer han istället att tar bilen dit. Han känner ägaren till resturangen. Ägaren heter Mila, brun och långhårig. Hon är 25 år gammal. När Mats har gått in i resturangen kommer Mila gående. De hälsar på varandra med en vänlig kram för att de inte har setts på längre. Mila är en gammal kompis till Mats. Mats pratar efter det med servitrisen som enligt namnbrickan heter Nadja. Han talar om för henne var han ska beställa och säger: Jag skulle vilja beställa en Hawaii Pizza och en lättöl. Servitörsen antecknar det. Hon visar sedan honom vad han ska sitta eftersom det är bordplacering. När Mats kolla på Nadja ser han hennes vackra utseende och kan känna hennes parfym lukta lång väg. Hennes parfym luktar röda rosor. Han känner sig kär.
Under tiden som han väntar på pizzan sitter han ner vid bordet och läser dagens tidning som han har hämtat vid det lilla tidningsstället i resturangen. Han kollade lite snabbt i tidningen. Men när han kom fram till sidan där det stod alla som hade dött höll han på att får en hjärtattack Emy som han har gjort slut med har dött i en bilolycka samma dag som han gjorde slut. Han känner att det är hans fel att det inträffade. Han kom att tänka på hur arg hon blev när de gjorde slut och det måste har påverkat hennes körning. Hon blev endast 38 år gammal. Mats blir lite ledsen och det rinner lite tårar ifrån hans ögon. Han blir dessutom arg på sig själv och dunkar sitt huvud i bordet och säger: fan, fan, fan. Servitörsen ser att han gråter och gå fram till honom. Hon frågar honom varför han gråter. Mats berätta det tragiska som han såg i tidningen. Nadja ber honom att ställa sig upp ge honom en tröstande kram. Mats blir nästan röd i ansiktet. Det här hade han inte förväntat sig. Trots att Mats är ledsen ber han om hennes mobilnummer. Hon ger honom mobilnumret men frågar honom först varför han vill ha det? Mats svara på frågan och säger att han vill lära känner henne mer. Nadja nickar och går därifrån.
När det har gått ytterliggare en kvart eller nästan 20 minuter kommer Nadja gående med pizzan han har beställt. Mats fråga henne när han ska betala för pizzan. Nadja svara: Du behöver inte betala, jag bjuder. Mats glor med jätteögon på henne. Han har aldrig blivit bjuden av en tjej första gången som de träffats. Han frågar henne förvånat varför hon bjuder honom. Nadja tittar på honom med en glad blick och säger: Eftersom du är ledsen vill jag göra dig lite gladare. Nadja är i hemlighet lite intresserad av Mats men hon vågar inte riktigt talar om för honom att hon är kär i honom. Nadja fråga honom ifall han vill göra något med henne när hon har slutat jobbet. Mats säger, gärna. Nadja talar om för honom att hon sluta jobbet klockan 19:00 och klockan är nu 18:00. Mats äter upp maten och dricker lättölen. När klockan är 19:00 kommer Nadja gående. Mats sitter fortfarande kvar vid samma bord. Nadja säger: Jag har slutat jobbet nu. De sätter sig i Mats bil. Mats frågar henne vad hon vill hitta på med honom. Nadja säger: jag vill hem till dig. Okej, säger Mats och kör den korta sträckan. Väl där låser han upp dörren. Nadja gå in och lägger sig i hans säng och Mats lägger sig bredvid henne. De ligger i sängen kelas och hånglar. Efter en timme gå Nadja upp från sängen. Klockan är 22:00 och hon vill hem. Mats kör hem henne. Nadja bor i en liten stuga utanför staden. När Mats har kört hem henne fråga Nadja ifall de kan träffas igen imorgon. Det gå bra, svarar Mats. Hon uppfyller Mats punkter gått och väl.
Nästa dag skickar Mats ett sms till henne om förfrågan att träffas ikväll vid hennes jobb vid 20:00 tiden. Nadja ser sms:et och skicka tillbaka: Det går bra. När det är kväll och klockan närmar sig 19:00 sätter han sig i bilen och kör till resturangen där Nadja jobba. När han har gjort den korta bilturen på 400 meter gå han ut ur i bilen, låser den och gå sedan in i resturangen. Han beställer en drink och oxfile och potatisgratäng. Det gå sammanlagt på 149 kronor. Drickan kostade 50 kronor och maten kostade 99 kronor. Nadja ta dock inte emot beställningen eftersom hon har slutat för dagen. Istället är det en gammal gubbe som ser ut att vara i 70 års åldern som ta emot beställningen. Mats lägger snabbt lite misstankar om mannen eftersom han gör en slängkyss åt honom. Mats tänker: vad fan, tände gubben på mig eller? Mats vet inte att mannen gillar killar och därmed är homosexuell. Vilket han sedan lägger märke till när han gå mot toaletten intill toaletten dörren står nämligen den äldre mannen och hånglar med en ung man. Mats tycker dock inte illa om de som är lagda åt ett annat sexuellt håll. Det kan inte dom människorna hjälpa att de föddes såna. När Mats har gjort sitt på toaletten gå tillbaka till bordet och äter upp maten. Efter det sitter han vid stolen och vila lite efter maten. När klockan är 20:00 kommer Nadja gående. Det första hon gör när hon kommer fram till Mats är att pussa honom på munnen. Efter det gå det ut en runda på stan. Det är nämligen Fredag kväll och alla nattklubbar är öppna ända till klockan 03:00 på kvällen.
Mats och Nadja gå till en nattklubb trots att Mats vet att han inte får dricka sprit eftersom han ska köra hem. Nadja fick dock i sig lite och under kvällen dansade hon vilt med Mats på dansgolvet. Klubben spelade hög House musik och folk hade kul och söp. Efter en timme ska Nadja ut och röka och Mats stanna kvar inne i klubben. Några killar kommer gående. Mats känner att de stinker sprit. De ta på hans hår och Mats tänker: Vad i helvete. De är givetvis fulla och förstå inte var de håller på med. Det tror att Mats är en tjej pågrund av hans långa hår. Gränsen kom när en av kille rörde Mats mellan benen. Mats blev så arg att han hoppade på den unga och svarthåriga mannen. Mats slog till honom i magen och benet. Givetvis fick han slag tillbaka. En ordningsvakt vid namn Magnus, som har blont hår och är 25 år gammal springer fram till de bägge två bråkande männen och skriker: Om ni inte lägger av nu så är jag tvungen att porta er ifrån nattklubben. Mats skriker: Det var han som började, han rörde mig mellan benen! Ordningsvakten lyssnade dock inte. När Nadja kommer in i nattklubben igen se hon Mats står i ett hön med gråten i halsen och en blodig näsa. Hon går fram till honom och säger: vad har hänt? Mats berättar om bråket och Nadja blir arg eftersom ordningsvakten inte lyssnade på vad Mats berättade. Nadja gå fram till ordningsvakten och säger: Det är ju för helvete sexuellt ofredande att ta någon okänd människa mellan benen. Jag kräver att du ska göra en anmälan eller ge den som gjorde det böter. Ordningsvakten nickar och be om ursäkt för att han gjorde fel. När klockan är 01:00 kör Mats hem Nadja till hennes lägenhet. Nadja fråga honom: Vill du sova över? Mats svarar: Ja tack gärna jag ska bara parkera min bil på parkeringen.
När Mats har parkerat bilen gå de gemensamt ut ur den och till Nadjas lägenhet. Nadja slår in portkoden och de gå upp på femte våningen där hon bor. Nadja låser upp dörren. Den natten gå det vilt till i Nadjas sovrum och de andra som bor i lägenheten som är gamlingar blir vansiniga när de försöker sova eftersom Nadja har satt på stereon på en väldigt hög volym. Klockan är nämligen 02:00. Securitas kommer till lägenheten och ringer på. Ingen öppnar. När klockan är 05:00 gå de först och lägger sig och sover.
Dagen därpå gå de upp ur sängen klockan 10:00. Nadja är ledig både på lördagar och söndagar. Nadja se en lapp ligga intill hennes lägenhetsdörr. Hon ser att avsändaren kommer ifrån Securitas hon öppnar den och på lappen står det att hon ska betala 500 kronor eftersom hon har stört sina grannar sent på kvällen. När klockan är 11:00 fråga Mats ifall Nadja kan tänka sig att gifta sig med honom eftersom hon uppfyller nästan alla de 10 punkter för den rätta kvinnan. Nadja säger: Ja. Och när det har gått en vecka gifter de sig i en kyrka. Nadja flytta sedan ihop med Mats och de bor nu i Mats hus. Sen levde de lyckliga i alla sina dagar.
Mi-rakel 1
Småfåglarnas sång ligger som en mjuk bubblig ljudmatta i skogen med skatans papegojliknande tal o hackspettens trummande mot gammelfuran som toppar o dalar. Dimman som rullar in från havet är mjölkvit, fuktig o mild. O träden lyssnar andäktigt med sina nya pigg-gröna musöron medan vi på marken trampar fjolårslöv o stormkvistar under rask tass o tung fot.
Våren nalkas o den lovar dig <3 Som jag har väntat hela vintern. Hela livet. Framför oss. Du som alldeles ny o jag som den vittrande frökapseln du sprang ur. Vad ska jag berätta för dig? Visa dig? Lära dig? Vem ska du bli? Vem är jag? Är Jag ens viktig längre? Som en ny lång sommar som redan fortsätter utan mig. I en värld som krystar, rämnar, föds o dör i kramp o jubel o dödsångest o tokglädje. En värld fulla av lögner o svek, löften o hopp, kärlek, rädsla, maktkamp, kompromisser, sagor o magi, illusioner, stenar, sand, bröd o söt, saftig frukt. Kontrasterna o dualismen, paradoxernas och sanningarnas självåterproducerande manifestation.
Vad ska jag berätta för dig? Visa dig? Lära dig? Jag som redan är igår?
Lilla knopp, lilla spira, lilla fisk, lilla stor. Vad är min summa summarum? Mitt arv? Min gåva till dig? Förutom dina hjärtslag, dina ögon, dina små händer o fötter som redan vill vandra o röra, den lille kropp som redan tänjer mina gränser, knackar på o frågar frågor jag aldrig ens kunnat formulera innan. Viskar känslor jag knappt anat. Förklarar saker jag aldrig förstått.
Världen rasar o fröjdas här ute. Du bidar fortfarande tid i det snart upplösta, oåterkalleliga, tryggaste, säkraste, mjukaste.
Sen är det jag o du. En stund på jorden! O jag ska föda dig skydda dig, värna dig o växa dig. Så som alla gjort i alla tider. Men varje gång enda o första.
Mitt lilla liv, mitt lilla frö, min lilla spira. Min nya vår, din första sommar. Det största av allt!
Småfåglarnas sång ligger som en mjuk bubblig ljudmatta i skogen. Dina hjärtslag inne i mig är bas o diskant, sopran o allt. Den första vitsippan är till dig lilla vide. Den är snart här.
Videosajten youtube
I maj 2005 öppnade en videosajt som heter Youtube. Det var tre personer som tillsammans startade sidan. De hade jobbat på Paypal tidigare. Det dröjde inte länge förrän sidan blev väldigt populär och år 2006 köpte Google tjänsten.
På Youtube kan man lägga upp egna videoklipp och dela dessa med andra användare. Man måste registera ett konto för att få lägga upp videor men också kommentera andras klipp och skapa favoritlistor med klipp man gillar. Det går även att kolla på sidan utan att registera sig.
I början fanns det en maxgräns för hur långa videorna som laddades upp fick vara. Gränsen låg på 10 minuter. Senare togs tidsgränsen bort så det går att ladda upp videoklipp på flera timmar om man vill.
Det är inte tillåtet att lägga upp upphovsrättsskyddat material, men det är många användare som gör det ändå. I vissa fall kan de då bli avstängda från sidan. Vissa tv bolag lägger själva upp klipp från sina serier. Dessa sponsras med reklam innan själva klippet.
I december 2009 rankades Youtube som den tredje populäraste sidan på internet. Varje dag visas upp till en miljard videoklipp på sidan.
I juni 2006 startade jag ett konto på Youtube under namnet Fredriksam. Jag har lagt upp många klipp från djurparker och även en hel del om Karlskrona. Jag kommer förmodligen fira mina tio år på Youtube med något klipp.
Karlskrona nostalgi
Vi börjar ute på Långö.
Där fanns förut en skola. Skolan byggdes 1909. Jag gick på den skolan mellan åren 1980 – 1983. Det fanns två byggnader som vi var i. Dels en liten byggnad som användes till lektioner. Den bestod av ett stort rum och en liten garderob. Toalett fanns ej i huset.
Lite längre ner på gatan låg ett större hus. Där fanns matsal och en liten Aula. Det fanns även lektionsalar och toaletter där.
Jag har ett småroligt minne från när vi skulle ha brandövning och klättra ner från stege från andra våningen. Jag kom halvvägs ner och tappade balansen och fick lätt hjärnskakning. Men det gjorde inget. Det fanns även en liten lekpark i anslutning till skolan.
1990 slutade man använda husen till skolundervisning och byggnaderna har senare byggts om till villa respektive bostadshus.
Wämö Ishall
Wämöhallen (som den kallades) invigdes 1963. Den blev snabbt populär att använda både till ishockey men också olika mässor.
På 70 talet var K.I.K väldigt populära. Det var ofta dramatiska matcher. Karlskrona vann ofta men inte alltid såklart.
En match som var mycket dramatisk var 1976, när man mötte Halmstad. Någon i publiken kastade ner en soptunna på isen och motspelarna blev inte alls glada. Oftast gick dock matcherna någorlunda lungt till.
Jag fick hänga med min morfar och kolla på hockey. Det var trevligt. Jag fick även en vinyl singel som hette ”K.I.K Är Laget” som fanns att köpa i korvkiosken.
Jag har den kvar.
Tyvärr var marken som ishallen var byggd på inte så bra. Själva hallen sjönk ner i marken. Dessutom tyckte kommunen att det skulle behövas en större ishall.
Därför byggdes ABB Arena i Rosenholm och ersatte då Ishallen i Wämö. Sista gången ishallen användes var år 2005. Därefter stod ishallen länge tom och man diskuterade vad som skulle göras med den. Någon tyckte man kunde ha loppis där inne, bland annat.
Kommunen beslöt dock till sist att riva ishallen. Arbetet påbörjades i slutet av 2010.
Star wars episod 7
Den 16 december kl 14:45 på Biostaden i Karlskrona kom den i 3D, Star Wars Episod 7 – The Force Awakens. Första intrycket efter att ha sett Star Wars episod 7 var förvirring, visste inte alls vad jag skulle säga om den och en känsla av att det skulle vara någonting nytt.
För att sammanfatta den tar vi en punkt i taget och börjar med de bra synpunkterna.
Det var en bra början med samma gamla Star Wars intro. Sen kom den första ripoffen. Det började som den allra första scenen från episod 4, men istället att bilden gick över rymdskeppet så gick den under med små mindre skepp flygandes ut från den, ner mot botten av skärmen. Vilket kan tas som negativt, men ändå bra eftersom man ska få känslan av det gamla och bli påmind om att det är just Star Wars.
Dialogerna i mellan stormtruppen Finn och rebellpiloten Poe Dameron gav mer karaktärsdrag än i de gamla filmerna och att allt inte är givet i Star Wars-universumet, som deras teknologi, inte var något som alla bara kunde.
Efter att ha sett filmen igen fick jag känslan av någonting nytt som inte var förgäves. P.g.a. att vi har den nya “R2D2”: BB-8, mer livlig och visar mer karaktärsdrag och även att det var många ripoffs så var Star Wars-känslan där.
För de negativa synpunkterna så var det första att det var för många ripoffs. Annledningen kan vara bra som dålig, vilket var för mig förväntan av något nytt med Star Wars-känslan. Det var som om regissören hade slut på idéer och satte då in gamla färdiga klipp.
Det andra var när Han Solo dog, för att han är en sådan viktig karaktär för filmerna. Sen har vi Kylo Ren “the bad guy”. Han var inget mer än en wannabe av Darth Vader eftersom han bar liknade utstyrsel som Darth Vader och är av Skywalker-familjen. Intrycket av honom var att han inte passade in i bilden även att han var Han Solos son och en påminnelse om att alla i Skywalker-familjen är dömda att bli dåliga Jedis. En annan påminnelse var förlora-hand-fetischen, Anakin fick ena handen avhuggen av Greve Dooku, Luke får handen avhuggen av Darth Vader, Darth Vader åter igen, men av denna gången av Luke och Kylo Ren av Rey.
Första Ordens kommendörer såg ut som mjäkiga wannabe nynazister. Det fanns även en Death Star look-a-like, ända skillnaden var att det var en hel planet vid namn Starkiller och var förstörd precis på samma sätt som sina företrädare.
Som slutresultat får den 3 av möjliga 5.
Citylights
Möten del 2
När solen stod i zenit hade K vandrat i flera timmar. Han stod i skuggan av en Syrenberså och hade kommit fram till forsarna, vars små vattenfall fräste och porlade. I vattendimman reste sig en regnbåge och ur bruset under denna, steg en sång fram. Den sjöng om sorg och längtan. Tonerna rullade över de små vågorna och med dessa spolades även små fiskar upp på stranden framför herr K. Han böjde sig ner för att hjälpa de små sprattlande liven tillbaka i floden, men stod som fastfrusen i marken. Han kunde inte röra sig.
Sången steg allt högre tills en grov åskknall hördes. Regnbågen krackelerade och föll i små skärvor ner i vattnet och alla himmelens färger guppade på dessa nerför floden. Samtidigt skrämdes småfiskarna på stranden till en grad att de alla hoppade tillbaka i sjön.
Mitt uti floden sågs nu fenan av en väldig fisk närma sig. Herr K trodde inte sin sina ögon. Vid en sten helt nära stranden, reste sig och satte sig en sjöjungfru upp och betraktade honom ur djupet av sina mörka ögon. Hon var den vackraste varelse han någonsin sett och han skakade. Hennes kropp var silverblank nedtill och liknande stjärten på en fisk, vilken hon med smeksamt, cirklande rörelser sakta förde runt i vattnet. Överkroppen var dock en naken kvinnas, med marmorvit hud. Det svartglänsande håret hängde över axlarna, brösten, samt långt ner över ryggen och föll böljande i vattnet.
Denna vattenvarelse, vars ögon bestod av eld och med en skinande aura av luft, tog andan ur K.
Hon såg allt djupare igenom honom och slutligen hackade han fram:
– Du skönaste av det sköna. Vill du följa mig på vägen mot bergets topp?
– Fagre man, svarade hon honom med en kärleksfull, men tveksam min. Din godhet och ärliga avsikter, tror jag på, men vad ska vi göra där?
– Vi ska söka kärleken, svarade herr K.
– Men, hade vi inte redan funnit den, svarade sjöjungfrun och gled sakta ner i floden.
– Nej, …nej! Skrek K, medans vattnet slöt sig runt hennes kropp. Jag ville bara att vi tillsammans…
Ringarna på vattnet slöt sig och K såg länge efter
sin förlorade …
En stark vind väckte honom. Det var kvällsbrisen. Han kunde nu flytta sina fötter och fortsatte nu sin vandring uppför floden. Staven följde honom med ett ringlande spår av små hjärtan, som inte ville ge upp …
Herr K vandrade hela natten och mot morgonen medan det ännu var mörkt kom han fram till en kvarn.
Ur skuggorna steg kvarnmästaren fram. Utan omskrivningar talade K om sina erfarenheter och vad han trodde var sin
uppgift…
Kvarnmästaarn svarade kort: -Här mals både sant o falskt. Den som vågar sig till mig, ska få sitt innersta prövat, och fortsatte: - Välkomna alla tvekande, för er har jag som kärast…!
Mitt sockerberoende
Jag äter mycket godis på helgerna. Vissa helger har det blivit alldeles för mycket. Då blir jag trött och hängig och allmänt dålig i magen.
Jag har ibland försökt att dra ner på sockret jag använder men då har jag känt mig dålig ett tag och har återigen börjat med sockret igen.
När man äter godis eller sånt med mycket socker blir det som en belönig i hjärnan. Det sker ungefär samma sak om man använder droger. Att vara beronde av socker är en sorts drog.
Det godiset jag gillar mest är choklad och söta bitar såsom hallonbåtar eller liknande. Salt surt eller lakrits gillar jag inte. Jag gillade lakrits ett tag men åt för mycket av det och efter det äter jag det helst inte.
Det finns mycket socker även i sådant som inte är godis. Exempelvis ljust bröd innehåller rätt mycket socker. Vanlig juice innehåller också mycket socker. Om man använder mörkt bröd och en kopp te blir det inte lika mycket
socker per frukost.
På morgonen brukar jag äta mörkt bröd och en kopp te. Ibland har jag leverpastej på mackorna. Någon gång kan det hända att jag tar fil med musli till också. Förut kunde jag ha nyponsoppa och musli men det är mycklet socker då.
Det kan hända att jag fuskar ibland och äter mer socker. Det kan hända när jag är med min kontaktperson och vi fikar. Jag brukar oftast ta en bulle eller Wienerbröd då. Förut kunde jag ta två bullar men jag har bestämt att max en är ok.
Jag är också noga med att jag enbart köper lösgodis på helgen och då äter upp den vid det tillfället. Förut kunde jag köpa flera gånger i veckan men jag har varit sträng mot mig själv så det är enbart helger som gäller. Julen kan väl räknas som ett undantag.
Ibland när jag känner sötsuget komma kan jag ta en frukt i stället. Det är mera nyttigt.
Fredrik tipsar
Makalösa effekter och spänning i Djungelboken
Titel: Djungelboken
Regi: Jon Favreau
Disneys gamla klassiker har blivit spelfilm. Allt utom pojken i filmen är gjort i dator. Det syns inte att det är datagjort utan allt ser ut att vara på riktigt. Man får nästan rysningar av tigern. Det finns även några scener då man hoppar högt av överraskning. Några av de kändaste sångerna är med i filmen och man sjunger med lite smått. Det bjuds till och med på underhållning under eftertexterna.
Spännande som en deckare fast det är på riktigt
Titel: Äventyr i Svenssonland: seriemördaren Peter Mangs
Författare: Joakim Palmkvist
Den här boken handlar om seriemördaren Peter Mangs som under sju år sköt många invandrare i Malmö. Boken baseras på polisens tekniska undersökningar samt författarens egna möten med Peter. Författaren ger en blick i hur Peter tänkte utan att ge förlåtelse till brotten.
Bra tryck på musiken och helbra låtar
Titel: Meliora
Artist: Ghost
Gruppen Ghost spelar rock-hårdrock och denna skivan är det mest rock på. Det finns även en hel del körer som sjunger i bakrunden. Det är tung musik som gör att man gärna drar på volymen och basen. Vissa av låtarna är så vackra att man får gåshud på armarna. Jag brukar oftast lyssna på denna plattan när man vill komma i gång.
Intressant om författare som blir bortförd av
utomjordlingar
Titel: Närkontakt (Den Ultimata Versionen)
Författare: Whitley Strieber
Boken kom 1987 men har nu blivit återutgiven med extra material som inte fanns med i orginalutgåvan. Det är bland annat bilder på huset där författaren mötte utomjordlingarna. Boken handlar om en författare som blir tagen av utomjordlingar och förd till deras farkost. Där görs det sedan experiment och senare kommer författaren hem. Han går då i hypnos av en läkare och det visar sig att han ofta blivit bortförd av utomjordlingarna. Det är rätt intressant läsa om bortförandet och vad det innebär. Samtidigt blir det på några ställen för många upprepningar vilket gör att man tappar fokus. Annars är det en bra bok.