Att inte vara älskad är den största skräcken av dem alla... Att kärleken inte ska finnas där, ta slut, inte räcka till, aldrig uppstå. 
 Att inte vara älskad och att inte kunna älska. Som att inte kunna andas, varken in eller ut. Vad skulle du välja? 
 Att inte vara älskad, få vara med, höras, synas, finnas. Så gastkramande, ångeststruptagande skrämmande och panikartat förlamande. 
 Eller att inte älska, känna något. Aldrig mer. För att det gör för ont o du inte vågar...

En gång trodde jag att livet skulle gå ifrån mig. Jag hade precis börjat och det var inte meningen. Min kroppspulsåder sprack och mina inre organ blev mos hit o dit och två revben punkterat lungan. Det var sommar. Jag hade precis fyllt 11 år. Jag hade bitar av torrt gräs i håret och vi luktade häst både jag och min finaste vän. Jag låg i hennes knä i baksätet på en liten röd personbil. Jag såg i hennes ögon att hon var rädd. Och jag var tvungen att välja. Andas ut eller andas in. Både och gjorde för ont. Det svartnade för ögonen och min bästa vän höll på att försvinna. Eller det var det väl jag som gjorde. Jag valde att andas in. Jag älskar dig. Jag älskar dig. Jag kunde inte vila i en utandning. Lita på att mitt blod skulle syresättas igen om jag släppte. Jag älskar dig, jag älskar dig. Hon fick inte följa med in på operationssalen, eller var det bara ett undersökningsrum. Jag älskar dig, jag älskar dig. De sa att hon var för smutsig. Jag älskar dig. Jag älskar dig. Men jag var ju lika smutsig. Jag älskar dig, jag älskar dig. Jag minns att hon stod i dörrposten långt ifrån mig. Jag älskar dig, jag älskar dig. Och hon släppte mig inte med blicken när de försökte få henne att lämna rummet. Jag älskar dig. Jag älskar dig. Och så började nerräkningen in i narkosen ingen visste om jag skulle återvända ifrån. Inte läkarna, inte mina föräldrar som kastat sig in i en bil från andra sidan landet, inte bästa vännen som motades ut ur rummet, Inte jag. Jag älskar dig, jag älskar dig. Jag minns inte att jag andades ut. När jag vaknade hade jag slangar instoppade i näsa o mun, i vener, i underliv och i skärsår i magen.... det pumpades in luft och näring och det rann ut blod o avföring. Jag behövde inte göra någonting annat än att bestämma mig för huruvida komma tillbaka eller inte. Jag älskar dig, jag älskar dig. Eller så hade jag redan gjort det de där timmarna under kniven då jag faktiskt överlevt. Jag älskar dig, jag älskar dig. Resten är bara ett resultat av det beslutet, den viljan. Jag älskar dig, jag älskar dig. Att aldrig släppa taget, ens när allt är förlorat. Jag älskar dig, jag älskar dig. Så hur ska jag kunna göra det sen. Jag älskar dig, jag älskar dig. Andas ut.... 
 

Jag vet inte varför detta kommer till mig inatt ... Det gör det ibland. Skräcken, ångesten, tyngdkänslan över bröstet och om jag ska följa de tomma, kalla känslorna bakåt kommer jag ibland hit, där det pulserar, bränner o är levande. Som de där kritiska timmarna för så länge sedan. Liv o död. Kärlek o skräck. Övergiven och hållen. Ibland känns det som att det aldrig ska gå över. Ibland känns det som det aldrig hänt. 

Jag hade bestämt mig för att åka till staden imorgon. Just nu kan jag inte fatta att jag inte valde det varma, pirriga, sköna, nyfikna o välbekanta alternativet. Men heller inte vad som skrämmer mig med en stad som jag levt utan o innan i tio år. De där som sa att de önskade att jag hade dött är inte där, han kan inte lämna mig fler gånger och jag behöver inte gå dit. När jag för handen över magen finns det inget stort plåster över en numm smärta från ett djupt sår jag inte ens sett än. Inga mystiska slangar och inga främmande fingeravtryck. Och när jag andas ut sjunker jag bara lite djupare ner i min egen säng. Och så hör jag valpen snusa invid sidan av mig. Hem kan jag åka nästa helg. Tillbaka behöver jag aldrig gå... 

Största skräcken är att inte vara älskad. Att kärleken inte ska finnas där, ta slut, inte räcka till, aldrig uppstå....hur många gånger tror du att vi kan rädda världen? Hur länge kan vi hålla andan? 

Jag älskar dig jag älskar dig.