Möten del 2

Nr 3/2016
Gästskribent MICHAEL HÅKANSSON
 

När solen stod i zenit hade K vandrat i flera timmar. Han stod i skuggan av en Syrenberså och hade kommit fram till forsarna, vars små vattenfall fräste och porlade. I vattendimman reste sig en regnbåge och ur bruset under denna, steg en sång fram. Den sjöng om sorg och längtan. Tonerna rullade över de små vågorna och med dessa spolades även små fiskar upp på stranden framför herr K. Han böjde sig ner för att hjälpa de små sprattlande liven tillbaka i floden, men stod som fastfrusen i marken. Han kunde inte röra sig.
 Sången steg allt högre tills en grov åskknall hördes. Regnbågen krackelerade och föll i små skärvor ner i vattnet och alla himmelens färger guppade på dessa nerför floden. Samtidigt skrämdes småfiskarna på stranden till en grad att de alla hoppade tillbaka i sjön.

 

Mitt uti floden sågs nu fenan av en väldig fisk närma sig. Herr K trodde inte sin sina ögon. Vid en sten helt nära stranden, reste sig och satte sig en sjöjungfru upp och betraktade honom ur djupet av sina mörka ögon. Hon var den vackraste varelse han någonsin sett och han skakade. Hennes kropp var silverblank nedtill och liknande stjärten på en fisk, vilken hon med smeksamt, cirklande rörelser sakta förde runt i vattnet. Överkroppen var dock en naken kvinnas, med marmorvit hud. Det svartglänsande håret hängde över axlarna, brösten, samt långt ner över ryggen och föll böljande i vattnet.
Denna vattenvarelse, vars ögon bestod av eld och med en skinande aura av luft, tog andan ur K.

 

Hon såg allt djupare igenom honom och slutligen hackade han fram:
 – Du skönaste av det sköna. Vill du följa mig på vägen mot bergets topp?
 – Fagre man, svarade hon honom med en kärleksfull, men tveksam min. Din godhet och ärliga avsikter, tror jag på, men vad ska vi göra där?
 – Vi ska söka kärleken, svarade herr K.
 – Men, hade vi inte redan funnit den, svarade sjöjungfrun och gled sakta ner i floden.
 – Nej, …nej! Skrek K, medans vattnet slöt sig runt hennes kropp. Jag ville bara att vi tillsammans…
Ringarna på vattnet slöt sig och K såg länge efter
sin förlorade …

 

En stark vind väckte honom. Det var kvällsbrisen. Han kunde nu flytta sina fötter och fortsatte nu sin vandring uppför floden. Staven följde honom med ett ringlande spår av små hjärtan, som inte ville ge upp …
 Herr K vandrade hela natten och mot morgonen medan det ännu var mörkt kom han fram till en kvarn.
Ur skuggorna steg kvarnmästaren fram. Utan omskrivningar talade K om sina erfarenheter och vad han trodde var sin
uppgift…
­ Kvarnmästaarn svarade kort: -Här mals både sant o falskt. Den som vågar sig till mig, ska få sitt innersta prövat, och fortsatte: - Välkomna alla tvekande, för er har jag som kärast…!

 

Kommentarer

KOMMENTERA ARTIKELN HÄR

Namn

Kommentar

RSS 2.0