PP träffar martin hult

Nr 3/2016
text & foto JAN SÖDERQVIST
 

 – Jag tar det, säger han när vi ska betala kaffet på Elsas Café. Egentligen borde det vara jag som betalar, tänker jag, det är ju jag som frågat om om en intervju. Vi slår oss ned. Mitt emot mig sitter Martin Hult, karlskronit, inbiten Lundellfan, och verksam som journalist sedan 22 år. Han har numera en lång tid bakom sig som medarbetare på SVT Blekinge med redaktion i Karlskrona. Jag undrar hur det hela började.
 – Vi har inga journalister i släkten så det fanns inga som gått före på det området. Att bli journalist var ingen dröm förrän jag kom upp i sena tonåren. Jag insåg väl att jag var humanist och ingen praktiker. Jag kunde inte laga en cykelpunktering, men hade lätt för att formulera mig och var nyfiken och allmänt samhällsintresserad. Dessutom hade jag en lärare på gymnasiet som uppmuntrade mig.

 

Han tänker efter och tar en klunk kaffe, fortsätter.
 – När jag var sjutton gick jag till arbetsförmedlingen och sade till en handläggare där att jag ville testa på nån tidning i stan. Man var ju så ordentlig på den tiden, säger han och skrattar till.
 – Jag fick svaret att det kunde jag glömma. Det var inte vad man ville höra men på något sätt gjorde det att jag gick rakt över Hoglands park och in på Sydöstran och frågade om jag fick jobba där. Jag sade att jag var väldigt bra. Det här var på en torsdag och på lördagen fick jag skriva en artikel. På den vägen är det. Jag blev kvar några år där och började sedan på Skurups folkhögskola och jobbade en tid på Kvällsposten i Malmö. Sen flyttade jag hem och började då på BLT som kommunreporter, kultur och nöjesreporter, lokalreporter, ja allt egentligen, minns han.

 

De egna kraven på prestation ökade. Han var en utpräglad tävlingsmänniska, och tog på sig mer och mer jobb. Samtidigt hade han blivit småbarnsförälder. Till slut blev det för mycket.
 – Jag blev sjuk, det här var 2007. Jag gick in i väggen och fick en utmattningsdeppression, som det har tagit lång tid att hämta sig ifrån. Jag har fått jobba mig igenom det hela i KBT. Idag har jag lättare att känna att det är okej om det inte blivit som man tänkt sig under dagen. Jag kan gå hem till ungarna och släppa arbetet. Dessutom jobbar jag numer rätt mycket inne som redaktör på SVT och är inte lika mycket ute på fältet och jagar den där toppnyheten. Men det är klart att man fortfarande får en kick av att vara först med nåt stort eller eller göra nåt bra inslag. Det är inget att sticka under stolen med. Ofta får man också en direkt bekräftelse på det man gör.

 

Martin Hult har en rad sidoprojekt bakom sig. Han har skrivit en pjäs om en man som for illa under uppväxten och nekades ersättning för bristande omvårdnad som fosterhemsplacerad, eftersom vanvården inträffade efter 1980. Han var med och gjorde filmen Vet ni varför jag är som jag är om konstnären Kjell Hobjer, av vissa betraktad som en särling. Han var även en av författarna bakom boken Ursäkta, var är kriget? – 100 höjdare i Karlskronas historia, som ägnar en del av innehållet åt personer som kanske avviker från det invanda.
Jag anar en röd tråd här.
 – Det har kännts viktigt för mig att ge en röst åt dom som har svårt att göra sig hörda. Ett undeirfrånperspektiv om du vill. Det blir så lätt att man pratar om folk istället för med dem. Ett tydligt exempel var diskussionen kring Motellet Rosenboms vara eller inte. Det argumenterades fram och tillbaka. Ingen ville ha hemlösa nära inpå, men få tycktes prata med dom som faktiskt skulle bo där. Då gick jag ned i parken med kameran och frågade dem vad de tyckte. På så vis försöker jag bygga upp förtroenden bland grupper som annars är svåra att nå, säger han och vill genast förtydliga.
 – Det här handlar inte om någon social pornografi,
att exponera utsatta människor, det vill jag noga understryka. Jag är inte heller ute efter något plus i kanten i nån bok. Nej, det handlar om att ta människor på allvar och försöka ge dem en plattform.

 

Kommentarer

KOMMENTERA ARTIKELN HÄR

Namn

Kommentar

RSS 2.0