Det var på hösten och Jimmy hade inte något att göra. Han bestämde sig för att gå till biblioteket och pröva, om han kunde hitta någon bra litteratur. Det fanns en gammal kompis där som också hade sysselsättningsproblem. De började att prata, när bibliotekarien sade åt dem att det skulle vara tyst där. Kompisen hette Olov och lånade en bok om brottning, och Jimmy tog en roman av Alice Henderson som var belönad med Pulitzerpriset. Den hette ‘Sagan om Alice och Henry’, och handlade om en vanlig romans mellan två ungdomar. Kompisarna Jimmy och och Olov var unga, blott i tjugofemårsåldern och hade små krav på underhållning. De två polarna bestämde sig för att diskutera böckerna de lånat, och ägna tid åt att tycka om dom. Brottningsboken hette ‘Så tar jag en halvnelson’, och var skriven av en gammal pensionerad brottare som hette Åke Svensson. Efter en vecka hade Jimmy och Olov ringt varandra, och stämt träff för att diskutera böckerna. Det visade sig att romanen var ganska ytlig, och handlade om en långt gången romans mellan ungdomarna Botvid och Irene. Den sprack efter ett gräl om en träff de skulle ha, som inte ledde till någon bra kväll trots en god middag och ett biobesök. Brottningsboken var för praktisk, och handlade bara om sedvanliga grepp på brottningsmattan. Jimmy och Olovs diskussion om böckerna de lånat ledde till att de kom överens om att böckerna var misslyckade, och inte hade underhållit eller lärt ungdomarna någonting.

Hösten och vintern hade gått och våren hade blivit högintressant, när de två kamraterna bestämt sig för att köpa en bil tillsammans och försöka sig på att göra något nytt med bil. De bestämde sig för att skjutsa gamla och handikappade till diverse verksamheter, och bjuda dom på skjutsen. Först tog de upp en gammal man till sjukgymnastik eftersom han hade fått svag rygg. Han var fantastiskt tacksam, eftersom han bodde ganska avlägset några kilometer ifrån deras bostadsområde. På sommaren bestämde sig Jimmy och Olov för att åka bara för nöjes skull, och njuta av bilfärderna. Sedan när hösten kom var det dags för bär och svampplockning, och de två kamraterna fick tillfälle att använda bilen en ny lyxutrustad för att verkligen utnyttja naturtillgångarna. När det var dags att sälja bären och svampen var det återigen dags att använda bilen och en dragkärra, de hade köpt för att besöka de många uppköpare som fanns. Vintern kom så småningom, och bilen började bli mindre intressant, eftersom de två kamraterna tyckte att det var för besvärligt väglag.

Mitt i vintern bestämde sig Jimmy och Olov för att eftersom det var mitt i Norrland de bodde att försöka sig på att sälja något av sin begåvning till Södra Sverige, och bestämde sig för att söka sin lycka till Stockholm. De bestämde sig för att försöka sig på att grunda en organisation som skulle hjälpa personer som ville lära sig att skriva och dikta. Jimmy som hade en fil kand tyckte att han var lämpad för ändamålet och ansåg att också Olov med sitt toppgymnasiebetyg skulle kunna vara lämpad för ändamålet. Paret kallade organisationen för ‘Skrivkalle’, och bestämde sig för att de bara skulle ta en avgift för postgången, eftersom den var kopplad till datalogi och skulle vara avgiftsfri. Organisationen blev en succé och fick flera hundra intressenter som jobbade intensivt med att lära sig skriva och dikta. Den fick mycket beröm av författarföreningen eftersom den utvecklade den allmänna skriv och diktarförmågan hos befolkningen. Till slut fick ‘Skrivkalle’ ett stöd på etthundratusen kronor av en penningstark person som ville hjälpa den till en starkare verksamhet och Jimmy och Olov tog tacksamt emot det.

   En annan sak som inte är så bra är att det kostar mycket pengar att handla mycket. Jag får in en viss summa pengar på ett konto varje månad som ska räcka hela månaden. Det är inte ofta som pengarna räcker. Då letar jag pantburkar och flaskor för att få in ännu mera pengar.

Jag har medvetet försökt att undvika att handla genom att inte besöka secondhand affärer eller loppisar lika ofta som jag gjort förut. Min förvaltare har förbjudit mig använda Tradera så den sidan är jag inte inne på. Det finns andra som också handlar för mycket och som det går illa för. Jag har tur att jag har förvaltare för annars hade för mycket pengar gått åt. Ibland på tv har man sett dem som verkligen hamnat i köpproblem. Programmet Lyxfällan är ett bra exempel på sådana program.
   I USA har en författare vid namn Sophie Kinsella skrivit om sitt shopaholic liv. Böckerna har senare filmats. Sophie har nu fått hjälp med sitt handlande och lever som vem som helst.

Det är lördagen den 1 oktober 2016. Lyckeby bordtennisklubb anordnar två loppisar varje år. Nu är det dags för den andra för i år. Insläppet är klockan 9.00 och redan vid 8.40 när jag och en kompis anländer är det fullt på parkeringsplatsen och framför ingången. Jag och min kompis har åkt till Amiralen och sedan gått till bordtennisklubbens lokal. Det är inte så långt dit från busshållplatsen.
 Vi ställer oss i den långa kön. Serveringen av korv och dylikt har redan öppnat och man ser en del folk med korv i handen. Borta vid ingången står tre ansvariga. De verkar inte vara överens med varandra. Kanske det är för mycket folk som vill in. En del skruvar på sig och kollar tålmodigt klockan eller mobilen. Några barn verkar ha kul och leker tafatt med varandra.

 Fem minuter kvar och nästan alla verkar oroliga och skruvar på sig. De tre ansvariga är glada igen och ler mot kön. Många i kön har sina mobiler uppe och surfar eller vad de
nu gör.

De ansvariga öppnar dörren lite tidigare än klockan nio. Det är trots allt lite kyligt ute. Det blir en anstormning typ som när korna blir utsläppta på våren. Alla vill komma först samtidigt. De ansvariga blir tvungna att hojta till att inte knuffa på folket framför sig.
 Jag och min kompis kan inte hålla oss för skratt. Nog vill man in och fynda men detta var lite väl extremt tycker vi. Efter en liten stund kommer vi in.

Jag brukar oftast vara ok med att det är trångt men här var det för trångt. Jag kollade lite på böckerna men kände ändå inte för att fynda. Min kompis verkade inte heller vilja fynda. Det var för mycket folk helt enkelt.
 Några personer längre fram kom i bråk med varandra och en anställd drog med dem sig ut ur lokalen. Jag och min kompis bestämde oss för att gå vi med. När vi kom ut stod två och bråkade med en anställd. Väldigt synd att det blir så. Speciellt också för klubben som anordnar det hela.
 Jag och min kompis gick tillbaka till bussen och åkte hem till våra hem i stället.

Det hade gått två månader och Hulda hade fått se ett par glittriga strassmycken i ett skyltfönster, ett armband och ett halsband. Hon köpte dom för femtonhundra kronor, och bestämde sig för att gå ut och roa sig. Hon hade ju inte heller nu någon manlig kontakt, utan tänkte vara ute i nöjessvängen och klara sig ändå. Det blev en livlig första danssväng med dom nya smyckena, och hon blev ordentligt uppvaktad. Det var inte intressant med några nya manliga kontakter, så hon åkte hem ensam efter danstillställningarna. Dock blev hon intresserad av några ungdomar i femtonårsåldern som var intresserad av att få henne med i en organisation som hette ‘Vargasinnet’, och sysslade med att värva personer för stickning. ‘Vargasinnet skulle skänka pengar till stöd för flyktingar, och skulle ha personer som stickar och säljer till förmån för flyktingarna som inte fick stöd någon annanstans. Det gav visserligen inte så stora intäkter, men skulle lyda under en större hjälpförening som också samlade in pengar till förmån för flyktingarna.

Hulda blev så småningom van vid ‘’Vargasinnet’ och gjorde sitt uppdrag för den organisationen. Hon bestämde sig för att vara ute med strassmyckena, och använda dom helt och fullt ut i nöjes och diverse tillställningar. Hon fick kontakter med fotbollsspelare från diverse klubbar, som ville ha variation i spelandet, och hjälp att få stöd till sina klubbar, och intresse av att få kontakter som besökte deras matcher. Hulda blev en av många kontakter som besökte fotbollsmatcherna, och det blev en uppgång i fotbollsbesöken. Arbetet som snabbköpskassörska hade Hulda tröttnat på, och bestämde sig för att försöka sig på att testa, om hon inte kunde försörja sig som danserska på en krogshov. Personerna bakom showen var generösa, och ville ha några nya danserskor som var nya ansikten utåt sett mot publiken. Ny publik blev efter showen intresserad av att faktiskt efter en viss omgruppering i tillställningen, efter en nyrecension besöka tillställningen.

Hulda blev så småningom efter en längre tids dansarbete van vid arbetet, och fick svårt att sluta det och börja med något vanligt. Det blev svårt att sluta använda strassmyckena så Hulda använde dom så småningom även till vardags. Emellertid blev dansarbetet så småningom svårt att kunna upprätthålla, så Hulda fick gå till arbetsförmedlingen och söka något nytt. Hulda fick börja på gymnasiet och läsa in den tredje årskursen, eftersom hon bara hade två årskurser sedan tidigare. Efter den årskursen bestämde sig Hulda för att försöka uppfinna någonting och försörja sig på. Hon lyckades att utveckla en förskärare av extra robust slag som hon sålde till en industri som hette ‘Lovex’, och fick tvåhundrafemtiuotusen kronor för. Hon fick också fem procent av intäkterna av förskäraren. Tiden gick och när ett år hade gått blev Hulda ganska bra försörjd så hon bestämde sig för att åka på semester till Spanien. Hon blev borta tre månader i Madrid, och roade sig samt passade också på att läsa en korrespondenskurs i tyska, för att kunna fortsätta att utveckla saker i Tyskland. Sedan kom hon hem och ville fortsätta att utveckla saker i Sverige, innan hon åkte till Tyskland. Hon kämpade med att försöka att konstruera en dammsugare, men det visade sig vara ett svårt projekt som hon behövde hjälp med. Hon tröttnade på projektet och bestämde sig för att börja med sitt gamla liv med strassmyckena och börja med att vara ute i nöjessvängen igen. Hon fick kontakt med en man som ville ha ett förhållande med henne, och hon började få svårt att fortsätta att leva ensam så hon inledde ett förhållande med den nye mannen Vilhelm.

Nr 5/2016
text MATTIAS KARLSSON
foto SEBASTIAN JOHANSSON

Det är den 13 Augusti 2015 och det är 100 år sedan Elina La Samor försvann. Polisen har beslutat sig för att skickar ut en styrka som består av fyra kvinnliga poliser som heter Kristina, Karin, Natalie och Sara. De är mellan 20 och 30 år gamla. Kristina är svarthårig, mager och 1.70 meter lång, Karin är blond, tjock och 1,50 meter lång, Natalie är svarthårig, mager och 1.80 meter lång och slutligen Sara, blond och mager, 1.60 meter lång. De kliver in i den blåvita lilla polisbilen som har bilmärket Mercedes. Sara satt sig ner i förarsättet och vred om nycklen. Bilen startade dock inte. Hon svor till och gick ut, öppnade motorhuven. Någon hade dragit ut tändstiftet till bilen. Sara satte ditt det rödfärgade tändstiftet igen på plats, gick sedan med en ilsken blick och satt sig vid förarsättet igen. Hon såg att Karin skrattade. Vad skrattar du åt? Frågade Sara henne. Sara kunde förstår att Karin jävlades med henne, det var hon som hade tagit ut tändstiftet. Sara vred återigen om nycklen och bilen startade. Hon körde sedan i en laglig hastighet till Palleous hotel. Sara parkerade bilen på grusparkeringen som tillhör hotellet. På parkeringen stod det: Endast parkering för besökare till Palleous hotel inga undantag.

När de väl var framme vid dörren till hotellet öppnade Kristina porten Klockan var 24:00 på kvällen och det hade gått cirka 30 minuter sedan de lämnade stationen. Karin öppnade dörren och de tre poliserna gick in i hotellet. De befann sig nu i en lång hall. I hallen fanns det gamla antika tavlor säkert värda en förmögenhet. En av de antika tavlorna föreställer en mörkhårig kvinna och ett litet barn i en park fyll av blommor. Parken som finns på bilden finns i verkligheten i The Town. De gick genom hallen och Kristina tycktes känna en underlig känsla i rummet där de befann sig. Hon visste inte att Elina La Samor var närvarande. När de hade gått längs hallen fanns det ytterligare en träport. Kristina tog tag i handtaget men dörren gick inte att öppna. Den var låst, dock fanns det en ringklocka och en högtalare att prata i. Kristina provade att ringa på ringklockan. En kvinnlig röst svarade: välkommen till receptionen var vänlig uppge namn. Kristina säger i högtalaren: Hej vi är 3 poliser som fått uppdrag att genomsöka hotellet efter den försvunna Elina La Samor. Dörren öppnades och de tre poliserna gick in. De befann sig nu i ett rum som såg ut som receptionen. Rummet har ett vitt skrivbord och en svart gammal datastol.

Mycket riktigt visade det sig att det var en reception eftersom de satt en kvinna där med långt och grått hår i 60 års åldern. Hon hade en knapp på sin blåa arbetskjota där det stod hennes namn Lisa och reception. Natalie sa: kan vi får prata med chefen över hotellet? Javisst säger Lisa lite undligt. Lisa ta fram sin jobbmobiltelefon och ringer chefen Krister. Krister är en ung och svarthårig man, 24 år gammal. Han har jobbat som chef över hotellet i endast några månader. Den tidigare chefen var en äldre herre vid namn Henrik som dog av cancer. Henrik hade tagit över som chef efter Lina som tog livet av sig. Han blev 90 år gammal och hade varit chef för hotellet i 70 år. Krister svarar i telefonen. Lisa berätta med en klar och tydlig röst att det är tre poliser som vill prata med honom. Krister säger: se till dem att sätta sig ner och vänta i receptionen så hämta jag dom när jag har fyllt i några viktiga papper. Krister visste sedan en veckas tid att några poliser skulle komma just den här dagen och prata med honom. Lisa be poliserna sätta sig ner på en liten rödfärgad soffra, som såg gammal och slitig ut. Trots att soffran bara var runt två år gammal. Anledningen till att den är så sliten är för att många besökare har suttit på den genom åren. Kristina, Karin och Natalie titta på varandra och sätter sig ner i soffran. De sitter och väntar. Under tiden som de vänta känner Natalie att luften omkring dom är tung, men hon strunta i det. Kristina och Karin sitter i det andra hönet av soffran och prata med varandra. Efter 10 minuter kommer Krister gående han har också en blå arbetsskjorta och en knapp där det står hans namn. De tre poliserna presentera sig för honom. Krister be de att följa med till hans kontor där de kan sitta och prata i lugn och ro. De följer efter Krister. Krister har sitt kontor på andra våningen. Längs vägen känner Natalie fortfarande tung luft. När de är framme vid kontoret öppnar Krister dörren med en rostig gammal silver nyckel. Han håller sedan upp dörren och de tre poliserna går in. Väl inne i kontoret blir alla fyra överraskade när det ser en vit figur sitta på en röd datastol.

Den vita figuren bär hatt och är en tjej med långt och mörkt hår. Alla fyra förstå genast att det är något omänskligt som sitter på stolen och springer ut ur kontoret i raskt takt. De sätter sig i stället i en konferenslokal som har vita tapeter och rött golv. I konferenslokalen finns det ett flertal stolar. Krister låser dörren till lokalen när alla är inne. Krister säger sedan: Så vad vill ni? Karin berätta: vi har fått en uppgift att försöka lösa mysteriet med den försvunna Elina La Samor. Karin fortsätter: Vi undrar ifall du vet något om det? Krister säger: Inte så mycket. Den tidigare chefen Henrik visste mer om händelsen än vad jag gör, men eftersom han inte är i livet så kan jag inte fråga honom säger Krister. Kristina ber Krister berätta allt han vet. Krister säger: Okej, som ni vet var Elina La samor i 20 års åldern och hon är försvunnen och troligtvis död. Det finns dock en legend om att hon fortfarande lever, men det är inte så troligt eftersom hon då är något på 120 år gammal. Det var allt Krister visste. Natalie säger: var det allt du vet? Krister nickar. Krister tänker till lite och säger: Jag har sett en skugga som liknar henne och jag tror att det kan röra sig om ett spöke. Kristina säger: Ytterst märkligt, det finns ju inga spöken, jag tror i alla fall inte på spöken. Krister fortsätter: om det nu finns spöken så vet jag att det rör sig om flera stycken eftersom jag har sett olika skuggor sedan den dagen jag började jobba här och det har också skrämt besökare så att antalet har minskat.

När de tre poliserna har pratat färdigt med Krister säger han: hur länge har ni planerat att vara på hotellet? Natalie svarar: så länge det behövs för att lösa fallet med den försvunna Elina La Samor. Krister boka ett rum till tjejerna de behöver dock inte betala för hotellrummet utan de blir bjudna rummet gratis. Krister bruka nämligen göra så mot visa speciella besökare på hotellet. En del kändisar har besökt hotellet genom tiderna till exempel Elivs Presley och Frank Sinatra de fick också boka ett hotellrum gratis eftersom de var kändisar. Krister ger de 3 poliskvinnorna ett gemensamt stort hotellrum med 3 sängar, ett kök, ett vardagsrum, en toalett och ett sovrum. Han gav Karin nycklen till hotellrummet som det står: nummer 12 på. Klockan är 02:00 på natten och alla tre poliserna känner tröttheten i ögonen.

De går med sina väskor till hotellrummet. Karin vrider om nycklen i låset. Dörren låser sig dock igen fastän hon låser upp dörren. Märkligt tänker Karin. Karin låser återigen med en ganska sur blick upp dörren igen och öppnar den fort innan den låser sig igen. Karin tänker: det finns inga spöken trots att hon kan anar att något skumt försegår. Väl inne i rummet gå alla de tre till sängs. När de har sovit endast en timme vaknar alla tre av ett dån. Det lät som någon slog igen en dörr väldigt hårt. Natalie gick fram till dörren till hotellrummet och såg att det var sprickor dörren som nyligen hade uppstått. Natalie börjar misstänka att det där med terorierna om spöken i hotellet stämmer och inte är något påhit. Hur kan annars någon öppna en låst dörr och sedan slår igen den med en väldig kraft? Karin funderar: försöker någon skrämma oss? Hon vägrar tror på spöken så hennes så kallade ursäkt är att det är någon anställd på hotellet som har öppnat dörren med en huvudnyckel och sedan smällt igen den i full kraft. Men innerst inne vet hon att det låter ganska långsökt. Det borde ju har hörts om någon låser upp dörren med en nyckel och det gjorde det inte. Kristina gick och la sig igen medans Natalie och Karin satt kvar på en vit liten soffra som fanns i rummet. De satt där och funderade i cirka en timme sen gick dom återigen till sängs.

Nästa dag ringer polisernas gemensamma väkarklocka klockan 06:00. De stiger upp med grus i ögonen pågrund av den förlorade sömnen. Det är fredag morgon. De tre poliserna gör sig i ordning. De tar på sig sina uniformer som är blåvita till färgen. De har cirka 2 timmar på sig innan jobbet börjar trots att de är på ett hotell måste de hålla sina arbetstider. De redovisar nämligen det på ett papper där de skriver upp tiderna som de jobba och det är noggrant att det verkligen stämmer och inte är en lögn. De börja sin dag med en lyxig frukost på hotellets Resturang där det är ett buffé bord fullt av olika frukosträtter bland annat ägg och nudlar, äggröra, smörgåsar, frallor, pålägg med mera. Krister bjuder på frukosten så de behöver inte betala en enda krona. De tre poliserna sätter sig vid ett ledigt runt och vitfärgat bord. När Natalie ska sätta sig ner på stolen rycker någon till i stolen och den flytta sig. Hon landar med ett skrik på det blanka trägolvet. Natalie tänker: en stol kan väl bara inte flytta sig självmant. Nu tror Natalie minsann att det spöka på hotellet. Karin säger: försvinn, det övernaturliga försvinn, i hopp om att det ska försvinna ifrån platsen. Elina som är där försvinner dock inte. Hon har fått order av djävulen att döda de tre poliserna eller får de försvinna ifrån hotellet. Elina väljer dock alternativet att skrämma iväg poliserna eftersom hon inte kan döda någon annan människa hon har väldigt svårt att döda någon trots att djävulen styr henne.

När det har gått några dagar så ska de tre poliserna beger sig från hotellet. När de ska checka ut från hotellet i receptionen ser de en kvinna sitta på en stol i receptionen. Kvinnan är blek och se ut som ett spöke. Kvinnan säger: snälla hjälp mig, ta mig här ifrån så länge jag är fast här har djävulen kontrollen över mig. De tre poliserna titta på varandra och diskutera tyst var de ska göra. Karin fråga spöket ifall det vet var djävulen befinner sig. Kvinnan nickar till svars och berätta för dom vad djävulen befinner sig. Karin informera de andra två kvinnorna den information hon fick. Natalie säger: då gå vi dit så att vi får det här uppdraget klart. Karin svara fort: men först måste vi kanske förberedda oss eftersom att det förmodligen inte är lätt att besegra djävulen vi vill ju inte dö eller hur? Kristina och Natalie nickar till svars för att de håller med Karin. Men de bestämmer sig att gå till djävulen utan förbereddelser eftersom dom vill lämnar hotellet så fort som möjligt. Enligt information som Karin fick ska det hemliga rummet där djävulen befinner sig finnas på andra våningen i en smal och ganska avlägsen korridor som inte ha blivit städat på 100 år eftersom man helt enkelt inte vågar visa sig i korridoren efter en händelse då en städare som hette Mia fick en kniv i bröstet från ingenstans och förblödde.
   Vittnet som såg den händelsen var en gammal man med fläckig hud. Han berättade att de han såg var omänskligt nämligen en vit skugga som såg ut som en kvinna med en vass rödfärgad kniv i handen som sedan kastade den rakt på Mia. Mannen vars namn är okänt sprang fram till Mia och tog snabbt av sig sin tröja och tog den på Mias sår för att stoppa den kraftiga blödningen. Men det gick inte. I samma veva såg han återigen den omänskliga vita skuggan och han tog till ett språng ut ur hotellet och satt aldrig mer sin fot där. Kristina, Karin och Natalie gick till våning nummer 2 till korridoren. De ser flera stycken dörrar. Karin vet inte vilken dörr det är men hon tror att det kan vara dörren där hotellrummets nummer är bortaget. De går fram till dörren. När de väl är framme vid dörren hör de skrik på hjälp. Natalie ta tag i handtaget men det är låst. Hon ta sats och slår in dörren med full kraft. Mycket riktigt var det rätt dörr.

De ser en man med vita horn sittande ner på en stol. En bit ifrån ser de en kvinna som är blodig och har en massa ärr på kroppen. De misstänker att mannen som sitter på stolen är djävulen. Djävulen har fyra spöken runt sig. De tre poliserna har aldrig sett så konstiga spöken tidigare. De har spetsiga långa öron och de är gröna till färgen. Anfall dom skriker Djävulen till de kvinnliga spökerna, men de vägrar att gå till attack. Då får jag väl göra det själv som allt annat säger Djävulen med en ganska sur röst. Anledningen till att spökerna inte lyssnar är att de har bytt sida. De var nämligen inte styrda av Djävulen så de kan själva välja sida den onda eller goda sidan. Han säger till de fyra spökerna: Er tar jag hand om senare. Djävulen gå upp ifrån stolen som han sitter på och slår till den blodiga kvinnan. Det var nämligen hon som skrek på hjälp. Djävulen är vansinig på henne eftersom poliserna hittade gömstället. Natalie ta upp sin pistol ur fickan och riktar den mot djävulen. Natalie säger: upp med händerna. Djävulen lyssnar inte. Natalie skjuter ett skott med pistolen på djävulens ben men det blir ingen skadar. Fan också skriker Natalie och skjuter ytterliggare åtta skott men återigen klara sig djävulen utan en enda skada. Djävulen gå fram till henne och slår Natalie i ansiktet med en kraftig smäll rakt på näsan. Näsbenet knäcks av den hårda smällen och Natalie skriker till. Kristina och Karin ta till ett språng och springer fram till Djävulen och pucklar på honom allt de pallar. Djävulen bara skrattar. Kristina kom på en fifig idee och tog upp en kniv hon har i fickan hon stack djävulen i bröstet. Djävulen börja att blöda. Det är den enda punkten att träffa om man ska kunna besegra djävulen. Djävulen ropar nej och faller ner på marken och dör Svårare än så var det inte att besegra djävulen. Alla spökerna som varit styrda av Djävulen försvinner och återvänder till sina gravar. Men ett av spökerna återvänder inte utan flyger fram till poliserna.

Hon presentera sig: Mitt namn är Elina La Samor och jag vill tacka er för att ni dödade djävulen. Jag var styrd av honom fram till nyss. Tusen tack. Spöket försvann sedan och återvänder till graven. De tre poliserna lyckas lösa fallet med Elina La Samor som försvann. De packar sedan sina väskor och gå till receptionen. När de ska checka ut kommer hotellchefen gående. Poliserna berättade de glada nyheterna och Krister tackar de med all ödmjukhet genom att ge dem en kram. Natalie säger: Hoppas det är över nu och inte inträffar igen. Efter det tackar poliserna för sig och ger sig av.

De befinner sig mitt ute i Stilla havet och ser just nu ingen ö i sikte. Bertil tar upp sin kompass ur fickan men den har av någon anledning gått sönder. Charlie säger: Hur ska vi ta oss till nu utan varken kompass eller mobiltelefon, han ger ifrån sig en ganska djup suck. Bertil försöker att laga kompassen men det gå inte särskilt bra eftersom vatten har trängt in i den och förstört den helt och hållet. Fan också skriker Bertil så pass högt att fåglarna inärheten flyger iväg väldigt fort. De bestämmer sig att fortsätta ro och se var de hamnar. Bertil börja gråta lite lätt. Charlie säger: Gråt inte min käre bror allting kommer att ordnar sig och det svär jag till gud att det kommer att göra det. Bertil säger: Tänk om vi aldrig mer kommer hem. Det gör vi för eller senare säger Charlie med ett glatt leende. De ror och ror i ungefär två timmar utan att se något land i sikte. De börja ge upp hoppet. Både Bertil och Charlie känner att de är hungriga. Turligt nog har en Charlie två brödbitar nerstoppade i väskan. Det är den enda maten som finns i hans väska. De beslutar sig att bara äta en del av brödet eftersom de har ingen aning hur länge det kommer att ta innan de får tag i mat nästa gång. Under tiden håller det på att mörknar vid horisonten. Båten har ingen plats för att de ska kunna lägga sig ner, så de får sitta upp om de ska sova. Vädret är fortfarande fint, turligt nog. De har tänkt att ta en paus för natten och fortsätta att ro i morgon. När klockan närmar sig 23:00 bestämmer de sig för att sova. Dagen därpå vaknar det av några droppar regn. De tog lite bröd till frukost, samtidigt kände de sig uttorkade och gjorde något dumt i nödens stund. De drack sjövatten vilket gjorde att de mådde illa. Efter den lilla och inte så himla mättande frukosten forsätter de att ro. Klockan är 07:00.

Varken Bertil eller Charlie har sovit gott på grund av deras ovana att sitta upp och sova. Bertil säger eller rättare sagt skriker: Hoppas att vi kommer fram till en ö snart annars kommer vi attt svälta ihjäl snart. Charlie skriker: Bertil, lugna ner dig nu, allting löser sig förr eller senare. De fortsätter att ro. När det har gått två timmar lägger de märke till en större ö vid horisonten. Charlie tippar på att ön ligger väldigt långt ifrån dem. Men de lägger snabbt märker till att ön är närmare än de tror. När de väl har rott fram till ön ser Bertil med sina blåa ögon att ön ser öde ut. Bertil tänker: Hur ska vi kunna överleva på en obebodd ö utan mat och vatten? Kan det möjligtvis finnas några ätbara djur på ön? Tankarna snurrar runt i både Charlie och Bertils huvud. De ror in i land med båten. Det finns ingen brygga så de får knyta fast båten i ett träd. Charlie och Bertil går sedan av båten med ryggsäcken som de har med sig. Charlie pustar ut och säger: Äntligen har vi kommit fram till en ö. Bara en bit ifrån dom ser de en hörna. Charlie ta upp en kniv ur väskan och springer fram till hörnan och skär den i halsen. Skälet till att han gör det är för att de ska får mat. Hönan skriker givetvis till så Bertil får hålla för sina öron. Efter det gör de upp en eld på ett litet berg med några pinnar och en tändstika för att tillaga den vita lilla hörnan. När de har gjort upp elden steker de hörnan. Både Bertil och Charlie vänder sig snabbt om. Anledningen är att någon ropar: upp med händerna...