Nr 5/2016
text MATTIAS KARLSSON
foto SEBASTIAN JOHANSSON

Det är den 13 Augusti 2015 och det är 100 år sedan Elina La Samor försvann. Polisen har beslutat sig för att skickar ut en styrka som består av fyra kvinnliga poliser som heter Kristina, Karin, Natalie och Sara. De är mellan 20 och 30 år gamla. Kristina är svarthårig, mager och 1.70 meter lång, Karin är blond, tjock och 1,50 meter lång, Natalie är svarthårig, mager och 1.80 meter lång och slutligen Sara, blond och mager, 1.60 meter lång. De kliver in i den blåvita lilla polisbilen som har bilmärket Mercedes. Sara satt sig ner i förarsättet och vred om nycklen. Bilen startade dock inte. Hon svor till och gick ut, öppnade motorhuven. Någon hade dragit ut tändstiftet till bilen. Sara satte ditt det rödfärgade tändstiftet igen på plats, gick sedan med en ilsken blick och satt sig vid förarsättet igen. Hon såg att Karin skrattade. Vad skrattar du åt? Frågade Sara henne. Sara kunde förstår att Karin jävlades med henne, det var hon som hade tagit ut tändstiftet. Sara vred återigen om nycklen och bilen startade. Hon körde sedan i en laglig hastighet till Palleous hotel. Sara parkerade bilen på grusparkeringen som tillhör hotellet. På parkeringen stod det: Endast parkering för besökare till Palleous hotel inga undantag.

När de väl var framme vid dörren till hotellet öppnade Kristina porten Klockan var 24:00 på kvällen och det hade gått cirka 30 minuter sedan de lämnade stationen. Karin öppnade dörren och de tre poliserna gick in i hotellet. De befann sig nu i en lång hall. I hallen fanns det gamla antika tavlor säkert värda en förmögenhet. En av de antika tavlorna föreställer en mörkhårig kvinna och ett litet barn i en park fyll av blommor. Parken som finns på bilden finns i verkligheten i The Town. De gick genom hallen och Kristina tycktes känna en underlig känsla i rummet där de befann sig. Hon visste inte att Elina La Samor var närvarande. När de hade gått längs hallen fanns det ytterligare en träport. Kristina tog tag i handtaget men dörren gick inte att öppna. Den var låst, dock fanns det en ringklocka och en högtalare att prata i. Kristina provade att ringa på ringklockan. En kvinnlig röst svarade: välkommen till receptionen var vänlig uppge namn. Kristina säger i högtalaren: Hej vi är 3 poliser som fått uppdrag att genomsöka hotellet efter den försvunna Elina La Samor. Dörren öppnades och de tre poliserna gick in. De befann sig nu i ett rum som såg ut som receptionen. Rummet har ett vitt skrivbord och en svart gammal datastol.

Mycket riktigt visade det sig att det var en reception eftersom de satt en kvinna där med långt och grått hår i 60 års åldern. Hon hade en knapp på sin blåa arbetskjota där det stod hennes namn Lisa och reception. Natalie sa: kan vi får prata med chefen över hotellet? Javisst säger Lisa lite undligt. Lisa ta fram sin jobbmobiltelefon och ringer chefen Krister. Krister är en ung och svarthårig man, 24 år gammal. Han har jobbat som chef över hotellet i endast några månader. Den tidigare chefen var en äldre herre vid namn Henrik som dog av cancer. Henrik hade tagit över som chef efter Lina som tog livet av sig. Han blev 90 år gammal och hade varit chef för hotellet i 70 år. Krister svarar i telefonen. Lisa berätta med en klar och tydlig röst att det är tre poliser som vill prata med honom. Krister säger: se till dem att sätta sig ner och vänta i receptionen så hämta jag dom när jag har fyllt i några viktiga papper. Krister visste sedan en veckas tid att några poliser skulle komma just den här dagen och prata med honom. Lisa be poliserna sätta sig ner på en liten rödfärgad soffra, som såg gammal och slitig ut. Trots att soffran bara var runt två år gammal. Anledningen till att den är så sliten är för att många besökare har suttit på den genom åren. Kristina, Karin och Natalie titta på varandra och sätter sig ner i soffran. De sitter och väntar. Under tiden som de vänta känner Natalie att luften omkring dom är tung, men hon strunta i det. Kristina och Karin sitter i det andra hönet av soffran och prata med varandra. Efter 10 minuter kommer Krister gående han har också en blå arbetsskjorta och en knapp där det står hans namn. De tre poliserna presentera sig för honom. Krister be de att följa med till hans kontor där de kan sitta och prata i lugn och ro. De följer efter Krister. Krister har sitt kontor på andra våningen. Längs vägen känner Natalie fortfarande tung luft. När de är framme vid kontoret öppnar Krister dörren med en rostig gammal silver nyckel. Han håller sedan upp dörren och de tre poliserna går in. Väl inne i kontoret blir alla fyra överraskade när det ser en vit figur sitta på en röd datastol.

Den vita figuren bär hatt och är en tjej med långt och mörkt hår. Alla fyra förstå genast att det är något omänskligt som sitter på stolen och springer ut ur kontoret i raskt takt. De sätter sig i stället i en konferenslokal som har vita tapeter och rött golv. I konferenslokalen finns det ett flertal stolar. Krister låser dörren till lokalen när alla är inne. Krister säger sedan: Så vad vill ni? Karin berätta: vi har fått en uppgift att försöka lösa mysteriet med den försvunna Elina La Samor. Karin fortsätter: Vi undrar ifall du vet något om det? Krister säger: Inte så mycket. Den tidigare chefen Henrik visste mer om händelsen än vad jag gör, men eftersom han inte är i livet så kan jag inte fråga honom säger Krister. Kristina ber Krister berätta allt han vet. Krister säger: Okej, som ni vet var Elina La samor i 20 års åldern och hon är försvunnen och troligtvis död. Det finns dock en legend om att hon fortfarande lever, men det är inte så troligt eftersom hon då är något på 120 år gammal. Det var allt Krister visste. Natalie säger: var det allt du vet? Krister nickar. Krister tänker till lite och säger: Jag har sett en skugga som liknar henne och jag tror att det kan röra sig om ett spöke. Kristina säger: Ytterst märkligt, det finns ju inga spöken, jag tror i alla fall inte på spöken. Krister fortsätter: om det nu finns spöken så vet jag att det rör sig om flera stycken eftersom jag har sett olika skuggor sedan den dagen jag började jobba här och det har också skrämt besökare så att antalet har minskat.

När de tre poliserna har pratat färdigt med Krister säger han: hur länge har ni planerat att vara på hotellet? Natalie svarar: så länge det behövs för att lösa fallet med den försvunna Elina La Samor. Krister boka ett rum till tjejerna de behöver dock inte betala för hotellrummet utan de blir bjudna rummet gratis. Krister bruka nämligen göra så mot visa speciella besökare på hotellet. En del kändisar har besökt hotellet genom tiderna till exempel Elivs Presley och Frank Sinatra de fick också boka ett hotellrum gratis eftersom de var kändisar. Krister ger de 3 poliskvinnorna ett gemensamt stort hotellrum med 3 sängar, ett kök, ett vardagsrum, en toalett och ett sovrum. Han gav Karin nycklen till hotellrummet som det står: nummer 12 på. Klockan är 02:00 på natten och alla tre poliserna känner tröttheten i ögonen.

De går med sina väskor till hotellrummet. Karin vrider om nycklen i låset. Dörren låser sig dock igen fastän hon låser upp dörren. Märkligt tänker Karin. Karin låser återigen med en ganska sur blick upp dörren igen och öppnar den fort innan den låser sig igen. Karin tänker: det finns inga spöken trots att hon kan anar att något skumt försegår. Väl inne i rummet gå alla de tre till sängs. När de har sovit endast en timme vaknar alla tre av ett dån. Det lät som någon slog igen en dörr väldigt hårt. Natalie gick fram till dörren till hotellrummet och såg att det var sprickor dörren som nyligen hade uppstått. Natalie börjar misstänka att det där med terorierna om spöken i hotellet stämmer och inte är något påhit. Hur kan annars någon öppna en låst dörr och sedan slår igen den med en väldig kraft? Karin funderar: försöker någon skrämma oss? Hon vägrar tror på spöken så hennes så kallade ursäkt är att det är någon anställd på hotellet som har öppnat dörren med en huvudnyckel och sedan smällt igen den i full kraft. Men innerst inne vet hon att det låter ganska långsökt. Det borde ju har hörts om någon låser upp dörren med en nyckel och det gjorde det inte. Kristina gick och la sig igen medans Natalie och Karin satt kvar på en vit liten soffra som fanns i rummet. De satt där och funderade i cirka en timme sen gick dom återigen till sängs.

Nästa dag ringer polisernas gemensamma väkarklocka klockan 06:00. De stiger upp med grus i ögonen pågrund av den förlorade sömnen. Det är fredag morgon. De tre poliserna gör sig i ordning. De tar på sig sina uniformer som är blåvita till färgen. De har cirka 2 timmar på sig innan jobbet börjar trots att de är på ett hotell måste de hålla sina arbetstider. De redovisar nämligen det på ett papper där de skriver upp tiderna som de jobba och det är noggrant att det verkligen stämmer och inte är en lögn. De börja sin dag med en lyxig frukost på hotellets Resturang där det är ett buffé bord fullt av olika frukosträtter bland annat ägg och nudlar, äggröra, smörgåsar, frallor, pålägg med mera. Krister bjuder på frukosten så de behöver inte betala en enda krona. De tre poliserna sätter sig vid ett ledigt runt och vitfärgat bord. När Natalie ska sätta sig ner på stolen rycker någon till i stolen och den flytta sig. Hon landar med ett skrik på det blanka trägolvet. Natalie tänker: en stol kan väl bara inte flytta sig självmant. Nu tror Natalie minsann att det spöka på hotellet. Karin säger: försvinn, det övernaturliga försvinn, i hopp om att det ska försvinna ifrån platsen. Elina som är där försvinner dock inte. Hon har fått order av djävulen att döda de tre poliserna eller får de försvinna ifrån hotellet. Elina väljer dock alternativet att skrämma iväg poliserna eftersom hon inte kan döda någon annan människa hon har väldigt svårt att döda någon trots att djävulen styr henne.

När det har gått några dagar så ska de tre poliserna beger sig från hotellet. När de ska checka ut från hotellet i receptionen ser de en kvinna sitta på en stol i receptionen. Kvinnan är blek och se ut som ett spöke. Kvinnan säger: snälla hjälp mig, ta mig här ifrån så länge jag är fast här har djävulen kontrollen över mig. De tre poliserna titta på varandra och diskutera tyst var de ska göra. Karin fråga spöket ifall det vet var djävulen befinner sig. Kvinnan nickar till svars och berätta för dom vad djävulen befinner sig. Karin informera de andra två kvinnorna den information hon fick. Natalie säger: då gå vi dit så att vi får det här uppdraget klart. Karin svara fort: men först måste vi kanske förberedda oss eftersom att det förmodligen inte är lätt att besegra djävulen vi vill ju inte dö eller hur? Kristina och Natalie nickar till svars för att de håller med Karin. Men de bestämmer sig att gå till djävulen utan förbereddelser eftersom dom vill lämnar hotellet så fort som möjligt. Enligt information som Karin fick ska det hemliga rummet där djävulen befinner sig finnas på andra våningen i en smal och ganska avlägsen korridor som inte ha blivit städat på 100 år eftersom man helt enkelt inte vågar visa sig i korridoren efter en händelse då en städare som hette Mia fick en kniv i bröstet från ingenstans och förblödde.
   Vittnet som såg den händelsen var en gammal man med fläckig hud. Han berättade att de han såg var omänskligt nämligen en vit skugga som såg ut som en kvinna med en vass rödfärgad kniv i handen som sedan kastade den rakt på Mia. Mannen vars namn är okänt sprang fram till Mia och tog snabbt av sig sin tröja och tog den på Mias sår för att stoppa den kraftiga blödningen. Men det gick inte. I samma veva såg han återigen den omänskliga vita skuggan och han tog till ett språng ut ur hotellet och satt aldrig mer sin fot där. Kristina, Karin och Natalie gick till våning nummer 2 till korridoren. De ser flera stycken dörrar. Karin vet inte vilken dörr det är men hon tror att det kan vara dörren där hotellrummets nummer är bortaget. De går fram till dörren. När de väl är framme vid dörren hör de skrik på hjälp. Natalie ta tag i handtaget men det är låst. Hon ta sats och slår in dörren med full kraft. Mycket riktigt var det rätt dörr.

De ser en man med vita horn sittande ner på en stol. En bit ifrån ser de en kvinna som är blodig och har en massa ärr på kroppen. De misstänker att mannen som sitter på stolen är djävulen. Djävulen har fyra spöken runt sig. De tre poliserna har aldrig sett så konstiga spöken tidigare. De har spetsiga långa öron och de är gröna till färgen. Anfall dom skriker Djävulen till de kvinnliga spökerna, men de vägrar att gå till attack. Då får jag väl göra det själv som allt annat säger Djävulen med en ganska sur röst. Anledningen till att spökerna inte lyssnar är att de har bytt sida. De var nämligen inte styrda av Djävulen så de kan själva välja sida den onda eller goda sidan. Han säger till de fyra spökerna: Er tar jag hand om senare. Djävulen gå upp ifrån stolen som han sitter på och slår till den blodiga kvinnan. Det var nämligen hon som skrek på hjälp. Djävulen är vansinig på henne eftersom poliserna hittade gömstället. Natalie ta upp sin pistol ur fickan och riktar den mot djävulen. Natalie säger: upp med händerna. Djävulen lyssnar inte. Natalie skjuter ett skott med pistolen på djävulens ben men det blir ingen skadar. Fan också skriker Natalie och skjuter ytterliggare åtta skott men återigen klara sig djävulen utan en enda skada. Djävulen gå fram till henne och slår Natalie i ansiktet med en kraftig smäll rakt på näsan. Näsbenet knäcks av den hårda smällen och Natalie skriker till. Kristina och Karin ta till ett språng och springer fram till Djävulen och pucklar på honom allt de pallar. Djävulen bara skrattar. Kristina kom på en fifig idee och tog upp en kniv hon har i fickan hon stack djävulen i bröstet. Djävulen börja att blöda. Det är den enda punkten att träffa om man ska kunna besegra djävulen. Djävulen ropar nej och faller ner på marken och dör Svårare än så var det inte att besegra djävulen. Alla spökerna som varit styrda av Djävulen försvinner och återvänder till sina gravar. Men ett av spökerna återvänder inte utan flyger fram till poliserna.

Hon presentera sig: Mitt namn är Elina La Samor och jag vill tacka er för att ni dödade djävulen. Jag var styrd av honom fram till nyss. Tusen tack. Spöket försvann sedan och återvänder till graven. De tre poliserna lyckas lösa fallet med Elina La Samor som försvann. De packar sedan sina väskor och gå till receptionen. När de ska checka ut kommer hotellchefen gående. Poliserna berättade de glada nyheterna och Krister tackar de med all ödmjukhet genom att ge dem en kram. Natalie säger: Hoppas det är över nu och inte inträffar igen. Efter det tackar poliserna för sig och ger sig av.