Kärlek på mosebacke

Nr 4/2016
text & foto KENNETH SVENSSON
 
Välkomstkommitén Maila Dimle och Stefan Dimle tar varmt hand om Leif
 

I mitten av januari -16 blir Leif ombedd att lyssna på radio-dokumentären Historien om Sveriges märkligaste skiva. Det dröjer inte många minuter innan Leif konstaterar; – Det är ju jag som är huvudpersonen.
 I programmet får vi följa Stefan Sundbergs jakt på att räta ut de många frågetecknen kring denna mytomspunna inspelning. Men framför allt. Vart tog Leif Andersson vägen? Lever han eller vill han bara inte kännas vid sin unika bedrift?  
   Det visar sig att Leif mår väl och att han numera är en flitig skribent på Presspunkten. Dock med med nya efternamnet Källberg. I och med avslöjandet ges möjligheten för Stefan Sundberg att knyta ihop säcken med det uppföljande programmet Mannen bakom Sveriges märkligaste skiva.

 

Musikproducent Stefan Dimle, ett hängivet fan av Leifs singel, känner att det är något som måste göras. Han ser till att på nytt låta singeln tryckas. Denna gång med tillhörande häfte där bland annat Stefan Sundberg reflekterar över denna osannolika resa. Men kanske bäst av allt. Med på köpet, en nyskriven novell av Leif.
 Stefan Dimle tar hjälp av kompisarna Magnus Nilsson och Burt von Bolton som driver klubben Sunkit. Klubben som har fokus på udda och bortglömd populärmusik. Självklart vill de vara med och arrangera en releasefest för att hylla Leif.
 På frågan om hur länge, i klubbens 20-åriga historia, Leifs inspelning varit ett hett ämne, blir Magnus svar.
 – Alltid.

 

25 augusti och värmen är tillbaks. Stockholm har statsbesök av USA:s vicepresident. Många förväntansfulla fans inväntar dock ett helt annat celebert besök. Leif är på väg till Mosebacke. Åter igen som huvudperson, allt på grund av den märkliga skivinspelningen 1974.

 

Fredrik af Trampe har den stora äran att interjvua Leif
 

Stunden är kommen. 20.00 och portarna slås upp och drygt 200 gäster fyller Mosebackes vinbar på tredje plan. Mätt och belåten sitter då Leif i logen med Fredrik af Trampe, kvällens konferencier. Med finns också Björn Börlin som var ljudtekniker då det begav sig 42 år bak i tiden. De har en del att tala om och minnas kring.
 Klockan närmar sig nio. Som inför en storslagen rockkonsert vänds blickarna och intresset mot scen. Publiken är påläst. De har koll på de två radiodokumentärerna. De är här för att visa sin uppriktiga beundran inför kvällens huvud-person.
 Fredrik hälsar alla välkomna och bedyrar sin egna uppspelthet. Han som också varit ett troget Leif-fan genom åren ska själv få intervjua ikonen. Det är stort.


Det hela inleds med att Stefan Sundberg intar scen. Med mycket humor och värme delar han med sig av minnen och ögonblick i arbetet med de två radiodokumentärerna. Han får lokalen att andas förväntan. Mikrofonen går över till Björn Börlin. Som ljudtekniker fick han då, hösten -74, uppleva något besynnerligt. Det som först var tänkt som en traditionell inspelning med kompband och arrangemang blev något helt annat. Leifs val att sjunga in de två spåren Med andra ord och Kind mot kind a cappella. Resten är ju som sagt historia.
 När Leif intar scen är det som om ett kulturhistoriskt ögonblick just sker. Leif är generös, berättar utan omsvep sin historia. Om teaterdrömmarna som blev till intet. Om drömmen om en sångkarriär. Om känslan av misslyckande. Men också om lyckan att i stunden få vara delaktig i denna ”musiksaga” som i mångt och mycket nästan är för bra för att vara sann. Som grädde på moset avrundar Leif det hela med lite sång som får taket att bågna av jubel. Magi.

 

 
Två känsliga sångröster möts. Magnus Carlsson (Weeping Willows) och Leif Andersson
 

Längs ena långsidan har Stefan Dimle och dotter Maila dukat bordet med de nytryckta singlarna. De går åt som smör i solen. Far och dotter ler ikapp och de är inte ensamma om det. Lokalen är fylld av värme och kärlek. Leif slår sig ner för att möta sina fans och signera skivor. De är många och kön ringlar lång. Men att få sitt exemplar signerat av den ödmjuke stjärnan är ett måste. Leif är en tålmodig man. I drygt en timme skriver Leif hälsningar och autografer. Det råder inget tvivel om att Leifs speciella sång gjort av- och intryck och betytt mycket för många individer genom åren.

Vid frukost dagen därpå konstaterar Leif helt lugnt. 

 – En helt oförglömlig upplevelse. Det var värt att bomma friidrotten på TV igår, som jag annars tänkt titta på.


Kommentarer

KOMMENTERA ARTIKELN HÄR

Namn

Kommentar

RSS 2.0