Matchstart. Det skakade i benen när jag fick bollen, eftersom jag visste att det kunde smälla till närsomhelst från vilket håll som helst. En tackling i ryggslutet senare låg jag på marken. Mannen som hade tacklat mig såg ut som någon som på sin tio-årsdag fått ett gymkort och en busslast med proteinpulver i födelsedagspresent. Frisparken slogs fint på ytan ut på min kant och jag lyckades få med mig den precis innan deras back klev fram med ett långt ben. Helt plötsligt är jag fri med målvakten och trots att jag inte var, eller är, någon van målskytt, prövade jag ett skott från min snäva vinkel. Målvakten räddade skottet, men kunde inte hålla det. Jag hann inte ens sörja mitt dåliga avslut förrän vår, för matchen, nya anfallare petat in returen på just det skottet. Det var så ovant att leda en match att det nästan kändes obehagligt. Den pessimism som via tidigare resultat grävt sig in i vårt lags ryggmärg började kännas av och tog oss ner på jorden. Det kändes inte som att det var på riktigt och att det bara var en tidsfråga innan vi skulle få känna på verkligheten.

Pass, inlägg, nick och 2-0. Vår nye påläggskalvs succédebut fortsatte och strax därpå fullbordade han sitt hat-trick med ett skott så hårt att det hade kunde rubriceras som ett mordförsök på deras målvakt.
Vi ledde alltså med 3-0 efter bara 20 minuter och hade börjat fyllas av en känsla som sa att vi faktiskt kunde vinna det här och att den där Jantelagen kunde gå och dränka sig i Östersjön.

Frustrationen från våra motståndare steg och vårt 3-0 mål blev droppen som fick grytan fylld med testosteronfyllda män att koka över.
 “Bollen är ju för liten!” skrek en gänglig back och siktade mot polstjärnan när sparkade iväg bollen som landade på en parkering på andra sidan gatan.
 “För rund också” fyllde hans lagkamrat i. Deras ilska började visa sig i fysisk form mer och mer, men det gjorde oss ingenting. Så länge vi hade bollen kunde de inte göra mål, tänkte vi.
 Det blev halvtid och vi kunde andas ut. Dock förvaltade vi den inte på bästa sätt då vi istället för att snacka ihop oss om hur vi skulle göra för att “stänga” matchen, mest gick runt och förvånat frågade varandra om vad det var som egentligen hade hänt.
 Motståndarna började andra halvlek i ett sanslöst tempo, med i princip hela laget tryckt emot vårt straffområde. Detta lämnade i sin tur stora ytor på deras planhalva, något som vår pigga målvakt la märke till. Han skickade iväg en lång boll upp på vår tremåls-skytt som kom helt själv med deras målvakt och kunde lägga in bollen.

4-0. Där vann vi, minns jag att jag tänkte. Allt gick vår väg. Vi hade en superb målvakt, en solid backlinje, ett stadigt mittfält och en anfallare som den dagen hade kunnat gå på vatten om han hade känt för det.
För första gången under hela den säsongen kände jag att vi faktiskt var påväg att vinna en match.
 Detta verkade jag inte varit ensam om, då det till slut kändes som att hela laget tagit ut segern i förskott. Våra motståndare fortsatte dock kämpa och fick ett friläge som deras anfallare skickade högt över. En av våra backar, kallad Barken, började dansa en improviserad, blekingsk samba fylld av lättnad över det missade skottet. Skytten var dock inte imponerad av Barkens rytmiska höftrörelser utan hytte med näven åt honom och skrek högt med en domedagsröst: “Ni får passa er, för snart smäller det!”
 Vi skrattade, för trodde han verkligen på det själv? Att de skulle hämta upp fyra mål mot oss? Löjligt.
Men den besvärjelse han kastat över oss skulle visa sig ha mer kraft än vi trodde.
De gjorde tre snabba mål på fem minuter. Vi var resterna av ett korthus och de var en passerande storm.
Jag hade aldrig, och har inte sen dess, varit så nervös i ett sportsammanhang. Jag stod vid avbytarbänken med sönderbitna naglar och skrek på domaren att han skulle blåsa av matchen.
 Med fem minuter kvar byttes jag in och sprang mer än vad jag gjort under hela matchen. Det blev, från båda håll, många mindre väl valda ord, glidtacklingar som inte träffade boll och tröjdragningar under dessa minuter. Motståndarna fick en frispark som de förvaltade snabbt med en lyftning över vår backlinje. Min puls höjdes när jag såg vad som var på väg att hända. Deras anfallare tog ner bollen och var själv med vår målvakt. Jag var paralyserad, hade ingen ork kvar i varken huvud eller kropp. Tänkte att det var logiskt, för det blev ju alltid såhär, till och med när vi vinner så förlorar vi.

Anfallaren skjuter över. Slutsignal. Lättnaden sekunderna efteråt var obeskrivlig, stämningen likaså. Mina sista krafter gick åt när vi alla sprang mot varandra och möttes i en enda stor omfamning. Vi hoppade och sjöng med armarna på varandras axlar samtidigt som våra motståndare, en och en, satt hopsjunkna på sin sida av planen.
Deras häxdoktor till anfallare hade till och med satt sig utanför planen i den mest ledsamma skräddarställning jag någonsin sett. Efter vi hade samlats och tackat våra motståndare med applåder och handslag, gick jag bort och gav häxdoktorn en kram.
 Jag tackade för matchen, han svarade inte.