Kvarnmästaren, var en liten spenslig man med kraftiga käkar, vilka rytmiskt malde i takt med gnisslet ifrån kvarnhjulet.
 – Tvivlet? …repeterade Herr k för sig själv. Tvivlet är ju grunden till tron. Tro utan tvivel är fanatism.
 – Det låter klokt, svarade kvarnmästaren. Nu måste jag ändå fråga dig. Mötte du någon på din väg uppför floden?
 – Jo, den skönaste av de sköna.
 – Blev du kär i henne?
 – Hon finns i mina tankar oavbrutet…
 – Då är du en troende drömmare, utan tvivel. Denna kvinna är ifrån en annan kultur. Hon lever i floden… och behöver dig bara, för ett liv på land.
 – Jag vill ändå vara med henne. Hon älskar mig. Jag såg detta i hennes ögon, nästan skrek herr K.
 – Du är ett barn….. som vill bli älskad. Jag ska se vad jag kan göra. Sjövarelsen var en gång min dotter. Som liten föll hon i floden, men räddades av najaderna. Denna Kärlek, är en bättre form av fanatism. Den hoppfulla varianten, men jag tror på dina ord.
 – Gode kvarnmästare. För oss samman igen. Jag önskar inget högre, kved Herr K och tårar rann utförkinderna.

Kvarnmästaren pustade och återgick till sitt arbete vid kvarnstenarna. Parallellt med tankarna gnisslade hans käkar, samtidigt som han funderade på vad han skulle ta sig till med denne kärlekskranke vandrare.
 – Om du tar upp henne på land, fortsatte kvarnmästaren, så kan hon inte mer återvända till floden. Du får aldrig lämna henne.
 – Aldrig, intygade herr K och såg på fadern med en
allvarlig min.
 – Då måste du först besöka hennes mor. Hon bor i en grotta vid Mondegos källa och förvarar där en brygd. Om hon dricker denna förvandlas hennes fenor till mänskliga ben. Hon kommer att kunna gå, fast alltid med smärta, men inte springa…
 – Jag ger mig genast av och jag lovar att ta väl hand om din dotter.
 – Tack, hon är fortfarande oerfaren, men ett mycket klokt och charmigt barn.

Under den fortsatta vandringen upptäckte K att vandringsstaven bar en styrka i sig. Den var inte bara ett stöd, utan drog honom framåt. Mitt på dagen blev han ändå trött. Han hade inte vilat alls under dygnet. Solen var stark och han tog av sig baskern och lade sig att sova under ett träd.
 Brisen och porlandet ifrån floden vaggade in honom i drömmar och K drömde att människoben spolades upp på stranden. Först enstaka delar och därefter hela skelett. Somliga hade rustningar. Det forsade fram hästkadaver, sadlar, vagnar och en slagen arme av soldater flöt guppande nerför floden. Han vaknade kallsvettig, såg ut över det lojt rinnande vattnet och hörde ett svagt skrapande ljud bakom sig. Två män bar iväg med hans basker. K greppade vandringsstaven och rusade efter männen. De stannade upp och skrattade åt honom.
 K riktade staven och en förbannelse mot dem.
Det flög eld och små opaler ur staven. Männen föll till marken.
K tog sin mössa och betraktade de livlösa männen, innan han under en långsammare vandring fortsatte uppför floden.
 – Mardrömmar, tror jag inte alls på, mumlade han.