Finns förresten trots den tron, tilltron till andra civilisationer och deras immaterialisation, som gör det möjligt för den/dom att genom sökning av annan dimension titta in i den jordiska himlen? Kan inte slita mig från tanken att Gud skulle kunna vara från annan galax, som med en annan teori än den allmänna relativitetsteorin kunde varit här och skapat människan. Förstår då att jag nog inte blir populär, varken hos kyrkan eller vetenskapsmännen. Man skulle i så fall när man fallit ifrån komma till den dimensionen, för att sedan när man testats där återfödas i form av en annan människa. Helvetet kunde då vara att bli straffad för de synder, som kristendomen beskriver som bestraffningsbara.

Jag vet att det egentligen nog ses som en väl självständig tanke för de flesta, men finner i varje fall tröst i den. Det skulle ju förklara de syner som en del upplevt under nittonhundrafemtiotalet, av flygande tefat. Man skulle också kunna förklara de upplevelser en del människor haft, när de varit nära att dö. De har ju faktiskt haft andra dimensionsupplevelser, och inte sedan varit rädda för livets slut. Den här novellen är ju till skillnad mot de andra jag skrivit, egentligen helt opraktisk. Hoppas man förstår att det är svårt med uppslagen, och att jag egentligen är så fantastiskt glad för att bli av med dödsångesten, att det är värt att beskriva. När jag var helt ung, i nitton-tjugoårsåldern ägnade jag mig åt att hoppas få kontakt med Gud,genom alternativa och självständiga diktuppläsningar och teatertolkningar. Det var ju svårt att få jobb inom teatervärlden, så jag fick nöja mig med att verka på privata teaterskolor och utföra korta scener för att sedan söka till teaterhögskolan. Den kallades då Statens scenskola och innan dess Dramatens elevskola. Jag var också med och bildade en alternativ teatergrupp, och repeterade då hela pjäser som vi hoppades få sätta upp, på exempelvis skolor och bibliotek. Men innan vi hann klara av det, måste jag tjugotre-tjugofyra år gammal göra värnplikten.

Den var ju praktisk så det förslog, men det glädjande med den, var att jag klarade av att sluta att röka. När jag spelade teater rökte jag minst en ask med tjugo cigaretter om dan. När jag kom hem från värnplikten, var så ledsen för att inte återigen få igång teatersysslan, att jag försökte att sadla om genom att påbörja naturvetenskaplig linje vid Karlskoga Folkhögskola år 1972, där jag gick i två år. Det visade sig egentligen vara för svårt för humanister som jag att få absoluta toppbetyg där, så jag fick nöja mig med Utmärkt i den humanistiska ämnesgruppen, och Mycket God i den naturvetenskapliga delen av studierna. Jag som hade hoppats på att klara av vetenskapen, och få till stånd en ny vetenskaplig fysikteori istället den allmänna relativitetsteorin, bestämde mig då när jag kom hem till Haninge Kommun igen år 1974, för att ge ut en grammofonskiva och göra karriär. Det slutade med att jag sjöng in ‘Med andra ord och Kind mot kind’ a capella, det vill säga utan musik. Var egentligen splittrad och steppade på gatan, och kastade så småningom skivan. Den var tryckt i femtio exemplar, och tre stycken hittades så småningom av folk, och blev faktiskt berömd, och jag hittades då så småningom på tidningen ‘Presspunkten’, där jag skriver noveller och har bytt namn från Leif Andersson till Leif Källberg.

Jag har så småningom också gått igenom Västerhaninge folkhögskolas tredje årskurs, också då med det som jag tycker misslyckade studieresultatet Utmärkt Mycket God. Sedan har jag studerat vid SSVN i Norrköping i engelska, och faktiskt lyckats få betyget Fem på etapp tre, så jag blev antagen vid Universitetet i Stockholm, men slutade efter 16 poäng utan att tenta av de resterande fyra poängen till ett helt betyg om tjugo poäng. Lyckades att också få komma in på matematik och fysik,där men det var för svårt. Jag har nu fullt schå med att återigen försöka att läsa gymnasieböckerna i matematik och fysik, men har rejält motstånd. Ägnar mig också alternativa resonemang om döden, och har som sagt förlikat mig med att tillvaron så småningom ska bli någon annan än den jordiska.  
 Har också i mitt liv haft väldigt svårt att sköta min ekonomi, och fått stora skulder när jag inte klarat avbetalningarna på dom. Under åttiotalet lyckades jag så småningom ändå betala dom, innan jag återigen genom att köpa ett radhus i Kristianstad som jag inte kunde betala, då jag också köpte allt möjligt annat innan jag smet från det fick nya. Jag fick då god man som nu har skött och betalat dom, men sörjer fortfarande min yngre bror som jag ärvde, när han avled innan jag köpte Kristianstadshuset. Det är svårt att jag inte ska få uppleva honom igen, och jag ägnar mig som sagt åt min självständiga överjordiska teori. Även om man strider mot allt, har jag ju ändå återigen som jag när jag var riktigt ung blivit lycklig som när jag spelade teater.