Från världens hörn kom entusiaster för att få vara med om att riva muren, med handslägga och mejsel. Mycket symboliskt. Och visst trodde vi alla att murarnas tid en gång för alla var förbi.
 Åter igen byggs det. Men om man lite försiktigt välter en mur skulle den kanske kunna fungera som en bro. Vem vet?

Efter mer eller mindre långa pauser är nu i detta nummer både Christina och PM tillbaka. Jippi! Och med det kan bara våren bara bli en succé, som sig bör.

Torsdagen den nittonde maj 2016 skrev Blekinge läns tidning om mig med anledning av grammofonskivan Med andra ord och Kind mot kind jag hade sjungit in i Stockholm år 1974. Lördagen den 21 maj skrev Sydöstran om mig och grammofonskivan. På engelska hette versionen Fly me to the moon respektive Cheek to cheek, och skivan var insjungen på egen bekostnad. Sydnytt var också här och intervjuade mig.
 Den var tryckt i femtio exemplar på skivbolaget September, och hade kostat mig tretusen kronor att spela in. Bakgrunden var att jag hade misslyckats att komma in på Dramatens scenskola fyra år i rad, efter att ha varit elev hos teaterpedagogen Manja Benkov på Götgatan i Stockholm.

Först försökte jag att sjunga på gatan, men efter att ha försökt det ett tag tyckte jag att jag inte kunde sjunga. Jag tyckte att skivan var dålig, och tog kontakt med Danderyds sjukhus psykiatriska klinik där jag lade in mig för psykiska problem. Det blev sjukskrivning ett halvår, och sedan blev jag arbetslös innan jag återigen försökte mig på studier. Den här gången började jag på Västerhaninge folkhögskola allmänna linje, och gick återigen ut med Utmärkt mycket god, eftersom jag helt enkelt inte var tillräckligt begåvad för naturvetenskapliga studier. Det var dock frestande att försöka sig på universitetsstudier så jag försökte några år. Så småningom tyckte jag dock att jag inte var tillräckligt begåvad, så jag hoppade av studierna och blev arbetslös. Jag började efter något år på Samhall, och packade dukar och diverse andra enklare sysslor. Sedan i början av nittonhundraåttiotalet blev jag utredd av AMS, som tyckte att jag passade på en kontorskurs mot ekonomi så jag sattes på den. Jag var duktig på kursen, och hade förmodligen passat på ett kontorsarbete om jag hade satsat på ett. Det var emellertid frestande att börja på en korrespondenskurs i engelska på SSVN i Norrköping. Det fanns ju gott om tid så det dröjde ända till år 1988 innan jag tentade av kursen i Norrköping, och lyckades faktiskt efter att hå fått en fyra på etapp två att klara av en femma i betyg på etapp tre.

Sedan började jag att läsa engelska på Stockholms universitet, men hoppade av kursen efter att ha läst 16 poäng och gick över till matematik, men misslyckades och påbörjade istället fysikstudier. Det visade sig nästan som jag hade väntat att jag bara klarade av att läsa språk, men ville dock inte satsa på det utan hoppade av studierna. Jag hade bestämt mig för redan innan högskolestudierna att jag skulle starta en enskild firma som jag kallade för Leifitv internetkonstruktin. Numera har jag god man som sköter min ekonomi och vi har bestämt oss för att stänga firman.

Stefan Sundberg på P4 radio Stockholm har gjort två program om skivan. De heter Historien om Sveriges märkligaste skiva respektive Mannen bakom Sveriges märkligaste skiva. Den tjugofemte augusti blev arbetsledaren Kenneth Svensson, och jag grammofonsångaren, inbjudna till en releasefest på Mosebacke. En natts övernattning med middag på hotell, och frukost och förstås flygbiljett tur och retur till Stockholm. Skivan trycktes återigen genom Stefan Dimbles i Stockholm försorg upp igen i sjuhundra, exemplar och såldes där jag fick skriva autografer på hotellet.

Sigge Stark (1896 – 1964) hette egentligen Signe Björnberg. Hon växte upp på en herrgård i Finland men när fadern gick i konkurs och försvann flyttade lilla Signe med mor och syskon till landsbygden i Sverige. Redan i tidiga tonåren drömde hon om att bli författare. Efter skolan skrev Signe noveller som hon lyckades sälja till tidningen Vårt Hem. När hon var 25 år reste hon till Stockholm för att förverkliga sina författardrömmar. Det började med en boknovell med titeln Den steniga vägen till lyckan (1924). Sigge Stark blev under flera decennier en av Sveriges mest lästa författare, via kärleksromaner med titlar som Månskensnatten (1945), Vi gifter bort mamma (1955) och Carmen Maria och kärleken (1965).

Sigge Stark var folkkär. Hennes förmåga att kombinera äventyr och kärlek ledde till att böckerna sålde i stora upplagor.

 – Hon hade ett sätt att berätta som slog an hos publiken, samtidigt som hon knöt an till ämnen som låg i tiden, säger Yvonne Leffler professor i litteraturvetenskap vid Götebergs universitet.
 2015 gav Leffler ut boken Sigge Stark – Sveriges mest produktiva, utskällda och bästa författare.
Boken tar upp ett flertal aspekter om Stark. Framgångsreceptet, hennes privatliv och speciella arbetsmetoder, berätt-artekniken och inte minst den starka kritiken mot henne.
 – Sigge Stark blev väldigt hårt ansatt av kritikerna. Hon fick en stor spridning och stort inflytande, vilket alltid anses farligt. Dessutom tyckte kritikerna att hon skrev för mycket om kärlek och erotik.

Stark behövde alltid pengar. Hon och hennes make ägnade sig åt en mycket kostsam sysselsättning. De födde upp travhästar och grand danoishundar, stora djur som äter mycket och när de blev sjuka så var veterinärkostnaderna astronomiska. Sigge Stark skrev i rask takt för att betala dyra räkningar. Men trots att hon var produktiv och trots att hennes böcker sålde i enorma upplagor blev hon inte rik på sitt författarskap. Hon blev hårt utnyttjad av förlagen och hade aldrig pengar nog att försörja sig och sina djur.
 Hon drog gång på gång på sig stora skulder bland annat genom att köpa ännu fler dyra travhästar, som hon sedan snabbt var tvungen att skriva ihop till. Enligt Bo Niklassons biografi Vem var Sigge Stark? (1990) hade hon behövt någon som ansvarade för hennes förhandlingar med bokförlagen, som utnyttjade henne girigt och grymt. När hon var extra desperat efter pengar skrev hon på kontrakt där hon avsade sig alla rättigheter ”för alla tider, länder och upplagor”.

Moa Matthis skriver i Dagens Nyheter att Sigge Starks författarskap är en del av en bred litterär väg som ägnade en stor del av 1900-talet åt att sälja jord-och-blod mytologi till nyblivna och vilsna storstadsbor. I sin självbiografiska Författaren från 1957 skrev Ivar-Lo Johanssson både vasst och sorgset om författarna som på 30-talet lekte torparlycka på sommarhalvåret och översvämmade litteraturen med skildringar av dans-banor, storblommiga pigor och hästar i daggiga beteshagar. I jämförelse framstår Sigge Starks bygderomantik bitvis som realistiskt kärv, men så bodde hon ju också på landet året om och visste vad torparlyckan kostade i söndervärkta ryggar och utslitna leder.

Anneli Jordahl skriver i Aftonbladet att professor Yvonne Leffler påpekar att Sigge Stark som författare var ett fenomen med mycket god förmåga att fånga läsarna och variera sina motiv. Hon var fenomenal på suggestiva inledningar. Stark var något annat än Harleguinromantik och Barbara Cartland. Sigge Stark varierade sig, skrev i olika genrer, som äventyrsböcker, spänningsromaner och historiska skildringar. Genom att kalla sig Sigge lockade hon också en stor skara manliga läsare. Inledningsvis skrev hon noveller där hon använde sig av udda berättargrepp och oväntade miljöer i lappkojor och badhotell. Men berättelserna förändrades genom åren, den första tidens mer omfångsrika romaner övergick på begäran från det giriga förlaget till mer stereotyp romantik i förkortat format.
 Signe Björnberg avled 1964. Efter hennes död har Albert Bonniers bokförlag med jämna mellanrum tryckt nya upplagor av Sigge Starks mest populära böcker. 2015 gav förlaget ut en serie av Starks bästa romaner med nya omslag formgivna av illustratör Eva Lindeberg.

”Hej Sara! Möt mig vid bänken på klippan. Kl:20.00. OXOX Sören”

”Hej Sören! Varför då? Hittar du ingen annan? Sara”

”Jo, men ingen som du. Snälla kan du komma? Sören”

”Okej! Jag kommer. Sara”

”Tack! Sören”

 Framme vid mötets plats var det mörkt och tomt. Tänk om det händer någon när jag står här själv? Vad vill han och vad är det som är så viktigt? Om han inte kommer snart går jag. Det börjar snöa. När kommer han? Tänkte Sara och skickar ett sms till Sören.
 Nu har det gått en timme. Jag går hem nu för jag orkar inte vänta längre. Han har väl gått hem till en annan tjej. Nu går jag hem. Han bara lurar mig, att han vill. Kommer säkert ett sms eller så kommer han ignorera mig när han träffa mig.

På väg hem bestämmer hon sig att gå via centrum. In på ett café och ta en kopp café. Blickar över centrum och ser att bokhandelen är öppen. Är det någon som köper böcker fortfarande? Jag har aldrig läst en bok eller tidning. Det ser ut som det är öppet. I den stunden släpper hon Sören.
 När hon fikat färdigt samlade hon mod och gick in i bokhandlen. Bokhandlen såg verkligen ut som i film. Sara hade förväntat sig att det skulle se tråkigt ut. Typ som bibloteket som hon och hennes klass hade varit på studiebesök. Men bokhandlen såg magisk ut. Som om hon aldrig ville lämna. Vill hitta en speciell bok tänkte hon. Ska hon fråga om hjälp? Vad gillar hon att läsa?

Medans hon har varit i bokaffären har hon fått 100 sms och 90 missade samtal från Sören. Typ på 1.5 timme. Hon suckar. Orkar inte mer med problem. Vad är det han vill? Egentligen har hon tröttnat på honom och vill gå hem.

 Minnet är ju väldigt intressant i sig och vi fabulerar ihop mycket för att få ihop historier såväl medvetet som omedvetet. Men det finns många många exempel på ett “kollektivt felminne.”. Ett par andra exempel är C3PO i Star Wars filmerna, folk minns honom som helgul men han har ett silversmalben.
 Även den kända raden “Luke, I’m your father.” existerar inte i filmen utan om man kollar så säger han “No, I’m your father.”. Ett utav de mest kända exempel är en barnbok i Amerika som heter “The Berestain Bears” men de flesta minns det som Berenstein. Du kan själv leta på internet efter flera exempel som, du minns fel, om du nu lider utav denna effekten. Det finns även en tråd på reddit tilldelad bara detta ämnet. Där det finns många användare som skrivit ner sina “felminnen”.

Teorierna om varför är många, en utav dem och den som Fiona Broome förespråkar är att det finns alternativa/parallela universum och dem går ihop med varandra så det blir störningar, att det antingen finns det folk i andra universum som förändrar vårt minne eller är det “buggar” i en datorsimulerad värld. Man kan bli rätt konfunderad och fundersam över sitt minne och vad man minns som är fel eller rätt.
 Personligen tror jag att många “felminnen” beror på att vi får mer och mer information nu och kan dela med oss. Det har t.ex gjorts experiment där de delade ut korsord till 40 personer, varutav 20 var en vecka gammalt och de som hade fått ett gammalt kosord, som redan lösts utav tusen personer hade runt 25% bättre resultat. Så att vi är ett medvetande och har ett kollektivt minne tror jag, även att vi har kvar gamla minnen ifrån andra medvetande, eller beténde i vår DNA.
 Vi har ju t.ex våra instinkter så varför skulle man inte kunna hitta minnen och andra saker. Med tanke på att man i dagensläge har utvecklat kvantumdatorer som kan vara 1 och 0 samtidigt och vi kan i stort sett leva i virtuell värld redan nu, varför skulle det inte kunna ha gjorts före oss? Det finns även en chans att många fabricerar minnen ifrån ingenting, då personer kanske vill tillhöra något eller dylikt. Man kan ju gå omkring och framkalla minnen ifrån ingenting också för en sorts mental stimulans.
 Med tanke på att det är så abstrakt med vad folk minns och hur folk sprider vidare information så kan det vara värt att fundera på vad man egentligen minns.

Folk som påstår sig lida utav Mandela effekten har skrivit flera rapporter på reddit att dem även lider utav tinnitus, eller liknande tjutljud men även ont i axlar eller andra delar på kroppen. Det finns även teorier om att CERNs forskning angående kvantfysik har förändrat små saker i vår värld eller blandat ihop historien eller hur vi vibrerar. Så om du vill kan du söka efter “Mandela Effect” på Google eller liknande och titta om du nu “lider” utav det?

De allra flesta människor gillar att lyssna på musik. Jag tillhör dem som nästan alltid har någon musik spelande hemma när jag är vaken. Jag brukar spela fysiska skivor mer än jag lyssnar på t. ex Spotify.
 Jag lyssnar mest på ”glad” musik såsom dansband, pop, schlager och rock. På 80-talet när jag var ung lyssnade jag mycket på synth men oftast inte numera. Senare på 90 talet diggade jag mycket techno. Jag gillar inte techno längre och jag sålde mina flesta technoskivor.

 Oftast när man äter på en hamburgerkedja brukar de ha snabb och taktfast musik. Orsaken är att gästerna äter snabbare då. På finare restauranger däremot kan det hända att de har lugn musik. Då stannar man längre och äter lugnare. Det blir mer njutning av maten också.

Musik kan också ha negativa effekter. Det finns tester som visar att bilförare som lyssnar på hetsig musik ofta kör hetsigt också. Den bästa musiken i bilen ska varken vara för lugn
eller för hetsig utan lagom. Det finns skivor som man kan köpa med bra bilmusik.
 Klassisk musik kan göra folk lugnare och mindre rädda, till exempel för tandläkaren. Det finns läkare som använder klassisk musik för att döva rädslor och även när det gör ont.

En del musik är sådan att man kommer ihåg vissa texter och som man ibland sjunger på utan att gilla själva låten. Ett exempel är Michael Jacksons låt Bad. Den är bra men inte superbra men kan lätt hoppa upp i huvudet utan att man ens tänker på låten.
 Det finns en bok där man kan läsa en hel del om musikens påverkan. Boken heter Mozarteffekten och författaren heter Don Campell. Boken kan lånas på bibliotek eller köpas på antikvariat. Jag rekommonderar boken för de nyfikna.

Nu har jag träffat Marre (Marie Svensson) som ska vara anställd som hälsocoach för brukare i kommunen. I höstas lämnade hon in en projektansökan, för andra gången, om att få göra detta då hon och många med henne är övertygade om att bara medicin hjälper inte. Efter att själv drabbats av psykisk ohälsa och vägen tillbaka så blev hon än mer övertygad om att detta är något för bru-kare att få ta del av.

Som hälsocoach hjälper hon till med rådgivning om kost och motion, och något som också är viktigt: hjälp med stresshantering och avslappning. På våran träff berättade hon hon lite om sig själv t ex att hon utbildade sig till skötare först och jobbade då i Malmö på Psykakuten där. Men hon längtade hem och väl här började hon som boendestödjare i kommunen. Hennes stora intresse för hälsa och vägen dit fick henne att utbilda sig till hälsocoach på distans under tiden hon jobbade. Sen fick hon barn och drabbades efter ett tag av bröstcancer. Under den tiden hade hon stor nytta av sina kunskaper som hälsocoach för återhämtningen.

Detta projekt varar i ett halvår till att börja med och förhoppningsvis blir det en fortsättning. Marre har för närvarande elva deltagare som har olika drömmar och behov om vad de vill få hjälp med. Hon berättar att alla är väldigt motiverade att göra förändringar i sin livsstil för att må bättre som inte mediciner kan göra på samma sätt. Marre betonar vikten av rätt kost, motion, sömn och också att lära sig hantera stressen i sitt liv med olika avslappningsövningar och mindfulness. Marre träffar sina adepter en gång i veckan i en och en halv timme i sex månader. Utöver det får de ”hemläxor”. Deltagarna jobbar med ett eller högst två mål under dessa sex månader. Efter tre månader görs en avstämning för att se om de är på rätt väg.

Vi får hoppas att det blir en fortsättning att få personlig rådgivning och uppföljning av en hälsocoach på detta sätt. Det finns att få tillgång till sånt här på gymmen bl.a. men hu vad det kostar då.

 

Åke och Kristina blev belåtna med Holger, och bestämde sig för att börja intressera sig för bilar. Åke var utbildad grundskolelärare och hade en bra anställning med ganska hög lön, och Kristina var socionom med anställning i Gottsundas kommuns socialtjänst. De hade alltså råd med bil, och ångrade att de inte hade köpt någon tidigare. Paret gick och såg diverse olika bilar, men var snålt och ville egentligen inte kosta på sig någon dyr. Eftersom de också bara hade ett barn kunde det också räcka med en liten bil. De bestämde sig alltså för att köpa en liten Fiat, vilket egentligen Holger blev missnöjd med. Han ville ha en Mercedes eller möjligen en Volvo, för att bli mäktigare i sina skolkamraters ögon.

Holger skulle fylla femton år, och hade börjat åttonde klass och hade börjat plugga hårt för att få bra betyg, när han råkade ut för en ögoninflammation. Han blev inlagd på Karolinska sjukhuset i Stockholm, som hade bäst resurser för att ta hand om svåra ögonsjukdomar. Där blev han ordentligt vårdad och frisk på två månader, och kunde återvända hem och börja studera igen. Han hade emellertid blivit efter i studiearbetet, och hade börjat tröttna på att kämpa ikapp sina kurskamrater. Det slutade med att han fick ett återfall i ögonsjukdomen, och fick återvända till sjukhuset igen. Den här gången blev han när han blev återställd föremål för en synnedsättning på vänster öga, som inte gick att reparera. Han hade också den här gången varit inlagd på sjukhuset ganska länge, en månad, och kommit rejält efter i studiearbetet när han kom hem igen.

Holger hade kommit så långt efter i skolarbetet, och också börjat tappa intresset för studier att han återigen började ägna sig åt sådant som egentligen föll utanför den kristna ramen, kyrkans syn. Han började att röka, och blev föremål för sina föräldrars missnöje när han började tafsa på flickorna i skolan, utan att mena allvar med dom. Kristina talade ut med Holger, och talade om för honom att han bara var femton år och för ung för att börja intressera sig för flickor. Hon sade till honom att han i varje fall måste ha fyllt sexton år, när han kunde börja intressera sig för det motsatta könet. Egentligen måste man vara aderton år gammal, för att riktigt ordentligt kunna mena allvar med någon hävdade Kristina.

Holger skulle börja nionde klass och hade gått ut åttonde med bara godkända och lite bättre betyg i språk när skolarbetet började. Åke och Kristina tog kontakt med en privat lärare som de betalade för han skulle hjälpa Holger med läxorna. Holger var emellertid motståndare till privatläraren som hette Sören och struntade i att följa hans råd. Efter att halva nionder klass termin hade gått började dock Holger bli rädd att gå ut skolan utan att komma in på gymnasiet så han började kämpa riktigt rejält med läxorna igen. Sören blev glad och Holgers föräldrar vände sig till rektorn, för att få stöd för den tid Holger hade varit sjuk. De hävdade att Holger egentligen skulle kunna få extra tid för att läsa in det skolarbete, han hade blivit efter när han låg på sjukhuset. Rektorn sade ifrån och sade att Holger måste kämpa för att komma ikapp sina kurskamrater, och hade ju också stöd i form av Sören vilket borde vara tillräckligt för hans betyg till gymnasiet. När slutet av grundskoletiden kom hade mycket riktigt också Holger kommit ikapp sina skolkamrater, och fick ganska bra betyg. Han kom faktiskt in på gymnasiet och blev överlycklig. Han blev antagen på gymnasiets naturvetenskapliga linje och skulle börja där till hösten.

Det är kväll och klockan närmar sig alltmer midnatt. Mats sitter ner vid sitt skrivbord och skriver på sitt A4 anteckningsblock. Han håller på att skriva en bok. Mats har alltid varit fascinerad att skriva både historier och rent av faktatexter. Han har en väldigt bra fantasi och han har skrivit kanske 100 berättelser på papper. Han använder aldrig dator, faktum är att han inte vet hur man startar en dator. Mats har under några månaders tid påbörjat ett projekt till en bok och har hitills kommit igenom första kapitelt som han har räknat är på 22 sidor. Han har redan slutet antecknat. Han har även ritat några bilder på saker och ting som han har beskrivit i boken så att han lättare ska kunna leva in i sitt skrivande. Han är ganska bra på att rita och teckna, faktum är att han har hängt upp en del teckningar på väggen. Förutom boken håller han på att skriva ett manus till en tänkbar teater som han funderar att jobba på i framtiden.

Mats har nästan all tid i världen eftersom han är en pensionerad förskolelärare. Iband möter han några av sina gamla elever på stan mest runt shoppningdistriktet. Stadens namn är Halmcity eftersom det finns mycket halm och även bondgårdar i staden. En del av byggnaderna är faktiskt byggda utan av ett material som kallas halmklossar och tillverkas i Mklossar AB som ligger strax norr om staden. De liknar vanliga klossar men är gjorda utav halm.
 När klockan närmar sig tolv lägger han sig i sin hoppfällbara säng i vardagsrummet. Hans lägenhet är nämligen en etta, men trots det är det en ganska stor etta på närmare 45 kvadratmeter. Det är dessutom en hyreslägenhet och hyran ligger på 7000 kronor per månad pågrund av sitt centrala läge.  
 När Mats har lagt sig ner i sängen lägger han märke till ett konstigt ljus ifrån anteckningsblocket. Blocket lyfte sig sedan upp ifrån skrivbordet precis som det flyger men landar sedan snabbt igen på skrivbordet. Mats tänker: Det måste har varit månen som lyste och vinden som blåste på blocket. Han har nämligen fönstret öppet pågrund av den höga temparaturen inomhus eftersom det är sommar. Dessutom är det fullmåne ikväll så han har hög tro att det här spela honom ett spratt. Mats somnar fort om efter har vridit sig några få gånger i sängen.

Dagen därpå vaknar Mats av väckarklockan som han hade ställt på 06:00. Han tågar upp ifrån sängen och fäller ihop den. Går sedan ut i den lilla hallen med blåa tapeter för att hämta dagstidningen, ta upp den ifrån golvet och lägger snabbt märke till rubriken: Konstiga människor liknande djur har upptäcks. Mats flämtar till eftersom att han skrev om just såna djur igår i sitt anteckningsblock. Mats tar tidningen till det ganska stora köket och lägger den på köksbordet. Innan han läser den har han tänkt att steka några ägg och lägga dom på två smörgåsar med smör på. Han kokar också vatten på den minsta spisplattan i en liten kastrul. Han dricker nämligen inte kaffe utan föredrar hellre te. När han är klar med allt detta äter han frukosten och när han har ätit färdigt diska han. När Mats äntligen är klar med det här läser han den rubriken som står överst först där stod: Igår klockan 12:10 på natten stötte några kvinnor i 60 års åldern på några människor i en skog. Enligt ett annonymt vittne så gick kvinnorna fram till de tre människor för att hälsar men de hälsade inte tillbaka utan hoppade på dom och åt upp dem. Vittnet påstår att de hade samma läten som ett djur. Djur människorna flög sedan iväg på några konstiga fåglar som var runt två meter i vingbredd enligt ett flertal vittne som stod en bit ifrån platsen. Polisen vill varna allmänheten att vara försiktiga när de närmar sig en människa enligt vittnets beskrivning var ett djur läte och rödfärgade kinder. Mats rysser. Beskrivningen av djuren är precis som han har själv har skrivit ner. Mats funderar: Vad är det här för anteckningsblock egentligen? Han vet bara en sak om blocket att han köpte det på en japansk marknad av en man med grön luva på sitt huvud. Kan mannen har förtrollat det eller? Det finns ingen magi i denna värld jag lever i. Mats funderar att utforska anteckningsblocket lite närmare. Men så fort han rör vid blocket hände något oväntat. Anteckningsblocket ändra sída till sidan 1, boken slukar honom och han hamnar i berättelsen som han har skrivit. Mats säger ganska högt eller rättare sagt skriker ut orden: Det här måste vara en dröm. Men får ganska omgående svaret tillbaka: Det är ingen dröm utan verklighet. Rösten kommer bakifrån honom. Han vänder sig snabbt om och mycket sant så står det någon där. Flämt säger Mats. Det är den onde katten som står där.
 Mats har beskrivit katten som ond och kan prata och förvandlar sig till en demon. Hej Mats, du känner förmodligen igen mig inte sant? Mats nickar med all försiktighet till svars. Du är den onde Katten Kalleus. Vad vill du mig? Frågar Mats honom. Jag vill att du ska ändrar texten så att jag vinner och inte den goda katten Malle i våran så kallade fight. Mats säger: men jag har inte skrivit slutet än. Nej, men jag kan förutspå att det är jag som förlorar tilll slut fortsätte Kalleus. Världen som Mats har färdats till är ingen värld han känner direkt igen, himlen är inte blå utan i regnbågens färger. Återigen är det precis som han har skrivit i sin berättelse. Mats funderar: hur kan det här vara möjligt jag menar det kan väl inte vara anteckningsblocket jag befinner mig i? Han har en tro att det är sitt huvud som spökar, att han bara inbillar sig saker som inte finns vilket inte vore första gången precis. Det har nämligen inträffat förut att han just inbillar sig saker som inte exsistera i verkligheten för några år sedan blev han diagnoserad med svår autism. Han fick diagnosen väldigt sent kan man säga. Han hamnar sedan återigen vid sitt skrivbord med ganska mycket flämtande och stönande. Han tänker högt: jag bara inbillar mig ett flertal gånger. Han hör något flämta till i anteckningsblocket och en konstig figur sticker upp huvudet ur den och säger: det här är ingen inbillning utan verklighet.

Figuren skrattar högt och försvinner igen lika fort som han dök upp. Mats blir nu väldigt upprörd och vill bara slänga blocket. Han har en väldigt hög tro att anteckningsblocket är förtrollat av någon ondskefull magi. Han tar tag i det underliga anteckningsblocket och springer ner i det lilla soprummet och slänger anteckningsblocket som konstigt nog inte fightar emot. Mats hör bara en röst skrika nej väldigt länge och högt. Mats går ledsamt ut ifrån soprummet och tänker på allt arbete han har gjort i anteckningsblocket allt det har nämligen nu gått förlorat. Mats säger högt: Jag vill inte leva länge mitt liv är helt och hållet katastrof. Mats kom dock på andra funderingar och tankar väldigt fort igen och han ändra snabbt sin inställning till att han vill fortsätta leva trots det som har inträffat. Han vill hellre inte framstå som en fegis som fegar ur. När Mats går ut ifrån soprummet och upp igen till sin lägenhet lägger han märke till att anteckningsblocket ligger där igen. Hur kan det har hamnat på plats igen, tänker Mats. Han tycks höra en skrattretande röst ifrån anteckningsblocket. Rösten låter som en man som säger: Du får inte göra dig av med blocket förrän du har ändrat berättelsen. Han märke sedan av att det är Kalleus röst. Mats huvud ångar nu av ilska och han går till ett skafferi i köket och hämta en blå färgad tändare. Han går sedan tillbaka med tändaren till anteckningsblocket.
 Han tänder på det förbaskade blocket. Lyckligtvis tar blocket sig och en röst skriker neeeej ifrån anteckningsblocket. Anteckningsblocket brinner turligt nog upp. Men det gör dock motstånd och elden sliter sig fast i Mats ansikte. Mats skriker hjälp men hinner inte så mycket mer han brinner upp och elden upphör sedan som det vore magi. Grannarna som bor i lägenheten intill känner lukten av rök och de hörde skriket på hjälp. De är ett äldre par som bor där och deras namn är Jan och Simone. De beslutar sig att gå till hans lägenhet och kolla läget ifall det har hänt något. Jan knackar på dörren och ingen öppnar men dörren är olåst de öppnar försiktigt dörren och ser med en fasanfull blick att det bara ligger en hög aska på golvet. De undrar givetvis vad som har hänt och kontaktar omgående polisen. Polisen undersöker det hela och det finns inga bevis eller tecken på vad som har hänt så de konstratera bara att det rör sig om självmord. Men i själva verket var det anteckningsblocket som tog hans liv.

Nu är projektet Livsstilscoacherna avslutat. I deras slutpresentation där alla coacher berättade om sina upplevelser av att ha jobbat med detta, sa de enhälligt att de lärt sig mycket under resans gång.

Det hela började egentligen redan 2009-10 då det gjordes en brukarundersökning som hette Dagarna däremellan lever vi. Undersökningen var riktad till personer med någon slags psykisk funktionsnedsättning och även ha någon slags kommunal insats. Syftet med undersökningen var att kartlägga vilka behov dessa personer hade för att kunna leva samma liv som andra. Undersökningen visade att målgruppen mådde sämre både psykiskt och fysiskt jämfört med andra. Utifrån det resultatet uppkom Blekingeparaplyet, som startade på Blekinge Kompetenscentrum, BKC. Det blev ett paraply av fyra delprojekt som hette Klara Livet, Pengar vänner och Psykiska problem, Kultur och Hälsa och Livsstilscoacherna. Blekingeparaplyet avslutades 2015 och Livsstilscoacherna levde vidare t o m januari 2017. Arbetet gick ut på att förbättra livskvaliteen hos målgruppen och ge dem möjlighet till återhämtning på deras villkor. Arbetet har också varit att stödja med samverkanspartners såsom Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan och Personligt ombud m fl.

Efter en nio veckor lång utbildning, där dem fick lära sig ett coachande förhållningssätt, skulle de vara ett komplement till behandlande personal och myndigheter. Coaching fick de lära sig av Malin Wendel som kom från högskolan och undervisat i psykologi. För att själv utvecklas Började hon läsa om coachande förhållningssätt och tyckte det var helt rätt så hon ville förmedla sina nyvunna kunskaper. Så att få vara med och utbilda dessa elever var väldigt givande.

Resultatet blev 86 enskilda klienter. Målet har varit att ge individen makt över sitt liv genom råd om kost, motion, hälsa och vardagsekonomi.Klienterna har oftast tagit kontakt för att ha någon utomstående att prata med. Coacherna har hjälpt till med deras problematik och också förstå den och hur den faktiskt kan te sig. Här har coacherna gett tips och råd på vägen men också strategier hur de ska göra i olika situationer.De har också hjälpt till i möten med proffessionen genom att ge stöd före och efter.

Livsstilscoacherna avslutar med att säga att de träffat många och underbara klienter och de har själva lärt sig mycket och vuxit som människor. De efterlämnar en guide: Från nuläge till önskat läge, som finns att ladda ned från deras hemsida som finns kvar året ut (www.livsstilscoacherna.se) Där ger de tips och råd på hur man själv kan jobba för att vidareutveckla sitt mående i positiv riktning.

Det är det som gör att en del klarar svårigheter så bra tror jag nu. De förstår att om de bara talar om vad som försiggår så löser det sig. Såna mäniskor har en inre tillit till mänskligheten. Själv sitter jag här med spjälade vingar som sakta läker. För jag har inte haft den där tron på mänskligheten
att mäniskor bryr sig och vill väl.

Det är nästan så att jag blir religiös när jag tänker på ödets nycker och meningen med livet. För det är en ögonblickets ingivelse, att jag just den dagen bestämmer mig för att köpa en bok så att jag har något att läsa.

När jag i bokhandeln läser på baksidan vad den handlar om så känns det verkligen att det är något speciellt med den. Den får mig att hoppas på att den har svar på mina frågor. Och det hade den. För min läxa i livet har varit att jag måste börja
lita på andra och känna tillit till mänskligheten.

FÖR FOLK BRYR SIG

Sin föreläsning börjar han med att berätta att han föddes med namnet Jonathan, men han stammade svårt och då var det inte lätt att tala om vad han hette när han skulle hälsa på folk så han bytte till sitt andranamn Eric när han slutade gymnasiet. Det var mycket lättare att säga. Eric berättar om sin ungdomstid med att sitta hemma och spela tv-spel istället för att vara med kompisar. Hans stamning gjorde att han isolerade sig och utvecklade social fobi.

Eric berättar att efter gymnasiet så väljer han att gå på Arbetsförmedlingens program för att slippa utsättas för människor i möjligaste mån. Men det kommer ändå en vändpunkt i hans liv berättar Eric då han bestämmer sig för att börja studera. Det är då han byter till sitt andranamn Eric. Det är betydligt lättare att uttala. I samma veva börjar han googla på YouTube och träffar där på andra personer med psykiska besvär och läser böcker om personlig utveckling. Då förstår han att han är inte ensam om sina rädslor. Sakta men säkert börjar han träna sig i sociala situationer tillsammans med sina vänner.

Rädslan att göra bort sig tog nästan femton år av hans liv och han vill nu hjälpa andra med sin „skola“ att man är inte ensam. Och även till anhöriga och vänner till personer med psykisk ohälsa, så att dem kan få förståelse och „verktyg“ att hjälpa drabbade.

Han vill också inspirera andra killar att det är helt ok att prata om ångest och psykisk ohälsa. Bilden i media om machokillar vill han bryta genom att själv prata om sina känslor och därigenom få andra att våga detsamma. “För killar har också känslor“.

Denna föreläsning blev en vändpunkt för mig själv. Äntligen någon som pratar om ångest på ett lättfattligt sätt. När jag kom hem gick jag in på hans hemsida och upptäckte massor av korta filmer och e-böcker att läsa om allt från ADHD till panikångest. Jag gillar honom även på facebook och får dagligen tänkvärda citat som stärker och ibland en kort film om något som lär en att hantera sina eller andras psykiska problem.

Hemsida: www.angestskolan.se
Facebook: Ångestskolan
Instagram: @angestskolan.se
YouTube: Ångestskolan

Fakta om Asperger Syndrom eller
högfungerande Autism

Man kan säga att Asperger är en lindrigare form av Autism. Om man har Asperger är det ganska vanligt att man blir stressad över något som man inte har planerat inträffar. Självklart finns det saker man själv kan göra för att vardagen ska fungera. Man kan ha problem att förstå hur andra människor tänker och känner. Asperger Syndrom är en såkallad neuropsykiatisk funktionsskillnad. De som har Asperger har en väldigt god språklig intelligens. Man kan behöva anpassa livet efter hur man är för att slippa bli hindrad i vardagen bara för att man har Asperger. Det finns inget botemedel mot Asperger då det inte är en sjukdom utan en personlighetsbeskriving. Man har ofta speciella intressen som man intreserar sig av lite extra mycket. Vissa som har Asperger har också andra diagnoser som ADHD/ADD eller Tourettes. Det finns olika grader av inom Asperger, vissa kan ha en låg grad och vissa högre. Idag heter diagnosen högfungerande Autism, men vi fortsätter att använda Asperger så länge det fungerar.

Myter om Asperger Syndrom

1. ”Alla med Asperger Syndrom är osociala och har socialfobi”
Det här är absolut en myt. Naturligtvis så finns det personer med Asperger Syndrom som har sociala svårigheter, men för att ha sociala svårigheter behöver man inte ha Asperger Syndrom. Vi har inte socialfobi och vi har lätt för att prata med människor. Däremot kan vi ha dagar som vi vill dra oss undan och helst inte träffa någon alls. Att ha människor runt omkring oss kan göra oss väldigt trötta och då sätter vi oss hellre för oss själva och pusslar eller pysslar med något.

2. ”Alla med Asperger Syndrom hatar kroppskontakt med andra”
Återigen så är det här en myt. Vi kan tala för om oss själva att vi ogillar närkontakt när det inte är på våra vilkor. Om du vill krama eller röra oss så fråga. Vi tycker inte om när någon helt plötsligt skulle gå fram och krama en om vi inte känner personen väl.

3. ”Alla med Asperger Syndrom har specialintressen”
Det här stämmer inte. Det är vanligt att många har specialintressen, men framförallt är det tjejer som inte har några specika intressen. Det är mycket vanligare bland killar, men naturligtvis så finns det killar som inte har några speciella intressen.

4. ”Man kan se på någon att den har Asperger Syndrom”
Nej, det kan du inte. De flesta av oss ser helt normala ut och klär oss som vanligt. Däremot finns det vissa som har svårt att förstå att man t.ex. inte ska ha tröjan ut och in eller ett par manchesterbyxor och en siden kavaj, dock behöver inte detta betyda att personen har Asperger Syndrom.

5. ”Personer med Asperger Syndrom kan inte känna empati”
Senaste forskningen visar faktiskt motsatsen att många av oss är överempatiska istället. Det man kan missförstå här är att många inte kan läsa av ansiktsuttryck eller förstå att någon blivit ledsen. Pröva tala om vilka känslor du har för oss så kommer vi visa enorm empati.

Det började bli sommar. Det var i juni, och Hanna blev intresserad av att bada i Mälaren. Hon arbetade bara på halvtid på ett cafe, och hade gott om tid över efter arbetet på förmiddagen. På eftermiddagarna som hon då hade fria, hade temperaturen också hunnit stiga i sjön. Hon bestämde sig för att köpa sig en baddräkt på varuhuset, och sedan nu den femtonde juni ta sig ett första bad. Klädesplagget kostade femhundratrettiofem kronor och var heltäckande över kroppen. Hon tyckte nämligen att bikinis var utmanande att bära.

Hanna blev förtvivlad och kontaktade bostadsföretaget hon hyrde av, och de följde med henne för att låsa upp lägenheten. Då visade det sig att hon hade haft intrång i lägenheten och man hade stulit allt av värde. Tjuven eller tjuvarna hade tagit TV:n, datorn smyckena mattorna och soffan samt även köksmöblerna. Hanna som inte hade någon hemförsäkring blev förtvivlad, och förstod att hon inte fick någon kredit på sitt halvtidsarbete så hon kunde köpa sig något nytt. Hon bestämde sig för att gå till arbetsförmedlingen, för att försöka att hitta något passande heltidsarbete för att klara de utökade kostnaderna. Där sade man åt henne att eftersom hon inte hade någon utbildning, så var det nästan omöjligt att i den rådande lågkonjunkturen finna något passande arbete. Hon bestämde sig i det läget för att återigen ta kontakt med Selma och Frida, för att fråga om de möjligen kunde tänka sig att utöka sina fiskningar till att ta med också henne på sina turer ut på sjön, och skaffa ett nät till.
 De sade att det blev för svårt att utöka fiskningen, så de rådde Hanna att fortsätta halvtidsarbetet på cafeet, samt också börja studera på halvtid samt ansöka om studielån. Då skulle hon ju få pengar så hon i varje fall kunde köpa sig ett billigt möblemang. Hon ville emellertid inte det eftersom hon kände sig för praktisk för studier, så hon gick tillbaka till arbetsförmedlingen för att till sist försöka att i varje fall hitta ett städarbete. Efter ett ganska svårt sökande via internet, hittade hon faktiskt ett heltidsarbete som städerska. Hon skulle kunna arbeta med städningen på eftermiddagar och kvällar, så hon kunde behålla arbetsuppgiften på förmiddagar på cafeet.

Det blev en tuff uppgift för henne men hon var envis och klarade den, så efter två års slit hade hon klarat att köpa sig ett rejält nytt möblemang, och också köpa nya smycken, samt den här gången också ta en hemförsäkring för att gardera sig. Hon hade också fått bättre kondition i samband med städningen, så hon bestämde sig den här gången för att till vinterna köpa sig skidor och börja träna. Efter vintern lagom till tjugotreårsålderna hade hon fått så bra kondition att hon bestämde sig för att gå med i ortens friidrottslag, och börja tävla lite försiktigt till sommaren. När hon hade vunnit en tävling för Rinkeby mot Haninge, så blev hon intressant för att utöka tävlandet till att gälla också Solna kommun. Hon hade efter att ha vunnit också i det sammanhanget bestämt sig för att utöka träningen, och hoppas att hon skulle kunna tävla i DM för Stockholm. Det blev emellertid för svårt att fortsätta vinsterna på tävlingarna. Hon kom bara trea i DM på femtonhundra meter som hon koncentrerade sig på. Det blev ett ledsamt år för henne när det inte gick att fortsätta vinsterna, och arbetet på cafeet hade också upphört eftersom det hade stängt. Efter ett rejält sökande via internet och hon ändå inte hade lyckats skaffa sig något arbete, bestämde hon sig för att själv via sina sparade pengar på sina arbeten starta ett konditori. Hon ansökte via patent och registreringsverket om att få starta konditoriet Hanna. Hon tyckte att det passade bra att använda sitt eget förnamn på företaget. Efter en trevande inledning hade cafeet kommit rejält igång med verksamheten, och fått en stamkrets av kunder som återkom varje dag till Hanna för hennes goda semlor. Hanna var nöjd och njöt av verksamheten.

Torleif och hans klasskamrat Pia har bestämt sig att besöka det gamla huset utanför skolgården trots att de vet att det är strängt förbjudet att besöka det enligt skolreglerna som rektorn har satt ihop. Torleif och Pia bruka trotsa förbjuden relativt lätt. De försöker nämligen att vara så kallade tuffa, om de får utrycka sig själva vad just det ordet tuffa betyder. Torleif har svart långt hår och är 15 år gammal och sen har vi Pia som har blont långt hår. Redan första dagen som de började på skolan sa rektorn som heter Richard att det under inga omständigheter får besöka det gamla huset i byn. Han berättade aldrig varför. Richard blir retad ibland av elever eftersom han stammar när han pratar vilket han naturligtvis inte kan hjälpa. Han är dessutom känd i skolan av både lärare och elever att vara en såkallad surgubbe. Han är bara 40 år fyllda och är redan nu som en 80 årig.

Eleverna tycker om att jävlas med honom det räcker med att de bankar på dörren till hans kontor så öppna han surt och skriker och svär på dem. Torleif har på skoj sagt en gång till Richard ifall han har glömt att ta sina humörtabletter och då blev Richard så sur att han gav Torleif ett slag på axlen. Torleif skvallrade inte utan skrattade bara åt honom så att Richard blev helt röd i ansiktet det såg ut som att hans huvud skulle börja koka och explodera vilken minut som helst. Både Torleif och Pia har fortfarande rast och deras nästa lektion börjar om 20 minuter då det är ämnet Historia med den tråkigaste läraren på hela skolan enligt många elever och hans namn är Evert, en äldre lärare som snart närma sig pension. Han har bara några få hårstrå kvar på huvudet och kommer förmodligen att tappa de också så småningom. Torleif har en olycklig kärlek till Pia. Han är kär i henne men hon är inte det minsta kär i honom.
 Gång på gång har han erkänt sin kärlek till henne och som svar har hon bara sagt: Ok jag bryr mig inte om du är kär i mig, i mina ögon är du en tuff kompis men inget mer. Torleif hoppas på att hon i framtiden ändra sin inställning till det. Han vill nämligen inte ha någon annan utan bara henne. Hon betyder allt för honom. Visseligen är han nästan hundra på att hon inte kommer att ändra sig men samtidigt tror han att det finns hopp om en förändring. När han var som mest kär i henne skrev han en dikt till henne som han senare fick tillbaka rakt i ansiktet. Diktens namn var Till min sköna kärlek. Efter den dikten pratade dom inte med varandra på ett flertal veckor. Under den tiden hittade Torleif på jävelskap själv till exempel höll han en tändare mot brandlarmet så att det gick. Men jävelskapen var inte lika roliga utan snarare tvärtom utan Pia.

 En lärare som heter Kent sitter i sitt kontor och har inget att göra han kolla ut och ser två elever som han genast känner igen eftersom han har dom i ämnet mattematik. Kent fortsätter att titta och lägger märke till att de håller på att lämnar skolgården och gå åt samma rikting som det gamla huset ligger. Kent håller nästan på att tappa hakan när han ser det. Han gå i en rask takt till Richards kontor och knacka på dörren. Det första han lägger märke till är att dörrren flyger upp och ett snabbt och högt svar: Vad i allsin dar vill du? Förlåt om jag stör rektorn men jag vill bara meddelar att jag såg eleverna Torleif och Pia lämnar skolgården och sedan går de mot det gamla huset. Richard blir röd i ansiktet av illska och skriker: Men vad i allsin dar vänta du på ut och jagar dem. De får absolut inte sätta sin fot i huset för då riskera jag att blir av med mitt jobb och då skulle inte jag vilja vara du! Du vet förmodligen vad som händer om jag blir väldigt arg inte sant? Kent nickar med en ganska förvånad blick.
 Under tiden befinner sig Torleif och Pia strax utanför det gamla huset men ganska snart hör det en röst skrika: Gå inte in i huset. De känner igen rösten och den låter precis som deras mattelärare. Rösten kom bakifrån och de vänder snabbt om sina huvud och mycket riktigt var det Kent som stod där. Pia skriker: Vi skiter i vad du säger gubbjävel, vi gör vad fan vi vill. Kent säger: Jag ska berätta för er klart och tydligt om vad detta är för ett hus. Här inne har det inträffat en del fruktansvärda händelser som jag helt inte vill gå in på i detalj. Den senaste händelsen inträffade för bara någon vecka sen fortsatte Kent och jag förbjuder er här och nu att gå in i huset och om ni skulle göra det väntas kvarsittning och avstängning från skolan i två veckor. Det strunta jag i säger Torleif och Pia håller med honom varför ska de bryr sig, de litar inte på vad Kent pratar om utan de tror att det hela är en lögn. Pia tycker det låter helt löjligt. Varför ska det vara rädda för ett gammalt oskyldigt hus? Ett hus kan ju inte skada någon precis om det inte är någon annan i huset typ en mördare. Det strunta i vad Kent talade om utan fortsätter att gå till det gamla husets dörr. Kent följer starkt efter och säger: Det här är sista varningen, jag kommer inte att följa med er in i huset. Fegis ropar Torleif till Kent. Kent säger: Jag är inte feg. Bevisa för oss då att du vågar följa med in i det gamla huset säger Torleif. Kent tänker: Jag får väl tar risken då, jag riskerar ändå att får sparken om jag misslyckas att stoppa ungarna. Kent säger: Okej, jag är på då.

Pia öppnar den olåsta dörren till huset. Alla tre befinner sig nu i en gammal, sliten och smutsen korridor med några gamla tavlor på väggen. De hör en röst från ingenstans säga: Välkommna till mitt hem ärade gäster. Dörren till huset låser sig självmant likaså fönsterna. Kent skriker: Där ser ni vad som hände, nu är vi instängda. Torleif säger till Kent: Lugna ner dig för tusan vi kommer att lösa det här på något sätt. Rösten i huset säger: Visst kommer ni det och skratta högt och elakt. Alla tre stirra på varandra som de har sett döden i vitögat eftersom dom blir rädda av rösten från ingenstans. Rösten som låter som en man säger igen. Vad gör ni här? Ni kommer att plågas till döds. Kent säger hur ska vi kunna göra det tror du, du är väl bara en röst som är pogrammerad för att skrämma bort folk. Rösten svara elakt: Ha ha, varför tror du att det är en pogrammerad röst, jag kanske finns i verkligen. Både Pia och Torleif tycks höra någon komma gående mot dom, det låter som någon som har järnskor på sig. Både Pia och Torleif vänder sig självmant om och ser en man komma gående. Mannen har som de trodde järnskor på sig och de ser dessutom ganska vassa ut. Alla tre skriker till när mannen kommer gående han har inte bara ett huvud utan fem huvuden, fyra ben och fyra armar och hans ansikte ser ut som en clown vilket får Kent att skratta till. Det skulle han inte har gjort. Mannen flyger snabbt fram till honom och tar strupgrepp på Kent och skriker med sin mörka röst: Vad i Melvins skägg skratta du åt? Mannen släpper sedan greppet och säger med ett ganska elakt flin: mitt namn är Jack Persilada Mi Kaza och jag äger det här huset och alla som inträkta på mitt såkallade territorium dödar jag med mina totyrredskap som jag har min stora och ganska mörka källare utan ljus.
 Innan Jack går ner i källaren tar han fram rep och binder fast Kent, Pia och Torleif så att de inte kan springa därifrån. Pia strider emot och sparkar Jack på smalbenet. Jack skriker till lite lätt och binder henne extra hårt så att det gör ont i hela hennes kropp. Jack säger: jag kommer tillbaka om några minuter med mina redskap. Kent säger: Det är sista gången jag ta order från några elever, ser ni nu vad som händer om man inte lyssnar på skolreglerna? Torleif och Pia nickar till och säger tillsammans: Det var dumt gjort vi skulle aldrig har gjort det här men vi ville bara visa att vi var tuffa. Sedan står alla tre där med sina förskräckliga ansiktsutryck eftersom de är rädda för att blir torterade. Kent säger: Vi kommer förmodligen blir torterade till döds. Under tiden befinner sig Jack i källaren där han förutom tortyrredskap förvarar döda kroppar. Jack slipar en av sina knivar i en slipmaskin som är cirka fem år gammal. Jack säger högt till sig: Jag måste döda alla inträktare eftersom jag har lovat min far att bevara huset i god skick och hålla det hemligt för allmänheten. Pia, Torleif och Kent vill bara fly ifrån det fruktansvärda stället men det känns som det just nu är omöjligt. Det lägger märke till ett flygande vit spöke, spöket flyger dock inte mot dem utan ner i källaren där Jack är. Spöket säger: Hej Jack, vi möts igen.
 Det är hans pappa som har varit död i ungefär fem år. Hans pappa som heter Jan kramar om sin son och säger: Du behöver inte döda dem, det är inte det jag vill. Jag vill helst att du bara ska bevara huset som det är. Jack säger då: Men de inträktar ju och då måste jag döda dem annars kommer de gå iväg och skvallra för polisen och då ligger jag illa till. Jan säger: Jag vet om att du är mutant men du måste väl för all del inte döda en massa oskyldiga människor. Jack säger: Du har rätt. Men innerst inne säger hans hjärna: Lyssnar inte på honom han har fel, lyssnar på vad du vill istället. Du har rätt hjärnan, tänker Jack, och han säger sedan: Ledsen pappa men jag har beslutat att motstrida dig och döda dem. Jan skriker: Jag befaller dig att inte göra det. Det kan du inte hindrar mig ifrån skriker Jack tillbaka. Spöket Jan flyger iväg medans Jack återigen förberedder sina redskap. Jan flyger fram till Torleif, Pia och Kent. De säger inget till honom. Jan säger: Jag ska hjälpa er loss och inte göra er något illa, men ni måste lova att inte skvallra för polisen eller någon vad ni har råckat ut för, okej? Okej säger Pia. Jan knyter upp deras rep och öppnar ytterdörren med en nyckel som han äger. Jack har avbrutit det han håller på med i källaren. Han tyckte att han hörde att några sprang på andra våningen. Han tar med sig sin vassaste kniv och springer upp för trappen. Ganska omgående ser han Torleif, Pia och Kent springa ut i huset.
 Jack skriker nej och kastar den vassa kniven mot dom och träffa Pia i ryggen. Kniven är så pass vass att den åker igenom ryggen och träffa hennes hjärta. Torleif och Kent har inte tid att stanna upp eftersom Jack är bakom dom. När de lämnar tomten avbryter Jack sitt springande. Jack kan nämligen inte lämna tomten eftersom ett flertal människor riskera då att ser honom. Jack skriker: Kom inte tillbaka hit igen för då är ni dödens precis som eran tjejkompis. De skvallrade sedan för polisen vad som hade hänt. Polisen åkte till det gamla huset med full manskap och slår upp dörren. Jack känner sig ganska chanslös det är nämligen tio beväpnader poliser som siktar sina vapen mot honom. Men trots det försöker han att göra motstånd men blir snart nerbrottad på marken av fyra poliser. Han får handklovar på sig och åker sedan in till stationen.

Polisstationen ligger bara en mil ifrån byn i en liten stad som heter Lilietown. Efter polisens ingrippande blev Jack satt i fängelse på livstid. Jack svär att han ska minsann en vacker dag ska hämnas på Torleif och Kent. Kent fick slutligen inte sparken ifrån jobbet trots allt som hade inträffat eftersom han berättade för Richard varenda detalj som har inträffat. Richard får gråten i ögonen när Kent berättade om Pias tragiska död. Pia var nämligen släkt med Richard vilket aldrig någon hade talat om för henne eftersom att han ville helst hålla det hemligt. Torleif fick ett ganska milt straff, att dammsugar och tvätta golvet i den stora matsalen. Polisen beslutar sig att göra en ordenlig genomsöking i det gamla huset och hittar både både de ena och det andra bland annat alla döda kroppar och totyrredskap. Polisen beslagtar allt. När Jack sitter i fängelset ser han återigen sin pappa komma flygande. Jan säger: Nu säger jag farväl min son jag ville bara ditt bästa. Jack säger: Och jag bryr mig inte om det du berättade, för jag är den jag är. Jan suckar till och flyger iväg. Jack tar upp ett papper och penna som han har i fickan och skriver ner några rader: Ingen kan förändra mig jag är som jag är och jag trivs med det och en dag ska jag minsann hämnas på allmänheten bara vänta ni, och skrattar högt.

En del tolkningar blir mycket bra och blir favoriter på radion medan andra är bra men spelas inte lika ofta. Ibland låtarna som blivit populära genom åren kan nämnas Magnus Ugglas version av Olle Ljungströms låt Jag och min far, Septembers version av Petters låt Mikrofonkåt, Lalehs version av Eva Dahlgrens låt Ängeln i rummet och slutligen, Orups version av Carola Häggkvists låt Främling. Efter varje säsong har det givits ut en cd-skiva med tolkningarna. Låtarna finns även på spotify.

Programmet spelas in på Pensionat Blå Gåsen. Det ligger i Burgsvik på södra Gotland. Det är under sommaren som avsnitten spelas in. Signaturen till programmet är från början skriven av Ted Gärdestad.
 Varje person har en egen dag då de andra tolkar dennes låtar. Personen bestämmer också vilka aktiviteter som ska ske under dagen. Carola t.ex valde att besöka kyrkan tillsammans med de andra deltagarna och där hjälpte alla till med att sjunga i kör. Andra deltagare som till exempel Ken Ring, valde att bara schilla med de andra.

Artisterna har berättat om olika saker som hänt i deras artistliv. Ken Rings program blev sorgligt eftersom han levt i sådan misär. Även Amanda Jenssens program blev sorgligt mot slutet.
 En rolig sak som vi fick reda på år 2014, var att Orup hade slagit sönder Tommy Nilssons vinnartårta då han vann i schlagerfestivalen år 1989. Orup kom tvåa. I år var Tommy Nilsson med och Orup hade skickat med en tårta till Gotland till Tommy. Tommy svarade med att demolera tårtan och nämnde att han och Orup inte fungerar så bra ihop.

År 2010 var dessa artisterna med: Christer Sandelin, Lasse Berghagen, Lill-Babs, Petter Askegren, Plura Jonsson, September och Thomas Di Leva.

År 2011: E-Type, Eva Dahlgren, Laleh, Lena Philipsson, Mikael Wiehe, Timbuktu och Tomas Ledin.

År 2012: Darin Zanyar, Magnus Uggla, Maja Ivarsson, Miss Li, Olle Ljungström, Pugh Rogefeldt och Sylvia Vrethammar.

År 2013: Agnes Carlsson, Bo Sundström, Ebbot Lundberg, Ken Ring, Lill Lindfors, Titiyo och Ulf Dageby.

År 2014: Amanda Jenssen, Carola Häggkvist, Kajsa Grytt, Johan T Karlsson, Love Antell, Ola Salo och Orup.

År 2015 fick vi höra dessa artisterna: Andreas Kleerup, Sven-Bertil Taube, Ison Och Fille, Jenny Berggren, Lisa Nilsson, Miriam Bryant och Niklas Strömstedt.

Slutligen så hörde vi dessa under 2016: Freddie Wadling (det var meningen att han skulle vara med men tyvärr dog han strax innan inspelningarna börjat. Han hade dock gjort så kallade demoinspelningar och dessa spelades upp i programmet),
Jill Johnsson, Lisa Ekdahl, Little Jinder, Magnus Carlson,
Tommy Nilsson ochDanny Saucedo.

Förberedelserna denna hösten inför marknaden i Torsås blev i allt väsentligt som brukligt. Väderleken gavs en betydelse som aldrig annars i tillvaron. I vår uppfattning om marknadsanpassning var vädret sedan så länge att ingen längre mindes upprinnelsen, något av huvudrollsinnehavare.
 I den mörkaste morgontimmen, innan minsta gryningskänsla ännu gjort sig påmind, samlades efterhand en handfull luggslitna individer från båda könen i ett förfallet torp utanför Kättilsmåla. Skogsdoften var tung och stark och skänkte ro åt sinnen märkta av sömnbrist. Alla bar med sig samma gedigna packning i form av soldatens ärtsoppa, bruna bönor och kåldolmar. Spisens innandöme hade varit upplevelsecentrum för en liten musbataljon men kall mat blir ju ändå varm nere i magen så det bekom oss inte nämnvärt. Likt andra år var aptiten rent gästabudsliknande storvulen.
 Efteråt låg vi förslöade och bukstinna, kommunicerade med varandra likt svältens offer genom att då och då rulla lite med ögonen. Långt om länge anlände färdtjänstbilen som skulle forsla oss ned till Träffpunkten i staden.

 Över hotellfrukosten i nämnda stad dristade han sig att öppna kuvertet: Strypsexmottagningen, kittlings-fetishrummet,korridoren för human pony-aktiviteter samt skrubben för sätesbjudning ( facesitting )...Kyrkan hälsar dig välkommen till en dag med dominans och underkastelse. Våningsplan åtta. Mycket nöje! Sven rodnade kraftigt av lika delar upphetsning och för att han trodde sig avslöjad av en mycket sensuell servitris menande blickar. Detta tände en obehaglig gnista som tvingade Sven att börja minnas sin gamla förlamande rädsla för att bli röd i ansiktet. Fällan hade slagit igen! Tillförsikten inför det förestående äventyret sjönk som i dy och ersattes av anspänd kvalmighet. Med böjt huvud och uppdragna axlar, raglande av uppgivenhet, lämnade han Köln med svansen mellan benen.

Hemma igen, svårt sargad, tittade han för djupt i glaset en kväll på bypizzerian varpå han i ett svagt ögonblick hasplade ur sig vad han varit med om. Det blev inte nådigt och hånskratten förföljde honom dag och natt. Många skrek herr lottlös! Så fort de fick se en skymt av hans stukade väsen. Sömnen svek och Sven började missbruka sprit och tabletter. Det slutade med inläggning på psyket. Senare, när han gått från patient till att vara konvalescent beslutades om miljöombyte som vettigaste förutsättningen för att gå vidare i livet.
 Valet föll på Karlskronatrakten och en roll på TP som bugare med stimulansersättning. Två tjänster slogs samman och herr Humphrey Bugart, som han kallade sig i detta åtagande, blev således både inbugare och utbugare. Med utsökt respektfullhet mötte han upp vid dörren och ledde besökaren vidare in i huset, servilt bugande. Och med en svagt syrenparfymdoftande apatisk elegans som saknade motstycke, ledde han besökarna ut igen.
 “Väderleken” blev strålande hela vägen upp till Småland. Gud i himmelen som vi fes! Det ena mustiga vädersläppet efter det andra och ibland i skön samstämmighet. Minibussens för oss helt okände förare var tydligen begåvad med en för uppdraget passande humor, kiknande av skratt höll han på att köra av vägen flera gånger. Bugare Sven anpassade sig väl och fyrade av utdragna brakare med oerhörd arom, vilket manade kvinnorna i sällskapet ett egoboosta honom med idel lovord. Bönorna hade sannerligen gjort det som förväntades.

Väl uppe på marknaden kände vi oss för lata och oengagerade för att idas ranta runt bland kramset. Fisfesten fortsatte i en busskur efter att bira och punsch inhandlats på ortens systembolag av vår tjänstvillige chaufför. Sven däremot syntes rätt som det var inte till.
 Frampå tidiga eftermiddagen började det bli dags att bryta upp. Vid det laget uppträdde vi mer som småbråkiga fyllerister än välartade marknadsbesökare och hade inte skärpa nog till något letande. Chauffören, som väl längtade hem efter sitt dagsverke, sprang bort till ståndet där Missing People höll till med sin info. Då blev det verkstad! Omsider kom bud att han var återfunnen. Vi leddes in i ett svart cirkustält modell mindre. Svarta mattor utlagda med texten Undergångsromantik. Utställning med försäljning! Hundratals små liemän i olika material trängdes på ett långbord. Travar med genomskinliga likkistor av olika sorts glas. Några med skyltdockor ilagda. Ingen nasare uppenbarade sig. Längre in bakom en skalenlig modell av en minneslund stod en dubbelkista med Sven och fröken Undergång sida vid sida.
 I ett brev inkilat i lockspringan stod följande: Som synes har jag valt att gå under; kärlekens vägar är tydligen lika outgrundliga som herrens – när ni läser detta befinner jag mig på smekmånad hinsides. Fru Undergång – Svensson avbördade mig svendomen! Tack för kompiskänslan ni gav mig.

I vår tolkning gick det inte för Sven att få bukt med sina
kontaktsvårigheter i detta livet. Bättre då söka lyckan
i andra världar!

Vi bugar oss.

Det var en lättnad att komma fram till havet. Vattnet var kallt för det var i början av året. Jag tog ett raskt dopp för att skölja av mig resdammet. I två månader hade folkabussen stretat på över öknar och berg genom östra Marocco. I bland på vägar som blev till pister för att till sist tyna bort varefter färdvägen markerades med pelare av upptravade småstenar, halvmeterhöga miniminareter, svåra att upptäcka i terrängen. Dagar gick utan möten med andra fordon.
 Jag tog upp en liftare. Han satt på marken i grårandig djellaba. Över hans knän vilade en uråldrig musköt med trattartad pipa. Mannen åkte med i en timme ungefär. Därefter, mitt i ingenstans, tecknade han att han ville stiga av. Han klev ur och började gå mot bergen i norr. Jag satt och såg efter honom tills han försvann bakom en kulle.
 Det var först när jag närmat mig kusten som det dök upp bebyggelse. Innan jag drog åt handbromsen på stranden hade vägen gått genom en liten by. Ett av husen såg ut att ha varit en handelsbod och jag tänkte gå tillbaka längs den gropiga vägen och se vad den kunde bjuda på. De sista veckorna hade jag levt på konserver.

 Ensamheten bröts varje morgon då en gammal avdankad främlingslegionär kom förbi och dunkade näven i bilplåten. Under mannens djellaba kunde man ana en skelettliknande kropp, hans skäggstubb såg ut att ha gnidits med mjöl, Näsan sköt ut som en näbb, en vit turban krönte huvudet.
 – Bon jour, camarade! Allå, allå! Hans stämma skrällde över vågskvalpet. Varpå han avkrävde mig ”peage” avgift. Den var naturligtvis hans eget påfund liksom hans egenhändiga utnämning till strandvakt. Jag betalade struntsumman, det rörde sig ju i grunden om en utjämning av världens ekonomiska orättsvisor.

Den förmiddag jag tänkte åka vidare dök han upp som vanligt och bankade på karossen. När jag flängde upp den breda skjutdörren mötte mig en förbluffande syn: gamlingen var inte ensam, bakom honom stod ett tiotal grabbar varav en del i tonåren. Alla med något förväntansfullt lysande i ögonen. Bredvid publikanen väntade en medelålders, omfångsrik kvinna iförd rosa lurvig topp ur vilken hennes gigantiska bröst gjorde uppenbara rymningsförsök. Hennes svällande höfter hade klämts in i en svart sidenglänsande kjol, så kort att den hjälpligt täckte lårens möte. Över hennes panna liknade luggens spretande, svarta, testar rovfågelsklor.
 Byhoran! Ingen tvekan och medan jag blinkade sömnen ur ögonen började hon ta sig in i bussen påbaxad av den gamle soldaten.
 – Non, arretez- vous! Stopp! Jag motade ut kvinnan.
Det uppstod några sekunders förvirring mellan henne och mannen. Ett gräl var under uppsegling men med några yviga armrörelser fick han tyst på den prostituerade.
Medan hon iakttog honom började han tala med de unga åskådarna. Inför hans frågande blick vred de sig, flinade, vände ner blicken och grävde med tårna i sanden.
Vad var det nu som var på gång? Från min bädd inne i fordonet följde jag uppmärksamt händelseutvecklingen genom dörrhålet. Arbiska eller berberdialekt, jag förstod inte ett ord av vad som avhandlades.
 Plötsligt fattade jag. Den gamle legionären försökte rekrytera någon eller några av grabbarna som ”stand ins” för horan!
 – Malade! Jag är sjuk! Jag slängde mig bakåt i sängen. Jag har ont i huvudet! Drog jag till med.
Efter en kort stunds parlamenterande lommade sällskapet iväg. Jag reste mig på armbågen och spanade efter dom genom bakrutan.
 Den gamle kopplaren och horan hade återupptagit grälet. Antagligen rörde det sig om pengar. Uppbörden för parkeringen var glömd. De unga pojkarna sparkade en plastflaska framför sig på återvägen.

När den siste eftersläntraren försvunnit bakom dynerna reste jag mig, pressade en sista halvcentimeter ur tandkrämstuben och gick ner till vattnet. Med medelhavet skvalpande runt anklarna borstade jag tänderna före morgondoppet.
Jag hade bunkrat dagen innan i byns handelsbod och nu åt vi frukost, jag och hyndan. Hon fick en burk sardiner och när hon slickat ur fyllde jag på med kondenserad mjölk. Det kändes taskigt att lämna henne. Hon såg så ensam ut i
bakrutan.
 Vid pumpen i byn fyllde jag vattendunken innan jag anträdde färden längs kustvägen österut.

Titel: Hundraettåringen som smet från notan och försvann

Regi: Felix & Måns Herngren.

Hundraåringen Allan är i Thailand tillsammans med sina vänner som han träffade i första filmen. När han nu fyller hundraett år är de stulna pengarna nästan slut. Av ren tillfällighet hittar Allan en gammal rysk läsk som han fortfarande har kvar. Läsken blev väldigt berömd och efter visst funderande kommer Allan på att han ju har receptet på läsken någonstans. Det blir en vild jakt på receptet och även CIA är inblandade. Filmen är nästan lika bra som den första filmen. En apa i filmen lockar till många skratt.

Bra pop musik som man kan digga till

Musiken på den här skivan är väldigt bra. Redan i öppningsspåret super 8 diggar man loss tilll musiken. Little Jinder har några gästartister med i flera låtar. Mauro Scocco är en av dem. Det enda negativa är att det förekommer svordomar i en del av låtarna men det gör egentligen inget.

Komedi och drama om problematiskt julfirande

Ett gaypar har tillsammans med en gravid tjej som är deras vän, köpt ett fallfärdigt hus och de vill fira det hela med sin släkt. Problemet är bara det att alla inte uppskattar att de är ett gaypar och att det inte sägs exakt vem av pojkarna som är pappan. Filmen tar även upp allvarliga saker som rasism och hur andra firar jul. Det är inga actionscener i filmen utan mest dialoger mellan personerna. Det blir dock spännande och känsloladdat.

Mycket fina jullåtar av Carola

I slutet av oktober 2016 kom denna mycket bra skiva ut. Carola är en mycket bra sångerska som sjunger fint. Här på denna skivan är det med en hel stråkkvartett och piano. Det blir nästan för sockersött på sina ställen men jag gillar verkligen denna skivan, även om julen är slut.

Människan som blir varulv kan ha använt magi, blivit biten av en annan varulv eller råkat ut för en förbannelse. Om en människa väl blivit varulv kan han aldrig ändra på det. Det säkraste sättet att ta död på en varulv är genom att skjuta den med en silverkula. Ett annat sätt är att skilja huvudet från kroppen eller att bränna upp varulven.
 Varulven ser mest ut som en stor varg som oftast går upprätt. Men den kan även se ut som en människa med mycket hår på kroppen och vassare tänder än vanligt.
 Det är mest i europa som varulven finns. På andra ställen kan den se ut som en björn men också tiger och andra farliga rovdjur.

 Att man började tro på varulvar kan ha berott på rabies-smittade vargar som bet folk. Den som fick Rabies bet andra som också blev lika sjuka. Det finns även två olika sjukdomar som båda gör att kroppen har mer hår än vanligt.

Det har gjorts många böcker och filmer med varulvar. Några kända böcker är varulv av författaren Alexandre Dumas, varulvar av förattaren Whitley Strieber, varulvens år av Stephen King och barnboken jag är en varulvsunge av Gunnel Linde.

Här är några kända filmer med varulvar i:

* En amerikans varulv i london
* Howling
* Silver bullet
* Wolf
* Dog soldiers
* Van helsing
* Twilight serien

Under andra världskriget så hade Hitler en arme som kallades för varulvarna. Det var en elitstyrka som skulle jobba bakom fiendens linjer.