Det var en lättnad att komma fram till havet. Vattnet var kallt för det var i början av året. Jag tog ett raskt dopp för att skölja av mig resdammet. I två månader hade folkabussen stretat på över öknar och berg genom östra Marocco. I bland på vägar som blev till pister för att till sist tyna bort varefter färdvägen markerades med pelare av upptravade småstenar, halvmeterhöga miniminareter, svåra att upptäcka i terrängen. Dagar gick utan möten med andra fordon.
 Jag tog upp en liftare. Han satt på marken i grårandig djellaba. Över hans knän vilade en uråldrig musköt med trattartad pipa. Mannen åkte med i en timme ungefär. Därefter, mitt i ingenstans, tecknade han att han ville stiga av. Han klev ur och började gå mot bergen i norr. Jag satt och såg efter honom tills han försvann bakom en kulle.
 Det var först när jag närmat mig kusten som det dök upp bebyggelse. Innan jag drog åt handbromsen på stranden hade vägen gått genom en liten by. Ett av husen såg ut att ha varit en handelsbod och jag tänkte gå tillbaka längs den gropiga vägen och se vad den kunde bjuda på. De sista veckorna hade jag levt på konserver.

 Ensamheten bröts varje morgon då en gammal avdankad främlingslegionär kom förbi och dunkade näven i bilplåten. Under mannens djellaba kunde man ana en skelettliknande kropp, hans skäggstubb såg ut att ha gnidits med mjöl, Näsan sköt ut som en näbb, en vit turban krönte huvudet.
 – Bon jour, camarade! Allå, allå! Hans stämma skrällde över vågskvalpet. Varpå han avkrävde mig ”peage” avgift. Den var naturligtvis hans eget påfund liksom hans egenhändiga utnämning till strandvakt. Jag betalade struntsumman, det rörde sig ju i grunden om en utjämning av världens ekonomiska orättsvisor.

Den förmiddag jag tänkte åka vidare dök han upp som vanligt och bankade på karossen. När jag flängde upp den breda skjutdörren mötte mig en förbluffande syn: gamlingen var inte ensam, bakom honom stod ett tiotal grabbar varav en del i tonåren. Alla med något förväntansfullt lysande i ögonen. Bredvid publikanen väntade en medelålders, omfångsrik kvinna iförd rosa lurvig topp ur vilken hennes gigantiska bröst gjorde uppenbara rymningsförsök. Hennes svällande höfter hade klämts in i en svart sidenglänsande kjol, så kort att den hjälpligt täckte lårens möte. Över hennes panna liknade luggens spretande, svarta, testar rovfågelsklor.
 Byhoran! Ingen tvekan och medan jag blinkade sömnen ur ögonen började hon ta sig in i bussen påbaxad av den gamle soldaten.
 – Non, arretez- vous! Stopp! Jag motade ut kvinnan.
Det uppstod några sekunders förvirring mellan henne och mannen. Ett gräl var under uppsegling men med några yviga armrörelser fick han tyst på den prostituerade.
Medan hon iakttog honom började han tala med de unga åskådarna. Inför hans frågande blick vred de sig, flinade, vände ner blicken och grävde med tårna i sanden.
Vad var det nu som var på gång? Från min bädd inne i fordonet följde jag uppmärksamt händelseutvecklingen genom dörrhålet. Arbiska eller berberdialekt, jag förstod inte ett ord av vad som avhandlades.
 Plötsligt fattade jag. Den gamle legionären försökte rekrytera någon eller några av grabbarna som ”stand ins” för horan!
 – Malade! Jag är sjuk! Jag slängde mig bakåt i sängen. Jag har ont i huvudet! Drog jag till med.
Efter en kort stunds parlamenterande lommade sällskapet iväg. Jag reste mig på armbågen och spanade efter dom genom bakrutan.
 Den gamle kopplaren och horan hade återupptagit grälet. Antagligen rörde det sig om pengar. Uppbörden för parkeringen var glömd. De unga pojkarna sparkade en plastflaska framför sig på återvägen.

När den siste eftersläntraren försvunnit bakom dynerna reste jag mig, pressade en sista halvcentimeter ur tandkrämstuben och gick ner till vattnet. Med medelhavet skvalpande runt anklarna borstade jag tänderna före morgondoppet.
Jag hade bunkrat dagen innan i byns handelsbod och nu åt vi frukost, jag och hyndan. Hon fick en burk sardiner och när hon slickat ur fyllde jag på med kondenserad mjölk. Det kändes taskigt att lämna henne. Hon såg så ensam ut i
bakrutan.
 Vid pumpen i byn fyllde jag vattendunken innan jag anträdde färden längs kustvägen österut.