Nr 2/2017
textsammansättning JB

Kalle Lind är mest känd för sin medverkan i TV-programmet ” På spåret”. Han har också många andra strängar på sin lyra och kan beskrivas som en kulturell mångsysslare med underfundig humor.

Tillsammans med kulturskribenten och författaren Isobel Hadley-Kamptz gjorde Kalle Lind succé i ”På spåret”. Paret visade prov på gedigna kunskaper och var mycket roligare än motståndarna. Kalle och Isobel gick till final och fick därmed en inbjudan att återkomma till tävlingen i höst. Kalle Lind föddes 1975 i Lund och växte upp i Eslöv. Efter studenten sökte han till filmlinjen på Fridhems folkhögskola i Svalöv. Sedan studerade han humaniora vid Lunds universitet.

 Kalle sänder radio, han bloggar, gör podcast och skriver böcker. Kalle svarar blixtsnabbt på Anna Lindbloms frågor. Han tror att de flesta gamla klasskompisar skulle beskriva honom, såhär i backspegeln: ­En del skulle nog säga att jag var en besserwisser men för mig är det aldrig viktigt att ha rätt. Det viktiga är att det blir rätt. Många minns säkert mitt ovanliga intresse för gamla nöjesprofiler.
Kalle hade inga syskon och umgicks mycket med vuxna när han var liten. En dag hittade han en bok av Tage Danielsson i mormors bokhylla. Han blev helt fascinerad och ville läsa och lyssna på allt av Hasse och Tage, Gösta Ekman och Povel Ramel. Såhär i efterhand har jag rätt svårt att förstå att jag satt där som nioårig gosse och läste Kar de Mummas kåserier.

Någon gång under tonåren började Kalle spela teater och kom därmed i kontakt med likaledes Eslövsbördige Johan Glans. Deras möte blev ett slags frö till humorgruppen Komiker-kollektivet Korv som i början på 2000-talet skulle bli startpunkten för Kalle Linds långa och framgångsrika radiokarriär. I april 2009 kom Lind ut med humorsamlingen Människor det varit synd om. Boken beskriver med stor humor hur det gått för olika personer som råkat trampa i klaveret. Fejkade nyheter har alltid funnits och så här skriver Kalle Lind i kapitlet Cirkus, Revy, Journalistik:
”Den riktigt stora journalistiska fabrikationskonsten stod litteraturkritikern Kristian Lundberg för. Han lyckades med det fullkomligt omöjliga: att recensera en bok som inte ens skrivits. På en helsida i Helsingborgs Dagblad publicerade Lundberg en blandning av recensioner av hela höstens deckarskörd. Varje bok avhandlades på några få rader. En av de många böcker han sa sig ha läst var göteborgjournalisten Britt-Marie Mattssons internationella thriller Fruktans makt. Han tyckte inte den var nåt vidare. Han avfärdade den med en axelryckning: Mattsson är en skicklig stilist, dessvärre räcker det inte till. Intrigen är förutsägbar, personteckningarna schematiska.

Kalle menar att Lundbergs försvar av sitt agerade är ett försvar som sorterar under rubriken ”skitdåligt försvar”:
Jag har gjort mig lustig över Britt-Marie Mattsson på förhand eftersom jag tycker så fruktansvärt illa om henne. Men vi får hoppas att boken kommer ut så jag får chansen att såga den på riktigt.
Lundberg sänkte garden något när han ganska snart därpå fick foten som deckarkritiker på Helsingsborgs Dagblad:
Det är så jävla olyckligt och pinsamt. Det är som att bli ertappad med snoppen i smöret. Och jag ber naturligtvis Britt-Marie Mattsson om ursäkt för mitt övertramp.
Han var å andra sidan ganska snabb med att höja den igen:
Jag vill inte skriva i en tidning som har så dumma läsare (om Helsingborgs Dagblad).
Jag sänder en faktura för PR-arbete så småningom (om Piratförlaget).
 Lundberg började sedan grovjobba i Malmö hamn och skrev arbetslivsskildringen ”Yarden”. Mattsson skrev till slut sin utlovade roman. Den heter dock inte ”Fruktans makt”. Kanske kände Mattsson att den titeln blivit nersmutsad, kanske kände hon rentav att det var en uschlig titel som signalerade Beckfilm och direkt-till-dvd. Hon kallade istället boken ”Maktens korridorer”.

Kalle Lind har en blogg. Den heter En man med skägg. Där kan du läsa artiklar, boktips och fakta om programmet Snedtänkt som sänds i Sveriges Radio P1. Kalle och olika gäster pratar om gammal teve, udda film, knäpp schlager, roliga gubbar, dansband, satir, kioskböcker, porr, progg, kändisar och annat oviktigt.