späckhuggare
Späckhuggare är tandval som är den största utav alla delfinarter. Namnet sägs komma från att man trodde att späckhuggare attackerade större valar och åt deras späck. De anfaller och äter det mesta i sin väg, sälar, delfiner och även blåval. Annars äter de mest mindre fisk och vissa äter till och med sill. Hanarna är störst och kan bli upp emot 9,5 m, honorna är lite mindre och blir ungefär 7-8m. Hanarna kan väga nästan 10 ton medan honorna väger ungefär hälften av hanens vikt. När späckhuggare bebisen föds väger den ungefär 180 kg och är runt 2 meter, vilken bamsebebis va?! På grund av sin storlek så måste späckhuggaren få i sig massor med mat därför jagar de ofta i flock.
Det vanligaste är att späckhuggaren stannar i sin moders flock hela livet därför är pappan sällan med under ungens uppväxt då denne har gått tillbaka till sin mamma. Hela flocken hjälps åt att passa ungarna. Späckhuggare pratar med varandra genom olika läten. Olika dialekter gör att de lätt kan skilja flockarna åt. De späckhuggare som främst jagar sälar och valar har ett betydligt tystare läte än de som jagar fisk, anledningen är att om sälarna och valarna hör späckhuggarnas kommunikation så försöker de fly och de vore ju förödande för späckhuggaren, inte sant? Späckhuggaren lever i minst 50 år och vissa blir så gamla som 90 år.
Honan blir könsmogen i 10 års ålder men är vanligtvis runt 14 år när hon får sin första kalv. Kalvarna blir diade hela första året. Hanarna blir könsmogna mycket senare än honorna. Späckhuggarna är toppkonsumenter, det menas att de inte har några naturliga fiender. Dock har späckhuggarna två icke naturliga fiender. Den ena är människan och den andra är miljögifterna i havet. Den böjda fenan som vissa späckhuggare har, är det bara dem som är fångenskap som har. Det finns inga dokumentationer på att någon späckhuggare i vilt tillstånd skulle ha haft det.
På Sea World, en akvariepark i USA hände några olyckor med att en späckhuggare attackerade tränarna. Hans namn var Tilikum. Jag ska göra det tydligt med att i vilt tillstånd så har det aldrig dokumenterats några attacker mot människor av späckhuggare, tvärtom är de väldigt nyfikna och vill gärna komma fram och leka. När Tilikum bara var 3 år kom en stor båt och jagade späckhuggare. Hanarna försökte locka bort båten så att honorna och ungarna kunde gömma sig, tyvärr var människorna på båten smartare. De lockade in honorna och deras barn i en vik och ställde sig så att hanarna inte kunde komma in. Människorna tog ungarna ifrån sina mammor, däribland lille Tilikum. Mammorna och papporna försökte förtvivlat få tag på sina barn, men det var för sent.
När Tilikum kom till Sea World var han rädd och orolig, allting var ju nytt. Människorna som arbetade på Sea World ville att Tilikum skulle lära sig konster för underhållning och för att lära honom tog de in späckhuggare som var mycket äldre och större än lille Tilikum. När Tilikum inte gjorde som tränarna ville så fick inte späckhuggarna någon mat vilket resulterade i att de stora späckhuggarna började attackera den lille Tilikum. Han blev med andra misshandlad under hela sin uppväxt. När Tilikum blev vuxen så var han en av de kändaste späckhuggare i fångenskap och han var fantastiskt på att göra allra möjliga konster. Men en dag fick han nog. En dag när en av tränarna som vanligt skulle simma och göra konster med den berömda späckhuggaren så tog Tilikum helt enkelt tag i henne och drog ner henne i vattnet. Inte förrän det var försent förstod människorna runt omkring att han inte lekte med henne.
Han genomförde ytterligare två attacker. I dokumentärfilmen kan man höra om Tilikums liv och efter den var det många som insisterade på att Tilikum skulle släppas i det fria. Så blev aldrig fallet utan Tilikum dog i fångenskap, han var ungefär 30 år.
