Att leva med skyddad identitet

Nr 6/2018
text XXXX XXXXXX
 


De flesta kan nog vara överens om att de där med skyddad identitet verkar komplicerat, jo tack! Men att det skulle vara så komplicerat hade jag aldrig kunnat ana. Det var en torsdag eftermiddag som jag fick ett brev där det stod att jag var beviljad skyddad identitet. Alla känslorna kom som ett skott i magen. Det luktade frihet, liv, glädje men även en enorm ilska. Ilskan att det kunde gå så långt att myndigheterna bedömde att jag var i en sådan fara. Som mycket i våra liv var detta också ett erbjudande, ett val. Men ett val som var så givet att ta emot. Jag läste igenom papperna som jag höll i min hand. Till en början kändes det mer som lång lista av krav, men det övergick efter några veckor till möjligheter och ett härligt
erbjudande. Det fyra givna punkterna fanns såklart med
på “kravlistan’’ :
Namn byte
Personnummer
Adresser
Telefonnummer

Detta var bara några få punkter som stod på avtalet. 

Att klippa med samtliga i sin närhet, var inte så enkelt. En väninna till mig tog det väldigt personligt, och menade på att jag valde bort henne som person. Hon beskrev det som ett stort svek mot vår vänskap. Hon satte fingret på precis det som var min största rädsla. Rädslan om att min omgivning skulle tro att de var personligt mot dem. Istället för att se att de var en ynnest att jag berättade om att jag var tvungen att klippa istället för att radera personerna en efter en och låtsas som jag sagt upp bekantskapen, tog för hårt på mig.

 

Kanske var de det som just var grejen, kanske hade det varit lättare. Men jag vill fortfarande tro att det var viktigt för mig personligen att förklara att omständigheterna och livsstilen jag nu tvingats in i, inte var personriktade. Detta resulterade till att jag fortfarande höll kvar i visa människor, för jag klarade inte av att se deras förtvivlan i ögonen. Nu vill jag vara tydlig att jag har distanserat mig mer och mer för samtliga människor. Nu lever jag med skyddad identitet, men rädslan man bär inom sig som brottsoffer försvinner inte så lätt. Den kommer nog aldrig att försvinna.

 

Dagligen ställs jag inför situationer som kan uppfattas som absurda men som faktiskt är mitt nuvarande liv. Exempelvis planerar jag min veckohandling, inte utifrån om det är extra-priser på varor, utan där de är lagom med folk. Inte för mycket folk och inte för lite folk. Att hitta affärer där det finns öppna planlösningar och stora gångar trodde jag aldrig skulle vara så svårt som det faktiskt är. Fördelen med affärer som har stora planlösningar är att folk lätt kan ingripa om min förövare skulle få för sig att handla precis vid samma tidpunkt, vilket låter väldigt otroligt att de skulle ske. I en annan stad, i just den affären och just vid den tidpunkten, men man vågar inte ta risker. Därför har jag alltid minst en person med mig när jag är och handlar.

 

Att förmedla känslor i text kan man göra, men att förmedla den skräcken jag bär på i text, är bara toppen av ett stort isberg. Men jag är glad att jag lever tillsammans med medmänniskor som har en hög civilkurage och hjärtat på rätta stället. Jag håller mitt pepparsprej hårt i min hand i jackfickan, alltid beredd och alltid redo. Samma väninna som jag skrev om i början, har vid flera tillfällen skämtat om att hon är beredd med knytnävar och sparkar om hon skulle vara i min närhet. Nu ska man tillägga att detta är med glimten i ögat, och att förövaren aldrig har ringt henne eller någon av mina andra närstående, så varför skulle han ge sig på mig. Att prata med människor som själv inte är brottsoffer kan få en till att le och fantisera sig bort en stund att saker och ting faktiskt hade varit så lätta.

 

Varje människa har en öm punkt, och nästintill alla är lika rädd att någon ska komma på dem. Ibland brukar jag tala högt för mig själv, att jag är en bitter tant, precis tvärtemot vad jag varit förut. Jag skulle aldrig önska någon att behöva ha en skyddad identitet. Allt ifrån personer i vardagen man möter till att låtsas som man är någon annan än vad man egentligen, är åt båda hållen, så är det ändå det bästa som hänt mig.

 

Det senaste åren i mitt liv har jag behövt anpassa min vardag, mitt kontaktnät, min vanliga sysselsättning till något som jag får skapa istället för att leva in i. Ibland sitter jag vid havet och tittar ut på klipporna och frågar mig, vad jag har gjort för att förtjäna detta. Men varje gång har jag på ett eller annat sätt fått till mig att jag har fått en ‘’förmån’’ i livet. Att få möjligheten att se livet från ett annat perspektiv som inte tillhört, men det har inte varit lätt. Idag kan jag säga att jag är lyckligt lottad för att jag har fått möjligheten att möta andra personer från olika klasser i samhället, fått tid till reflektion. Och lära mig att förlåta. Det är svårt och det är en färskvara.

 

Att lära sig stå upp för sig själv och sina rättigheter, både mot privatpersoner och myndigheter har varit svårt, utöver detta med psykisk ohälsa på kuppen. Att vara brottsoffer i dagens samhälle, i dessa tider är inte lätt. Troligen har det nog aldrig varit lätt. Men svårt på olika sätt. Vi alla brottsoffer har en sak gemensamt, man vill bara få vara sig själv och få äga sitt egna liv, äga sina egna val, äga sin egna kropp och äga sin egna vilja.

 

Detta var en möjlighet om att få starta om på nytt. Jag valde att bo kvar i min barndomsstad, och ha kvar ett handfull människor som stod utanför familjen. Ett gäng som såg mig för den jag är, kunde se bortom allting. Men idag, förstår jag bättre. Det är omänskligt att ställa de indirekta ”kraven”. Kraven om att dem inte fick berätta för någon, varken om min nya identitet eller mitt gamla liv. Risken att förväxla det och att informationen kunde hamna hos fel person var stor. De indirekta kraven resulterade till att de skulle låsas och ljuga att de inte visste vart jag hade tagit vägen.

 

Några få personer som fått nys om min nya identitet berättade för sina familjemedlemmar, för någon kompis här och där, för sina partners och för sina partners familjer. Något som låg bortom mina kontroller. Allt handlar tillslut om tillit och förlåtelse och förståelse. När rädslan och förtvivlan växer för personerna runt omkring, tar osäkerheten vid. Rädslan för att säga fel, göra fel eller för den delen att fortsätta umgås som vanligt. Men hur ska man kunna umgås som vanligt? Ingenting kommer förbli som det varit.
Men jag är ödmjuk och tacksam för livet!


Kommentarer
Postat av - Anonym

känns jobbigt

2019-01-03 @ 20:20:58

KOMMENTERA ARTIKELN HÄR

Namn

Kommentar

RSS 2.0