Det var ett väldigt svårjobbat område som Aurora hade fått av sin arbetsledare att städa. Han var också anställd av ett privat företag som måste vara lukrativt, och inte helt tog ansvar för hur de anställda upplevde det. Arbetsledaren Otto hade i sin tur Aurora betingsordnad, och fick ta av sitt gage från det privata företaget Estrella och självständigt bedöma hennes lön. Otto var också i sin tur ganska lågavlönad så han kunde inte ge Aurora speciellt hög lön. Han var också hård mot henne, kollade hennes jobb ordentligt, och hade först en fast lön om elvatusen kronor i månaden till henne som han sen drog av på om han blev missnöjd med hennes jobb. Ibland fick hon bara niotusen kronor för en månad. Det var förstås svårt att klara sig på även om hon hade en billig enrumslägenhet, hyra tretusenetthundra kronor. Aurora var egentligen också lätt psykiskt handikappad med medicin mot det. Hon var intresserad av teori också men hade passerat fyrtiofemårsåldern, och kunde inte få studielån för att börja plugga vid universitet.

Det blev alltså teoriintresserad som hon var endast möjligt att kämpa med förutsättningslösa resonemang helt på egen hand. Hon tyckte att hon borde propagera mot sitt fattiga liv, och också eventuellt ta itu med ekonomisk teori. Hennes kompis Sara tyckte att hon borde gå med i ett radikalt politiskt parti, men hon var tveksam. Aurora tyckte nämligen att man måste vara karriärintresserad i politiska partier och tvekade för det. Hon köpte till slut en bok i nationalekonomi och tyckte att det privata kapitalet skulle motarbetas i en egen teori. Även om det finns alternativa ekonomiska socialistiska syner på samhället ville hon alternativt klara av något nytt. Efter några månaders kämpande med den nationalekonomiska avhandlingen hon köpt, och misslyckande med att klara av en socialistisk teori blev hon intresseraad av att sjukskriva sig. Hon kände sig nämligen misslyckad, men ville ändå inte ge upp teoriintresset, och tyckte att hon skulle kunna få sjukpenning istället för att försörja sig genom städningen. Eftersom hon ju också var medicinerad för sina psykiska besvär, övervägde hon också att ansöka om förtidspension.

Hon blev sjukskriven, men läkarna ville inte utsträcka det till pension utan tycket att kunde nöja sig med att vila sig några månader. När den tiden hade gått bestämde hon sig för att börja tigga precis som romerna gör. En satsning på att sätta sig utanför olika livsmedelsaffärer med en mugg framför sig gjordes av henne för att få in pengar. Det visade sig att hon bara fick ihop cirka femtonhundra kronor i månaden på tiggeriet så hennes hyra blev obetald. När hon efter tre månaders eftersläpning med hyran hotades med vräkning, gick hon till socialtjänsten i Motala där hon bodde och ansökte om hjälp. Det blev avslag, man tyckte att hon var arbetsför och skulle kunna skaffa sig ett nytt arbete istället för städningen för Estrella och Otto. Mycket riktigt blev hon helt enkelt vräkt och fick ett helvete med bostadslösheten. Hon hittade efter några nätters promenader och sovande i stadsparken, då det ändå var sommar ett soprum att sova i. Det var äckligt eftersom ju folk kastade in sopor när hon låg där men hon var tålmodig. Teoriintresset fick dock gå åt pipan, böckerna och möblerna hade ju försvunnit för henne efter vräkningen.

Hösten kom och november inträdde till slut. Det blev för kallt att sova i soprummet och hon köpte för sina sista pengar på tiggeriet en penninglott och vann tretusen kronor. Hon tog in på ett billigt hotell och bestämde sig också till slut för att ansöka om ett sömmerskearbete för textilföretaget Litrez. Hon fick arbetet och trettontusen kronor i månaden i lön samt hyrde en andrahandslägenhet från en familj som hade köpt villa. Det blev förstås nervöst med den andrahandshyrda lägenheten eftersom hon ju hade en hyresskuld hos Mottalahem som hon tidigare istället för familjen hyrt av. Mottalahem fick dock inte nys om hennes andrahandshyrning hos dom så hon kunde bo kvar. Hon köpte sen återigen en bok i nationalekonomi och bestämde sig för att kämpa rejält, och försöka skriva en alternativ avhandling och ge ut som privatperson. Det blev förstås inte möjligt med något annat resonemang än ett socialistiskt i hennes bok.

Efter något år gavs boken ut och döptes till Ectres alternativ ekonomi. Boken sågs som farlig av dom privata företagarna och bemöttes omgående. Den sågs nämligen som duktig liksom att hon hade börjat försörja sig igen. Näringslivet var oroat av flera socialistiska läror. I Ectres handlade det nämligen om en ytterst sträng socialistisk syn på ekonomi och samhälle. Mottalahem bestämde sig då för att köpa Ectres av henne för avveckling, anse hennes hyresskuld hos dom betald, och också ge henne femtiotusen kronor för boken och på nytt hyra ut en lägenhet till henne. Hon trivdes också med sömmerskearbetet, avancerade på Litrez till utvecklingschef och chefen där hoppades att hon kreativ som hon var skulle klara av ett nytt sortiment. Det blev faktiskt succe, och hon kunde sluta medicinera för det svaga psyket och erbjöds till slut att köpa Litrez eftersom ägaren till företaget hade hunnit fylla sextiofem år. Hon slog till och var nu själv företagare och glömde helt sin socialistiska bok.