Det började bli vår i övre Lappland och Adinso samen vallade sina renar, när plötsligt Abo bröt sig ut ur flocken. Adinso blev rädd att fler renar skulle följa exemplet så han drev hem dom till de marker de var mera vana vid. Han var ensam på jobbet och förväntades klara av att hålla ordning på djuren, som ju var samernas enda tillgång. Tidigare hade man varit två på uppgiften, men samebyn ville inte försörja flera än nödvändigt. Adinso var också exentrisk och trivdes att vara ensam med sin uppgift. Adinso var rädd för att vargar skulle angripa Abo ensam som han var, men hoppades på det bästa. Han räknade med att Abo med tiden skulle tröttna på att driva runt helt på egen hand och komma tillbaka till flocken. Abo hittade söderut som han var efter någon dag på lite granskog till skillnad mot de plana snömarkerna. Där fanns också vargar som drev runt honom och oroade. Vad borde han göra? Renar förväntades bara vara tålmodiga offer för såväl slakt från samernas hand, liksom bli bytesdjur för varg och lo.

Abo sökte egentligen hjälp utan att djur som han var förstå det. Han hade i sin hjärna ett slags undermedvetande, som i kritiska lägen kopplades på och blev till hjälp för honom. Det sparkades mot vargarna och fnystes av irritation från honom. Ovan vid granskogen som han var fick han snuva av den och förstod det intuitivt. Abo sökte sig tillbaka mot Lapplands nordligaste trakter men vargarna drev efter honom. När han kommit halvvägs tillbaka till sitt normala betesland gick en varg till attack, men han sparkade undan den, lyckades bli kvitt den och hela vargflocken. Efter ett par dagar kom han faktiskt tillbaka till renhjorden och Adinso blev överlycklig över att ha en intakt hjord. Samebyns ledare berömde Adinso för en intakt hjord och tyckte att han skulle i fortsättningen få fasta uppgifter i Voltex samebyn. Han bestämde sig för att släppa in turister till dom mot betalning och visa dom Voltex hemligheter. Det fungerade ett halvår, och sen blev en del turister påflugna, och en av dom en storstadsbo bestämde sig för att hyra ut en kåta mot byns regler. Adinso blev impolulär bland samerna och fråntogs sina nya uppgifter för Voltex.

Livet återvände till de gamla formerna för Adinso som återigen fick nöja sig med att valla renarna. Abo kände igen honom och kom fram och nosade på honom. Skulle inte Adinso trots allt kunna vara till mera nytta än att valla renar frågade han sig? Samebyns vice ledare bestämde sig i det läget för att satsa på Adinsos biologiska begåvning. Han hade tidigare pluggat matematik, fysik, kemi och biologi på gymnnasiet och fått bra betyg. Rutger, vice ledaren för Voltex trodde att Adinso kommit på något om renarnas arvsmassa, så han satsade på det. Adinso hävdade att om man gav en ren en spruta med en gen av en rensort från ett laboratorium i Kanada skulle man få tio procent större renar. Byn satsade på det och efter ett års experimenterande med insprutningarna fick man de större renarna. Adinso blev återigen populär hos Voltex invånare och han fick överta ledarskapet för byn från hövdingen. Han fick också ett företagarstipendium från Luleå, men hade faktiskt trots allt svårt att fortsätta utvecklingsarbetet med att avla renarna.

Renen Abo hade fäst sig vid Adinso och kom varje gång han kom ut till renhjorden fram till honom och slickade honom. Adinso tyckte att Abo var exentrisk och förmodligen sökte något utan att veta vad. Egentligen skulle han ju nu slakta en del renar, och funderade också förstås på bli av med Abo exentrisk som han var. Men slakteriföretagen ville faktiskt bara köpa de framavlade stora renarna. Voltex blev missnöjt med det beslutet och bestämde sig för att behålla renarna och bara ta hand om en och annan till slakt på egen hand, och på så sätt få friska charkuteriprodukter. Det visade sig att samer blev populära hos ortens studenter och invandrare som tyckte att de passade ihop med de invandrare som kom till Norrland.

Ett råd bildades av studenterna och invandrarna som skulle ta tillvara minoriteters intresse, och man hyrde en lokal i Luleå för uppgiften. Intresset växte och man fick en hel del övriga medlemmar förutom minoriteterna.

Tiden gick och så småningom kunde man också ta med Abo till Luleå intelligent som man tyckte att han var. Renen fick dra en släde på skoj genom Luleås gator igenom snölandskapet. Adinso fick en uppgift för minoriteterna, nämligen att värva ytterligare medlemmar. Många tyckte att Adinso skulle få chansen när han nu hade lyckats framavla en bättre renstam. Han var ju nämligen tillräckligt förutsättningslös för att riktigt rejält kunna hävda minoriteternas intresse. Det blev succe för Adinso, och han fick rådet av romerna som också trots kylan sökt sig upp till Luleå för att försörja sig att stå på sig. Renen Abo blev med tiden populär hos minoriteterna och fick dra turister genom Luleås gator. Ett politiskt parti bildades av minoriterna och man lyckades komma in i komunfullmäktige i stan. Man funderade också på att bilda ett riksdagsparti men bestämde sig till slut för att vänta ytterligare fyra år till nästa val för att hinna etablera sig.