En gång år 1974 när Leif bara var tjugoåtta år, att jämföra med dagens år 2018, bestämde han sig för att riktigt på allvar börja sjunga. Han hade tidigare spelat teater men misslyckats göra karriär. Det funderades över om han skulle kunna sjunga och på det sättet komma i rampljuset. Ett grammofonbolag spårades upp, och han inledde förhandlingar om att ge ut en skiva. Frestelsen att tänka sig att han skulle kunna stå för något speciellt fanns där, och han kunde inte slita sig från iden om att bli världsberömd. Men han hade ju egentligen inte så mycket pengar att skivan han till slut bestämde sig för att ge ut, kunde tryckas i mer än tvåhundra exemplar. Insjungningen gjordes, skivan trycktes, och han sände garmmofonskivan till diverse eventuella intressenter. Även om han själv a capella som sången på skivan var, Med andra ord och Kind mot kind, skulle kunna verka exentrisk för den, var han ju ändå personlig. Han tyckte att dom eventuella intressenter han sänt den till, i varje fall borde ha svarat honom för den personliga röstens skull. Men han blev ointressant, liksom för sina som han tyckte personliga teatertolkningar. Även om han bara hade gjort diverse scener ur berömda pjäser av exempelvis August Strindberg, tyckte han att faktiskt hade något speciellt även som skådespelare. Chansen att komma in på scenskolan var ju mial, man brydde sig inte om personligheter där, som Leif såg det.Teatrarna i övrigt hade börjat hänvisa till statens skola för scenisk utbildning, scenskolan, numera Teaterhögskolan, mot att tidigare ha haft auditioner.

Sjukskrivningen hade fortsatts och lett till förtidspensionering, med en brors avlidande, som bäddade för att genom arvet efter honom, som ju också återigen relativt till Leif hade börjat arbeta igen, göra det möjliget att köpa ett radhus i Kristianstad. Leif fick alltså under några år det ganska bra, med en hel del pengar som han slösade bort på allt möjligt onödigt. Han var ju emellertid ovetandes om den ryktbarhet som skivan hade väckt, och så småningom var arvet efter brorsan slut och han fick svårt att betala hyran för radhuset i Kristianstad. Leif var ju emellertid så smart att han förstod att han måste avsluta radhusboendet, och flyttade till en enrumslägenhet i Karlskrona med låg hyra. Radhuset blev stående och kostade pengar varje månad, det hade nämligen inte sagts upp,  han fick skuld upp över öronen och ärendet inlämnades till Kronofogden. Värden sa upp radhuset, och skulden inkasserades genom God Man som han fick i Karlskrona. År 2018 blev skulden betald, så han kunde återigen snart börja ansöka om krediter.