Kyrksoppa & ärtsoppa samt en undergångssåpa

Nr 1/2017
text PM
illustration HENRIK MAGNUSSON
 

Förberedelserna denna hösten inför marknaden i Torsås blev i allt väsentligt som brukligt. Väderleken gavs en betydelse som aldrig annars i tillvaron. I vår uppfattning om marknadsanpassning var vädret sedan så länge att ingen längre mindes upprinnelsen, något av huvudrollsinnehavare.
 I den mörkaste morgontimmen, innan minsta gryningskänsla ännu gjort sig påmind, samlades efterhand en handfull luggslitna individer från båda könen i ett förfallet torp utanför Kättilsmåla. Skogsdoften var tung och stark och skänkte ro åt sinnen märkta av sömnbrist. Alla bar med sig samma gedigna packning i form av soldatens ärtsoppa, bruna bönor och kåldolmar. Spisens innandöme hade varit upplevelsecentrum för en liten musbataljon men kall mat blir ju ändå varm nere i magen så det bekom oss inte nämnvärt. Likt andra år var aptiten rent gästabudsliknande storvulen.
 Efteråt låg vi förslöade och bukstinna, kommunicerade med varandra likt svältens offer genom att då och då rulla lite med ögonen. Långt om länge anlände färdtjänstbilen som skulle forsla oss ned till Träffpunkten i staden.

Med i gänget detta år var Sven ”kontaktsvårigheter” Svensson. En glasrike-smålänning som det jiddrat för i tillvaron och som av ödets nyck förts till Blekinges östra kant. Svårt mobbad efter att historien kring en äventyrslystnad kommit ut i hembygden var han nu i en rehabiliterande fas i sin nya tillvaro. Någorlunda kortfattat hade Sven läst i en söndagsbilaga om bordellvaruhuset kyrkan, i folkmun kyrksoppan, beläget precis vid sidan av domen i Köln. Efter detta hade den tillbakadragne Svens fantasiliv berikats av erotiska utlevelser som trängt ut allt annat. Via en särskild resebyrå införskaffade han fyra slumpmässigt utvalda tillträdesbiljetter. 

 Över hotellfrukosten i nämnda stad dristade han sig att öppna kuvertet: Strypsexmottagningen, kittlings-fetishrummet,korridoren för human pony-aktiviteter samt skrubben för sätesbjudning ( facesitting )...Kyrkan hälsar dig välkommen till en dag med dominans och underkastelse. Våningsplan åtta. Mycket nöje! Sven rodnade kraftigt av lika delar upphetsning och för att han trodde sig avslöjad av en mycket sensuell servitris menande blickar. Detta tände en obehaglig gnista som tvingade Sven att börja minnas sin gamla förlamande rädsla för att bli röd i ansiktet. Fällan hade slagit igen! Tillförsikten inför det förestående äventyret sjönk som i dy och ersattes av anspänd kvalmighet. Med böjt huvud och uppdragna axlar, raglande av uppgivenhet, lämnade han Köln med svansen mellan benen.

 

Hemma igen, svårt sargad, tittade han för djupt i glaset en kväll på bypizzerian varpå han i ett svagt ögonblick hasplade ur sig vad han varit med om. Det blev inte nådigt och hånskratten förföljde honom dag och natt. Många skrek herr lottlös! Så fort de fick se en skymt av hans stukade väsen. Sömnen svek och Sven började missbruka sprit och tabletter. Det slutade med inläggning på psyket. Senare, när han gått från patient till att vara konvalescent beslutades om miljöombyte som vettigaste förutsättningen för att gå vidare i livet.
 Valet föll på Karlskronatrakten och en roll på TP som bugare med stimulansersättning. Två tjänster slogs samman och herr Humphrey Bugart, som han kallade sig i detta åtagande, blev således både inbugare och utbugare. Med utsökt respektfullhet mötte han upp vid dörren och ledde besökaren vidare in i huset, servilt bugande. Och med en svagt syrenparfymdoftande apatisk elegans som saknade motstycke, ledde han besökarna ut igen.
 “Väderleken” blev strålande hela vägen upp till Småland. Gud i himmelen som vi fes! Det ena mustiga vädersläppet efter det andra och ibland i skön samstämmighet. Minibussens för oss helt okände förare var tydligen begåvad med en för uppdraget passande humor, kiknande av skratt höll han på att köra av vägen flera gånger. Bugare Sven anpassade sig väl och fyrade av utdragna brakare med oerhörd arom, vilket manade kvinnorna i sällskapet ett egoboosta honom med idel lovord. Bönorna hade sannerligen gjort det som förväntades.

 

Väl uppe på marknaden kände vi oss för lata och oengagerade för att idas ranta runt bland kramset. Fisfesten fortsatte i en busskur efter att bira och punsch inhandlats på ortens systembolag av vår tjänstvillige chaufför. Sven däremot syntes rätt som det var inte till.
 Frampå tidiga eftermiddagen började det bli dags att bryta upp. Vid det laget uppträdde vi mer som småbråkiga fyllerister än välartade marknadsbesökare och hade inte skärpa nog till något letande. Chauffören, som väl längtade hem efter sitt dagsverke, sprang bort till ståndet där Missing People höll till med sin info. Då blev det verkstad! Omsider kom bud att han var återfunnen. Vi leddes in i ett svart cirkustält modell mindre. Svarta mattor utlagda med texten Undergångsromantik. Utställning med försäljning! Hundratals små liemän i olika material trängdes på ett långbord. Travar med genomskinliga likkistor av olika sorts glas. Några med skyltdockor ilagda. Ingen nasare uppenbarade sig. Längre in bakom en skalenlig modell av en minneslund stod en dubbelkista med Sven och fröken Undergång sida vid sida.
 I ett brev inkilat i lockspringan stod följande: Som synes har jag valt att gå under; kärlekens vägar är tydligen lika outgrundliga som herrens – när ni läser detta befinner jag mig på smekmånad hinsides. Fru Undergång – Svensson avbördade mig svendomen! Tack för kompiskänslan ni gav mig.

 

I vår tolkning gick det inte för Sven att få bukt med sina
kontaktsvårigheter i detta livet. Bättre då söka lyckan
i andra världar!

Vi bugar oss.


Algeriet 1978

Nr 1/2017
Gästskribent PALLE FEMLING
 

Det var en lättnad att komma fram till havet. Vattnet var kallt för det var i början av året. Jag tog ett raskt dopp för att skölja av mig resdammet. I två månader hade folkabussen stretat på över öknar och berg genom östra Marocco. I bland på vägar som blev till pister för att till sist tyna bort varefter färdvägen markerades med pelare av upptravade småstenar, halvmeterhöga miniminareter, svåra att upptäcka i terrängen. Dagar gick utan möten med andra fordon.
 Jag tog upp en liftare. Han satt på marken i grårandig djellaba. Över hans knän vilade en uråldrig musköt med trattartad pipa. Mannen åkte med i en timme ungefär. Därefter, mitt i ingenstans, tecknade han att han ville stiga av. Han klev ur och började gå mot bergen i norr. Jag satt och såg efter honom tills han försvann bakom en kulle.
 Det var först när jag närmat mig kusten som det dök upp bebyggelse. Innan jag drog åt handbromsen på stranden hade vägen gått genom en liten by. Ett av husen såg ut att ha varit en handelsbod och jag tänkte gå tillbaka längs den gropiga vägen och se vad den kunde bjuda på. De sista veckorna hade jag levt på konserver.

 

Stranden var en perfekt campingplats och jag kom att stanna en handfull dagar i trivsam avskildhet. Jag hade fortfarande böcker i bussen som jag inte läst. Dessemellan gjorde jag långa promenader längs vatttenbrynet. En ”strandtik” hängde med på utflykterna. Annars höll hon mest till i skuggan under folkabussen. Hon kom att ingå i matlaget.

 Ensamheten bröts varje morgon då en gammal avdankad främlingslegionär kom förbi och dunkade näven i bilplåten. Under mannens djellaba kunde man ana en skelettliknande kropp, hans skäggstubb såg ut att ha gnidits med mjöl, Näsan sköt ut som en näbb, en vit turban krönte huvudet.
 – Bon jour, camarade! Allå, allå! Hans stämma skrällde över vågskvalpet. Varpå han avkrävde mig ”peage” avgift. Den var naturligtvis hans eget påfund liksom hans egenhändiga utnämning till strandvakt. Jag betalade struntsumman, det rörde sig ju i grunden om en utjämning av världens ekonomiska orättsvisor.

 

Den förmiddag jag tänkte åka vidare dök han upp som vanligt och bankade på karossen. När jag flängde upp den breda skjutdörren mötte mig en förbluffande syn: gamlingen var inte ensam, bakom honom stod ett tiotal grabbar varav en del i tonåren. Alla med något förväntansfullt lysande i ögonen. Bredvid publikanen väntade en medelålders, omfångsrik kvinna iförd rosa lurvig topp ur vilken hennes gigantiska bröst gjorde uppenbara rymningsförsök. Hennes svällande höfter hade klämts in i en svart sidenglänsande kjol, så kort att den hjälpligt täckte lårens möte. Över hennes panna liknade luggens spretande, svarta, testar rovfågelsklor.
 Byhoran! Ingen tvekan och medan jag blinkade sömnen ur ögonen började hon ta sig in i bussen påbaxad av den gamle soldaten.
 – Non, arretez- vous! Stopp! Jag motade ut kvinnan.
Det uppstod några sekunders förvirring mellan henne och mannen. Ett gräl var under uppsegling men med några yviga armrörelser fick han tyst på den prostituerade.
Medan hon iakttog honom började han tala med de unga åskådarna. Inför hans frågande blick vred de sig, flinade, vände ner blicken och grävde med tårna i sanden.
Vad var det nu som var på gång? Från min bädd inne i fordonet följde jag uppmärksamt händelseutvecklingen genom dörrhålet. Arbiska eller berberdialekt, jag förstod inte ett ord av vad som avhandlades.
 Plötsligt fattade jag. Den gamle legionären försökte rekrytera någon eller några av grabbarna som ”stand ins” för horan!
 – Malade! Jag är sjuk! Jag slängde mig bakåt i sängen. Jag har ont i huvudet! Drog jag till med.
Efter en kort stunds parlamenterande lommade sällskapet iväg. Jag reste mig på armbågen och spanade efter dom genom bakrutan.
 Den gamle kopplaren och horan hade återupptagit grälet. Antagligen rörde det sig om pengar. Uppbörden för parkeringen var glömd. De unga pojkarna sparkade en plastflaska framför sig på återvägen.

 

När den siste eftersläntraren försvunnit bakom dynerna reste jag mig, pressade en sista halvcentimeter ur tandkrämstuben och gick ner till vattnet. Med medelhavet skvalpande runt anklarna borstade jag tänderna före morgondoppet.
Jag hade bunkrat dagen innan i byns handelsbod och nu åt vi frukost, jag och hyndan. Hon fick en burk sardiner och när hon slickat ur fyllde jag på med kondenserad mjölk. Det kändes taskigt att lämna henne. Hon såg så ensam ut i
bakrutan.
 Vid pumpen i byn fyllde jag vattendunken innan jag anträdde färden längs kustvägen österut.


Fredrik tipsar

Nr 1/2017
text FREDRIK SAMUELSSON
 
 
 
Rolig uppföljare som lockar till skratt
Titel: Hundraettåringen som smet från notan och försvann

Regi: Felix & Måns Herngren.

 

Hundraåringen Allan är i Thailand tillsammans med sina vänner som han träffade i första filmen. När han nu fyller hundraett år är de stulna pengarna nästan slut. Av ren tillfällighet hittar Allan en gammal rysk läsk som han fortfarande har kvar. Läsken blev väldigt berömd och efter visst funderande kommer Allan på att han ju har receptet på läsken någonstans. Det blir en vild jakt på receptet och även CIA är inblandade. Filmen är nästan lika bra som den första filmen. En apa i filmen lockar till många skratt.

 

 

 

Bra pop musik som man kan digga till

Artist: Little Jinder
Titel: Allting Suger
 

Musiken på den här skivan är väldigt bra. Redan i öppningsspåret super 8 diggar man loss tilll musiken. Little Jinder har några gästartister med i flera låtar. Mauro Scocco är en av dem. Det enda negativa är att det förekommer svordomar i en del av låtarna men det gör egentligen inget.

 

 

 

Komedi och drama om problematiskt julfirande

Titel: En Underbar Jävla jul
Regi: Helena Bergström
 

Ett gaypar har tillsammans med en gravid tjej som är deras vän, köpt ett fallfärdigt hus och de vill fira det hela med sin släkt. Problemet är bara det att alla inte uppskattar att de är ett gaypar och att det inte sägs exakt vem av pojkarna som är pappan. Filmen tar även upp allvarliga saker som rasism och hur andra firar jul. Det är inga actionscener i filmen utan mest dialoger mellan personerna. Det blir dock spännande och känsloladdat.

 

 

 

Mycket fina jullåtar av Carola

Artist: Carola
Titel: Drömmen om Julen
 

I slutet av oktober 2016 kom denna mycket bra skiva ut. Carola är en mycket bra sångerska som sjunger fint. Här på denna skivan är det med en hel stråkkvartett och piano. Det blir nästan för sockersött på sina ställen men jag gillar verkligen denna skivan, även om julen är slut.


dikter

Nr 1/2017
text PETRA SVENSSON
 
 
 

Star wars rogue one

Nr 1/2017
text PERLUKAS ZETTERQVIST
 

Rouge One är den första sidofilmen i Star Wars och första Star Wars filmen som går utan “Skywalker dramat”. Efter att ha sett Star Wars Rouge One så får jag säga att det är som man får förvänta sig, ett nytt hopp att se upp till och ge allt på ett drag för att föra det hoppet till nästa steg, till att förinta imperiet. Historien tar sin gång liten innan Star Wars episod 4. Här får man se dödsstjärnans uppgång till att se dess början på nedgång. Början är som Star Wars episod 7 med en ung tös lämnat åt ödet, med enda skillnaden att Jyn Erso (Felicity Jones), dotter till Galen Erso (Mads Mikkelsen), skapren av dödstjärnan är än vid liv, men får sin far intvingad i tjänst till imperiet, sin mor dödad och blir tvungen att fly.

 

Saker och ting sker väldigt snabbt, men man hänger ändå med. Det har var lite dispyter när trailern kom ut med en kvinnlig huvudroll som i episod 7, men lyckades fånga upp en bra karaktär med bra story och skådespel. Folk förväntade sig att ge dålig kritik eftesom man sätt de andra filermna ep. 1,2,3 och 7 med samma dåliga resultat, men fann inget direkt fel.

 

Det är direkt inget gammalt taget från de äldre filmerna (ep. 4-6), utan ett hel nytt upplägg med karaktärer och maskiner. Det kan tänkas att många förvätar sig än, samma inspelning som på 70-talet. Man ser väl hellre in sig på modenare tider med Computer-generated imagery (CGI) än äldre filmsätt.

 

Som slutsats ger jag den 5/5. Inget fel, ren perfektion!


Citylights - social media

Nr 1/2017
av HENRIK MAGNUSSON
 
 

Varulvar

Nr 1/2017
text & foto FREDRIK SAMUELSSON
 

Människan som blir varulv kan ha använt magi, blivit biten av en annan varulv eller råkat ut för en förbannelse. Om en människa väl blivit varulv kan han aldrig ändra på det. Det säkraste sättet att ta död på en varulv är genom att skjuta den med en silverkula. Ett annat sätt är att skilja huvudet från kroppen eller att bränna upp varulven.
 Varulven ser mest ut som en stor varg som oftast går upprätt. Men den kan även se ut som en människa med mycket hår på kroppen och vassare tänder än vanligt.
 Det är mest i europa som varulven finns. På andra ställen kan den se ut som en björn men också tiger och andra farliga rovdjur.

 

I Frankrike på 1700 talet fanns det en best som kallades för ”Gevaduanmonstret”. Kyrkan hävdade att det var frågan om en varulv. Det har senare kommit teorier att besten kan ha varit en vanlig varg fast mycket större än de brukar vara. Vissa forskare tror att odjuret kan ha varit en hyena, som importerats från Afrika. Den som slutligen sköt odjuret hade en son som, enligt vittnen, hade en hyena hemma. 

 Att man började tro på varulvar kan ha berott på rabies-smittade vargar som bet folk. Den som fick Rabies bet andra som också blev lika sjuka. Det finns även två olika sjukdomar som båda gör att kroppen har mer hår än vanligt.

Det har gjorts många böcker och filmer med varulvar. Några kända böcker är varulv av författaren Alexandre Dumas, varulvar av förattaren Whitley Strieber, varulvens år av Stephen King och barnboken jag är en varulvsunge av Gunnel Linde.

 

Här är några kända filmer med varulvar i:

* En amerikans varulv i london
* Howling
* Silver bullet
* Wolf
* Dog soldiers
* Van helsing
* Twilight serien

 

Under andra världskriget så hade Hitler en arme som kallades för varulvarna. Det var en elitstyrka som skulle jobba bakom fiendens linjer.


Anstaltstankar - Generation i kris

Nr 1/2017
av HENRIK MAGNUSSON
 
 

Nyare inlägg