Ledare

Nr 6/2023
text KENNETH SVENSSON
foto JOAKIM STRÖMGREN
 

Tipp tapp, Tipp tapp...

 

Andas in, andas ut. När som är julen slut. Slänger ett öga på kalendern och ser att Nikolaus, i skrivande stund, har namnsdag. Detta helgon med grekisk härkomst blev känd för sin givmildhet, han kom senare att bli omnämnd som Sankta Claus. Och jag som har skickat önskelistor till tomten i Rovaniemi. Så tokigt det kan bli.
 Än en gång får vi knyta ihop säcken, summera. Förhoppningsvis med ett litet plus i kanten. Med erfarenheter staplade på varandra uppstår till slut visdom. Något gott att ta med in i det nya. Så med skumpa och ståt får vi skjuta salut och ge oss själva en klapp på axeln, vi har varit OK. Vissa år är bättre än andra. Tänkte att 2024 ska bli ett sådant.


Flickan utan namn del 5

Nr 6/2023
text FILIPPA KARLSSON
 
 
Mörkret har börjat falla och kylan följer med den. Himlens lilarosa färger skymtas bara svagt bakom den enorm rökpelaren ifrån elden. Elden, som tvingat familjen att splittras, har bränt ner allt i sin väg och askan ligger tjock som grå snö dit elden inte farit fram. Det som skulle vara en enkel resa som familjen gjort flera gånger förr, har nu blivit en mardröm. Far och dotter, hästen och två hundar, mor och en gammal har flytt åt ett håll medans sonen skyddas av flickan och Nero, deras varghund.
 

Grottan som Iduns grupp tagit skydd i är stor, det går inte att se hur stor då mörkret är så kompakt bara ett fåtal steg in.
Hon vet inte om hennes son är funnen, skadad eller ens vid liv. Att lämna Joar med en flicka, ett barn, var emot hennes moderskänslor. Hon gavs inga andra val så hon och de skadade lämnade Joars liv i flickans händer.
 En främmande flicka dessutom, som ingen vet vem hon är, vart hon kommer ifrån, inte heller hennes namn. Med huvudet fullt av dessa tankar börjar Idun tveka, men hinner inte tänka på det just nu så nära grottan. De stannar nära ingången för säkerhets skull. Det kan finns farliga djur som sökt skydd för samma anledning som de gjort.
 När de stannar hjälper hon den gamla damen ner från häst-ryggen. De får hjälpas åt för att få ner Truls på marken, syskonens far och den gamlas livräddare. Han är fortfarande medvetslös och andas tungt av all rök. Han har även fått brännblåsor stora som jordgubbar över händerna och enda underarmen.

 

Den långa muskulösa kroppen är tung men de lyckas med ansträngning lägga honom på marken utan olycka. Dottern har inte heller fått medvetandet åter men ser oskadd ut för ögat men oron om dolda skador är stor. Försiktigt lyfter Idun ner Tuva och lägger henne intill sin far. Fortfarande hållandes i hästens läderremmar stryker hon bort en hårslinga från sin dotters panna. Truls hostar rosligt och Idun ser hastigt på honom, i samma stund rycker Molly så hårt i lädret att hon far omkull, rädsln av att förlora hästen lugnas när hon ser hästen stannar en bit bort.
 Den gamla damen torkar av Truls ansikte, vänder sig om och ser på Idun som ligger omtumlad bakom henne.
- Gå ut och se om du kan göra någon nytta istället för att ligga där. Försök att hitta växter, rötter och örter till din mans brännskador. Jag kan också behöva och kan inte gå ordentligt, inte med detta benet.

 

Damen är allvarligt skadad med en brännskada som löper från höft till fot. Det syns tydligt när kjolarna hon bär är bränd och nu när damen börjat göra trasor av de återstående tyget.
Idun sätter sig upp och stirrar frånvarande på damen. Hennes dimmiga blick vandrar över kvinnans ansikte och fastnar på hennes skadade ben i ett par blixtar. Hon ruskar på huvudet innan hon nickar. Omtumlad ta hon sig på fötter och vingligt  vidare mot platån som utgör grottans öppning.
 På våren i smälttider når vattnet nästan hela vägen upp till grottans öppning som ligger på en klipphylla. Vatten massorna har med åren grävt sig in under öppningen och på sätt har det skapas ett hyllplan.
 Truls hostar igen, ekot i grottan får Lolo att vända sig om och halta fram till sin utslagna husse. Den gamla försöker tvätta hans såriga händer när Lolo smyger upp intill. Den gamla damen läggen en hand på hennes huvud,
- Han kommer klara sig så länge vi får rent såren och kan hålla rötan borta, viskar damen i hennes öra och klappar ömt om hennes huvud.
- Han är stark och är ännu ung. Allt kommer bli bra, men något i hennes röst låter inte övertygande.
 Lolo och Kai följde båda med Idun, Nero stannade med flickan men Taro syns inte till. Taro är Kai och Lolo’s valp och Lolo är orolig.

 

Lolo gnyr lågt till svar på kvinnans ord innan hon vänder efter Idun. Hon haltar  kraftigt och faller ihop bredvid Molly står med sänkt huvud, skakande och flåsande. Kai tassar fram till Lolo, slickar på hennes nos till hälsning. Hon lyfter huvudet när han sätter sig in till henne och tillsammans ger de ifrån sig ett gemensamt ylande. Ekot från grottan får ylandet att färdas mycket längre än det annars hade gjort och med vindes hjälp hörst det lika tydligt som åskans dånande. Efter deras sorgerop lägger Lolo huvudet på tassarna och blundar. Hon låter Kai hålla utkik. Han vädrar mot en himmel som blir allt mörkare, han doftar rök, regn och Idun som rör sig en bit bort.
   Den gamla damen, Truls räddat från den övertända gården, gör sitt bästa för hålla såren fri från aska. Det är svårt, det blåser runt även in i grottan och får allt att bli grått och färglöst.
 Hon linkar mödosamt bort till ena grottväggen där hon sett att det sipprar in vatten från taket och rinner längs en skåra i väggen. Det askgråa tygstycket är svårt att få rent. Vattnet de har blivit kolsvart efter att hon har lyckats torka bort mestadels av aska från både far och dotter. Truls hostar igen och det ekar högt mot sten väggarna. Varje gång rycker Lolo till och ser på sin husse med sorg och oro i blicken. Kai gnyr och gör sitt bästa för att trösta henne trots att han själv känner sig orolig.

 

Med en vindpust kan Kai känner på doften att Idun är på väg tillbaka. Lolo känner också doften och försöker resa sig upp. Hennes ena baktass och en bit av svansen är pälsen inte bara svedd de är brända. Hon kan inte längre stödja på tassen. Trampdynan är så svårt bränd att den spricker och blir kletig av blod och var. Kai reser sig snabbt för att hjälpa henne att komma upp på ömma tassar. Lolo piper och gnyr av obehag och smärta när tassen nuddar marken och tvingas hoppa på tre ben. Han hundens öron följer Iduns rörelse nere vid vattendraget som rinner i botten av ravinen. Även Lolo lystrar och snart ser de hennes siluett kämpa sig upp för slänten upp till grottans ingång. Hon har hela famnen full av rötter och växter av olika slag men även ved som faller ur hennes grepp.
- Jag hittade dessa läkande örter. Vi kan göra omslag så fort jag fått upp eld och hittar något som vi kan koka tyget i, Iduns röst är frånvarande av trötthet och oro. Den gamla damen hoppar till då hon inte hört Idun komma men lugnar sig snabbt.
   “Elden kommer kunna göra att vi kan flytta längre in då det ser ut att bli regn som kan blåsa in ända hit. Lågorna kommer hålla oss trygga från de faror som kan ligga på lur djupare in i grottan”, tänker Idun. Hon ser mot himlen som skiftar de orange-rosa färgerna som snart över går i de mörkblå som utgör natthimelen.

 

Allt blir mörkare och snart syns stjärnor skymta bakom regntunga moln och den fortfarande enorma rökpelaren. Den svarta färgen av röken säger henne att den inte slocknat än. Både hundarna och damen följer hennes blick och de alla dela samma känsla av oro och sorg.
 Idun går förbi gruppen och fortsätter bara en liten bit där hon släpper ner allt i en hög. Hon samlar ihop den växtlighet hon funnit och lägger det en bit ifrån den plats hon förbereder för att göra upp eld.
 Den gamla reser sig mödosamt, de gamla lederna knakar och hon grymtar till av smärta när huden späns och brännblåsorna nästan spricker. Både hon och hundarna närmar sig Truls och Tuva. Lolo är nära på att falla men Kai lutar sig närmare, fångar upp henne och leder henne hela vägen fram till platsen där Idun försöker förnetriskt göra upp eld.
Träet är fuktigt så det är svårt att få fyr men till slut får hon en liten låga som verkar tar sig, då reser hon sig och går bort mot Truls som om hon gick i en dimma.
 Hon möter damen som tagit tag i Truls ena arm.
- Behöver den gamla hjä.. nästan svamlar Idun ut sig.
- Jag heter Gerona, snäser damen, så gammal är jag inte eller kanske är jag gammal, åtminstone jämfört med dig jänta, säger Gerona och skrockar. Seså vi hjälps åt att flytta dessa utslagna.

 

Idun ser på kvinnan med förvirrad min, kvinnans röst skingrade dimman en aning och hon nickar till svar. Tillsammans lyckas de släpa bort Truls muskulösa kropp, som är tung för de båda kvinnorna men när de väl lagt honom på en bra plats sätter sig Gerona intill och flämtar. Idun lägger en hand på hennes axel innan hon går tillbaka för att lyfta upp sin dotters slappa kropp och lägger henne intill sin far.
 Elden som ännu bara är en svag ljuskälla kastar förvrängda skuggor på den enda stenväggen som går att se. De kan inte se grottans andra vägg, inte heller längre in men de kan alla känna att den är stor, mycket stor.
 Iduns blick glider över gruppen. Hennes ögon fastnar på hästen som fortfarande står i ingången. Molly har inte flyttat sig från platsen hon stannat efter hon sltet sig ur Iduns händer. Det ser inte ut som om hästen är villig att försöka. Idun tar sig bort till henne och smeker märren längs halsen i ett försök att lugna henne. Hästen skakar fortfarande och hon har svett lödder över bog, mage och ben. Paniken, rädsla och skräcken syns tydligt i djurets ögon, det får Idun att rysa till och får hennes egna tåras.

 

Med små försiktiga ryck i läderremmarna försöker hon leda den skräckslagna hästen närmare resten av gruppen. Flykten från infernot har gjort att rädslan slagit rot djupt i själen och Molly vägrar. Hårdare och hårdare drar Idun men det är som hovarna vuxit fast i marken. Som en sorglig staty står hon kvar och Idun ger upp, ser på henne och efter ett sista misslyckat försök låter hon Molly stå kvar. Med en klapp på halsen vänder hon själv tillbaka till de andra.
 Den gamla ser upp på den grå slokande skepnaden som närmar sig med hängande axlar och en blick som säger att hon inte helt är närvarade. Tyst nästan viskande börja Gerona tala samtidigt som hon lägger mer virke på elden.
- Jag undrar om det vi gjorde orsakade allt detta hemska, Gerona’s röst får Idun att se på kvinnan med frågande blick. Hon öppnar munnen för att svara men orden når aldrig läpparna. Gerona suckar, tårar har börjat tränga fram i kvinnans barkbruna ögon.
- Vi hade aldrig i våra vildaste drömmar kunnat tro att det skulle bli såhär.

 

Idun sätter sig och tar sin dotters hand och väntar på att Gerona ska fortsätta tala. Den gamla ser ner på sina rynkiga händer och hennes ögon blir blanka som speglar och med skakig röst fortsätter hon.
- Allt vi ville var att ge de stackars liven en ärlig chans, oavsett är de ju inga monster bara annorlunda. Gerona gör en paus och sneglar på Idun som ser frågande på henne.
- Min man och jag har alltid försökt hjälpa de som har det svårt. Vi vårt hem delade vi med de som inget hade, matade de som svalt och vi gömde de som var jagades av orättvisa. Kvinnan tvekar men fortsätter.
- En dag kom de en kvinna med sina tvillingar, hon bad oss att gömma hennes små då hennes hem inte längre var en säker plats. De kan inte varit mer än 3 skördar gamla och vi kunde inte säga nej trots att vi visste att barnen var Errey. Märkta av gudarna, ja du vet hur folk från byn ser på dessa barn. Gerona nickar åt de håll som Tuva ligger. Idun ser på sin dotter och andas viskande, - Vad hände?

 

Tårarna har nu brutit sig ur Geronas ögon och gjort hennes kinder fuktiga och randiga av sot.
- En pojke, Ivar, hade varit och hjälpt Karl med sista skörden när han fick se tvillingarna. Ung och osäker som han var berättade han för sin bror. Tillsammans måste de ha tänt eld på stallet där barnen fanns i ett undangömt rum på loftet. Jag hörde deras hemska skrik och skyndade ut. Pojkarna hade slagit min Karl till marken. Han hade försökt rädda de små som elden stängt inne. Den spred sig snabbt och snart var vår gård ett hav av eld.
 Gerona snörvlar ljudligt och rösten blir grötig av trårar.
- Pojkarna måste ha flytt när branden blev så stor. Jag rusade fram till stallet i ett försök att rädda de jag kunde men när jag väl nådde dörren hade skricken tystnat. Åå stanken. Stanken den var fruktansvärd, varken djuren och barnen hade en chans. Elden var så stor att inget gick att göra. Jag trotsade rädslan sprang fram för att försöka öppna dörren. Hettan va nästan outhärdlig och utan förvarning föll dörren över mig. Den föll över mitt ben och jag kunde inte komma loss. I den stunden gav jag upp och trodde gudarna skulle kalla mig hem.
- Det var då en röst hördes. En hand på min axel drog mig tillbaka till verkligheten. Ögonen som mötte mina gav mig styrka och utan att tveka följde jag med.
 Gerona ser först på Truls sedan på Idun och med en enorm tacksamhet i rösten säger hon.
- Din man räddade mitt liv, han försökte rädda min Karl men han var redan borta. Slaget han fått hade stulit hans liv innan han träffade marken, det måste varit så det gick till, åtminstone är det tror jag att det var så det gick till. Chockat stirrade Idun med stora ögon på henne utan att kunna säga något. Hon har svårt ta in allt Gerona berättat. Hastigt rester hon sig upp tar ett vedträ ur elden och vände hon sig mot grottans mörker. Utan ett ord började hon ta sig djupare in i det okända förföljd av Gerona’s högljuda gråt medan mörkret omsluter henne.


 
Borta vid gläntan där flickan fortfarande kämpade mot naturkraften som hotade att ta tillbaka de liv hon stulit. Hon kämpar med sina sista krafter för att hon Joar och varghunden Nero ska kunna komma därifrån levande. Tröttheten gör sig påmind och hon faller på knä.
Inuti sitt  huvud kan hon höra Nero som står över Joar’s kropp för att skydda honom.
- Han vaknar inte, ens när jag slickar på honom, vad ska vi göra? Nero’s röst låtter som en morrning och den strålar av oro.
 - Vi klarar det här, svarar hon med tanken och skickar en en känsla av trygghet med orden. Nero biter tag i Joar’s tröja och börjar dra för att komma närmare flickan. Varghunden är så stor och stark att han kan lyfta Joar’s överkropp en bit från marken och snart är de båda framme hos henne. Hon minskar skydds barriären till det minsta möjliga utan att de är i direkt fara.
 Flickan biter ihop reser sig och tar tag i Joars arm. Tillsammans börjar de släpa honom samma väg som de andra flytt. Plötsligt stannar flickan till och ser åt vagnen och pulkan som ligger i bäcken tryggt från lågorna. Hon får se ett par ögon i vattnet under vagnen. Det är Taro som i panik sökt skydd och nu är helt förstenad av rädlsa. Nero ser och följer med när flickan börjar dra ner Joar i vattnet.
 Flickan är utmattad, hon har blöda ur näsan men vattnet hjälper henne att fortfarande hålla elden på säkert avstånd. När de tre väl är i vattnet rusar Nero fram till Taro men han får ingen reaktion. Skall får flickan att se på de båda hundarna och via tanken ber hon Nero att inte låta Joar svepas med av strömmen. Hon försöker lugna Taro men hans innre är bara ett irrvarv av panik och rädsla. Utan att tveka drar hon ut den betyudligt mycket mindre hunden från sitt gömställe och lyfter upp honom i famnen.

 

Vattnet är iskallt i kontrast till eldens hetta. Nero’s huvud är allt som syns ovanför vattenytan där han står med Joars tröja i munnen. Taro är stel som en pinne men flickan kämpar sig fram till Joar’s andra sida.  I ögonvrån ser flickan något som gnistra lila, hon får en droppe i ögat när hon försöker se vad det är. Nero ser vad hon söker igenom deras länkade sinnen visar han henne med bilder från sina minnen. Hela hans sinne skiner av lycka för han vet att detta är precis vad som behövs för att de alla ska överleva. Över eldens rytande och de forsande vattnet kan de höra ett ljud, ett ylande och den första klara tanken från Taro tränger sig igeonom skräcken. *Mor!* Hans ord ekar igenom deras sinnen.
 Det är som fångat flickans blick är Joar’s örhänge, hon sträcker sig, når precis med fingerspetsen och snudda ädelstenen. Hon flämtar till när alla krafter som lagrats i stenen forsar in i hennes kropp.
 Hon drar snabbt åt sig handen. *Var kom all kraft ifrån?* Men skakar snabbt av sig tanken igen. Med förnyade krafter följer de med strömmen, den rinner åt samma håll som de andra befinner sig. Först går allt långsamt men när bäcken blir djupar blir strömmarna starkare. Efter en liten stund kan de höra ett dåft dånande som om av ett fall. Nero har börjat flåsa lika mycket som flickan och båda kämpar för att hålla både sig själva, Taro och Joar på ytan. Hon tar ett hårdare tag om Joar’s ena arm och håller Taro i ett hårt grepp med den andra armen. Nero har inte släppt tröjan och de släpas med av den starka strömmen.

 

Plötsligt är vattnet borta och luft är det ända som omsluter barnen och hundarna. Flickan ger ifrån sig ett förvånat tjut innan de slår i vattnet. De har landat i en lite sjö som bildats av vattenfallet och tack vare de blev ingen skadad.
Idun står i ett totalt mörker, hon ser inte längre ingången eller Gerona vid elden. Hon kan höra ett lågt mumlande och inser att det varit en dum ide att springa in i mörkret ensam. Plötsligt hörs ett tjut sedan Tuvas röst, - Joar!! Idun skyndar på stegen. Vid elden sitter Gerona med blicken uppspärrad mot ingången medan Tuva tagit sig hela vägen ut på platåns kant. Idun släpper facklan och börjar springa fram till sin dotters sida. - Där borta, säger Tuva och pekar med hela armen åt den lilla sjön där Idun tidigare hittat växterna. Kai och Lolo börjar skälla ivrigt, och upp ur skön kommer flera mörka skepnader. Två av skepnadena kommer rusande i ilfart och snart kan de se Nero och Taro som sprungit i förväg. Idun följe båda blöta hundarna med blicken hela vägen upp för slänten innan hon ser bort mot sjön igen. De återstående skepnadena har nu tagit sig halvägs fram till avsatsen. - Ni lever, Idun fylls av lättnad och hon faller på knä med utsträckta armar för att ta emot sin son. Flickan låter Idun dra upp Joar och försöker själv ta sig upp när en hand tar tag i hennes. Det är Tuva som erbjuder sin hjälp. När flickan väl kommit upp hjälper Tuva henne in till elden där Idun sitter med Joar och vaggar honom som om han var liten igen. Gerona ler och bakom henne kan Tuva se sin far resa huvudet från golvet. Iduns glädje är obeskrivlig när hon, fortfarande med Joar i famnen sätter sig intill sin man och vinkar på Tuva att komma till henne. Tuva drar med sig flickan in i modrens famn och Geronar kramar Iduns axlar. Tillsammans sitter nu alla i en omfamning av kärlek som hade kunnat få glaciärer att smälta. Molly har lagt sin mule på Truls axel och hundarna ligger i en stor kärleksfull hög precis intill.
- Ett mirakel, vi har alla livet i behåll och nu är vi tillsammans igen! Gudarna ler mot oss. Geronas ord kunde inte haft mer rätt.


Vindkraftens historia

Nr 6/2023
text ANDERS MALMBERG
 
 
Oljekrisen 1973 var en utlösande faktor bakom det pånyttföda intresset för vindkraft. Det kom att drivas ett antal olika projekt för att kommersiella vindkraftverk även i Sverige. När så kärnkraftsolyckorna i Harrisburg och Tjernobyl inträffade ökade intresset för vindkraften ytterligare. Trots att det under lång tid bedrevs forskning inom vindkraft i Sverige och att vi var tidiga med denna teknik så produceras det inga vindkraftverk i Sverige idag och detta i stark kontrast till grannlandet Danmark som är världsledande på detta område. År 2014 var de två största vindkraftsproducenterna i världen danska (Vestas och Siemens danska enhet). Ett antal tänkbara faktorer kan ligga bakom detta. De länder som fick igång en inhemsk tillverkning gynnade också den egna landets produktion vilket Sverige inte gjorde. I Sverige har det varit tradition att gynna de befintliga storföretagen vilka inte var intresserade av vindkraftverksproduktion. I Sverige bedrevs enbart forskning och inte kommersiell produktion av vindkraftverk. När investeringsbidraget infördes 1991 fick detta en utformning som missgynnade inhemsk industri. Det är först på senare år som Sverige haft en kraftig ökning av vindkraftsproducerad elektricitet men som sagt ingen inhemsk tillverkning av vindkraftsverk.
 

Vindkraftens funktion
Principen bakom vindkraft är att vindkraftverk fångar upp rörelseenergi ur vinden och omvandlar den till andra energiformer som exempelvis elektricitet.
 Ett vindkraftverk består av följande huvudkomponenter: rotor, växellåda, vindmätare, generator, girmotor, fundament, styrsystem, transformator och elnät.

 

Effekten som utvecklas av vinden lyder enligt följande
samband:
 Pkin=1/2*v3*p*A, där Pkin är vindens effekt, v vindens hastighet, luftens täthet, A rotorns area. Effekten i vinden är proportionell mot vindhastigheten upphöjd till tre. En fördubbling av vindens hastighet ökar alltså effekten åtta gånger. Desto mer vind en rotor kan ta upp desto mer effekt kan den leverera. Sedan i början av 1980-talet har vindkraftverkens effekt fördubblats ungefär vart fjärde år p.g.a. teknikens utveckling.
 Den elektriska effekt som kan utvecklas av ett vindkraftverk kan härledas ur ekvationen:
P­före=Pel+Pefter d.v.s.
1/2mv12=Pel+1/2mv22
Pel=1/2m(v12-v22)
 Uppbromsning av vinden p.g.a. ett rotorblad som täcker arean A. Det blåser lika många kilo luft per sekund genom ytorna A1, A och A2, annars skulle luft ackumuleras i röret. Det innebär att A1v1p=Av p=A2v2 p

 

 

Nästan alla vindkraftverk idag har en trebladig, horisontalaxlad vindturbin, där vindspetsarna rör sig med en hastighet av flera hundra kilometer i timmen. Denna teknik utvecklades av tysken Albert Betz som dessutom visade att den maximala utvinningen av energi begränsades till 59,3 % av vindens rörelseenergi räknat på den tvärsnittsarea i luften som an-ordningen utnyttjar.
 Man kan fråga sig hur vinkraftverkets rotor skall vara konstruerad? Teoretiskt sätt är det optimala ett oändligt antal smala blad vilket naturligtvis inte går att realisera. Gamla tiders väderkvarnar hade ofta fyra rektangulära vingblad, som inte täcker mer än ca. 20 % av rotorns svepyta. Förmodligen var det för att det var enkelt att bygga sådana och att de fungerade bra. Hos vindhjulen som utvecklades i USA i slutet av 1800-talet täckte rotorn i stort sett hela svepytan. Moderna vindkraftsverk däremot, så kallade snabblöpare, har ofta två eller tre blad som inte täcker mer än ca. 3% av svepytan. Trots det är de mer effektiva än sina föregångare.
De som argumenterar emot vindkraft har bland annat som argument att vindkraft är en så utspädd energiform. Det är i och för sig riktigt att vindkraft har en betydligt mindre energitäthet än till exempel strömmande vatten men det kompenseras av att vindturbinens material snålhet.

 

Andelar av olika energislag år 2021
Under 2021 så producerades det totalt 168 TWh i Sverige. Samma år stod vindkraften för 16,1 % av den totala energiproduktionen, totalt 27,1 TWh. Faktumet är att för energiproduktionen år 2010 stod vindkraften för 3,5 TWh av det totala. Det är en imponerande tillväxt på bara tio år. Det finns prognoser att vindkraften 2029 skulle kunna producera 75 TWh. Förmodligen kommer det sättas upp mer vindkraftverk i norra Sverige då det är trångt om utrymme i södra Sverige. Även havsbaserad vindkraft kommer förmodligen leverera mer elektricitet.

 

 

Fördelar med vindkraft

  • Släpper inte ut några växthusgaser eller andra utsläpp under drift.
  • Vindkraftverk placerade på land har liten påverkan på den biologiska mångfalden.
  • Vinden kommer inte ta slut, vindenergi är en förnybar energikälla.
  • Vind är en gratis resurs, till skillnad från till exempel kol och olja.
  • I drift ger vindkraftverket inga restprodukter som behöver tas om hand.
  • Vindkraft är den näst största förnybara källan i Sverige, efter vattenkraft.
  • Vindkraft är oändlig då det alltid kommer att finnas vind för att driva vindkraftverken. Längs med Sveriges långa kust och i havet finns det näst intill alltid vind som driver vindkraftverken, varje dag, dygnet runt. Det gör att vindkraft i Sverige är en mycket pålitlig källa av elektricitet.
  • Tekniken inom vindkraft utvecklas snabbt vilket gör att vindkraftverk blir mer effektiva i framtiden. Det innebär att verkningsgraden ökar vilket betyder att man i framtiden kommer att få ut en högre effekt från vindkraft.

    Nackdelar med vindkraft
  • Energi från vindkraftverk går inte att lagra, och vi kan ju inte påverka när, var och hur det blåser. Därför måste det finnas flera energikällor, så att det finns el även när det är vindstilla.
  • Vindenergi påverkar de boende i området genom att de låter och syns.
  • Vindkraftverk behöver utrymme och idag sätter man normalt upp de större vindkraftverken med ett avstånd på 500 meter från varandra. Det innebär att det kräver en del landområden att sätta upp flera vindkraftverk.
  • Vindkraftverk har en uppskattad teknisk livslängd på 12-20 år. Det gör att ett vindkraftverk kommer att behöva renoveras med tiden eller till och med bytas ut.

Referenser
Vindkraft i teori och praktik, Tore Wizelius, 2015
Historien om den svenska vindkraften : hur det började, läget idag, framtid, Staffan Engström, 2015
Blekinge Läns Tidning 11 November 2023
https://www.ekonomifakta.se/Fakta/elfakta/energiproduktion/elproduktion2?utm_source=google&utm_medium=cpc&utm_campaign=20314863285&utm_term=elproduktion&gclid=CjwKCAjwv-2pBhB-EiwAtsQZFFk5gE9RoEbhzyEanpvRb2Eodgk63gbmexNSTxUwhrGMKKtU3Zx6NxoChxsQAvD_BwE
https://www.renkustlinje.se/nackdelar-med-vindkraft/
https://www.naturskyddsforeningen.se/faktablad/hur-fungerar-vindkraft/
https://sv.wikipedia.org/wiki/Vindkraftverk#Startvind/Inkopplingsvind
https://sv.wikipedia.org/wiki/Vindkraftverk
https://sv.wikipedia.org/wiki/Betz_lag
https://www.vattenfall.se/elavtal/energikallor/vindkraft/#:~:text=Energi%20fr%C3%A5n%20vinden%201%20F%C3%B6rdelar%20med%20vindkraft%20Sl%C3%A4pper,biologiska%20m%C3%A5ngfalden.%20...%204%20Elavtal%20med%20vindkraft%20
https://www.lagmansbergavind.se/fordelar-och-nackdelar-med-vindkraft/

 
 

Visste du att: del 4

Nr 6/2023
text ALBIN TÖRNGREN
 
  • Det finns cirka 1 443 000 katter i Sverige?

  • Den genomsnittliga personen förbränner 2300 kcal per dygn?

  • Många arter av dagslända spenderar två till tre år som larver?

  • Äppelkärnor innehåller cyanid?

  • Det finns 57 fackförbund i Sverige?

  • Den stålsträngade gitarren kom till på 1920-talet?

  • Instrumentsträngar traditionellt tillverkades från boskapstarmar?

  • Aztekerna poppade popcorn?

  • Rasbiologiska Institutet övergick till Institutionen för Medicinsk Genetik år 1958?

  • Shrinkflation är krympandet av en varas volym/vikt trots bevarandet eller ökningen av dess pris?

  • Det finns tre huvudprinciper inom svensk ortografi (fonetisk, morfologisk och traditionell stavning)?

  • Hästkastanjen inte är en äkta kastanj?

  • Man får bättre rytm av att stå på ett ben?

  • Det första dokumenterade användandet av rullskridskor inträffade år 1743 i London?

  • En faktoid är en faktamässig föreställning som inte är sann?

  • Svenska kungar har haft för höga ordningsnummer sedan Erik XIV tack vare Johannes Magnus?

  • Lianer växer nerifrån upp?

  • Människan har fler än fem sinnen?

Hunden del 10

Nr 6/2023
text DAVID ANDERSSON
 

Till slut var det dags för ett doktorsbesök. Som hon och pappa satt i väntrummet så undrade båda vad doktorn skulle säga. När de blev inkallade så kände hon en viss nervositet. Doktorn sa att de hade två alternativ. Att fortsätta med träningen eller att de skulle böja ut benet rejält på sjukhuset. Hon kände ännu mer sorg för hon märkte på hans röst att hon aldrig skulle kunna sträcka ut sitt ben fullt igen. Han sa att de söver ner henne och sätter ett gips på benet hon skulle ha i två veckor. Varför måste hon sövas ner? Frågade John. För att det kommer göra otroligt ont annars så hon kan svimma. Jag hade valt gipset sa doktorn. Jag vet att detta inte är vad ni vill höra men nu pratar vi om hur det kommer se ut när hon är på gamla dagar redan nu. De nästa orden kunde hon sia innan de sagts. Doktorn sa att hon kommer förmodligen vara halt för resten av livet. Men om ni väljer gipset så kommer ni nästan få igen alla grader om ni sedan fortsätter med sjukgymnastiken. Allt kändes som ett virrvarr för henne men de orden hon uppfattade var halt för resten av livet. Men efter några minuters funderande så sa hon, jag tar gipset. Hon förstod att hon hade än svårt tid framför sig. Men hon tänkte att den kunde inte vara värre än vad hon varit med om. Är du säker sa de båda vuxna till henne? Jag vill få tillbaka så många grader som möjligt. Ja ok, sa pappa när har ni tid? Frågade han läkaren. Det är inte något jag kan säga just nu men vi hör av oss.

 

Både dotter och far var mycket hungriga så de bestämde sig för att köpa en burgare och milkshake från drive-in på Max. Tankarna var som en storm i huvudet på henne. Men snappades ur det när pappa klappade henne på axeln. Det var deras tur att beställa sin mat . Pappa frågade vad hon ville ha. Kan man få en crunchy nacho och milk-shake? John frågade henne om hon ville ha mål till det. Då hon var mycket hungrig så var det något hon verkligen ville ha. Så han beställde två av det. Det var mycket mat de fick, så det var svårt att få plats med allt. Men John la allt i baksätet, så åkte de. Till slut var de hemma.
   Hennes föräldrar kunde se att hon var mycket sorgsen. Hon gick sakta in på sitt rum med Spencer efter sig. Att inte ens kunna gå i en liten trappa själv fick henne att få gråten i halsen. Hennes föräldrar frågade om hon behövde hjälp. Då hon ville bevisa för sig själv att hon kunde något själv så sa hon nej. Hon tog ett djupt andetag och tog ett fast tag i räcket. Efter bara två steg så kände hon smärtan från ryggen och knät. Dock kände hon något annat bredvid sig. Som hon tittade åt sidan såg hon Spencer. Han gick mycket sakta i hennes takt. Han gick inte som han brukar. Han lutade sig mot henne. Hon förstod att han ville hjälpa henne. Så hon tog tag i hans halsband. Som hon gjorde det så började han gå framför henne. Han ledde henne upp för trappan. Med hans hjälp så lyckades hon ta sig till sängen. När ingen annan såg så vågade hon släppa ut sina känslor. Gråten kom ur henne nu som en fontän. Spencer la återigen sitt huvud på hennes knä och tittade henne i ögonen. Hon böjde sig ner och kramade om honom. Hon fick gråta ut i hans päls. Men när hon satt och grät så kände hon en klapp på axeln. När hon tittade upp såg hon sin mamma med maten som hon glömt därnere. Hungern gjorde sig då påmind. Tack mamma, sa hon med gråten i halsen. Sara såg med en sorgsen blick, vill du prata om det? Nej, sa Mikaela torrt. Ok sa Sara vi är nere om du behöver oss. Hon hörde ett gny, hon tittade på Spencer såg att han var mycket hungrig men det var inget han visade tidigare. Hon ropade på John att komma upp med Spencers skål och hans hundben. Men att ta kontakt med sina vänner via skype förgyllde mycket, likaså Spencers sällskap som bara lämnade henne när han var tvungen att gå ut. Att få prata med Mikael och Petra var trevligt. Det var allt dagarna gick åt till. Till slut var det dags för gipset.

 

Hon fick höra att hon inte fick äta eller dricka dagen innan för att inte bli illamående. Båda hennes föräldrar fick ta ledigt från sina jobb för att stödja henne. Hon blev mycket rädd då hon leddes in till det stora rummet och såg alla uppklädda människor. När hon la sig på bordet så sa de till hennes föräldrar att de var tvungna att gå ut. Med orden, vi är här när du vaknar upp. Med det sagt så fick hon återigen än syrgasmask och allt svartnade. Hon vaknade till slut i ett litet rum. Hon kände en enorm värk. Hon kunde se sina föräldrar sitta vid sängkanten. Detta gjorde henne mycket glad som de höll henne i handen. Hon visste att hon var tvungen att till slut se sitt ben. Dock var hon rädd att titta ner på det. Men till slut tog hon mod till sig. Med ett djupt andetag tog hon en titt. Hon kunde se att det var i ett stort svart gips och mycket rakare. När rädslan lagt sig så kände hon enorm värk. Det gjorde så ont så hon var på gränsen till gråt. Detta var något hennes synbart oroade föräldrar såg. De försökte dölja sin egen oro och sorg över situationen och fick bara fram ett mekaniskt, det kommer bli bättre älskling. Hon kände ändå en viss glädje över att det var över och hon kunde äta igen.
 De två veckorna med gipset var mycket jobbiga men hon tvingade sig upp från sängen. Hon ville inte att skadan skulle begränsa hennes liv. Dock var det inte mycket hon kunde göra men de mycket korta promenaderna gjorde henne glad. Till slut var de två veckorna också slut. Som hon återigen var hos läkaren kändes det som en obeskrivlig befrielse att äntligen bli av med gipset. Hon nämnde ryggvärken för läkaren. Läkaren svarade med en dyster min. Du kommer inte vilja höra detta men det har med att göra att du belastar ryggen fel pga haltandet. Du kommer aldrig riktigt bli av med det. Men ju mer du tränar upp ryggen kommer det bli lättare.


Klåparen del 1

Nr 6/2023
text ALBIN TÖRNGREN
 

Han tog på sig sin rock och gick ut; vädret var mulet och kylan vilade på vinden när den fläktade och for. Ner för backen och iväg bort mot havet, det eländiga havet – trots att det var honom illa till smaken gick han alltid invid havet, därför att det var ju fint med havsutsikt på promenaden. Träden hade precis påbörjat sin skiljsmässa med bladen, och dem löv som klädde vinden var det enda han förmådde sig finna vackert. Och så rätt var det var var han än en gång tillbaka på kullen, om ändock på en annan sluttning. Brant som den var var det svårt att inte finna den bekymmerlig. Tillbaka i lägenheten slog han sig ned för att begrunda hur fåfängt det var vad han hade gjort – det var samma gamla cirkel han alltid vandrade han hade gått i, och samma gamla tankar han tänkte därtill. Därpå var det dags att äta frukost; han kokade upp sig lite havregryn och åt dem med en kopp svart kaffe, och härnäst var det så klart arbetet som skulle göras.
   Det besynnerliga med skrivandet som arbete är faktumet att det är en börda utan ände, ty det finns ingen värre rastlöshet än att veta att man skriva behöva skall utan att någonting att skriva ha. Han stirrade på det blanka bladet med lika stort självförakt som förakt, och underhöll för ett par ögonblick att skriva en pretentiös ditti om huruvida det verkligen vore berättigat att besudla det tomma bladets pristina potential – när allt kom omkring var det väl just potentialen som var vackrast. Men varför inte skapa någonting fult? Språket tycktes honom vara fult med dess alla konnotationer och implikationer och omfång och innebörd; ren och skär skönhet var någontings som förstods utan ord, tyckte han, och ändå satt han där och försökte att sätta ord på skönheten så som om den därigenom skulle uppenbaras. Han kunde inte låta bli att känna att hela verkligheten blivit ful, och det var honom den största tragedin av alla.

 

Han gick ut på balkongen och tände en cigarett; det var en ful vana han hade, men det var ett sätt att berättiga en paus i eländet. I fjärran skådade han industriområdets stora torn klättra sig fram över horisonten; det var en skymf för ögat. Hur kunde man rättfärdiga att besudla skyn med dessa skrapor? Han askade av och suckade för sig själv. Ensamhetsprincipen var vad han kom att tänka på – och han visste inte vad det var det betydde. Han gick än en gång in och fortsatte sitt inte-skrivande. Med facit i handen var det en fruktansvärd idioti han hade gjort sig skyldig till, det kände han i vartenda ben i sin kropp. Han kom på idén om att skriva om en skribent som inte kan skriva, och fylldes med en fruktansvärd olust – vad var det om inte att gå i asyl? En kapitulation; ett kannibaliserande. Det var någonting han avskydde mer än fulheten, att kannibalisera sig själv i skapandet – konsten skulle vara opersonlig. Det gick inte att förverkliga sig själv i skapelsen därför att det var genom förvägrandet av jag:et som konsten erhöll sin skönhet. Han fnittrade åt sig själv och sina ideal, det var ju ingen som brydde sig mer än han själv; kruxet var bara det faktum att dem var allt han hade kvar.

 

En timme hade passerat sedan han först började, och det hade inte skett några landvinningar: Ett regnoväder kom in från fjärran och han kände sig som konsekvens än mera butter. Det var höst, och inte bara i namn. I tankarna försökte han desperat att hitta någon infallsvinkel, någonting väsentligt att säga om något, men allt han fann var bara tvivel. Hade han verkligen lyckats med att konstatera allt som det fanns att konstatera? Så pass lite det nu var. Det här med anspråkslöshet var honom en ständig gåta – att skapa något är i sig att göra anspråk, och däri vilade dilemmat, därför att anspråksfullhet var någonting fult. Det gick inte att skapa någonting fritt från fulhet, därför att självaste akten av att skapa var i sin helhet obotligt ful. Till den effekten var det ett måste för skapelsen att vara vacker, för den att kunna ursäkta och förlåta sig själv, och rättfärdiga det faktum att den finns. Med allt sagt och gjort var det bara fulhet han hade lyckats förvålla, och det var en bister insikt.

 

Timmarna passerade så som dem gör med grus i sängen, och när han äntligen blivit färdig hade han ingenting att visa för pärsen. Han kände sig således väldigt ofulländad. Medan han förberedde middagen så vandrade ändock tankarna vidare i arbetets vida cirkel; han hade sedan länge givit upp ambitionen om att i vart verk överträffa det föregående, fåfäng som den var. Nu var det enbart att skapa någonting av godtagbar kvalitet som gällde, men vad var egentligen det? Det fanns föga bevis för att någonting han skulle ha förvållat skulle ens ha varit av sådan beskaffenhet, och så vandrade han än en gång tillbaka till tankarna om anspråksfullhet. Vad var egentligen skönheten? Likt en ortodox teolog kunde han inte låta bli att känna att vad skönheten var, var det som inte var fulheten – men vad var inte fult? Rätt var det var blev köttbullarna brända och han suckade för sig själv. Likväl deglaserade han pannan och redde såsen och slog sig ned för att äta. Det var en beklaglig måltid tyckte han, allt sagt och gjort – visst den smakade väl, men den saknade karaktär, mer än brändhet det vill säga. Alltmedan han diskade begrundade han hur det var han hade kommit sig till vara där han var i livet. Den rastlösa fotens pris överträffar nya stövlar – om bara han kunde göra någonting vettigt av den visdomen.

 

På nyheterna läste han om konflikten i mellanöstern; det framstod omöjligt att göra sig klok på huruvida den ena eller den andre skulle ha mer eller mindre rätt eller fel – om han nu hade sina sympatier, vad var dem värda? Eländet tycktes honom enbart vara måttet för hur pass mycket värre det kunde bli. Med allt sagt och gjort föll det honom inte i smaken att fördjupa sig i misären, men enligt somliga skulle det ju finnas ett ansvar till att vara beläst, om det numer mest tycktes vara en instans av folktro. Han funderade på vilken skillnad det skulle ha gjort om det var om världens alla affärer han skrev istället; svindlande tanke som det var kom han ändock till insikten att det var för det bättre att det var irrelevansen som var hans specialitet – om ändå han kunde avundas rikedomen av ämnen, bevars av allt det förekom räknades det nog ingen skrivkramp. Hurdan hade världen egentligen varit om den var vacker? Han skrockade över tanken att alla skulle leva i manisk extas – visst vore det inte bara ännu en ny form av elände.

 

Medan dagen drog sig mot sitt slut försökte han känna sig förnöjd över det lilla han hade åsamkat, vilket när allt kom omkring var ingenting alls. Sådan var hans bördas lott att det gick att förbruka en dag på att inte få någonting gjort, och han förberedde sig således på att nästa dag göra samma sak åter. Det var ett slags gränsland emellan apati och ataraxi vari otillräckligheten var och förblev den enda konstanten, och därigenom passade det honom väldigt väl. Det var kanske sant vad dem sade om Sisyfos.


Frälsaren - sista delen

Nr 6/2023
text DAVID ANDERSSON
 

Han började att nu gå uppför en väg. Avståndet från byn var nu så stort så byborna inte var ett hot. Som han gick blev vreden starkare och starkare. Då han kunde se förödelsen som de onda orsakat. När han tittade upp kunde han se ett stort vitt hus som han hörde röster från. Till slut tog vägen slut. John kunde se att den var bortsprängd, något ville inte han skulle komma upp dit. Han kände hur marken började skaka. Han tittade ner och såg en enorm klo komma upp ur marken. Den följdes av en enorm röd arm . Till slut uppenbarade sig ett enormt vidunder. Den var täckt i en enorm grå rustning dekorerad med en dödskalle som åt ett kors på bröstkorgen. Huvudet såg ut som huvudet från varg. Fast det sköt eld från ögonhålorna. Den tog fram en sköld och ett svärd. Från vapnen kom ett enormt rött sken. John kunde se att det var mänskliga andar i vapnen. De skrek SLÄPP OSS! Ansiktet från himlen sa bara med irriterad röst. Bara döda kräket. John gjorde processen kort. Som vidundret närmade sig så hoppade John upp på vidundrets huvud. Med ett slag slog han igenom dess kranium. Med båda händerna slet han upp dess hjärna det dog omedelbart. Som kroppen föll rytandes mot marken så hoppade John tillbaka på vägen. Ansiktet stirrade nu bara. John kunde se uttryck av skräck. Som andarna frigjordes med vidundrets död så flög alla upp mot John. Deras ljusa sken speglades mot hans visir. Tack så mycket sa de i kör innan de försvann.

 

John såg ingen annan väg än att klättra upp för berget. Med kraftiga tag påbörjade han uppgiften. Som han färdades så märkte han hur berget började att skaka som naturen själv vänt sig emot honom. Det gjorde att han hade svårt att hålla greppet. Som han tittade neråt så märkte han hur berget började att sväva. Efter ett tag nådde han till slut toppen. Han lyckades klättra över en mur nu täckt i jord och sten som han snabbt borstade av sig. Han såg sig om. Han märkte att han befann sig i en trädgård. Han kunde se ett stort hus i marmor. Han hörde röster därinne. Han kände att boken fanns därinne. När han närmade sig dörren så kunde han urskilja vad rösten sa. Den hade en mörk och hätsk stämma och gallrade ut. - Vår återuppfödelse är till hands, jag ska leda er in i en ny tidsålder. Germania ska uppstå alla mindervärdiga element som romer och judar ska utrotas. John tröttnade på att lyssna. Så han sparkade upp den tunga dörren med ett brak som den flög av gångjärnen. Vad som mötte honom var en stor sal. Den var fylld av lik med glödande ögon. Han kunde se att längs bak i salen fanns ett podium och i taket svävade hans mål, boken. Som han gjorde sin entré så kunde han utgöra att liken var klädda i slitna svarta kostymer med ett rött armband. Men liket som stod och för en sekund sedan höll talet var klädd i en ljusblå rock med samma armband. John kunde se att det hade vad som såg ut att ha varit en svart mustasch.

 

Alla såg ut som att de legat under jord väldigt länge. Då deras hy var helt grå och vissa hade hål så John kunde se deras ben. Vissa hade armar som benpiporna stack upp ur vissa hade inga ben utan ruttna benstumpar. Alla hade ruttna tänder och rummet fylldes av en så intensiv stank så John blev yr för en sekund. När han blev klar i huvudet ville han att allt skulle få ett slut. Så med bestämda steg gick han mot boken. Liken började att stapla mot honom. Han tog bara fram sin kniv och hackade sig igenom horden som en kniv genom smör. Han höll ögonen fixerade på sitt mål, han drog av eller högg sönder huvudena på samtliga av liken. Men när han nådde det sista som pratat, som nu försökte gömma sig i ett hörn så drog John argt fram honom till podiet. Som han satte kniven mot hans skalle så kom han ihåg fotot på Bjs vägg och förstod vem det var. Liket började att be för sitt liv snälla om du skonar mig ska du få bli rik du ska få allt du vill ha du ska få härska i Germania. John förde liket ansikte mot ansikte. Med ett leende sa han jag vill se dig död igen, jag är Jude. Med dem orden gav liket upp som han insåg att det inte var någon mening att be. Uppgivet säger han hur ska du göra det? Du ska få se! Skrek John och slet med sig liket ut till muren han klättrat upp över och tvingade liket att titta ner. Rätt högt eller hur sa John och kastade ner honom då han visste att ett lik aldrig skulle klara det långa fallet eller så skulle byborna få sin hämnd.

 

Han begav sig nu raskt in till den stora salen igen. Med ett skott från sitt hagelgevär var boken totalförstörd. John hörde hur ansiktet skrek av smärta som solen trängde igenom det mörka. Man kunde känna hur marken närmade sig som gården störtade ner John kände att hans uppgift nu var klar. Han öppnade åter sin portal för att ta sig hem. Med ett stort sken var han tillbaka i sin fästning. Han blev överkommen av en känsla utmattning. Men som han tittade ner på Jorden så fylldes han ändå av glädje då den såg välmående ut. Han hasade sig fram till stolen och föll in i en djup vila. Men han vaknade av att hans huvud kändes som en kniv körts genom det. Han tittade ner mot Jorden igen bara för att se den omgiven av en enorm blodröd dimma. Rösten hördes igen i en sådan styrka så fästningen började att skaka och Johns öron började blöda. Trodde du verkligen att du kunde besegra mig? Jag är evig. Du bara besegrade en docka och jag är dockmästaren. Jag hade tänkt låta förtäringen av ditt hem gå snabbt och smärtfritt men du har gjort mig förbannad. Utan att planera så gjorde sig John redo för strid igen. Men rösten i hans huvud skrek SLUTA! Det här ingen demon vi konfronterat innan. Han hejdade sig och förstod att han måste samla information. Snabbt begav han sig till sitt bibliotek och slog upp kodexet. Det var första gången John känt sig riktigt stressad som han tittade igenom den enorma boken. Efter ett febrilt letande så kom han över en sida om en demon som fångade hans intresse. Namn, Malekith. Förmågor: resa folk från de döda, förföring, förtäring av världar, spruta eld från ögonen. Den beskrevs som en trehövdad get. Dess svaghet var kyrkor och kors Dess hud är ogenomträngligt och att dess hjärta satt i halsgropen. Den kan ändra form och livnär sig på själar och fruktan. Det var all information som behövdes. John begav sig nu raskt till datorn. Rösten sa att Malekith hade lokaliserats och att portalen var redo. Som han stod framför den så tänkte han bara nu avslutar vi det här. Han landade mellan vad han tyckte såg ut som två kyrkor stå mellan en staty. Han såg flyende människor springa förbi honom. Han sprang i en av kyrkorna som han kunde se var mycket gammal den stöddes av tre stenpelare. Utsidan var en färg av orange och gröna träfönster. När han tittade in kunde han se gråtande människor säga gud förlåt oss snälla hjälp oss. En gråtande kvinna sprang fram till honom och skrek du måste fly men blev tyst när hon såg hur han såg ut.

 

Han gick ut och tittade upp, himlen var blodröd men ansiktet sågs inte till. Hans tankar avbröts som han hörde skrik i fjärran. Han tittade mot skrikens riktning och såg den enorma varelsen stå böjd över något. Han började att vandra längs de trånga gatorna tills han till slut nådde en bro. Hans färd hade lett honom till några skepp i vattnet bredvid en stor byggnad stödd på fyra pelare där det stod med stora bokstäver MARINMUSEUM. Malekith hade tvingat upp taket och plockade upp flyende människor. Som han tog ut dem så förde han dem nära sig och ett vitt sken började att sippra ut från hans offer som sedan såg ut som ruttna skal som han bara kastade åt sidan. John tog fram sitt hagelgevär och sköt på en av klövarna bara för att se haglet studsa av. Malekith tittade ner mot John som för första gången på länge fylldes av rädsla. Var det där lilla hjälten? Sa han. John förstod att hans vapen inte skulle ha någon verkan. Han började att gå därifrån utan att säga något vilket fångade Malekits intresse som trollbundet följde efter. När John gick kunde han i ögonvrån se fyra ankor, varav en var i sjömansdräkt, gömma sig på ett skepp. Till slut började John att springa med Malekith efter sig. Den stora demonen var så fokuserad på sitt byte att han inte märkte att han krympte. Som de två närmade sig de 2 kyrkorna igen så stannade John upp. Malekith märkte nu sitt misstag och försökte desperat springa därifrån men John drog honom tillbaka. John höll ett hårt tag i nacken på odjuret som nu var i hans höjd. Han körde ner handen i strupen på mellanhuvudet som fick Malekith att tjuta av smärta. I desperation bet han ner så hårt han kunde i Johns arm och sprutade eld vilket gjorde John till ett brinnande klot. Till slut kände John det bultande han letat efter. Han kände en muskel lika stor som hans näve och drog ut den med ett ryck. Malekith föll nu död ner till marken, John krossade hjärtat i näven. Folk stannade nu upp när de förstod vad som hänt. Dem omringade John som nu var täckt i blod och började att tacka honom. Även ankan i sjömanskostymen och dem tre andra steg fram och sa sina tack. Då John aldrig blivit tackad av en anka förut så kände han sig nödgad att fråga vem de var. Jag heter Kalle svarade den i kostymen och detta är mina syster-söner. Med de orden så försvann John i ett blått sken.

 

1 år senare, Berlin. Peter, Monika och Emmet var ute och vandrade i ett fortfarande återhämtande Berlin. Till slut nådde de ett torg med en stor staty som avbildade mannen i grönt. Under var en inskription detta märke till delas den ängel som kom till vår räddning från satans demoner, våran frälsare. Emmet som nu var ett ungt barn kunde inte läsa så han frågade sina föräldrar vem mannen var och varför alla vallfärdade hit. Peter sa det är mannen du drömmer om, som räddade dig från monsterna. Han du tänker på som tröst när du är rädd. Ingen av oss skulle levt utan honom vår frälsare.


Förvandlingen del 1

Nr 6/2023
text FREDRIK SAMUELSSON
 

Pierre Segerroth är en 50 årig man som trivs med sitt liv. Han jobbar på parkförvaltningen och hjälper till med att rensa skräp och gamla växter i Hoglands park och andra allmänna ställen i Karlskrona. Klockan är 16 och Pierre har slutat för dagen. Det är sommar och fortfarande mycket varmt ute. Pierre är sugen på att äta en pizza och han vet var det finns väldigt goda pizzor.
 Pierre går till Kebab house och beställer en Texas pizza. Den innehåller bland annat köttfärs och gräddfil och påminner lite om tacos. Pierre väljer att dricka en Coca Cola Zero och går ut och sätter sig på uteserveringen eftersom det är mindre varmt och skönare luft där. Det är fullt med folk på uteserveringen. Pierre öppnar läsken men sätter en servett ovanför öppningen så att inga getingar kan hamna i läsken.
 Pierre gillar sommaren men han hatar getingarna. En bekant till Pierre råkade svälja en geting och blev stucken i halsen och dog. Efter den händelsen så är Pierre noga med att se till så att inga getingar hamnar i dryckerna som han dricker.
 Pierre får sin pizza serverad efter knappt 15 minuter och han börjar äta med god aptit. Pierre har ätit halva pizzan då han hör ett lustigt ljud. Det är svårt att säga var ljudet kommer i från men det låter som mycket kraftiga vingslag. Både Pierre och flera andra tittar sig omkring för att se vad det är som låter men de ser inget ovanligt.

 

Ljudet ökar och några människor blir lite oroliga. Pierre är dock inte orolig. Andra människor som går på Borgmästaregatan hör också ljudet och några pekar upp mot himlen men Pierre kan ännu inte se vad de pekar på. Ljudet blir ännu högre och till slut så kan Pierre se något väldigt stort djur landa på Borgmästaregatan. Djuret ser ut att vara fjälligt och har enorma lilafärgade vingar.
 Djuret går mot Kebab house efter att det har landat och Pierre kan se mera detaljer. Djuret har bland annat en blå böljande man som sträcker sig från dess huvud och ner till svanstippen. Vingarnas insida är blåaktig och ser nästan ut som himlavalvet. Djuret luktar på ett speciellt sätt och det är en doft som Pierre aldrig har känt förut.
 Pierre misstänker att djuret är en drake eftersom den ser ut som en typisk sådan. Pierre har läst många sci-fi böcker om drakar och han tycker dem är häftiga. Att se den här draken på ett så nära håll känns lite nervpirrande men Pierre är inte rädd. Djuret sprutar eld på marken och Pierre inser att det faktiskt måste vara en drake. Människorna på serveringen skriker högt av rädsla då ser när draken sprutar eld.

 

Draken går in på serveringen och många människor lämnar sina bord och går mot yttersidorna av serveringen. Människorna kan inte ta sig ut från serveringen utan att passera draken eftersom det är ett stort staket runt om hela serveringen.
 Draken närmar sig Pierre och deras blickar möts. Draken har inte en aggressiv blick utan verkar mera nyfiken på Pierre och människorna. Pierre sitter och funderar på om han borde resa sig och försöka fly från draken men väljer att sitta kvar. Det är lite trångt där han sitter och ingången till pizzerian är en bit i från.
 Snart står draken precis vid Pierres bord och tittar på honom. Den är kanske hungrig men Pierre känner att det är olämpligt att ge draken mat. Plötsligt så blir draken snabb och rycker tag i Pierres ena arm och tar in den i sina käftar. Pierre inser att det är för sent för att fly och hoppas att draken inte ska döda honom.
 Draken biter i armen och skinnet går sönder och börjar blöda. Samtidigt så gör draken något konstigt ljud i halsen och det kommer ett vitt skum som rinner längs drakens avlånga tunga. Draken börjar röra på tungan och gnider in det vita skummet i såret på armen. Det svider väldigt mycket i såret och Pierre försöker dra undan sin arm men draken morrar dovt mot honom.

 

Skummet försvinner in i Pierres arm och till slut är det helt borta. Draken släpper Pierres arm och han drar den direkt till sig. Att bli biten av draken var en väldigt jobbig upplevelse för honom. Såren på armen börjar att dra i hop sig och försvinna och Pierre tittar på dem med stora ögon. Vad gjorde draken egentligen?
 Draken tittar på de andra gästerna på uteserveringen men bestämmer sig för att de inte är intressanta. Den sprutar eld på marken och lyckas antända några kråkor som letar efter mat. Kråkorna börjar brinna och flaxar febrilt för att lågorna ska slockna. Det börjar lukta brända fjädrar och en snäll gäst häller läsk över de brinnande fjädrarna.
 Draken går ut från uteserveringen och lyfter och flyger i väg mot Amiralitetsparken. Pierre och gästerna sitter chockade kvar och vet inte vad de ska tro om det som just hände. Det gör inte längre ont i Pierres arm och det syns inga skador på den heller.

 

Pierre fortsätter att äta sin pizza och när han är mätt så går han hemåt mot Prinsgatan. Han börjar bli väldigt trött och släpar nästan fötterna i marken den sista biten. När Pierre kommer upp i sin lägenhet så klär han av sig och duschar. Vattnets strilande är sövande och några gånger somnar han nästan i duschen.
 När Pierre torkat sig klär han på sig mysbyxor och en skön tröja. Pierre sätter på sin dator. Pierre ska maila någon kompis om några viktiga saker men när han sitter vid datorn så känner han att han är för trött och inte orkar tänka riktigt.
 Pierre ger upp och går och lägger sig. Det tar inte lång stund förrän Pierre somnar. Han drömmer om draken som bet honom och han kvider i sömnen. Pierre vaknar flera timmar senare och känner sig mycket febrig. Han går upp och tar två alvedon och lägger sig igen.
 När Pierre vaknar nästa dag av sitt mobillarm så känner han direkt att han inte orkar jobba i dag. Pierre känner sig febrig och eländig och sjukskriver sig. Han ligger i sin säng större delen av dagen men framåt kvällen så blir han väldigt hungrig och går upp.
 Pierre funderar på vad han vill äta och kommer fram till att han vill ha en kebab pizza. Pierre känner sig fortfarande febrig men inte lika mycket som innan och han känner att han klarar av att gå till Kebab house och beställa en pizza men han tänker inte äta den där utan tar hem den.

 

Pierre går ner till Kebab house och beställer en kebab pizza som han tar med sig hem. Han som står i kassan såg när Pierre blev attackerad av draken föregående dag och undrar hur han mår. Pierre säger att han känner sig lite febrig men är annars okej. När Pierre betalat och fått sin pizza så går han hem igen och äter girigt upp hela pizzan. Pierre trodde inte att han var så hungrig men det är han. Pierre sitter och funderar och går bort till datorn och mailar det han skulle ha mailat föregående dag.
 Pierre sätter igång sin TV och slötittar på något matlagningsprogram och på Idol auditions. Några av deltagarna i Idol är riktigt dåliga och Pierre kan inte låta bli att skratta åt några av dem för de är så dåliga. Idol Anna har gjort ny comeback och hon sjunger lika dåligt som hon gjorde 2006 men den här gången tar hon till sig kritiken.

 

Anders Bagge är som vanligt rolig i sina kommentarer och några som sjunger riktigt dåligt har med sig ett äpple som de biter i efter att ha fått kritik. De vet att Anders Bagge hatar äpplen. Idol Anna äter dock inget äpple.
 Klockan blir 22 och Pierre stänger av sin TV och tar på sig en pyjamas. Han sitter en stund i köket och försöker lösa ett korsord men han har svårt att koncentrera sig och ger upp efter en stund. Pierre går och lägger sig. Under natten får Pierre ännu högre feber och får frossa. Hela han skakar av frossa och han funderar på om det inte vore bra att ringa 112 men han ringer aldrig utan fortsätter svettas och skaka.
 Fram emot 04-tiden på morgonen går äntligen febern ner och Pierre sover djupt. Under tiden medan han sover så händer det massor av saker i hans kropp. Hela hans DNA omskrivs men hans fingeravtryck är samma som när han föddes. Massor av helt nya gener börjar föröka sig och aktiveras. Generna påverkar bland annat utseendet, tillväxten och andra saker.


Korruptionen av spelmediet

Nr 6/2023
text LIA JUSINSKI
 

Payday är nog ett namn som många känner till, hoppas jag i alla fall. Det är en serie av spel som enligt mej själv blev förstört av tänkandet som går: ”Pengar över en bra produkt.”
Jag antar att det som jag borde göra är att förklara mer om vad jag pratar om.
 Payday 2 har ett problem i form av för mycket DLC, vilket står för Downloadable Content, vilket blir översatt till… (jag gör några ”improvisationer” här) nedladdningsbara grejer. D.v.s. saker som man måste betala för när man redan har ”bas” delen av produkten.

 

Det är egentligen inte det enda spelet som har det problemet. Många spel och utvecklare har det problemet.
   Ett bra exempel är något som Bethesda gjorde år 2006, då de la in en sak för 2 dollar och 50 cent som, såvitt jag vet, inte gör någonting över huvud taget, förutom att det ”ser coolt ut”.
   Ett annat, nyare exempel är Overwatch ”2”. Dom kallar det en 2:a, när allt dom gjorde var att ta bort en hel massa grejer och i princip det enda dom la till var mer saker som ger dom pengar.

 

Man vet att man har gjort något fel när det finns personer som aktivt försöker göra så att nått du har gjort som kostar pengar blir gratis, och du gör ingenting åt det.
 Det är så illa att en av de sakerna som Google autofillar när man söker på Payday 2, är en DLC unlocker, som gör att allt DLC blir upplåst, även om man inte har betalat för det. Och det värsta är att ingen försöker ens gömma det. De sakerna finns öppet att ladda ner, hur enkelt som helst.
 Vad säger egentligen alla de här grejerna om den moderna spelindustrin? Gör din egen tolkning, är vad jag säger. Låt det fortsätta… eller gör något åt det?


Inramat

Nr 6/2023
foto PETRA SVENSSON
 
 

Skurkskolan del 1

Nr 6/2023
text DAVID ANDERSSON
 

Petter vaknade upp och tittade ut genom fönstret. Solen steg nu upp över skurköping. Om han glimtade bort i fjärran kunde Hjältemåla synas. De självgoda hjältarna var irriterande tänkte han. Han fyllde 10 igår. Så nu var hans första skoldag. Han tog en snabb smörgås och gick iväg med väskan på ryggen. Till slut stod han utanför en ståtlig byggnad. Skurkskolan stod det med stora bokstäver. Han tog några nervösa kliv in. Där var fullt med vuxna som verkade stressade. Så ingen gav honom någon uppmärksamhet. Men till slut lyckades han hugga tag i en. -Ursäkta vet du var klassrum 1c ligger? -Javisst, lilla barn sa den vuxna och ledde honom genom en korridor. Här är det, sa den vuxna, och pekade mot en dörr där det stod 1c. Han trädde in i ett rum med några bänkar, stolar och en tavla. Lugna er nu alla barn! Hördes en vuxen säga. Efter att alla satt sig så sa den vuxna vi har en nykomling idag. -Jag heter Ulrika Ivanson. Kan du berätta för klassen vad du heter. Han klev nervöst fram. Jag heter Petter Skurkeson. Ett dovt mummel hördes. Ulrika pekade på en tom bänk. Där ska du sitta. Så fort han satt sig så harklade fröken sig.

 

-Å nej, inte hennes tal igen viskade en tjej. Välkomna till skurkskolan här kommer ni alla lära er vad som krävs av er för att en framgångsrik skurk i vuxenlivet. Vare sig det är bankrånare med luva, advokat, politiker och allt emellan. Här kommer ni få lära er allt från att från att råna tanter till att bygga fällor. Ni får lära er hur ni gör livet surt för dem i grannstaden. -Du Alexander Sahon och en pojke med fräknar reste sig. Kan du ta med Petter till expeditionen för att hämta hans schema. Javisst sa han . Aj det där lät på tok för snällt. -Vad är det vi brukar säga? Måste jag? sa Alexander, det var mycket bättre. Pojkarna spatserade ner till expeditionen. Han fick sitt schema. Första lektionen var snatteri.
   Hur ska vi öva snatteri? -Jo, sa Alexander, skolans vaktmästare är alltid ofrivilligt frivillig. Och skulle några som inte är lärare eller elever gå in på skolan får de skylla sig själva. När de kom tillbaka till klassrummet så skulle lektionen börja. -Så barn, sa fröken som alla satt sig. Här är skolans vaktmästare och pekade på en liten gammal man i basker. Ni ska öva snatteri på honom. Ni ska en i taget försöka stjäla hans plånbok utan att han märker det. Petter höll upp handen. -Ja Petter, sa fröken. -Om han märker oss då? -Då blir det skamvrån. Ni får behålla det ni lyckas norpa. Så barnen ställde sig i rad. Vaktmästaren fick gå av och an i rummet. Vissa klarade sig med gratis fickpengar. Andra fick ta på sig enorma vita strutar med texten ”Vi kan förhoppningsvis bättre”.

 

Till slut var det Petters tur. Han kände hur handsvetten byggdes upp när han nervöst närmade sig fickan med plånboken. Så när han stack ner sin lilla hand så vibrerade den. -Aj, utbrast fröken, det där var inte alls godkänt. Nåja det får duga sa hon och klappade med händerna så alla satte sig igen. Vaktmästaren gick dock argt därifrån 500 kronor lättare. Petter tittade på schemat. Teori stod det. -Ok barn, slå upp sida 1 i teoriboken. Den ligger under era bänkar. Petter öppnade upp sin bänk. Därunder låg diverse böcker en penna och suddgummi. Han letade och hittade till slut en grön bok där det stod Teori på framsidan. Han slog upp sida 1. Sätt att stjäla godis från barn ålder två. Att läsa det var tämligen onödigt. Det stod för att ta godis från ett barn vid 2 års ålder så finns det två säkra sätt. Sätt nr 1 är gå fram gör dig så stor som möjligt så barnet blir rädd sedan tar du i från magen och skriker titta där! Och peka bakom barnet. Då kan du använda distraktionen för att ta bytet. Var dock försiktig så inte barnets föräldrar, alternativt stora syskon, är nära. Då gäller det att ha bra ork för då gäller det att springa. Sätt nr 2 är bara slit ifrån ungen godiset, fast principen med ork gäller även här. Så det blev en kort lektion. De sätten visste han ju redan. Hans syster brukade jämt stjäla hans godis. Hon sprang så mycket från deras föräldrar att hon blev elit löpare. Så efter varje stöld så fick hon höra att deras föräldrar var stolta över henne. Lite kontraproduktivt tyckte Petter. Efter en vedervärdig skollunch så var dagen slut. Så inom kort var han hemma. Den första som mötte honom var hans husdjur, tvättbjörnen Spencer. Hejsan sa han glatt som Spencer satte sig på hans axlar. Han gav honom en kexbit från sin ryggsäck. När han klev in i hallen så möttes han av det tråkiga golvmönstret. Bara svart-vitt. Han gick uppför trappan till sitt rum. Hans dörr var inte som några andra dörrar. Den hade ett kedjelås. Den hade även polistejp över den i form av ett kryss. Och en varningskylt, gå in på egen risk, varning för tvättbjörnen och våran katt är också lite misstänksam. Hans rum var mycket spartanskt inrett. Bara en säng, dator, skrivbord, en bokhylla och sitt kolsyregevär i form av en hagelbössa. Den såg riktigt realistisk ut. Han hade jämfört med sin pappas hagelgevär. Man måste ju ha något för att försvara rummet mot sina storasystrar. Pappa skötte försvaret av resten av hemmet mot alla möjliga hot och störningsmoment så som dörrförsäljare och Jehovas vittnen. Han lade sig ner på sängen och tog fram mobilen. Han funderade på att önska sig nyaste spelsystemet XN1. Det var en blandning av Xbox och Nintendo. Det stod som beskrivning; slöar ner ungars och soffpotatisars sinnen i i magnifik 3d-grafik. Vad är mer ondskefullt än att förstöra någons hjärnas motorik och syn, och inte ens få offret att fatta att det händer? Då de är trollbundna av den skarpa grafiken och surround-ljud. Följer med 2 kontroller utan batterier, för det skulle ju vara för simpelt, vi vill alltid ge våra köpare en utmaning. I det syftet kan vi inte garantera att ni kommer få hela konsolen eller att ni får den alls! Köp nu, vi har extra pris för tio tusen. Köp en, betala för två, köp nu! Han suckade, om jag bara var en så duktig försäljare tänkte han. Att kunna svindla folk sådär var hans stora dröm. Men det kommer inte ske, han saknade karisma det visste han. Nä, pappa säger alltid till honom att han får bli en vanlig ficktjuv. Hans syster däremot fick regelbundet höra att hon skulle bli den bästa tjuven någonsin med andra ord politiker. Hans mamma ropade på honom. För det var dags för middag. Så han sprang ner och satte sig vid bordet. Där var hans måndag, inte för att han föddes en måndag. Utan det var på en måndag hans pappa var så trött när kom hem från jobbet att han glömde att använda skydd och mamma blev gravid samma dag.


Udda prylar inför jul

Nr 6/2023
text JOAKIM STRÖMGREN
 

 

  • En elektrisk orm som man kan ha till sitt hus-djur att leka med. eller även en leksak till barnen om man så vill. Den funkar som sagt så att man sätter igång den och den rör sig själv och känner av om den kommer för nära ett hinder då flyttar den på sig och rör sig därifrån

  • En insekt-kapsylöppnare formad som en skalbagge

  • Simpsons ölglas från TV-serien med samma namn. Passar så väl ölälskaren som tv-ittaren om man så vill

  • Retro-spelkonsol med inbyggda spel/gamestick

  • Last man standing, döskalle-prydnadsglas med riktig pistolkula i

  • Döskalleshootglas

  • Diamantkaraff

Inramat

Nr 6/2023
foto FILIPPA KARLSSON
 
 

In the head of larsa

Nr 6/2023
text & foto CHRISTINA ERICSSON
 

Jag är en ettårig hund med huvudet fullt av idéer. Mitt namn är Larsa. Min matte tyckte det passade mig för hon är från storstaden. Så på slangspråk så blir Larsa väldigt passande till mig. Larsa heter man när man är stöddig och tuff, som jag är enligt matte.
 Hon har berättat för mig hur det var när vi sågs första gången. Min uppfödare hade stoppat mig innanför sin kofta, så där hängde jag och var hur gullig som helst. Hon säger att jag sökte hennes blick och att jag såg rakt igenom henne. Det ni, få till något sådant med en tjej på två ben. Mina svarta lockar gjorde nog sitt till också.

 

För ett tag sedan firade jag min ettårsdag med köttbullar och prinskorv, och så fick jag presenter. Det mjuka paketet innehöll en varm jacka och det hårda en trasdocka och tuggpinnar som roar mig när jag känner för det.
 Det har ju varit en mild höst och det var tippentopp, för då var vi ute i skogen och plockade svamp i många timmar och lagade käk på gasolkök till dom tvåbenta. det är riktigt kul att vara i skogen, där kan man hoppa över stenar och krypa under nedfallna träd. Nu inväntas vintern och eventuell snö. Om det blir lika roligt som min första vinter. Jag har en dröm om att sitta vid en lägereld och låta sig värmas när man gått en lång runda och äta korv.

 

Jag får inte glömma sommaren heller. Det var då min matte försökte träna mig i cirkelträning. Det gick ut på att vi turades om att göra fysiska träningspass. Jobbigt men behövligt och faktiskt kul när jag fattade poängen med de övningar hon ville jag skulle göra. Då vankades det godis och massor av beröm. Det var bara att slicka i sig. Sedan skulle hon göra sina övningar och då skulle jag sitta still tills hon var färdig. Då fick jag beröm för det med. Det lönar sig att anstränga sig!
 And tomorrow never comes känns det som. Jag ska ju börja på dagis. Jag undrar så vad det är för några kompisar och om dom vill leka med mig. Vi får se om jag kan sova inatt. Det berättar jag om nästa gång. So long so länge.


Missnöjets vinter

Nr 6/2023
av HENRIK MAGNUSSON
 
 

RSS 2.0