ADS I KARLSKRONA

text JOHANNA LEWÉN 
foto JOAKIM OTTOSSON
Nr 6/2011


Träffpunktens skribent Johanna och fotografen Joakim träffade Marie och Mona från ADS – Alkohol och Drogsektionen i Karlskrona.


Mona & Marie

Hur länge har ni jobbat här på ADS?
Marie: Ja, jag har ju varit här i 21 år.
Mona: Jag har varit här sedan 1999, så det blir 11, snart 12 år.

Är det givande? Ni hjälper ju så många, men känner ni att ni får någonting tillbaka av det?
Mona: Ja det tycker jag. Det är så att för varje människa som blir nykter och drogfri så känns det bra.
Marie: Ja förutsättning att få jobba med människor är att man tycker om att jobba med människor. Vi träffar nästan hela tiden på människor i kris så det är ju inte bara missbruk som man träffar på utan det är hela problematiken.

Vilket skulle du säga är det vanligaste missbruket
i Karlskrona?
Marie: Alkoholen. Alkoholen finns nästan alltid med i bilden.

ADS står som förkortning av Alkohol och Drogsektionen, men om jag förstår det rätt så behandlar ni även spelmissbruk. Hur länge har ni behandlat spelmissbrukare?
Marie: Ja det gör vi och det ingår mer i tolvstegsprogrammet. Det är därför vi erbjuder det och just nu så har vi två personer på utbildning om just spelmissbruk.

Hur länge har ni behandlat spelmissbrukare? Alltså hur länge har behandlingsmetoden funnits?
Marie: Ja alltså det är ingen speciell metod för spelmissbrukare utan jag tror bara att vi har haft två tre stycken. Annars har vi skickat personen vidare till Kolmården som har en specifik behandling för just spelmissbrukare då och det är därför som vi har gått in och får en utbildning i det.

Hur ser de olika behandlingsmetoderna ut? Jag kan tänka mig att det ser olika ut för vilken typ av missbruk man nyttjar, som till exempel SIGRID programmet.
Mona: Det är ett program för gravida unga mammor som har ett missbruk och det är inte bara vi utan det är ett samarbete med socialtjänsten, barnavårdscentralen och
mödravårdscentralen.
Marie: Jo det är en väldigt specifik behandling och sedan har vi väldigt olika behandlingar här på öppen vården och det är då bland annat tolvstegsprogrammet som Mona jobbar i.
Mona: Ja alltså tolvstegsprogrammet är en metod i sig. Behandlingen är på åtta veckor, primär vården är på åtta veckor och sedan träffas vi en förmiddag i veckan i 6 månader sedan när de är klara på primären.

Mona gör en gest med handen som visar en stor duk med de tolv stegen bakom henne.
Mona: Det är de tre första stegen som vi arbetar med här på primärbehandlingen där man erkänner sin svårighet och man försöker hitta något annat att göra istället för att droga.   
Marie: Fast det är den behandling som vi har som är längst kan man väl säga. Själva drogen. Man får ju liksom kolla på vad det är som är orsaken till det.
Marie: Jag tänker att sedan har vi REpulse och det är en individuell behandling där man jobbar med impulskontroll och det kan vara ilska. Det kan också vara just det här ”vad är det som händer när jag tar det här glaset” eller ”röker cannabis” eller vad det nu än kan vara. Sedan har vi någonting som heter MEJA. MEJA är en självstärkande grupp där man träffas en gång i veckan och då sitter man i en grupp med både kvinnor och män. Och det kan vara som så att man börjar med att gå in i den gruppen och sedan går vidare till Mona, hit till behandlingsgruppen när man har lärt sig att sitta i och våga prata i en grupp. Sedan har vi HAP som jobbar bara med haschmissbruket och är mellan 6 – 8 veckor och sedan går man i en vidarebehandling på ungefär ett halvår så träffas man en gång i månaden.

Jag skulle vilja gå in lite grann på ert tolvstegsprogram.
Marie: Alltså vi jobbar huvudsakligen bara med de tre första stegen. Det första steget är någonting man måste ta själv för annars är det lite svårt. För alltså det kommer människor hit som kan säga ” Ja, min fru tycker att jag behöver en behandling. Hon tycker att jag dricker jätte mycket” och ställer då Mona frågan om vad han själv anser. Om han då inte riktigt är där så blir det lite svårt. Man måste först och främst erkänna för sig själv att man har problem.
Mona: För sitter du i en grupp och inte erkänt detta ännu så blir det jätte konstigt. Framför allt för dem själva blir det jätte konstigt. För de känner inte igen sig liksom.
Marie: Ja så att AA är otroligt viktigt. De där självhjälpsgrupperna måste man gå på samtidigt som man går här i behandling. Vi har en anhöriggrupp också som bygger på positiva modellen. Så att alla som går in i gruppen lämnar in en lapp så att man ska börja prata samma språk. Vi har också en terapeut som kommer hit ibland för ibland kan det finnas en psykologisk bit till beroendet. Sedan har vi skapat ett boende som heter Vilja, vilket är för våldsåsatta kvinnor i missbruk.

Hur gammalt är det?
Marie: Två år har vi varit igång med det, men det är ett skyddat boende så det går vi ju inte ut med.

Det är som i boken Gömda?
Marie: Ja alltså man ska skydda kvinnorna så det är nog därför man inte hör så mycket om det.

Är det vanligt att man ersätter ett beroende
med ett annat?
Marie: Ja det kan jag nog tycka att det är.

Som till exempel vad då?
Marie: Har man haft alkoholmissbruk eller narkotikamissbruk så är det lätt att man byter till spelmissbruk.
Mona: Många kvinnor får ätstörningar. Det har visat sig att pojkar och män tar till träningen.

Så man kan verkligen säga att ett beroende väcker
ett annat.
Mona: Ja så är det. Man har en missbrukarpersonlighet i botten. Det är därför vi säger att AA är jätteviktigt därför att någonstans så är det någonting som är inbyggt i en så man får vara väldigt observant hela tiden.

Hur kan en närstående upptäcka att en person har problem? Vad är varningssignalerna?
Mona: Det ser väldigt olika ut.
Marie: Det är när man märker ett förändrat beteende. Det kan ju stå för vad som helst egentligen. Det kan vara att man är uppe länge om nätterna eller är de ungdomar så är de ute mer. De kommer hem och är trötta och sover hela dagarna. Om det är ett alkoholmissbruk så tar det lång tid innan ett beroende utvecklas och under den resan så är det liksom att man vänjer sig och därför inte tänker på det. Det är också svårt att erkänna det för sig själv också. Det är därför man säger att det är en familjesjukdom, för hela familjen blir lika sjuka. Man gömmer och man döljer och skyddar de sina egna. Så jag tror nog att det går fortare om arbetsplatsen är den som larmar.
Idag kan jag tycka att arbetsplatserna har blivit duktiga. Många arbetsplatser har reagerat, så man kan verkligen säga att de tar sitt ansvar.

Ja, jag kan föreställa mig att sjukvården är
extremt observanta på det hela.
Mona: Ja det måste man ju vara och även för den enskilde. Det hjälper inte att man tittar genom fingrarna för den måste ha hjälp så fort som möjligt.

Jo, det kan jag förstå att arbetsplatsen skulle vara de som ser det före familjen.
Marie: Ja alltså jag tror nog att familjen märker det tidigare, men att de agerar senare eftersom de skyddar.

Hur kan man som närstående ingripa utan att skadan blir värre utan att riskera ett utbrott från den som missbrukar?
Marie: Ja det får man nog vara beredd på att ta. Det är nog mer att man ska lära sig att inte vara rädd för att ifrågasätta. Det hjälper ju, men stjälper om du ingenting säger. Du hjälper personen att fortsätta missbruka om du inte säger något. Så det får man ta, men det är nog ofta att det blir så. Det är nog så att man är tacksam att någon pratar om det. Man vet ofta själv att man har ett problem.

Är det vanligt med misshandel i en missbrukares hem?
Mona: Nej det tror inte jag. Det är inte den där fysiska biten. Tittar man rent generellt på polisanmälningen som görs så är det inte missbrukande.

Är det många som faller av vaggan så att säga?
Mona: Du menar som tar återfall?
Ja
Mona: Ja det ingår liksom i behandlingen. En del vill bara testa. Det kan vara så att vi har fel. Att man kan börja dricka igen det vet man aldrig. Och det handlar lite om maktlösheten, som vi var inne på innan, att acceptera sin sjukdom helt enkelt.

Någon sa en gång en klok sak till mig ” Det är inte svårt att sluta, det svåra är att inte börja igen”.
Marie: Jo det stämmer. Jag skulle nog vilja säga att återfall är rätt så vanligt, men däremot så återkommer de ganska så omgående.

De inser liksom problemet med en gång?
Marie: Ja, rätt så fort. Sedan är det väldigt många som, precis som Mona säger här, att det är väldigt många som vill prova. De har varit nyktra eller drogfria i ett år och tänker att de kan nog ta en öl igen, men så funkar det inte. Så att visst är det så.
Men som sagt var, vi har många som återkommer.

Träffpunkten tackar Marie och Mona på ADS för deras tid och för all den kunskap som delat med sig samtidigt som vi önskar dem lycka till i framtiden.

Kommentarer

KOMMENTERA ARTIKELN HÄR

Namn

Kommentar

RSS 2.0