DRIVKRAFTEN

text  LEIF KÄLLBERG
illustration HENRIK MAGNUSSON
Nr 6/2011

Jag försöker att pressa mig till en artikel och kommer då att tänka på drivkraften till ett beroende. Tidningen är generellt sett beroende av att i varje fall jag någon gång försöker att sätta någonting på pränt.

Såtillvida jag inte kan försöka mig på latmaskens roll och överlåta åt mina kolleger att bära arbetsbördan. Min drivkraft är alltså att jag måste känna mig accepterad. Beroendet ligger djupare och handlar om stoltheten att själv producera något.
När jag skriver det här har jag en hisnande vacker utsikt över några lönnar i full höstprakt. De gula och röda löven blir en tjusig vy. Vi har en ovanligt ljum och vacker höst i år och jag fasar för om kylan skulle slå till igen och vi får halka fram till arbetsplatsen.

Lokalt sett är det stor skillnad mellan Storstockholm och det mindre Karlskrona. I Stockholm kan man ju ta pendeltåget och tunnelbanan över stora avstånd. Du kan alltså som stockholmare byta ställen för dina förehavanden med kommunikationernas hjälp. Du får se så mycket mera under färderna än i de mindre städerna. Du riskerar också att bli indragen i fel kretsar och att bli socialt utslagen på ett mer flagrant sätt. Under sjuttiotalet levde jag ett utslaget och missanpassat liv i Stockholmstrakten. Jag brukade besöka de lokala värmestugorna, i form av lokala ’Träffpunkter’ över hela Stockholmsområdet. Det var nämligen lågkonjunktur och ont om jobb. Emellanåt varvade jag med studier av till och med akademisk kaliber vid Stockholms Universitet. Jag passade emellertid inte in i den bundna världen, och hade ju redan tidigare varit alternativ skådespelare med program.

Historien om mig och Stockholm är värd att berättas och då också inte att förglömma Luleå där jag gjorde värnplikten och missade en del teateruppdrag. Jag ryckte in som värnpliktig flygsoldat vid F21 i Luleå i början av år 1971. Mina skådespelaruppdrag för en teatergrupp inom Teatercentrum bommades därmed. När jag ryckte ut igen i slutet av år 1971 fick jag börja om på nytt med att etablera mig igen. Det var svårare än man kan tro eftersom jag måste skaffa skådespelarkolleger och bilda en grupp. Till slut bildade jag en diktläsargrupp med experimentell musik med folk som studerade musik vid musikhögskolan. Men det blev som med militärtjänsten och snön när jag drattade omkull på skidorna med full stridsmundering. Det blev för tvångsmässigt och bundet och uppdragen uteblev i stort sett helt.

Det blev att vara på dekis i Stockholm i blå jeans och frivola åsikter. Livet blev ett enda stort kaffedrickande på restaurangerna, möjligen med en öl ibland. Till slut blev det hela för mycket och jag steppade inte ostraffat på Sergels torg, så det blev medicin och inläggning ett bra tag på Danderyds sjukhus. Eftersom det var lågkonjunktur och socialdemokratisk regering blev inläggningen på ett halvår. Man skulle ha det socialt ordnat hemma före utskrivningen. Jag kom så småningom på arbetsprövning och begåvningen på kontorsarbete upptäcktes. Det ledde efter ett tag till en kontorskurs med ADB och bokföring och sedan var jag klar för arbetsmarknaden. Dom som har skött sina kort bättre har faktiskt med sådana här kurser och bakgrund och min begåvning jobbat upp sig till chefer.

Även om jag numera inte steppar till vardags ligger jag nära frivola åsikter och jag inser att det existerar en bunden värld med sina krav och därmed en alternativ värld. Inte så att Hamlet spårar ur helt till att ligga clownen nära, men nyanserna kan bli många och man har ju därmed också visat upp nyanserna. Jag vet inte hur många Hamlet man har visat upp, men åtskilliga har det blivit.

Stoltheten att själv producera något blir beroendet av drivkraften och man får arbeta ihop talangen som normalt alltid sätts på prov. Därmed har man visat att man är tillräckligt stark att strunta i om man har spelat Hamlet eller inte. Beroendet av framgång har därmed satts på prov men utbytbarheten finns ju där

Kommentarer

KOMMENTERA ARTIKELN HÄR

Namn

Kommentar

RSS 2.0