MUSIKBEROENDE
text & foto ANNIE RÖNNING
Nr 6/2011
Ofta när vi hör ordet beroende så tänker vi på något negativt, så som cigaretter, droger, spelberoende och andra saker som kan leda till ohälsa. Men det behöver ju faktiskt inte alltid vara så. Ett beroende kan vara bra saker som leder till vardagen fungerar bättre.
Musik har alltid varit en stor del i mitt liv ända sen jag var väldigt liten. Men det var inte förens i början av millennieskiftet mitt musikintresse började på allvar då jag fick upp ögonen för The Ark i samband att de släppte sin andra och förmodligen mest hypade singel ”It Takes A Fool To Remain Sane”.
11 år och sex album senare sitter jag och tänker på hur stor påverkan The Ark har haft i mitt liv. Med diagnosen social fobi i tidiga tonår var musiken det enda som hjälpte mig att ta mig ut i samhället.
The Ark var min värld och Ola Salo var min gud i en era på runt sex år. Jag avverkade x antal konserter, samlade på mig drivor med merchendise och dylikt, spelade in varenda sekund då de var på TV osv. The Ark var som nirvana i musikalisk form.
Jag minns hur lycklig jag blev varje gång jag läste/hörde/såg något nytt om/av/med bandet. Den tiden försvann i samband då de medverkade och vann Melodifestivalen 2007. För mig som var en troende angelhead var det verkligen ett bottennapp. Men ändå var jag på deras konserter för att uppnå det där ruset som bara The Ark kunde ge, troligtvis bättre än droger. Alla hängivna fans vet hur det är att se sitt absoluta favoritband frontrow. Man går liksom in i någon slags trans och det finns bara här och nu, morgondagen existerar inte. Man är där, i den lyckligaste stunden i sitt liv.
I våras släppte The Ark sin sjätte skiva. Ett samlingsalbum med de två nya låtarna ”Breaking Up With God” och ”The Apocalypse Is Over” som följdes av en avslutningsturné runt om i Sverige där de forna Rottnepojkarna tackade för sina 20 år. Dock hade jag gjort slut med bandet redan 4 år innan, så för min del blev det inget dramatiskt avslut som slutade i tårar och hjärtersorg. Utan det tog slut pga. jag hade växt ifrån The Ark (mitt absoluta favoritband all times) även fast dem växt fast i mig.
Jag saknar att vara sisådär 13/14 år och bli alldeles lycklig i hela kroppen av beskedet om en ny skiva, turné eller dylikt. Och jag tror att när man är i den åldern så är idolskapet som allra starkast och det finns bara här och nu. Man växer tråkigt men bra nog upp och det gör att minnena blir ännu mer dyrbara och speciella. Jag kommer alltid minnas den tiden med ett leende på läpparna.
Trots att mitt äktenskap med Arkarna är slut har jag än idag en stark relation till musik och skulle aldrig kunna leva utan den. Det är som en drog – varje gång jag är utan den så får jag abstinens och varje gång jag finner en ny låt får jag det där magiska ruset som pumpar i mina ådror. Skillnaden från förut är dock att jag är mer öppen för all musik som berör mig – allt ifrån powerful metal till 80-talets trashiga glamrock till Nashvilles största countrycowboys som ständigt ger mig lugn. Det finns alltid musik till varje tillfälle
Nr 6/2011
Ofta när vi hör ordet beroende så tänker vi på något negativt, så som cigaretter, droger, spelberoende och andra saker som kan leda till ohälsa. Men det behöver ju faktiskt inte alltid vara så. Ett beroende kan vara bra saker som leder till vardagen fungerar bättre.
Musik har alltid varit en stor del i mitt liv ända sen jag var väldigt liten. Men det var inte förens i början av millennieskiftet mitt musikintresse började på allvar då jag fick upp ögonen för The Ark i samband att de släppte sin andra och förmodligen mest hypade singel ”It Takes A Fool To Remain Sane”.
11 år och sex album senare sitter jag och tänker på hur stor påverkan The Ark har haft i mitt liv. Med diagnosen social fobi i tidiga tonår var musiken det enda som hjälpte mig att ta mig ut i samhället.
The Ark var min värld och Ola Salo var min gud i en era på runt sex år. Jag avverkade x antal konserter, samlade på mig drivor med merchendise och dylikt, spelade in varenda sekund då de var på TV osv. The Ark var som nirvana i musikalisk form.
Jag minns hur lycklig jag blev varje gång jag läste/hörde/såg något nytt om/av/med bandet. Den tiden försvann i samband då de medverkade och vann Melodifestivalen 2007. För mig som var en troende angelhead var det verkligen ett bottennapp. Men ändå var jag på deras konserter för att uppnå det där ruset som bara The Ark kunde ge, troligtvis bättre än droger. Alla hängivna fans vet hur det är att se sitt absoluta favoritband frontrow. Man går liksom in i någon slags trans och det finns bara här och nu, morgondagen existerar inte. Man är där, i den lyckligaste stunden i sitt liv.
I våras släppte The Ark sin sjätte skiva. Ett samlingsalbum med de två nya låtarna ”Breaking Up With God” och ”The Apocalypse Is Over” som följdes av en avslutningsturné runt om i Sverige där de forna Rottnepojkarna tackade för sina 20 år. Dock hade jag gjort slut med bandet redan 4 år innan, så för min del blev det inget dramatiskt avslut som slutade i tårar och hjärtersorg. Utan det tog slut pga. jag hade växt ifrån The Ark (mitt absoluta favoritband all times) även fast dem växt fast i mig.
Jag saknar att vara sisådär 13/14 år och bli alldeles lycklig i hela kroppen av beskedet om en ny skiva, turné eller dylikt. Och jag tror att när man är i den åldern så är idolskapet som allra starkast och det finns bara här och nu. Man växer tråkigt men bra nog upp och det gör att minnena blir ännu mer dyrbara och speciella. Jag kommer alltid minnas den tiden med ett leende på läpparna.
Trots att mitt äktenskap med Arkarna är slut har jag än idag en stark relation till musik och skulle aldrig kunna leva utan den. Det är som en drog – varje gång jag är utan den så får jag abstinens och varje gång jag finner en ny låt får jag det där magiska ruset som pumpar i mina ådror. Skillnaden från förut är dock att jag är mer öppen för all musik som berör mig – allt ifrån powerful metal till 80-talets trashiga glamrock till Nashvilles största countrycowboys som ständigt ger mig lugn. Det finns alltid musik till varje tillfälle
Kommentarer
