LEDARE
text KENNETH SVENSSON
foto JOAKIM OTTOSSON
Nr 5/2011
Känna efter före...
foto JOAKIM OTTOSSON
Nr 5/2011
Känna efter före...
Deadline igen med en gnutta stress. Knyta ihop säcken och försöka få med det som var tänkt. Finns det någon prislapp på fenomenet stress? Vi känner till symtom som trötthet, irritation, oro i magen, koncentrationssvårigheter mm. Ibland går det så långt att följden blir psykisk ohälsa, utmattningsdepression mm.
Priset är alltid högre än vad som går att räkna i kronor och ören. Att vi sedan barnsben drillats i multiplikationstabell och grammatik, medan verktygen att klara livet ibland ligger dolda, är en klen tröst. Men den som söker finner…
Daniel är ny på redaktionen, varmt välkommen.
Gäster utifrån denna gång, Linnéa och Karin. Tack!
Priset är alltid högre än vad som går att räkna i kronor och ören. Att vi sedan barnsben drillats i multiplikationstabell och grammatik, medan verktygen att klara livet ibland ligger dolda, är en klen tröst. Men den som söker finner…
Daniel är ny på redaktionen, varmt välkommen.
Gäster utifrån denna gång, Linnéa och Karin. Tack!
POSITIV STRESS?
text LEIF KÄLLBERG
Nr 5/2011
Hur kan en positiv kreativ stress se ut? Det är en måndag och jag hade tänkt att spåna ihop en artikel om att jag är tvingad att komma på någonting att skriva om.
Helgen har varit jobbig med ont magen som har hindrat mig från att städa hemmet. Den här veckan ska jag handla två gånger och städa med hjälp om det behövs. Veckan därpå, på onsdagen, ska jag läggas in för operation av ett bråck. Sedan hoppas jag vara i form igen och kunna sköta hushållsarbetet som vanligt.
Den positiva kreativa stressen handlar om att kunna motivera mig för att skriva här i Presspunkten. Jag har skrivit en hel del och börjar få skrivtorka. Dagarna i övrigt ser jag en hel del på TV. Det är ju stor skillnad mot förr i tiden. TV började ju med en kanal i mitten på 1950-talet och den var inte munter. Som en bot till det svenska folket kom Lennart Hylands ”Hörna” på lördagarna, med artister och andra kändisar. Numera är det sex grundkanaler för det billigaste basutbudet som för mig är mer än tillräckligt. Igår var det spansk fotboll och en friidrottsgala från Berlin samt ett polisprogram om hur stökigt det var i England i samband med julen förra året i spritens tecken.
Spritfestligheter gör att jag inte öppnar dörren, ibland ringer det på mitt i natten. Jag försöker att intala mig att det är barn som leker, men jag vågar inte testa med att öppna. Ett av nöjena, när jag har blivit opererad, borde vara att gå den ganska långa vägen till City Gross för att handla matvaror. Även om man klarar sig ganska bra med den lilla servicebutiken alldeles om hörnet där jag bor. Livet går sin gilla gång och jag håller uppsikt över gården där jag bor. Hemtjänsten har där parkeringsplatser med tre stycken bilar uppställda för uppdragskörningar så man kan följa deras utryckningar om man inte har något annat för sig. Man kan också studera barnens ibland ganska vilda lekar med kastning, av vad det nu är för någonting, på varandra.
Förra veckan hade vi ett strömavbrott på någon timme som återkom i söndags och har gjort frysen osäkrare. Jag tror dock att maten står sig i frysskåpet i kylskåpsdelen. Lampan för infrysning lyste heller aldrig när strömmen återkom. Lägenheten är också i dåligt skick med alla kontakter lösa utom de jordade i köket. Så ska man utföra hushållsarbeten, som dammsugning, får man dra en skarvsladd från köket. TV:n har jag lyckats plugga in och få kontakten att sitta fast i väggen. Jag har lyckats få hjälp med handling och städning och med tvätten, men det är meningen att jag ska göra en hel del själv om jag orkar. I ett sådant område är hyresgästföreningen aktiv, samt en grupp nattvandrare för att tillse ordningen, och en kärringgympa finns för damerna. Jag bor i Kungsmarken och där bor också många invandrare och jag skulle tro problemfall.
Jag kommer ursprungligen från Stockholm hösten 2003 till Kristianstad där jag köpte ett radhus med alldeles för dyr månadsavgift för att jag skulle ha råd med det. Jag räknade helt enkelt tokigt och måste fly eftersom det var bråkmakare på dörren. Det uppstod en dispyt om vilket datum jag avträdde radhuset. Så jag debiterades en rad månadsavgifter och fick skuld till HSB-föreningen. Den skulden mäts just nu av kronofogden så min ekonomi är pressad. Jag kände mig tvungen att slå till där jag kunde få en lägenhet nämligen hos Karlskronahem. Jag hittar inte alls här i Karlskrona eller i Blekinge i övrigt. Så operationen jag talade om nyss ska ske i Karlshamn. Jag ska ta ”Rabatten” dit.
”Rabatten” är en buss som går direkt mellan sjukhusen i Karlskrona och Karlshamn, mot förmodligen en slant. Det har med andra ord också uppstått planeringsbekymmer, vad jag ska ha med mig till Karlshamn, men förmodligen tar dom emot mig i bara kläderna. Nervositeten finns i det här läget också om operationen sker under narkos eller lokalbedövning. Sedan hur går uppvaknandet till, om man blir sövd. Får man stanna över natten eller blir det en längre inläggning, och blir det i så fall på allmän sal. Ska dom ta prover efter operationen eller räknas den som en bagatell nuförtiden så att det kanske bara är att åka hem dagen efter. Under alla omständigheter ska väl stygnen tas bort efter någon vecka, och förmodligen på samma ort och ställe.
Jag är inte van vid större operationer än det armbrott jag ådrog mig när jag var barn. Jag hade lekt lite äventyrligt och ramlat och slagit mig. Jag var i sexårsåldern och armen blev gipsad. När man sedan klippte bort gipset var det skinnflått men det läkte snabbt ihop. Egentligen verkar jag väl för läsaren alldeles hypernervös inför operationen men jag får väl försvara mig med att jag inte alls är van vid kroppsliga åkommor förutom magkatarren som tillkommer till bråcket.
Vart tog all positiv stress vägen?
Nr 5/2011
Hur kan en positiv kreativ stress se ut? Det är en måndag och jag hade tänkt att spåna ihop en artikel om att jag är tvingad att komma på någonting att skriva om.
Helgen har varit jobbig med ont magen som har hindrat mig från att städa hemmet. Den här veckan ska jag handla två gånger och städa med hjälp om det behövs. Veckan därpå, på onsdagen, ska jag läggas in för operation av ett bråck. Sedan hoppas jag vara i form igen och kunna sköta hushållsarbetet som vanligt.
Den positiva kreativa stressen handlar om att kunna motivera mig för att skriva här i Presspunkten. Jag har skrivit en hel del och börjar få skrivtorka. Dagarna i övrigt ser jag en hel del på TV. Det är ju stor skillnad mot förr i tiden. TV började ju med en kanal i mitten på 1950-talet och den var inte munter. Som en bot till det svenska folket kom Lennart Hylands ”Hörna” på lördagarna, med artister och andra kändisar. Numera är det sex grundkanaler för det billigaste basutbudet som för mig är mer än tillräckligt. Igår var det spansk fotboll och en friidrottsgala från Berlin samt ett polisprogram om hur stökigt det var i England i samband med julen förra året i spritens tecken.
Spritfestligheter gör att jag inte öppnar dörren, ibland ringer det på mitt i natten. Jag försöker att intala mig att det är barn som leker, men jag vågar inte testa med att öppna. Ett av nöjena, när jag har blivit opererad, borde vara att gå den ganska långa vägen till City Gross för att handla matvaror. Även om man klarar sig ganska bra med den lilla servicebutiken alldeles om hörnet där jag bor. Livet går sin gilla gång och jag håller uppsikt över gården där jag bor. Hemtjänsten har där parkeringsplatser med tre stycken bilar uppställda för uppdragskörningar så man kan följa deras utryckningar om man inte har något annat för sig. Man kan också studera barnens ibland ganska vilda lekar med kastning, av vad det nu är för någonting, på varandra.
Förra veckan hade vi ett strömavbrott på någon timme som återkom i söndags och har gjort frysen osäkrare. Jag tror dock att maten står sig i frysskåpet i kylskåpsdelen. Lampan för infrysning lyste heller aldrig när strömmen återkom. Lägenheten är också i dåligt skick med alla kontakter lösa utom de jordade i köket. Så ska man utföra hushållsarbeten, som dammsugning, får man dra en skarvsladd från köket. TV:n har jag lyckats plugga in och få kontakten att sitta fast i väggen. Jag har lyckats få hjälp med handling och städning och med tvätten, men det är meningen att jag ska göra en hel del själv om jag orkar. I ett sådant område är hyresgästföreningen aktiv, samt en grupp nattvandrare för att tillse ordningen, och en kärringgympa finns för damerna. Jag bor i Kungsmarken och där bor också många invandrare och jag skulle tro problemfall.
Jag kommer ursprungligen från Stockholm hösten 2003 till Kristianstad där jag köpte ett radhus med alldeles för dyr månadsavgift för att jag skulle ha råd med det. Jag räknade helt enkelt tokigt och måste fly eftersom det var bråkmakare på dörren. Det uppstod en dispyt om vilket datum jag avträdde radhuset. Så jag debiterades en rad månadsavgifter och fick skuld till HSB-föreningen. Den skulden mäts just nu av kronofogden så min ekonomi är pressad. Jag kände mig tvungen att slå till där jag kunde få en lägenhet nämligen hos Karlskronahem. Jag hittar inte alls här i Karlskrona eller i Blekinge i övrigt. Så operationen jag talade om nyss ska ske i Karlshamn. Jag ska ta ”Rabatten” dit.
”Rabatten” är en buss som går direkt mellan sjukhusen i Karlskrona och Karlshamn, mot förmodligen en slant. Det har med andra ord också uppstått planeringsbekymmer, vad jag ska ha med mig till Karlshamn, men förmodligen tar dom emot mig i bara kläderna. Nervositeten finns i det här läget också om operationen sker under narkos eller lokalbedövning. Sedan hur går uppvaknandet till, om man blir sövd. Får man stanna över natten eller blir det en längre inläggning, och blir det i så fall på allmän sal. Ska dom ta prover efter operationen eller räknas den som en bagatell nuförtiden så att det kanske bara är att åka hem dagen efter. Under alla omständigheter ska väl stygnen tas bort efter någon vecka, och förmodligen på samma ort och ställe.
Jag är inte van vid större operationer än det armbrott jag ådrog mig när jag var barn. Jag hade lekt lite äventyrligt och ramlat och slagit mig. Jag var i sexårsåldern och armen blev gipsad. När man sedan klippte bort gipset var det skinnflått men det läkte snabbt ihop. Egentligen verkar jag väl för läsaren alldeles hypernervös inför operationen men jag får väl försvara mig med att jag inte alls är van vid kroppsliga åkommor förutom magkatarren som tillkommer till bråcket.
Vart tog all positiv stress vägen?
VIKTRESAN- LIVET MED VÄRLDENS TYNGD PÅ MINA AXLAR
text DANIEL PETTERSSON
Nr 5/2011
Min vikt tog allt för mig, nästan även mitt liv,
men tack vare beslutsamhet tog jag tilbaka mitt liv.
Nr 5/2011
Min vikt tog allt för mig, nästan även mitt liv,
men tack vare beslutsamhet tog jag tilbaka mitt liv.
Min viktresa börjar tidigt i mitt liv, redan innan jag lärde mig att gå började jag få problem med vikten och vid 12 år hade jag problem med både hjärtat, ryggen och knäna. När jag var i den åldern så märkte jag ett fel på min kropp, jag var redan var uppe i vikten 160 kg. Självklart fick jag åka till läkare efter läkare och de sa samma sak, min mage kunde inte skicka mättnadssignal till min hjärna så jag kunde inte registrera att jag var mätt. Detta lämnade mig konstant hungrig oftast så pass mycket att jag fick smärtor av hunger. Läkarna sa också att jag måste få ordning på min kost och mina motionsvanor (som inte existerade) annars skulle jag inte leva vid tjugo års ålder. Vid 12 år hade jag ingen uppfattning vad döden innebar det enda jag kunde förstå var att min livsstil måste ändras. Dock var jag inte beslutsam som tolvåring och ingen förändring hände.
Vid 14 års ålder så började vikten ge mig stress, sömnproblem och aggressivitet. I skolan hade jag koncentrationsproblem och tack vare vikten så kunde jag bli andfådd av att gå mellan klassrummen. Barnen i skolan var inte mina vänner, allt dom gjorde mot mig var att håna eller skratta åt mig. Hemma hos mina föräldrar mådde jag inte bra, min aggressivitet och min fetma gjorde det omöjligt för mina föräldrar att hjälpa mig och även om dom hade försökt så hade jag bara blivit mera aggressiv. Runt denna åldern så fick jag min egna lägenhet och fick sköta min ekonomi helt själv. De första månaderna var det svårt och knapert med pengarna, jag ville hellre lägga pengar på mat än på räkningar. Jag lärde mig efter sex månader att ha en matbudjet och att jag inte skulle skrida över den. Dock tack vare att min mage inte kunde skicka mättnadskänsla så tog maten slut. Och ju mera jag hade i kylskåpet eller skafferiet ju fortare försvann det.
Efter två år lyckades jag få tillräcklig disciplin för av kunna tacka nej till mat och att själv förstå när jag behövde äta, men jag hade problem med volymkontrollen. Även att jag bara åt tre gånger om dagen så åt jag fortfarande för 4-5 vuxna män. Min vikt bara ökade och ökade för varje år som gick. Och vid 17 års ålder så vägde jag massiva 180 kg. Vikten gick både upp och ner konstant men den stannade mellan 175-190kg och den stannade där i två år. Under dessa två åren blev mitt sociala liv bättre eftersom ungdomar i min ålder inte dömde lika mycket, jag var fortfarande utstött, dock började det se ljusare ut. Jag hade blivit färdig inom studerandet av djursjukvård och var då arbetslös. Jag slutade med att vara aggressiv och lättretlig. Och även om jag hade ännu mera vikt än för några år sen så orkade jag mera och var på allmänt gladare humör. Jag hade även träffat en underbar tjej som jag förlovade mig med.
Nu i resan är jag 20 år och det är snart sommar. Jag är fortfarande arbetslös, vikten har legat stadigt på 188 kg och min fästmö står vid min sida. Dock har jag blivit orolig för min hälsa, jag börjar bli andfådd att bara resa mig ur sängen eller soffan. Och jag vet inte hur länge min fästmö stannar vid min sida om jag fortsätter att bli större och större. Jag började bli desperat men visste inte vad jag skulle göra. Jag kunde inte börja träna för i den vikten var det farligt. Jag brukade stuka fötterna av att bara gå och jag bör nämna att det enda jag gick var från min dator till toaletten men den lilla sträckan räckte för att jag skulle bli skadad. Så träning var utesluten.
Runt denna tid hade min far som har diabetes typ 2 börjat bli immun av sina mediciner och hans läkare började frukta för hans liv. Han sa att det inte finns mycket han kan göra, dock visade han honom ett sätt som har fungerat på vissa diabetiker. Detta var en diet vid namn LCHF (Low Carb High Fat) vilket står för lågt intag av kolhydrater och högt med fett. I desperation testade min far detta och hans diabetes blev allt mindre aktiv och han hade börjat gå ner i vikt som bara den.
Jag tänkte om han kan gå ner i vikt på den dieten så varför inte jag. Dieten var väldigt frestande att testa för det gäller att äta så fett som möjligt och den rekommenderar inte motion. Jag testade denna dieten. Av desperation fruktade jag för mitt liv och att förlora min älskade. Tiden gick och jag höll stenhårt på med dieten utan att fuska. Och mycket riktigt, kilona började att rasa mera och mera. Efter bara tre månader hade jag förlorat 40 kilo och jag kunde röra mig. Sommarn stod i full blom och jag köpte en cykel och jag cyklade varje dag, även om det regnade eller var blåsigt så cyklade jag. Efter tre månader med cykling och diet så gick jag ner ytterligare 35 kg. Sommaren hade precis tagit slut och jag mådde bra. Det bästa jag gjort i hela mitt liv. På bara sex månader lyckades jag gå ner från 188kg till 113kg. Jag kan andas, jag kan ut och springa, jag kan leva!
Idag lever jag på ett sätt jag aldrig trodde var möjligt. Jag tar varje tillfälle att röra mig även om det är att ta trappor i stället för hiss eller att handla, jag går i stället för att ta buss. Idag väger jag runt 108 kg och jag fortsätter att gå ner. Mitt mål är att komma ner till två siffrigt vilket jag inte har vägt sen jag var 10 år. Jag lever mitt liv för det fulla och min oro för att förlora min kärlek har försvunnit, för hon har tackat ja att gifta sig med mig och det kommer vi nog att göra sommaren 2012.
Min resa har varit fantastisk och den har lärt mig mycket. Jag kommer aldrig gå till baka till att vara två personer igen. Stressen av att veta, var jag än sätter mig måste jag vara försiktigt så jag inte tar sönder något. Känslan av att se personer som är över 90 år med rollatorer orka mer än vad jag själv gjorde vid tonåren.
Aldrig igen, ALDRIG IGEN SÄGER JAG!
Jag hoppas att ni har funnit min berättelse intressant. Oavsett hur gammal du är eller hur mycket du än väger. Vad ditt handikapp än må vara finns det alltid ett sätt att göra tillvaron till det bättre. Hopp är en sak jag har och jag hoppas att jag kunnat ge er åtminstone en liten bit utav det.
Vid 14 års ålder så började vikten ge mig stress, sömnproblem och aggressivitet. I skolan hade jag koncentrationsproblem och tack vare vikten så kunde jag bli andfådd av att gå mellan klassrummen. Barnen i skolan var inte mina vänner, allt dom gjorde mot mig var att håna eller skratta åt mig. Hemma hos mina föräldrar mådde jag inte bra, min aggressivitet och min fetma gjorde det omöjligt för mina föräldrar att hjälpa mig och även om dom hade försökt så hade jag bara blivit mera aggressiv. Runt denna åldern så fick jag min egna lägenhet och fick sköta min ekonomi helt själv. De första månaderna var det svårt och knapert med pengarna, jag ville hellre lägga pengar på mat än på räkningar. Jag lärde mig efter sex månader att ha en matbudjet och att jag inte skulle skrida över den. Dock tack vare att min mage inte kunde skicka mättnadskänsla så tog maten slut. Och ju mera jag hade i kylskåpet eller skafferiet ju fortare försvann det.
Efter två år lyckades jag få tillräcklig disciplin för av kunna tacka nej till mat och att själv förstå när jag behövde äta, men jag hade problem med volymkontrollen. Även att jag bara åt tre gånger om dagen så åt jag fortfarande för 4-5 vuxna män. Min vikt bara ökade och ökade för varje år som gick. Och vid 17 års ålder så vägde jag massiva 180 kg. Vikten gick både upp och ner konstant men den stannade mellan 175-190kg och den stannade där i två år. Under dessa två åren blev mitt sociala liv bättre eftersom ungdomar i min ålder inte dömde lika mycket, jag var fortfarande utstött, dock började det se ljusare ut. Jag hade blivit färdig inom studerandet av djursjukvård och var då arbetslös. Jag slutade med att vara aggressiv och lättretlig. Och även om jag hade ännu mera vikt än för några år sen så orkade jag mera och var på allmänt gladare humör. Jag hade även träffat en underbar tjej som jag förlovade mig med.
Nu i resan är jag 20 år och det är snart sommar. Jag är fortfarande arbetslös, vikten har legat stadigt på 188 kg och min fästmö står vid min sida. Dock har jag blivit orolig för min hälsa, jag börjar bli andfådd att bara resa mig ur sängen eller soffan. Och jag vet inte hur länge min fästmö stannar vid min sida om jag fortsätter att bli större och större. Jag började bli desperat men visste inte vad jag skulle göra. Jag kunde inte börja träna för i den vikten var det farligt. Jag brukade stuka fötterna av att bara gå och jag bör nämna att det enda jag gick var från min dator till toaletten men den lilla sträckan räckte för att jag skulle bli skadad. Så träning var utesluten.
Runt denna tid hade min far som har diabetes typ 2 börjat bli immun av sina mediciner och hans läkare började frukta för hans liv. Han sa att det inte finns mycket han kan göra, dock visade han honom ett sätt som har fungerat på vissa diabetiker. Detta var en diet vid namn LCHF (Low Carb High Fat) vilket står för lågt intag av kolhydrater och högt med fett. I desperation testade min far detta och hans diabetes blev allt mindre aktiv och han hade börjat gå ner i vikt som bara den.
Jag tänkte om han kan gå ner i vikt på den dieten så varför inte jag. Dieten var väldigt frestande att testa för det gäller att äta så fett som möjligt och den rekommenderar inte motion. Jag testade denna dieten. Av desperation fruktade jag för mitt liv och att förlora min älskade. Tiden gick och jag höll stenhårt på med dieten utan att fuska. Och mycket riktigt, kilona började att rasa mera och mera. Efter bara tre månader hade jag förlorat 40 kilo och jag kunde röra mig. Sommarn stod i full blom och jag köpte en cykel och jag cyklade varje dag, även om det regnade eller var blåsigt så cyklade jag. Efter tre månader med cykling och diet så gick jag ner ytterligare 35 kg. Sommaren hade precis tagit slut och jag mådde bra. Det bästa jag gjort i hela mitt liv. På bara sex månader lyckades jag gå ner från 188kg till 113kg. Jag kan andas, jag kan ut och springa, jag kan leva!
Idag lever jag på ett sätt jag aldrig trodde var möjligt. Jag tar varje tillfälle att röra mig även om det är att ta trappor i stället för hiss eller att handla, jag går i stället för att ta buss. Idag väger jag runt 108 kg och jag fortsätter att gå ner. Mitt mål är att komma ner till två siffrigt vilket jag inte har vägt sen jag var 10 år. Jag lever mitt liv för det fulla och min oro för att förlora min kärlek har försvunnit, för hon har tackat ja att gifta sig med mig och det kommer vi nog att göra sommaren 2012.
Min resa har varit fantastisk och den har lärt mig mycket. Jag kommer aldrig gå till baka till att vara två personer igen. Stressen av att veta, var jag än sätter mig måste jag vara försiktigt så jag inte tar sönder något. Känslan av att se personer som är över 90 år med rollatorer orka mer än vad jag själv gjorde vid tonåren.
Aldrig igen, ALDRIG IGEN SÄGER JAG!
Jag hoppas att ni har funnit min berättelse intressant. Oavsett hur gammal du är eller hur mycket du än väger. Vad ditt handikapp än må vara finns det alltid ett sätt att göra tillvaron till det bättre. Hopp är en sak jag har och jag hoppas att jag kunnat ge er åtminstone en liten bit utav det.
TÄNKVÄRT
text & bild LOTTA ERIKSÉN
Nr 5/2011
Läs - Begrunda - Bär med dig ett tag
Nr 5/2011
Läs - Begrunda - Bär med dig ett tag
INSPIRATIONSDAGEN
text JENNIE EK
foto JOAKIM OTTOSSON
Nr 5/2011
Hur kan kognitiva funktionsnedsättningar påverka vardagen
och finns det några hjälpmedel?
Arbetsterareut Åsa Ehnbom delar med sig av sina erfarenheter
Detta var innehållet för Inspirationsdagen som ägde rum på Karlskrona marinmuseum en dag i september. Det pågår även en landsomfattande informationskampanj. Syftet är att väcka nyfikenhet och sprida kunskap om de hjälpmedel som finns för personer med psykiska funktionsnedsättningar. Rullatorer och kryckor är självklara hjälpmedel vid fysiska problem till exempel om man behöver hjälp med att gå. Vid psykiska nedsättningar och problem däremot, är hjälpmedel ingen självklarhet. Det kan gälla att komma igång med saker och att avsluta dem. Det kan även vara svårigheter med att passa tider, komma ihåg saker och att upprätthålla koncentrationen. Det borde bli lika självklart att veta vilka hjälpmedel som finns vid psykiska funktionsnedsättningar som vid fysiska, säger Åsa Ehnbom, arbetsterapeut projektledare i Karlskrona.
Kognitiva funktionshinder kan till exempel bero på autism, ADHD, afasi, demenssjukdomar, utvecklingsstörning och psykiska funktionshinder.
Vet man inte vad som finns och vad som efterfrågas så är det ju svårt att hjälpa och att få hjälp. Innan en individ kan få ett hjälpmedel så görs det en utredning av individens stödbehov. Arbetsterapeuten gör en kartläggning av situationen, vilka förmågor och vilka svårigheter som finns. Omgivningen har också en viktig roll och naturligtvis vad personen själv upplever som jobbigt. Det kan även vara så att vad omgivningen tycker är ett stort problem, kanske inte alls är något problem för personen ifråga.
Vad är orsaken till att en person till exempel inte kan passa tiden? Inte diskar? Har svårt att organisera? Handla hem sådant man behöver? Det är genom just arbetsterapeuterna som man kan möjliggöra att få ett passande hjälpmedel. Omgivningen har också en viktig roll, för att börja använda sitt hjälpmedel och därmed få en bättre vardag. Att kunna vara mer delaktig i samhället, få en känsla av att ha koll på sin situation och därmed också bli mer självständig.
Det är viktigt att vetskapen och tillgängligheten även finns hos arbetsterapeuterna i primärvården. Ekonomin spelar naturligtvis också en roll i detta. Om en person får hjälp med ett problem så ger det inte bara personen i fråga hjälp, utan även omgivningen och samhället.
Exempel på hjälpmedel som finns:
*handdator, som hjälper till att strukturera vardagen.
*kedjetäcke, som finns från tre till tio kilo, ska verka omslutande om man t ex har sömnsvårigheter.
*bolltäcke, som ska ge en lugnare och bättre sömn.
*specialväst, vilken gör att man känner att man samlar ihop sig och ångesten lindras, t ex om man ska åka buss, vistas bland mycket folk. Denna kan då häva en eventuell ångestattack.
*diverse stödfunktioner, som t ex kan påminna om man glömt stänga balkongdörren, glömt medicinen, duschstöd med start och stopp m.m.
*KAT-kittet, baserat på kognitiva beteende-principer som hjälper personen att uppnå en bättre insikt i sociala relationer och förstå egna och andras behov och intentioner.
Det finns en mängd olika hjälpmedel men många vet inte om att det finns. Så genom att göra det mer tillgängligt och att sprida information om vad som finns, så hjälper det många
till ett bättre liv.
Det hölls även ett föredrag av Annelie Malmborg, anhörig och ambassadör i Hjärnkoll. Annelie berättar sin livshistoria som anhörig. Hon berättar om sig själv och sin familj, från barnsben till sitt liv idag. Hon pratar om hur maktlös och förtvivlad man som anhörig kan känna sig och inte veta vad som är fel när en nära mår så dåligt. Det är heller inte direkt tröstande när man blir oförskämt bemött av vårdpersonal och kanske det värsta, att denna personal tar hand om en av de käraste man har.
Hon ville dock framhålla att hon inte vill hitta någon att skylla på utan bara talar från hjärtat. Det fanns som tur var även vårdpersonal som varit fantastiska. Det var som åhörare fantastiskt att höra att hon trots så mycket ledsamheter och lidande ändå älskar livet.Annelie berättade i slutet av föredraget att hon på en konferens, hade frågat en vårdpersonal på en PIVA avdelning om han själv skulle kunna tänka sig att bli inlagd på den avdelningen han jobbade på, om han blev sjuk och livet blev ett kaos? – Aldrig i livet, hade han sagt.
Min tanke som åhörare tycker detta säger rätt mycket
om hur miljön kan vara på många avdelningar.
foto JOAKIM OTTOSSON
Nr 5/2011
Hur kan kognitiva funktionsnedsättningar påverka vardagen
och finns det några hjälpmedel?
Arbetsterareut Åsa Ehnbom delar med sig av sina erfarenheter
Detta var innehållet för Inspirationsdagen som ägde rum på Karlskrona marinmuseum en dag i september. Det pågår även en landsomfattande informationskampanj. Syftet är att väcka nyfikenhet och sprida kunskap om de hjälpmedel som finns för personer med psykiska funktionsnedsättningar. Rullatorer och kryckor är självklara hjälpmedel vid fysiska problem till exempel om man behöver hjälp med att gå. Vid psykiska nedsättningar och problem däremot, är hjälpmedel ingen självklarhet. Det kan gälla att komma igång med saker och att avsluta dem. Det kan även vara svårigheter med att passa tider, komma ihåg saker och att upprätthålla koncentrationen. Det borde bli lika självklart att veta vilka hjälpmedel som finns vid psykiska funktionsnedsättningar som vid fysiska, säger Åsa Ehnbom, arbetsterapeut projektledare i Karlskrona.
Kognitiva funktionshinder kan till exempel bero på autism, ADHD, afasi, demenssjukdomar, utvecklingsstörning och psykiska funktionshinder.
Vet man inte vad som finns och vad som efterfrågas så är det ju svårt att hjälpa och att få hjälp. Innan en individ kan få ett hjälpmedel så görs det en utredning av individens stödbehov. Arbetsterapeuten gör en kartläggning av situationen, vilka förmågor och vilka svårigheter som finns. Omgivningen har också en viktig roll och naturligtvis vad personen själv upplever som jobbigt. Det kan även vara så att vad omgivningen tycker är ett stort problem, kanske inte alls är något problem för personen ifråga.
Vad är orsaken till att en person till exempel inte kan passa tiden? Inte diskar? Har svårt att organisera? Handla hem sådant man behöver? Det är genom just arbetsterapeuterna som man kan möjliggöra att få ett passande hjälpmedel. Omgivningen har också en viktig roll, för att börja använda sitt hjälpmedel och därmed få en bättre vardag. Att kunna vara mer delaktig i samhället, få en känsla av att ha koll på sin situation och därmed också bli mer självständig.
Det är viktigt att vetskapen och tillgängligheten även finns hos arbetsterapeuterna i primärvården. Ekonomin spelar naturligtvis också en roll i detta. Om en person får hjälp med ett problem så ger det inte bara personen i fråga hjälp, utan även omgivningen och samhället.
Exempel på hjälpmedel som finns:
*handdator, som hjälper till att strukturera vardagen.
*kedjetäcke, som finns från tre till tio kilo, ska verka omslutande om man t ex har sömnsvårigheter.
*bolltäcke, som ska ge en lugnare och bättre sömn.
*specialväst, vilken gör att man känner att man samlar ihop sig och ångesten lindras, t ex om man ska åka buss, vistas bland mycket folk. Denna kan då häva en eventuell ångestattack.
*diverse stödfunktioner, som t ex kan påminna om man glömt stänga balkongdörren, glömt medicinen, duschstöd med start och stopp m.m.
*KAT-kittet, baserat på kognitiva beteende-principer som hjälper personen att uppnå en bättre insikt i sociala relationer och förstå egna och andras behov och intentioner.
Det finns en mängd olika hjälpmedel men många vet inte om att det finns. Så genom att göra det mer tillgängligt och att sprida information om vad som finns, så hjälper det många
till ett bättre liv.
Det hölls även ett föredrag av Annelie Malmborg, anhörig och ambassadör i Hjärnkoll. Annelie berättar sin livshistoria som anhörig. Hon berättar om sig själv och sin familj, från barnsben till sitt liv idag. Hon pratar om hur maktlös och förtvivlad man som anhörig kan känna sig och inte veta vad som är fel när en nära mår så dåligt. Det är heller inte direkt tröstande när man blir oförskämt bemött av vårdpersonal och kanske det värsta, att denna personal tar hand om en av de käraste man har.
Hon ville dock framhålla att hon inte vill hitta någon att skylla på utan bara talar från hjärtat. Det fanns som tur var även vårdpersonal som varit fantastiska. Det var som åhörare fantastiskt att höra att hon trots så mycket ledsamheter och lidande ändå älskar livet.Annelie berättade i slutet av föredraget att hon på en konferens, hade frågat en vårdpersonal på en PIVA avdelning om han själv skulle kunna tänka sig att bli inlagd på den avdelningen han jobbade på, om han blev sjuk och livet blev ett kaos? – Aldrig i livet, hade han sagt.
Min tanke som åhörare tycker detta säger rätt mycket
om hur miljön kan vara på många avdelningar.
ATT FLYTA MED
text LEIF KÄLLBERG
Nr 5/2011
Att jämt flyta med och hålla masken är också en livsstil. Jag lärde mig det i samband med det tragiska mordet på USA’s president John Fitzgerald Kennedy.
Som ung grabb som jag ju var, den dagen år 1962 då dådet begicks av Lee Harvey Oswald, trodde man ju att en amerikansk president var osårbar. Tänka sig att det i stort sett är femtio år sedan händelsen ägde rum inför en chockad värld. TV var ju ett ganska färskt medium, men filmade ju brottet, så det blev ju dubbelt upprörande. Polisen hittade ganska snabbt förövaren som låg och tryckte med ett höghastighetsgevär i en byggnad utefter kortegevägen. Även om händelsen var oerhört upprörande fick man lära sig att vara passiv och bara se på.
Överhuvudtaget är man som civil och vanlig medborgare i de flesta sammanhang en passiv åskådare. I helgen har jag sett fotboll på TV, både svensk och italiensk samt brittisk och blivit lika upprörd när det går ojust till. Domaren är ju ibland klenare än vad genomsnittet för domarkåren är.
Dock bör man i stort sett vara nöjd med deras insatser. Ibland är straffsparken tveksam liksom den någon gång skulle utdömas. Men jag tycker att det är förvånande att domarnas insatser med bisittarna med offsideflaggan är så pass hållbara. Matcherna genomförs ju nämligen i ett flygande fläng. Här på tidningen går också allt sin gilla gång mellan artiklarna och man flyter med den livsstil som råder här.
Det börjar också bli en mer märkbar kyla från och med idag. Det har ju varit sommarvärme tills långt fram på hösten. Så småningom kommer nog vinterkylan, men man vet aldrig om den väntar till December eller Januari eller inställer sig redan i November. Snön är så här pass långt söderut som i Karlskrona ojämnt fördelad mellan åren. Vissa år kan det vara gott om varan, men ibland kan vintrarna vara nog så snöfattiga.
Artikeln skulle ju handla om att flyta med vilket den hittills har gjort. Jag kommer att flyta med den här veckan med att jag vaknar omkring klockan halv sex, lägger mig på andra sidan och halvsover vidare till halv åtta.
Sedan slår jag på TV:n och ser på morgonprogrammet med nyheter. Det flyter fortfarande jämt med. Sedan ska man göra toalettbestyren och ta medicin för att vara i form. Klockan tjugo över nio går bussen till stan som jag brukar ta för att komma fram till arbetsplatsen tio minuter före tio, och klockan tio börjar jobbet.
Sedan ska jag ha uppslag till tidningsartiklar, och det kan vara ganska knepigt. Jag får väl hoppas på
läsarnas överseende om jag inte alltid är i smaken. Det blir i alla fall någonting att läsa på vissa utvalda platser. Just idag har lönnen framför mitt fönster antagit ett sprakande fyrverkeri av gula och röda färger. Idag blir lunchen kaffe med bulle till omväxling mot kycklingsallad var och varannan vecka. Den kostar femtio kronor så man kan hålla igen ibland. På Onsdag lagar kollektivet självt sin mat. Den kostar trettiofem kronor och jag brukar flyta med genom att äta den. Mitt arbetspass är mellan tio och klockan fjorton Måndagar och Onsdagar och sedan flyter jag med hemma med något annat. Jag har en bra utsikt från fjärde våningen så det finns alltid något att titta på. På TV kan man också nuförtiden i stort sett alltid hitta något att fördriva tiden med.
Vad jag däremot inte alls vill flyta med är hans majestät konungens utdelning av en medalj till kung Abdullah av Saudiarabien utan att han samtidigt protesterat mot den grymma politik som förs i det landet. Samtidigt har jag inte lust att acceptera den överdos av medicin som en läkare står åtalad för att ha givit till en ung flicka som dog. Man måste säga ifrån ibland, liksom i fallet Michael Jackson den stora Hollywoodstjärnan som också dog i samband med en överdos medicin. Vad jag inte heller vill flyta med är klagomålen på KDS-ledaren Göran Hägglund som nog gör ett gott arbete, och inte kan ersättas så lätt. Tills i eftermiddag när jag kommer hem har jag alla gånger fått en stor och glättig reklambibba med posten. Det blir en stunds läsning med andra ord, och redan igår fick jag en liten försmak då CityGross och en annan reklamlapp delades ut av ett separat bud.
Den sista fotbollsmatchen för söndagskvällen på TV:n somnade jag dock ifrån. Den gick mellan Juventus och Milan, Italien. Jag fick emellertid höra på morgonnyheterna att Zlatan Ibrahimovitj varit blek och att Juventus hade vunnit.
I samband med hemkomsten efter skrivpasset ska jag nog se polisjakten i England eller USA på kriminella på TV. Tänk att brottsutövarna aldrig kan lära sig att det inte går att stjäla bilar eller åka utan körkort.
Nr 5/2011
Att jämt flyta med och hålla masken är också en livsstil. Jag lärde mig det i samband med det tragiska mordet på USA’s president John Fitzgerald Kennedy.
Som ung grabb som jag ju var, den dagen år 1962 då dådet begicks av Lee Harvey Oswald, trodde man ju att en amerikansk president var osårbar. Tänka sig att det i stort sett är femtio år sedan händelsen ägde rum inför en chockad värld. TV var ju ett ganska färskt medium, men filmade ju brottet, så det blev ju dubbelt upprörande. Polisen hittade ganska snabbt förövaren som låg och tryckte med ett höghastighetsgevär i en byggnad utefter kortegevägen. Även om händelsen var oerhört upprörande fick man lära sig att vara passiv och bara se på.
Överhuvudtaget är man som civil och vanlig medborgare i de flesta sammanhang en passiv åskådare. I helgen har jag sett fotboll på TV, både svensk och italiensk samt brittisk och blivit lika upprörd när det går ojust till. Domaren är ju ibland klenare än vad genomsnittet för domarkåren är.
Dock bör man i stort sett vara nöjd med deras insatser. Ibland är straffsparken tveksam liksom den någon gång skulle utdömas. Men jag tycker att det är förvånande att domarnas insatser med bisittarna med offsideflaggan är så pass hållbara. Matcherna genomförs ju nämligen i ett flygande fläng. Här på tidningen går också allt sin gilla gång mellan artiklarna och man flyter med den livsstil som råder här.
Det börjar också bli en mer märkbar kyla från och med idag. Det har ju varit sommarvärme tills långt fram på hösten. Så småningom kommer nog vinterkylan, men man vet aldrig om den väntar till December eller Januari eller inställer sig redan i November. Snön är så här pass långt söderut som i Karlskrona ojämnt fördelad mellan åren. Vissa år kan det vara gott om varan, men ibland kan vintrarna vara nog så snöfattiga.
Artikeln skulle ju handla om att flyta med vilket den hittills har gjort. Jag kommer att flyta med den här veckan med att jag vaknar omkring klockan halv sex, lägger mig på andra sidan och halvsover vidare till halv åtta.
Sedan slår jag på TV:n och ser på morgonprogrammet med nyheter. Det flyter fortfarande jämt med. Sedan ska man göra toalettbestyren och ta medicin för att vara i form. Klockan tjugo över nio går bussen till stan som jag brukar ta för att komma fram till arbetsplatsen tio minuter före tio, och klockan tio börjar jobbet.
Sedan ska jag ha uppslag till tidningsartiklar, och det kan vara ganska knepigt. Jag får väl hoppas på
läsarnas överseende om jag inte alltid är i smaken. Det blir i alla fall någonting att läsa på vissa utvalda platser. Just idag har lönnen framför mitt fönster antagit ett sprakande fyrverkeri av gula och röda färger. Idag blir lunchen kaffe med bulle till omväxling mot kycklingsallad var och varannan vecka. Den kostar femtio kronor så man kan hålla igen ibland. På Onsdag lagar kollektivet självt sin mat. Den kostar trettiofem kronor och jag brukar flyta med genom att äta den. Mitt arbetspass är mellan tio och klockan fjorton Måndagar och Onsdagar och sedan flyter jag med hemma med något annat. Jag har en bra utsikt från fjärde våningen så det finns alltid något att titta på. På TV kan man också nuförtiden i stort sett alltid hitta något att fördriva tiden med.
Vad jag däremot inte alls vill flyta med är hans majestät konungens utdelning av en medalj till kung Abdullah av Saudiarabien utan att han samtidigt protesterat mot den grymma politik som förs i det landet. Samtidigt har jag inte lust att acceptera den överdos av medicin som en läkare står åtalad för att ha givit till en ung flicka som dog. Man måste säga ifrån ibland, liksom i fallet Michael Jackson den stora Hollywoodstjärnan som också dog i samband med en överdos medicin. Vad jag inte heller vill flyta med är klagomålen på KDS-ledaren Göran Hägglund som nog gör ett gott arbete, och inte kan ersättas så lätt. Tills i eftermiddag när jag kommer hem har jag alla gånger fått en stor och glättig reklambibba med posten. Det blir en stunds läsning med andra ord, och redan igår fick jag en liten försmak då CityGross och en annan reklamlapp delades ut av ett separat bud.
Den sista fotbollsmatchen för söndagskvällen på TV:n somnade jag dock ifrån. Den gick mellan Juventus och Milan, Italien. Jag fick emellertid höra på morgonnyheterna att Zlatan Ibrahimovitj varit blek och att Juventus hade vunnit.
I samband med hemkomsten efter skrivpasset ska jag nog se polisjakten i England eller USA på kriminella på TV. Tänk att brottsutövarna aldrig kan lära sig att det inte går att stjäla bilar eller åka utan körkort.
PP MÖTER CLAES WIRIDÉN
text JOHANNA LEWÉN
foto JOAKIM OTTOSSON
Nr 5/2011
Presspunkten träffar Claes Wiridén på en gråmulen onsdags eftermiddag, men det dåliga vädret har ingen effekt på den nye chefen som är exalterad över att äntligen få vara med i vår lilla tidning.
Karlskrona handikappsförvaltnings nye tillförordnade verksamhetschef är före detta militärofficeren Claes Wiridén. Han tillträdde sin nya post den 1 juni 2011 efter att Maria Persson lämnade handikappsförvaltningen för den nya positionen som chef för Barn- och ungdomsförvaltningen.
Enligt Karlskrona Kommuns hemsida så är du endast i tjänsten som chef för handikappsförvaltningen från 1 juni till 31 december 2011. Tror du att du kommer stanna längre än så?
När det stod klart att processen att slå ihop handikappsförvaltningen och socialförvaltningen så bestämde sig handikappsförvaltningens chef Maria Persson att ta jobbet som chef över Barn- och ungdomsförvaltningen istället och jag blev erbjuden hennes jobb under dessa månader fram till december i år. Idag har tyvärr processen med handikappsförvaltningen och socialförvaltningen stannat.
Vad är dina planer för förvaltningen?
Vi kommer att driva ledningsorganisationer och fokusera på den interna budgeten för kommande år.
Har du någon tidigare erfarenhet av
handikappsförvaltningen?
Ja, jag har jobbat som personlig assistent i 3 år och 3 år inom omsorgsnämnden i Ronneby kommun.
Har du under din korta tid som chef besökt några av de verksamheter som är knutna till handikappsföreningen?
Ja, det har jag. Jag försöker hinna med så många verksamheter som möjligt, men det är första gången som jag är på Träffpunkten.
Hur ser det ut ekonomiskt sett för handikappsförvaltningen? Finns det pengar till förbättringar?
I år ser det bra ut ekonomiskt sett, men till nästa år har vi en mindre budget. Vi ansökte om några miljoner kronors bidrag, men fick dock inte alls så mycket som vi hade hoppats på. Pengarna ska framför allt gå till ett boende som byggs upp på Backabo.
Enligt kommunens hemsida så står det att ”Handikappsnämnden har beslutat om vision och mål inom nämndens ansvarsområden.” Vad är det då för visioner och mål som ni talar om?
Brukarna kommer att vara i centrum för vår uppmärksamhet. Vi kommer försöka balansera verksamhet och arbeten.
Vad har du fått för intryck av de ställen du besökt beträffande personalen och medarbetare?
Många av de medarbetare och personal som jag möter på är som er chef Kenneth; Karismatiska och väldigt stolta över sitt arbete. De vet att vad de gör är viktigt och engagerar sig till det yttersta.
På vilket sätt har du kontakt med brukarna?
Genom möten och ta kontakt med dem, men jag gör det försiktigt för att inte trampa någon på tårna.
När vi nästan är klara med intervjun dyker jag in på lite mer personliga frågor och framför allt undrar jag vad pikefiske är. Claes skrattar och förklarar att det är en speciell typ av fiske där du fokuserar dig på gäddor över de andra.
Det var en annorlunda hobby. Har du några andra fritidsaktiviteter förutom pike fiske?
Ja, jag gillar att åka rullskidor lite då och då.
Claes slutar inte förvåna oss för en sekund när han berättar att han har medverkat i Wasa loppet. Bästa tiden han haft har varit på 6 timmar och 30 minuter. Senaste gången han medverkade var för ungefär 5 år sedan.
Har du haft andra yrken utanför handikappsyrket?
Jag gjorde lumpen i Härnösand i västra Norrland och fortsatte sedan att läsa på Militärofficer högskola i Karlskrona till 1998 och jobbade under 1999 som militär. Mellan 1999 och 2002 arbetade jag som verkstadschef för Flextronics. Det var efter Flextronics som jag började arbeta inom handikapp och som jag sedan fortsatt med.
Har du familj?
Ja, jag bor tillsammans med min fästmö Helén Persson som arbetar på SAS på Kallinge flygplats. Vi har en 18 årig son tillsammans.
Jag förstår att du är lagkapten för ett innebandylag här
i Karlskrona. Hur länge har du varit det?
I 7 år har jag varit lagledare för Örlogsstadens Innebandy klubb 3 dagar i veckan för ungdomar upp till 20 år.
Eftersom detta numret av Presspunkten har temat Stress så skulle vi vilja veta om du har några bra tips på att hantera stress?
Till möten försöker jag alltid komma väl förberedd genom att läsa på så mycket som möjligt. För att slappna av på min fritid tar jag gärna och fiskar eller tränar.
Då vi är klara med intervjun får jag och vår fotograf Joakim Ottoson äran att visa Claes runt i huset för att visa vad här finns och vad det är som vi gör här. I slutet är det en ännu gladare Claes Wiridén som lämnar Träffpunkten än när han trädde in en timme tidigare.
Vi hoppas på att få återse honom och att hans position som handikappsförvaltningens chef kommer vara längre än till den 31 december.
foto JOAKIM OTTOSSON
Nr 5/2011
Presspunkten träffar Claes Wiridén på en gråmulen onsdags eftermiddag, men det dåliga vädret har ingen effekt på den nye chefen som är exalterad över att äntligen få vara med i vår lilla tidning.
Karlskrona handikappsförvaltnings nye tillförordnade verksamhetschef är före detta militärofficeren Claes Wiridén. Han tillträdde sin nya post den 1 juni 2011 efter att Maria Persson lämnade handikappsförvaltningen för den nya positionen som chef för Barn- och ungdomsförvaltningen.
Enligt Karlskrona Kommuns hemsida så är du endast i tjänsten som chef för handikappsförvaltningen från 1 juni till 31 december 2011. Tror du att du kommer stanna längre än så?
När det stod klart att processen att slå ihop handikappsförvaltningen och socialförvaltningen så bestämde sig handikappsförvaltningens chef Maria Persson att ta jobbet som chef över Barn- och ungdomsförvaltningen istället och jag blev erbjuden hennes jobb under dessa månader fram till december i år. Idag har tyvärr processen med handikappsförvaltningen och socialförvaltningen stannat.
Vad är dina planer för förvaltningen?
Vi kommer att driva ledningsorganisationer och fokusera på den interna budgeten för kommande år.
Har du någon tidigare erfarenhet av
handikappsförvaltningen?
Ja, jag har jobbat som personlig assistent i 3 år och 3 år inom omsorgsnämnden i Ronneby kommun.
Har du under din korta tid som chef besökt några av de verksamheter som är knutna till handikappsföreningen?
Ja, det har jag. Jag försöker hinna med så många verksamheter som möjligt, men det är första gången som jag är på Träffpunkten.
Hur ser det ut ekonomiskt sett för handikappsförvaltningen? Finns det pengar till förbättringar?
I år ser det bra ut ekonomiskt sett, men till nästa år har vi en mindre budget. Vi ansökte om några miljoner kronors bidrag, men fick dock inte alls så mycket som vi hade hoppats på. Pengarna ska framför allt gå till ett boende som byggs upp på Backabo.
Enligt kommunens hemsida så står det att ”Handikappsnämnden har beslutat om vision och mål inom nämndens ansvarsområden.” Vad är det då för visioner och mål som ni talar om?
Brukarna kommer att vara i centrum för vår uppmärksamhet. Vi kommer försöka balansera verksamhet och arbeten.
Vad har du fått för intryck av de ställen du besökt beträffande personalen och medarbetare?
Många av de medarbetare och personal som jag möter på är som er chef Kenneth; Karismatiska och väldigt stolta över sitt arbete. De vet att vad de gör är viktigt och engagerar sig till det yttersta.
På vilket sätt har du kontakt med brukarna?
Genom möten och ta kontakt med dem, men jag gör det försiktigt för att inte trampa någon på tårna.
När vi nästan är klara med intervjun dyker jag in på lite mer personliga frågor och framför allt undrar jag vad pikefiske är. Claes skrattar och förklarar att det är en speciell typ av fiske där du fokuserar dig på gäddor över de andra.
Det var en annorlunda hobby. Har du några andra fritidsaktiviteter förutom pike fiske?
Ja, jag gillar att åka rullskidor lite då och då.
Claes slutar inte förvåna oss för en sekund när han berättar att han har medverkat i Wasa loppet. Bästa tiden han haft har varit på 6 timmar och 30 minuter. Senaste gången han medverkade var för ungefär 5 år sedan.
Har du haft andra yrken utanför handikappsyrket?
Jag gjorde lumpen i Härnösand i västra Norrland och fortsatte sedan att läsa på Militärofficer högskola i Karlskrona till 1998 och jobbade under 1999 som militär. Mellan 1999 och 2002 arbetade jag som verkstadschef för Flextronics. Det var efter Flextronics som jag började arbeta inom handikapp och som jag sedan fortsatt med.
Har du familj?
Ja, jag bor tillsammans med min fästmö Helén Persson som arbetar på SAS på Kallinge flygplats. Vi har en 18 årig son tillsammans.
Jag förstår att du är lagkapten för ett innebandylag här
i Karlskrona. Hur länge har du varit det?
I 7 år har jag varit lagledare för Örlogsstadens Innebandy klubb 3 dagar i veckan för ungdomar upp till 20 år.
Eftersom detta numret av Presspunkten har temat Stress så skulle vi vilja veta om du har några bra tips på att hantera stress?
Till möten försöker jag alltid komma väl förberedd genom att läsa på så mycket som möjligt. För att slappna av på min fritid tar jag gärna och fiskar eller tränar.
Då vi är klara med intervjun får jag och vår fotograf Joakim Ottoson äran att visa Claes runt i huset för att visa vad här finns och vad det är som vi gör här. I slutet är det en ännu gladare Claes Wiridén som lämnar Träffpunkten än när han trädde in en timme tidigare.
Vi hoppas på att få återse honom och att hans position som handikappsförvaltningens chef kommer vara längre än till den 31 december.
VAD ÄR LAJV?
text DANIEL PETTERSSON
foto MARTIN ERICSSON
Nr 5/2011
Att förklara vad lajv är för någon är ingen lätt uppgift, det är svårt att beskriva något så stort med några få ord. En enkel förklaring kan låta så här.
Lajv eller Levande rollspel som det också kallas kan jämföras med improvisationsteater. Du har i förväg planerat och skapat din karaktär och lever sedan ut den i en tidsenlig miljö tillsammans med allt ifrån en mindre grupp till tusentals människor! Du har inget manus, bara en grov kunskap om världen du lever dig in i och intrigen som får handlingen att röra sig framåt. Oftast hänger flera lajv ihop i en kampanj och utspelar sig då i samma värld och historien fortsätter då genom de olika lajven. Men då är lajven gjorda så att man lätt kan hoppa in mitt i en kampanj.
Du åker till platsen där lajvet ska utspela sig, där efter checkar du in dig. Du är då förberedd med kläder som stämmer överens med tiden som kampanjen utspelar sig i, eventuell annan utrustning och tält om så behövs. Du övernattar nämligen på området eftersom lajvet kan pågå i flera dygn (längden kan variera, allt från bara en dag till en vecka men är alltid bestämd i förväg). Alla måste vara förberedda och klara, när den utsatta tiden kommer, då lajvet ska börja. Ibland kan det vara ett klockslag och ibland när du vaknar morgonen efter incheckningen. Sedan spenderar du den kommande utsatta tiden som en annan karaktär, improviserar och spelar teater med de andra deltagarna.
Tanken med lajv är att alla deltagare ska kunna påverka och själva med hjälp av riktlinjer ändra och skapa händelser.
En vanlig dag på ett lajv kan se ut t ex såhär
Förutsättningarna för detta exempel är ett medeltida lajv i en by Du vaknar på morgonen, äter frukost på värdshuset med de andra byborna. Sedan har du fått intriger som säger att du ska hämta ett hemligt brev från någon för att överlämna det till någon annan person. För att lyckas med det måste du hitta den första personen utan att någon ska förstå vad du håller på med. Sedan tar du kontakt och får tag på brevet utan att någon kommer på dig. Du tar dig en skogspromenad, träffar på rånare och blir av med brevet vilket inte alls är bra, och ger allvarliga konsekvenser. Nu måste du gömma dig från den som gav dig brevet.
Kanske du råkar se eller höra något viktigt eller hemligt när du på väg hem går förbi tre pigor? Sedan äter du middag på värdshuset och den här kvällen sitter du och pratar med andra bybor om dina upplevelser och dricker cider. Höga vrål kommer utifrån. Någon skriker: Troll! Det stapplar in en blodig människa på värdshuset. Alla blir oroliga, det
kunde lika gärna varit du...
In och Off?
Inlajv kallas det när du är i din karaktär, vilket du är hela tiden då du är på området från det att lajvet startat, det gäller hela dygnet runt. Om du behöver prata med någon utan att vara din karaktär kan du gå offlajv alltså utanför området där du kan prata. Du måste tänka på att det kan vara personer överallt som kan höra vad du säger, och stämningen kan lätt förstöras om någon råkar höra ett samtal om t ex mobiltelefoner. Eftersom att lajv kan hålla på i flera dygn kan det ibland vara skönt att gå iväg och prata av sig, eftersom att det inte finns några pauser utan rollspelandet pågår hela tiden. Du kan också diskret kontakta en arrangör om något händer eller om du har frågor och be att få prata offlajv
Hur gammal är en lajvare?
Deltagarnas ålder är väldigt varierad. Det kan vara både äldre och yngre människor. Medelåldern bland lajvarna brukar ligga på 24-30 år. Alla åldrar är välkomna!
Arrangörer
Det finns alltid arrangörer som hjälper till med allt. Ser till att alla får intriger och att man får en händelserik upplevelse. Samtidigt som de ordnar med allt praktiskt och säkerheten. Arrangörerna är till för att ge lajvare ett bra lajv, så tveka inte att ta kontakt om du undrar något, om någon inte sköter reglerna på ett lajv är det uppskattat att rapportera det till en arrangör.
Upplevelsen
Det går inte att beskriva upplevelsen eller känslan att delta i ett lajv, det enda som man kan lova är att minnen kommer skapas som kommer vara dig kära. Vänner är inte svårt att få under tiden du är på ett lajv, folk som är på ett lajv är inte rädda att vara sig själva och du kanske kan lära dig ett och
annat från dom som kan vara till nytta i värkliga livet.
Om lajv kulturen låter något för dig kontakta närmaste
lajvförening eller arrangör, de större finns på nätet.
Källa: Martin Ericsson
foto MARTIN ERICSSON
Nr 5/2011
Att förklara vad lajv är för någon är ingen lätt uppgift, det är svårt att beskriva något så stort med några få ord. En enkel förklaring kan låta så här.
Lajv eller Levande rollspel som det också kallas kan jämföras med improvisationsteater. Du har i förväg planerat och skapat din karaktär och lever sedan ut den i en tidsenlig miljö tillsammans med allt ifrån en mindre grupp till tusentals människor! Du har inget manus, bara en grov kunskap om världen du lever dig in i och intrigen som får handlingen att röra sig framåt. Oftast hänger flera lajv ihop i en kampanj och utspelar sig då i samma värld och historien fortsätter då genom de olika lajven. Men då är lajven gjorda så att man lätt kan hoppa in mitt i en kampanj.
Du åker till platsen där lajvet ska utspela sig, där efter checkar du in dig. Du är då förberedd med kläder som stämmer överens med tiden som kampanjen utspelar sig i, eventuell annan utrustning och tält om så behövs. Du övernattar nämligen på området eftersom lajvet kan pågå i flera dygn (längden kan variera, allt från bara en dag till en vecka men är alltid bestämd i förväg). Alla måste vara förberedda och klara, när den utsatta tiden kommer, då lajvet ska börja. Ibland kan det vara ett klockslag och ibland när du vaknar morgonen efter incheckningen. Sedan spenderar du den kommande utsatta tiden som en annan karaktär, improviserar och spelar teater med de andra deltagarna.
Tanken med lajv är att alla deltagare ska kunna påverka och själva med hjälp av riktlinjer ändra och skapa händelser.
En vanlig dag på ett lajv kan se ut t ex såhär
Förutsättningarna för detta exempel är ett medeltida lajv i en by Du vaknar på morgonen, äter frukost på värdshuset med de andra byborna. Sedan har du fått intriger som säger att du ska hämta ett hemligt brev från någon för att överlämna det till någon annan person. För att lyckas med det måste du hitta den första personen utan att någon ska förstå vad du håller på med. Sedan tar du kontakt och får tag på brevet utan att någon kommer på dig. Du tar dig en skogspromenad, träffar på rånare och blir av med brevet vilket inte alls är bra, och ger allvarliga konsekvenser. Nu måste du gömma dig från den som gav dig brevet.
Kanske du råkar se eller höra något viktigt eller hemligt när du på väg hem går förbi tre pigor? Sedan äter du middag på värdshuset och den här kvällen sitter du och pratar med andra bybor om dina upplevelser och dricker cider. Höga vrål kommer utifrån. Någon skriker: Troll! Det stapplar in en blodig människa på värdshuset. Alla blir oroliga, det
kunde lika gärna varit du...
In och Off?
Inlajv kallas det när du är i din karaktär, vilket du är hela tiden då du är på området från det att lajvet startat, det gäller hela dygnet runt. Om du behöver prata med någon utan att vara din karaktär kan du gå offlajv alltså utanför området där du kan prata. Du måste tänka på att det kan vara personer överallt som kan höra vad du säger, och stämningen kan lätt förstöras om någon råkar höra ett samtal om t ex mobiltelefoner. Eftersom att lajv kan hålla på i flera dygn kan det ibland vara skönt att gå iväg och prata av sig, eftersom att det inte finns några pauser utan rollspelandet pågår hela tiden. Du kan också diskret kontakta en arrangör om något händer eller om du har frågor och be att få prata offlajv
Hur gammal är en lajvare?
Deltagarnas ålder är väldigt varierad. Det kan vara både äldre och yngre människor. Medelåldern bland lajvarna brukar ligga på 24-30 år. Alla åldrar är välkomna!
Arrangörer
Det finns alltid arrangörer som hjälper till med allt. Ser till att alla får intriger och att man får en händelserik upplevelse. Samtidigt som de ordnar med allt praktiskt och säkerheten. Arrangörerna är till för att ge lajvare ett bra lajv, så tveka inte att ta kontakt om du undrar något, om någon inte sköter reglerna på ett lajv är det uppskattat att rapportera det till en arrangör.
Upplevelsen
Det går inte att beskriva upplevelsen eller känslan att delta i ett lajv, det enda som man kan lova är att minnen kommer skapas som kommer vara dig kära. Vänner är inte svårt att få under tiden du är på ett lajv, folk som är på ett lajv är inte rädda att vara sig själva och du kanske kan lära dig ett och
annat från dom som kan vara till nytta i värkliga livet.
Om lajv kulturen låter något för dig kontakta närmaste
lajvförening eller arrangör, de större finns på nätet.
Källa: Martin Ericsson
VÅR OKLANDERLIGT PUTSADE YTA
gästkrönikör LINNÉA HOLMGREN
Nr 5/2011
För mig har stressen två ansikten. Den friska stressen kan kallas tidsoptimism. Denna typ av stress kan vara helt ok. Den är på något sätt självvald. Något man har kontroll över och som kan få en att drivas framåt, känna sig effektiv och snabb, som att man utnyttjar tiden fullt ut och verkligen lever.
Den dåliga stressen får oss att jobba mer än heltid på vårt
supereffektiva jobb som är minimalt bemannat. Vi tar våra barn på alla aktiviteter vi kan hitta på, som om det vore farligt att använda sin egen fantasi eller ha tråkigt. Vi skulle hellre äta upp våra svettiga sockor än att erkänna att våra ros-
kindade ungar äter halvfabrikat flera gånger i veckan.
Det tuffar på fram tills en dag då allt fullkomligt kraschar
och det helylle paret spränger sin relation i tusen bitar.
Den dåliga stressen är när huvudet är fullt med ofullbordade uppdrag som alla ligger och gnager inne i ens medvetande, hur man än motar bort dem så pockar de på uppmärksamhet och kan få hela hjärnan att bli tom eller helt snurrig, rörig, som tvätthögen när man tvättat och inte vet vad något ligger. Man kanske har jätteont om tid och försöker hitta ett par strumpor som hänger ihop, men man lyckas inte förrän man tagit ett djupt andetag och lugnat ner sig. Då plötsligt finner man ett par som passar ihop, men resten lämnar man i en salig röra som man hoppas ta hand om vid ett tillfälle när det finns mer tid.
Dålig stress är när man inte kan ta det lugnt och läsa en vanlig bok eftersom man istället borde läsa det som har med alla ens tre pågående kurser att göra, vilket istället slutar med att man inte läser något alls. Man får panik om man endast diskar utan att samtidigt tänka ut en massa nya idéer eller utan att samtidigt lyssna på något pratprogram på radion så att man maximalt utnyttjar tiden.
Var kommer alla dessa uppgifter ifrån? Och varför är det ingen som lyssnar? Hallå, jag har tusen saker på gång här. HALLÅ! Ingen lyssnar, eller de låtsas lyssna, egentligen stänger de bara av öronen en stund tills man har ojjat sig klart. Sen blir det en liten paus, och sedan kanske man pratar om något annat. Sen kommer det: ”Du, vad tror du om att få en intressant uppgift, det skulle vara otroligt tacksamt om du ville ställa upp på det!?” Man tror inte sina öron, och blir så chockad att man tackar ja, man biter ihop sina toktränade käkmuskler och tar en extra Samarin. Har människor blivit mättade med gnäll om att vi har ont om tid, eftersom ingen verkar förstå!? Har vi ropat efter vargen för mycket? Nu när det verkligen behövs lite omtanke och avlastning rycker man istället på axlarna.
Hur får man det att fungera? Jo, man ignorerar helt enkelt alla måsten, tankar, olösta uppgifter och skjuter dem istället på framtiden. Man gör bara det som är nödvändigt just då, det
andra får vänta tills natten innan deadline. Jag tror att stresståligheten beror på vår förmåga att stänga av denna stress, lägga in den i en svart låda någonstans i hjärnans vindlingar och göra en sak i taget. Låta alla krav från jobbet stanna på detta ställe, ihopknycklade oigenkännbara då man inte är där. För mer energi förtjänar de inte just då. Varje gång en tanke, över något man borde gjort på jobbet, smiter ur den svarta lådan och inte låter sig tryckas tillbaka kan man skriva upp denna på en lapp, om man är rädd för att glömma bort den. På så sätt kan man flytta över den pockande ångesten så hjärnan kan koncentrera sig på viktigare saker. Ångesten kan bli en mängd punkter skrivna på små fina rosa post-it lappar och den putsade ytan kan fortsätta se oklanderlig ut.
Nr 5/2011
För mig har stressen två ansikten. Den friska stressen kan kallas tidsoptimism. Denna typ av stress kan vara helt ok. Den är på något sätt självvald. Något man har kontroll över och som kan få en att drivas framåt, känna sig effektiv och snabb, som att man utnyttjar tiden fullt ut och verkligen lever.
Den dåliga stressen får oss att jobba mer än heltid på vårt
supereffektiva jobb som är minimalt bemannat. Vi tar våra barn på alla aktiviteter vi kan hitta på, som om det vore farligt att använda sin egen fantasi eller ha tråkigt. Vi skulle hellre äta upp våra svettiga sockor än att erkänna att våra ros-
kindade ungar äter halvfabrikat flera gånger i veckan.
Det tuffar på fram tills en dag då allt fullkomligt kraschar
och det helylle paret spränger sin relation i tusen bitar.
Den dåliga stressen är när huvudet är fullt med ofullbordade uppdrag som alla ligger och gnager inne i ens medvetande, hur man än motar bort dem så pockar de på uppmärksamhet och kan få hela hjärnan att bli tom eller helt snurrig, rörig, som tvätthögen när man tvättat och inte vet vad något ligger. Man kanske har jätteont om tid och försöker hitta ett par strumpor som hänger ihop, men man lyckas inte förrän man tagit ett djupt andetag och lugnat ner sig. Då plötsligt finner man ett par som passar ihop, men resten lämnar man i en salig röra som man hoppas ta hand om vid ett tillfälle när det finns mer tid.
Dålig stress är när man inte kan ta det lugnt och läsa en vanlig bok eftersom man istället borde läsa det som har med alla ens tre pågående kurser att göra, vilket istället slutar med att man inte läser något alls. Man får panik om man endast diskar utan att samtidigt tänka ut en massa nya idéer eller utan att samtidigt lyssna på något pratprogram på radion så att man maximalt utnyttjar tiden.
Var kommer alla dessa uppgifter ifrån? Och varför är det ingen som lyssnar? Hallå, jag har tusen saker på gång här. HALLÅ! Ingen lyssnar, eller de låtsas lyssna, egentligen stänger de bara av öronen en stund tills man har ojjat sig klart. Sen blir det en liten paus, och sedan kanske man pratar om något annat. Sen kommer det: ”Du, vad tror du om att få en intressant uppgift, det skulle vara otroligt tacksamt om du ville ställa upp på det!?” Man tror inte sina öron, och blir så chockad att man tackar ja, man biter ihop sina toktränade käkmuskler och tar en extra Samarin. Har människor blivit mättade med gnäll om att vi har ont om tid, eftersom ingen verkar förstå!? Har vi ropat efter vargen för mycket? Nu när det verkligen behövs lite omtanke och avlastning rycker man istället på axlarna.
Hur får man det att fungera? Jo, man ignorerar helt enkelt alla måsten, tankar, olösta uppgifter och skjuter dem istället på framtiden. Man gör bara det som är nödvändigt just då, det
andra får vänta tills natten innan deadline. Jag tror att stresståligheten beror på vår förmåga att stänga av denna stress, lägga in den i en svart låda någonstans i hjärnans vindlingar och göra en sak i taget. Låta alla krav från jobbet stanna på detta ställe, ihopknycklade oigenkännbara då man inte är där. För mer energi förtjänar de inte just då. Varje gång en tanke, över något man borde gjort på jobbet, smiter ur den svarta lådan och inte låter sig tryckas tillbaka kan man skriva upp denna på en lapp, om man är rädd för att glömma bort den. På så sätt kan man flytta över den pockande ångesten så hjärnan kan koncentrera sig på viktigare saker. Ångesten kan bli en mängd punkter skrivna på små fina rosa post-it lappar och den putsade ytan kan fortsätta se oklanderlig ut.
LAGE BERÄTTAR
text & foto LOTTA BELSING
Nr 5/2011
Del 14
Ensam hemma
Hej! Vilken stressig helg. Jag var nämligen ensam hemma för första gången i den nya lägenheten. Matte sov hos husse och jag fick inte följa med. Jag skulle passa lägenheten. När matte kom hem var jag hungrig som ett svin så klart. Hon sa att det var stökigt. Trots att matte bara sovit borta en natt så kände jag mig osocial. Jag fick min mat och efter ett tag fick jag vara i soffan.
Matte började städa min bur. Det var inte lätt att passa lägenheten och jag vara alldeles ensam. Men jag blev glad när matte kom hem och jag fick äntligen mitt godis!
När jag är på golvet så brukar jag gömma mig för matte och hon blir lika orolig varje gång.
Ha en trevlig höst så hörs vi till jul.
Nr 5/2011
Del 14
Ensam hemma
Hej! Vilken stressig helg. Jag var nämligen ensam hemma för första gången i den nya lägenheten. Matte sov hos husse och jag fick inte följa med. Jag skulle passa lägenheten. När matte kom hem var jag hungrig som ett svin så klart. Hon sa att det var stökigt. Trots att matte bara sovit borta en natt så kände jag mig osocial. Jag fick min mat och efter ett tag fick jag vara i soffan.
Matte började städa min bur. Det var inte lätt att passa lägenheten och jag vara alldeles ensam. Men jag blev glad när matte kom hem och jag fick äntligen mitt godis!
När jag är på golvet så brukar jag gömma mig för matte och hon blir lika orolig varje gång.
Ha en trevlig höst så hörs vi till jul.
