Fängslande frihet

Gästkrönikör GUSTAV WÅHLBERG
Nr 1/2013
 
Nittonhundraåttiosju föddes och döptes jag till Gustav Henrik Wåhlberg. Henrik efter farsgubben. Jag är uppvuxen på Alnö utanför Sundsvall där jag bodde tills jag fyllde tjugo. För tillfället befinner jag mig, som så många andra svenskar, på skattjakt i Norge i hopp om att uppnå ekonomisk frihet för åtminstone ett år framöver. Somliga skulle nog beskriva mig som svåråtkomlig och tystlåten, andra skulle nog säga raka motsatsen. Själv skulle jag i första hand beskriva mig som lugn och trygg. Jag har en bror och brorsdotter där hemma som jag utan tvekan skulle offra livet för, och om jag själv fick bestämma skulle jag försörja mig på att skriva det jag känner för att skriva. Var det något mer... Ja just det. Jag är cirka hundraåttio centimeter lång.
 
Till vardags blandar du skadliga kemikalier för att försörja dig. Ännu ett ströjobb du tagit på dig för att du måste. Men du vill inte klaga alltför mycket. Tiden går relativt fort, och du ser resultat på kontot. Det är bara det att du känner att du borde vara någon annanstans och göra någonting helt annat. Något av själsvärde, tänker du, vad nu det skulle vara.

Idag är det tomt där inne.
Och du har ett uppdrag att slutföra. En text att skriva. Texten ska handla om allt den här dagen inte har att erbjuda dig. Om allt du inte känner idag. Du sitter fundersam och ihålig. Du försöker hitta på något vettigt. Det blir det ena fjant-stycket efter det andra, och i slutändan raderar du ändå allt, kräsen som du är. En kaffepaus kanske hjälper, tänker du. Men icke. Det är tomt.

Imorgon är en ny dag.
Egentligen lärde du dig för länge sedan att nöja dig med det lilla. Att inte gå och dagdrömma ihjäl nutiden, utan istället ta vara på situationer när dom uppstår. Att göra det du vill när du kan, och se vart det leder dig.
 Om du tänker efter är du en ganska lycklig människa. En ganska lycklig människa som tenderar att glömma bort lycka och begrava dig i hur fåfängt allt är. Men jag klandrar dig inte för det. Du borde bara inte tänka så mycket.
Ingen tackar dig för det.

Jaja. Du går där på fabriken dag ut och dag in. Inifrån dig kan du ibland höra musikstycken spelas upp om och om igen, och ibland kommer du på dig själv med att dansa där du står i din skyddsdräkt och din filtreringsmask. Du står där och arbetar, håller reda på hur många säckar oxalsyra du hällt i blandningen. Ändå befinner du dig ljusår därifrån, därför att just den textraden till dom tonerna gör något oförklarligt med din kropp. Du ryser och känner något extra ordinärt, något som varken ringande alarmklockor, lunchpauser eller löningsdagar kan erbjuda dig. Det är dom befriande luckorna i tillvaron, när någonting verkligen griper tag i dig, som får dig att stå ut.
 Jag skulle vilja kalla dig för en känslig människa, och då menar jag inte ömtålig utan snarare att du är starkt mottaglig för känsloupplevelser, som du förstärker med lite kreativ fantasi. Musik är inte det enda som erbjuder dig en glimt av någonting större. Tänk på alla upplevelser du haft på resande fot. Och böcker. Böcker plöjer du slaviskt igenom av samma anledning. För ibland kommer du till en sida, ett stycke, en mening, ett ord som i sin fysiska enkelhet serverar dig en komplex inre upplevelse, och som i sin simpla självklarhet nästan hånar dig för att du själv inte kommit på det.

Att uppfylla drömmen om någonting är det viktiga, tänker du nu, eftersom det är det som ger ditt liv verklig mening. Du tänker på en gammal chef du hade i Rotterdam. Om hur han gick till samma arbete i flera år, ett arbete han avskydde, bara för att försörja sig och få inspiration till att sjunga ur sig allt på fritiden. Nu har han slutat på jobbet och hans band släpper en ny skiva i februari. Precis som han, vet du att du aldrig kommer ge upp det du nu drömmer om, hur ångestladdad processen än kan vara. Och så lever du ditt liv. Du trälar dig fram likt de allra flesta människor, längs stigen du valt att följa, mot målet du valt att sikta mot, och är ganska nöjd med dig själv och ditt liv. Du har en passion för att finna skapad storhet, och det tycker jag är beundransvärt.
 Slutligen kommer dagen då du träffar ett par kometögon. Ni börjar prata om något och slutar inte förrän dagen därpå. Så naturligt rätt känns det. Närvaron av varandra blir snart till en besatthet, en drog du inte kan vara utan. Precis när du tror att det inte kan bli bättre, släcker jag ljuset och visar dig allt. Jag tar dig till himmelen innan solen har gått upp.

Det är sättet jag ler på när jag talar till dig.
När du förlorat allt hopp får jag dig att tro på livet igen. Du kan inte slingra dig. Du vill inte slingra dig. Du är mitt uppe i den starkaste av passioner, och du är helt oförmögen att inse den passionens sanna natur.
 Någon sa att hjärtat har sin logik som logik inte biter på.
Verklig kärleksfull passion gör att allt annat känns nästintill irrelevant. Verklig kärleksfull passion räknar inte utgifterna. Verklig kärleksfull passion övertygar dig att ära är väl värt att uppoffra och att skam är ett billigt pris att betala. Verklig kärleksfull passion får inte sin näring genom tillfredställelse utan snarare genom hinder. Verklig kärleksfull passion är destruktiv, den förstör, och om den inte förstör dör den ut med tiden.

Men både du och jag är obotliga romantiker, och vi är naiva nog att skapa ett separat och osynligt konstnätverk mellan oss.
Vem vet? Framtiden är inte förutbestämd.

Kommentarer
Postat av - Anonym

intressant

2013-03-08 @ 07:56:24
Postat av - Anette Boson

Hej där! Bra skrivet ;) jag skulle behöva ha tag på dig!! maila mig så snart du kan: [email protected]
ha det bäst! /Kram Anette

2013-08-02 @ 14:26:24

KOMMENTERA ARTIKELN HÄR

Namn

Kommentar

RSS 2.0