Kärleken - av theodor kallifatides

text CHRISTINA ERICSSON
Nr 1/2013
 
Är grekiska män experter på kärlek? Har läst Kallifatides Kärleken från 1978. Genom att läsa den så får man alla svar tycker jag, och den är fullt aktuell. Själv föddes han i Grekland 1938 och emigrerade till Sverige 1964. Han började studera filosofi och tog en fil.kand 1967.
 
I boken beskriver han vad som händer en man, som är lyckligt gift, träffar en ny kvinna. Man får följa hans rannsakan i dem moraliska dilemman han har. Men det ryms också kärleken till sitt barn och till tankar och idéer. För även i boken är mannen i handlingen filosof. Men han tillåter sig att vara humoristisk också och boken är full av dråpliga situationer. Som när han beskriver ett första möte med den nya kvinnan där de sitter och äter kaffe och bullar varvade med lättöl. Han beskriver hur magen känns i det ögonblicket med”…gasmängden i magen var tillräcklig att vid en okontrollerad explosion lägga hela Sundbyholms slott i ruiner” och vågar inte skratta och låta glad mot henne.

Kallifatides är en riktig ordkrängare. Han beskriver kvinnorna minutiöst t ex i en situation när den nuvarande frun talar i telefon. ”Lena har en viss egenhet, hon behärskar inte telefonrollerna. När hon ringer låter hon som om hon svarar i telefon och när hon svarar i telefon låter hon som hon ringer”. Kvinnorna är helt olika enligt boken, den nya kvinnan är intuitivt inställsam och instinktivt mångtydig men de egenskaperna saknar frun i boken.

Han har även sina tankar om skrivandet i boken. Där säger han ”… det är språkets mångtydighet som skapar skrivarens ansvar, syntaxen är inte ett sätt att ordna ord, det är ett sätt att ordna världen.”Och så upplever jag boken, som hans sätt att ordna en värld, i kärlekens tecken.

I boken beskriver han att förälskelse är en antydning på att vi är trötta på oss själva, att vi är trötta på att vara sådana vi är; vi söker därför inte en annan människa utan i första hand ett annat ”jag” för oss. För förälskelse handlar bara en liten del om den andra; den handlar mest om oss själva. När han sagt det i boken kommer han in på Narcissus, som verkligen älskade sig själv, men har fått symbolisera en perversion som Kallifatides tycker lika gärna kunnat heta ”integritet” eller självaktning. Men nu är mannen i boken trött på sig själv och blir då förälskad i en annan kvinna som gör att alla de vana gesterna och rörelserna skulle bli sagda på nytt, alla de erfarna smekningarna skulle bli spontana igen. I och med det blir man en ny upplaga av sitt gamla jag, och kanske till och med en annan och bättre människa.

Är det egentligen inte så fortfarande år 2013, trettifem år senare. Att vi söker förälskelse för att vi orkar inte med oss själva. Vi är inte som Narcissus som trivdes bäst i sitt eget sällskap. Man vill få in liv i det gamla vana och ensamhet, för den som inte väljer det själv, kan bli något väldigt enahanda och tråkigt. Jag tror på det han säger att med en annan människa får det egna invanda en annan lyster.

Kommentarer

KOMMENTERA ARTIKELN HÄR

Namn

Kommentar

RSS 2.0