Till paris

Nr 4/2013
text KITTY
foto BOB ELDERBERRY flickr.com
 
När jag hade lyssnat till en tre timmars lång föreläsning om nematodernas matsmältningsorgan, förstod jag att antingen världen eller jag var galen.
 Efter ytterligare två veckors vistelse på en sluten psykavdelning insåg jag att man inte måste vara galen för att vara ointresserad av småkryps inälvor; och efter ännu en vecka på sjukhusets personalhotell så var inte längre eventuell galenskap en tvingande anledning till att begå självmord.
 Och vad gör man med den insikten?

Jag hade redan bokat en resa till Grekland, där jag avsåg att liksom en av Thomas Manns huvudfigurer vandra ut i och låta mig omfamnas av havet, och jag lockades fortfarande av den tanken men hade liksom lovat både mig själv och psykologen att försöka tänka fram något annat att göra. Först.
 Huvudet var alldeles tomt och det enda jag hade orkat fylla det med sedan detta med föreläsningen, var I live in America och Like a sexmachine som jag spelade på högsta volym på sällskapsrummets stereoanläggning.  Jag dansade vilt och yvigt genom sjukhuskorridorerna, kanske var det därför jag om än tveksamt blev erbjuden den obevakade övernattningslägenheten bredvid huvudbyggnaden.
 Det kändes trångt när jag försökte ta ut stegen i den lilla enrummaren. Faktum var att hela vidsträckta Norrland kändes som en tvångströja. Jag förstod att jag måste ut. Bort.

För att inte förlora siktet bestämde jag mig för att inte byta kläder förrän jag var framme i Paris. En drivkraft så god som någon. I ett par slitna levisjeans, en svart polotröja och tunna snörkängor skulle jag framhärda under ett tiotal dagar.
 Jag hade bråttom iväg och ståendes på den lilla flygplatsen fick jag för mig att dagens enda flyg skulle ge sig av utan mig. Jag slängde mig därför ut genom en glasdörr, sprang för allt jag var värd över den lilla planen och upp bar det för trappan som ännu var nedfälld – för att möta en förvånad städerska som undrade hur i all sin dar jag hade kunnat ta mig ut till planet redan nu.
 När jag blickade tillbaka mot terminalbyggnaden såg jag en skara prydligt uppradade människor som nyfiket iakttog mina förehavanden. Jag släntrade så nonchalant jag bara kunde tillbaka och ställde mig sist i den kö som skulle föra mig bort från Umeå och min svåra lappsjuka.

Vid mitt stopp hos syrran i Karlskrona fyllde jag en ryggsäck (modell tågluffning sent 70-tal) med det mest nödvändiga: tandborste, pass, smink, hårfön, tre högklackade par skor och tre av min systers mest utmanande klänningar. Och så de gamla fotografierna på familjen och hästen, samt den bild som togs första skoldagen på väninnan och mig.
 Troligen följde även några trosor med i packningen, men det har jag inget klart minne av. Jag minns däremot att jag under några av de efterföljande åren levde utan just trosor. Fråga mig inte varför. Freestylen fäste jag i ett bälte för att ständigt stå i kontakt med min sammansvurne vän James Brown.
 Jag hade nogsamt återlämnat utkvitterade studiemedel till staten (inför ett eventuellt framtida liv i Sverige) så när som på en hundralapp, vilken låg i min högra bakficka på jeansen.

Väl ute på gatan möttes jag av en vilsen bilförare som undrade om jag visste vägen mot Malmö. Hur han hade lyckats irra sig in i avkroken Karlskrona och upp till Styrmansgatan på sin väg västerut förblir en gåta, men det var den gåtan som hjälpte mig den första biten på vägen. Jag blev mer än gärna vägvisare mot att jag fick lift.
 Kort före Kristianstad, vid ett trafikljus, hoppade jag av och tackade för mig. Första lastbil som närmade sig korsningen stannade. Föraren öppnade passagerardörren och undrade vart jag var på väg.
 ”Paris”, sa jag och hoppade snabbt upp bredvid den överrumplade chauffören utan att invänta svar.
 Själv var han på väg genom Polen ned till Wien och att färdas genom öststaterna krävde visum. Visum som jag självfallet inte hade. Han granskade mig ingående en kort minut. Uppenbarligen godtog han min uppsyn och gillade utmaningen att föra mig genom diverse gränsposteringar, för ljuset skiftade till grönt och han tryckte gasen i botten.

Kanske låg jag med föraren – jag har mött många trevliga och attraktiva chaffisar – eller så gjorde jag det inte. Den enda oro jag kände i mötet med lastbilschaufförer var att de inte skulle fatta tycke för mig, därmed var jag förskonad från rädslan att bli våldtagen. Sanningen är att ingen yrkeschaffis har behövt ta mig med våld, jag har oftast varit mer än tacksam för deras intresse. När det gäller ensamma män i personbilar måste man dock vara på sin vakt. Det har ofta hänt att magkänslan hindrat mig från att hoppa in i någon välvillig bil. Och det har också hänt att jag illa kvickt måst hoppa ut.
 Efter diverse stopp vid gränser, och spritflaskor som smugglades över till gränspoliser (heter det så?), befann vi oss snart i Wien. Närmare bestämt på en stor lastbilsparkering i utkanten av själva stan.
 Det hade nu gått närmare en vecka sedan jeansen, tröjan och jag hade varit åtskilda. Jag bestämde mig för att inte byta kläder men ändock hastigt tvätta ur den värsta svettlukten. Det var ett ypperligt torkväder då jag trots min prydhet stod spritt spångande naken vid en vattenslang, avsedd för att spola av bilarna med, och vaskade upp mina resekläder. Fortfarande fuktiga klädde jag på mig dem igen.
Det var i Wien jag tog itu med visumet som krävdes för att komma in i det terroristdrabbade Frankrike. Varken chaffisarna eller jag förlitade oss på att det gick att muta fransmännen med billig vodka.
 Samtidigt ömsom stod (dagtid) eller låg (nattetid) människor i ändlösa köer utanför den franska ambassaden i Stockholm för att få visum utfärdade. Med anledning av min brådstörtade resa hade jag inte övervägt den möjligheten. I stället ringde jag nu ett samtal till Blekinge Läns Tidning och bad att få tala med redaktören. Jag berättade om hur jag hade blivit gravid med en fransman under en semestervistelse i Paris och att jag omedelbart måste träffa honom inför ett eventuellt beslut om abort. Det handlade om dagar!
 Jag undrade därefter litet mer sansad om han möjligen kunde faxa ett journalistvisum till den franska gränsen, där han intygade att jag skulle in i Frankrike å arbetets vägnar?
 Faxet gick till gränsstationeringen i Strasbourg, som jag passerade utan problem några dagar senare. Väl över gränsen öppnade jag den flaska whisky jag fått av en av chaufförerna på vägen söderöver och skålade så som det var bestämt. Klockan var då 07.20.

Framme i Paris ville min räddare i nöden först inte släppa ut mig från lastbilen, men lämnade mig (efter en kortare diskussion) motvilligt på en trottoar i ett gigantiskt industriområde. Min plan hade varit att söka upp ett Sikhtempel, då jag visste att det fanns en oskriven regel vid dessa tempel att aldrig neka en främling mat och logi. ”Kanske är det en regel som gäller även i andra trossamfund?” tänkte jag och begav mig istället till Svenska Kyrkan; där jag gråtande (!) berättade om hur jag hade lurats ned till Paris för att bli fotomodell men att jag vid ankomsten hade blivit utkastad från agenturen, och nu hade jag inga pengar och visste ingen råd och vad skulle jag ta mig till …!
 Församlingsassistenten skakade bekymrad på huvudet och menade att det var en vanligt förekommande historia, och så bjöd han in på te och nybakade scones samt hänvisade mig till ett extrarum i trapphuset där jag kunde få vila upp mig under några dagar.
 I det lilla krypinet förvandlades jag snart till en femme fatale och smög därefter ljudlöst ut från kyrkoområdet och in i storstadens pulserande kärna.
 Klockan nio på kvällen stängde grinden till Eglise suedoise, det hade assistenten sagt. Då var jag redan långt ifrån allt vad kyrkor heter.


Kommentarer

KOMMENTERA ARTIKELN HÄR

Namn

Kommentar

RSS 2.0