låt oss åka till tokyo del 2

text TROLLE LUNDBERG
Nr 2/2014
 

Lördag morgonen kom för tidigt. Jag hade haft svårt att sova den natten över tanken att jag inte skulle träffa Ayaka. Jag hade inte kommit så här långt för att acceptera nederlag när jag var så nära till mitt mål. Det knackade på dörren, det var Erik som undrade om vi kunde äta frukost tillsammans. Medan vi gick till matsalen berättade jag om mitt tänkta möte med Ayaka och att vi skulle vara iväg på söndagen. Erik sa att det var tråkigt att höra och det bästa jag kunde göra var att prata med STS ledarna om det.
 Vi hade vår frukost och en timmes rast innan vi skulle samlas ute på gården för att sedan gå gemensamt till Tokyo Tower. Jag hade hoppats på att kunna få lite privattid med en utav ledarna för att diskutera morgondagen angående mitt möte med Ayaka men de var alldeles för upptagna med att bocka av oss på en lista så vi alla var på plats. Efter det gick vi mot tunnelbanan som skulle ta oss direkt till Tokyo Tower. 

 

Den kvava luften höll på att gå mig på nerverna. Ända sen jag landade i Japan hade jag inte haft något långärmat på mig eller några svarta kläder. Jag lärde mig snabbt att alltid ha med mig en vattenflaska. Efter vi anlände vid vår station var det bara ett par minuters promenadtid innan vi skulle vara framme. Vi gick runt ett hörn och där var Tokyo Tower. Denna röda spiran sträckte sig högt upp i skyn, synen var häpnadsväckande. De flesta av oss var i chock. Jag tvivlar på att ingen av oss hade sett något liknade förut. Det fanns två våningar, en mittenvåning och en vid toppen. Mittenvåningen var 150 meter upp och toppen 250. Vid ingången var det en kö för biljettköp. De flesta av oss skaffade biljetter för mittenvåningen, mig inkluderad.
 

När vi väl var uppe kunde man se ut över hela Tokyo. Det enda man kunde se var betong, mer betong, ännu mer betong, glas och smog. En oändlig horisont av bara skyskrapor. Jag visste inte om jag skulle uppskatta Tokyo för dess teknologiska uppbyggnad eller om jag skulle se ned på det för den röra det var. Visst fanns det ett par gröna plättar men annars var allt bara betong. Byggnaderna stod så tätt intill varandra att det inte ens gick att se gatorna.

 

Tyvärr kunde vi inte stanna där länge, en timme högst. Därefter gick vi tillbaka till tunnelbanan, detta var vår mötesplats om en timme. Nu fick vi gå omkring hur vi ville. Jag gick med samma grupp som i Akihabara. Vi besökte ett litet tempel som låg på en kulle, där fanns det ett par bänkar och en vattenkälla. Det var mycket uppfriskande att kunna sätta sig ned och komma bort från övriga Tokyo. Annars fanns det inga bänkar eller soptunnor. Soptunnorna i centrala Tokyo hade avskaffats sedan den japanska maffian Yakuza hade lagt sprängladdningar i dem.

 

Timmen gick fort. Vi gick tillbaka till tunnelbanan, våra STS ledare sa att eftersom vi hade mycket tid över så skulle vi till shoppingdistriktet Shinjuku. Inte mer shopping, tänkte jag. I Shinjuku var jag fortfarande i samma grupp. Vi besökte en affär som sålde kläder, småfigurer, soft-air guns, spel, filmer, serie tidningar etc. Det var här jag hittade min första souvenir, en svart tröja med ett tryck på Hatsune Miku. Miku har varit min favotitartist sedan ett par år tillbaka. Tröjan kostade omkring 400kr, och jag är inte förtjust att spendera pengar om det absolut inte är nödvändigt. Men om jag skulle köpa något i Tokyo som jag verkligen tyckte om så var det nu eller aldrig. Jag tog beslutet att köpa den. Dock hade jag inte på mig tröjan en enda gång under min tid i Japan bara för att tröjan var svart och det var 31 grader varmt. Efter ett par timmar i Shinjuku tog vi tåget tillbaka mot centret.

 

När vi klev av tåget blev vi något oroade, vi kände inte igen oss, inget såg bekant ut. Ändå var det rätt station vi hade hoppat av vid. Vi måste ha gått ut vid fel entré, det var den enda logiska förklaringen men det löste inte problemet. Vi kunde lätt gå vilse om vi skulle gå fel, en risk ingen av oss var villiga att ta. Vad skulle vi göra? En av oss kom upp med förslaget att ringa Ken men det skulle bli ett väldigt dyrt samtal.
 Jag tog initiativet att fråga någon om vägen. Personen jag frågade tog fram papper och penna och ritade en karta åt oss om hur vi skulle gå för att komma tillbaka till centret samt att han tyckte att det var roligt att se så många utlänningar vara intresserade utav japansk kultur. Kartan han ritade visade att vägen tillbaka var bara rakt fram och sedan till vänster.

 

Klockan var runt fem på eftermiddagen och det var vid denna tiden de serverade middag i matsalen. Utanför matsalen fanns det ett skyltfönster som visade vilka rätter som serverades. Det var en rätt jag blev väldigt förtjust i, ris med curry. Men trots min nya favoriträtt blev jag snabbt trött på allt riset vi fick. Ris till frukost och middag under tre veckors tid.

 

Efter middagen gick jag till mitt rum för att vila mina ögon en stund. Utanför våra rum, vid sofforna satt Ken, Saito-sensei och ett flertal andra lärare och hade en pratstund. De frågade mig på japanska vad jag hade till middag. Eftersom jag inte visste hur man säger ”curry” på japanska så testade jag med, kuiri, kaeri, karri, kuri etc.
 När alla började skratta visste jag att jag hade sagt något men det var inte ”curry”. När Ken fick tillbaka andan sa han att jag hade sagt ”kastanj”. En STS ledare, Jesper som också satt vid soffan sa att jag hade tur, jag kunde ha sagt något mycket värre, det fick mig också att skratta.

 

Jesper berättade att han skulle ta en grupp med sig imorgon och besöka olika tempel med dem som inte ville till Tokyo Disneyland. Jag beslöt mig att gå med Jespers grupp, kanske det skulle vara enklare för mig och Ayaka att träffas vid ett tempel än Disneyland. Tyvärr sa hon att även vid ett tempel så kunde det bli svårt om hon skulle bli sen. Det fanns bara en slutlig utväg och mina STS ledare skulle inte gilla det, jag var tvungen att begära om jag kunde stanna kvar på centret.

 

Det var nu söndag, den första juli. Dagen jag skulle träffa Ayaka för första gången i verkligheten, och vi hade varit vänner i fyra år. Klockan 10:00 träffades vi alla ute på gården. Jespers grupp skulle besöka tempel och de andra skulle till Disneyland. Jag gick fram till Jesper och frågade honom om det var okej om jag fick stanna på centret.
   Han sa att självklart skulle jag spendera min tid med Ayaka. Han gav mig full tillåtelse att stanna och jag kände mig lättad på en tung börda.
 När alla hade gått sprang jag till en dator och skrev till Ayaka att vi kunde träffas vid centret. Hon sa att hon och en vän till henne, Mio, kommer runt 12:00, två timmars väntan.
 

Jag satte mig vid sofforna utanför våra rum för att fördriva tiden genom att gå igenom mängden med papper som Saito-sensei hade gett oss tidigare. Våra planerade besök till en animationsskola, en marknad, utflykten till berget Takao, kalligrafi, teceremoni, utflykt till shoppingdistriktet Shibuya, Tokyos Edo museum, blomsterarrangemang, långfilmskväll samt vårt sista utflykt till Akihabara. Det var ett fullspäckat schema.
 Berget Takao skulle vi besöka nästa helg på lördagen, detta såg jag mycket fram emot, att få komma ut i naturen och uppleva mer utav traditionella japan. Vårt nästa besök till Akihabara fick vi vilja vad vi ville göra, gå med en lärare och titta på saker, gå omkring själva eller följa med på en shopping runda. Första alternativet lockade mest. Jag kände mig mer bekväm att gå i en grupp med förutbestämda ärenden än att bli dränkt i överflödet utav affärer, reklam,
människor och oljud.
 Det fanns massor att se och köpa men eftersom allt var på japanska och regionskyddat ansåg jag ingen mening med det.
Det var ett par saker på min lista som jag skulle skaffa men de sakerna var inte till mig själv. Min kusin ville ha ett postkort och en vän ville ha en telefon-talisman. Jag själv hade fått en telefon-talisman från Ayaka för ett par år sedan och min vän ville ha en likadan. Marknaden som vi skulle besöka, det skulle vara den perfekta platsen att skaffa dessa på.

 

Fyra års vänskap och nu äntligen fick vi träffas, Ayaka och jag. Foto är taget av ayakas vän, Mio Akagi

Verkligheten kom tillbaka till mig när jag hörde fotsteg och röster i korridoren. Jag hann inte ens bli nervös förrän jag såg två flickor komma runt hörnet. Det var som blixten hade slagit ned i mig, jag kunde inte yttra ett ord. Vi stirrade på varandra en evighet.
 A...Aya....Ayaka? Lyckades jag till slut säga.
Min fråga möttes med ett glatt Konnichiwa (God middag). Vi gick fram till varandra och kramades. Min japanska brevvän som jag hade nu känt i fyra år genom att bara skicka e-mail till var nu i min famn. Detta kunde inte vara verkligt. Efter vår kram var vi inte lika nervösa längre och vi kunde prata mer naturligt. Ayaka sa att de bara kunde stanna till tre. Det skulle bli ett kort möte.

 

Med den lilla tiden som i hade kvar började jag berätta om det vi hade gjort, att vi hade blivit prisade för våra japanska kunskaper, att vi hade varit på Akihabara, Tokyo Tower och våra uppkommande aktiviteter. Hon var imponerad att vi hade hunnit göra så mycket på sådan kort tid.
 Jag berättade också att jag tyckte Tokyo var för stort, att jag nästan hade svimmat när vi hade varit på Akihabara. Ayaka sa att hon inte heller är förtjust i storstäder. Jag visade henne sedan min japanska grammatikbok, mitt rum, alla papper och min telefon-talisman. Hon tyckte det var roligt att se att jag fortfarande hade kvar den. Ayaka visade också upp ett flertal saker som jag hade skickat henne, bland annat en talisman i form utav en älg.

 

Vi ställde ett flertal frågor angående grammatik och kultur till varandra och gjorde vårt bästa att besvara dem så bra som möjligt. När Ayaka tog en närmare titt på min grammatikbok pekade hon ut ett par fel med den, att den bara fokuserade på den mest artiga metoden, att det är inte ”lämpligt” att använda artigt språk mellan vänner. Om det är mellan vänner används mer förkortningar och slang, de är lika viktiga att lära sig som den artiga delen.
 Ayaka och Mio ville att jag skulle läsa högt ur ett stycke ifrån boken bara så de fick höra mitt japanska uttal. Stycket var med tecken så det var lite svårt att läsa men jag gjorde det. De sa att det inte var något fel med uttalet men jag läste lite långsamt. Jag skyllde på att det var tecken och att jag läser tecken något långsammare än bokstäver.

 

Övriga saker som vi gjorde var att vi ritade bilder till varandra, kollade på online klipp, lyssnade på musik men tyvärr går tiden väldigt fort när man har roligt. Innan vi visste ordet av hade de tre timmarna gått och Ayaka och Mio var tvungna att ge sig av. Mio hade inte sagt något under hela konversationen för hon kunde inte engelska. Jag tyckte synd om henne och därför frågade henne om hon kunde ta en bild på mig och Ayaka, vilket hon gjorde med glädje.

 

Efter det gav de sig iväg, jag följde med dem till centrets huvudentré och där fick jag inte gå längre. Vi kramades en sista gång innan vi tog avsked. När de var utom synhåll gick jag sakta tillbaka till sofforna. Det kändes tomt. Jag spelade gång på gång om de tre timmarna som det vore en film. Saknaden blev för mycket att hålla inne och tårar började rinna ner för mina kinder.
 Ensamheten varade inte länge för Ken dök upp ett par minuter senare för han kollade att allt i korridoren var i ordning. Vi hade en pratstund om det som hade hänt och om övriga saker. Det kändes bra att kunna prata med någon. Och när folket kom tillbaka återvände allt till det normala. Den natten sov jag tungt.

 

Det var nu som dagarna kändes att gå fortare. Frukost, lektion, aktivitet, middag, sova. Riset som vi fick till frukost och middag började att gå på mina nerver. Lektionerna var enkla och korta. Dagarna var för det mesta identiska förutom aktiviteterna på eftermiddagarna.
 En lektion var dock lite ”utanför” det normala. Allt började helt plötsligt att skaka och saker och ting föll till golvet. Det hela började och slutade på mindre än tio sekunder. Alla i rummet, mig inkluderad var frysta av skräck. Saito-sensei tittade lugnt på oss och sa ”Welcome to Japan. Earthquakes.”
 Jag hade totalt glömt att Japan är ett jordbävningsdrabbat land. De goda nyheterna är det inte kom fler jordbävningar efter den gången.

 

Teceremonin hade vi i ett traditionellt japanskt hus som låg för sig själv i en trädgård på centret. Det var här jag såg de första pappersväggarna och tatami mattorna, mycket typiskt för ett japanskt hus. Där fick vi sitta på våra knän, en sittställning som kallas för seiza (att sitta korrekt).En instruktör visade oss hur vi skulle göra. Demonstrationen var magisk, det var perfektion i allt.
   Vi delades upp i två grupper. Den ena skulle ”pudra” en skål med grönt te pulver och sedan tillsätta vatten och servera det till personen som satt mitt emot och efter det byta plats. Grönt te smakade inte alls som jag hade väntat mig. Smaken var beskt varmt vatten. Även om det inte var som förväntningarna så uppskattade jag ändå att få prova riktigt japanskt grönt te.
 

Någon dag senare när vi gick in i matsalen var det ett stort träd vid entrén. Trädet gick ifrån golvet till taket. Vi alla tittade mållösa på det. Ingen av oss visste vad trädet var till för men vi hade känslan att vi skulle få veta det senare på vår lektion. När vi hade frukost pratade alla om en jordbävning och jag blev frågad om jag hade märkt av den men det hade jag inte. De sa att jordbävningen hade ägt rumt ungefär 04:00 på morgonen. Inte undra på att jag inte hade märkt något, jag sov då. Precis som den förra jordbävningen så var denna inte
allvarlig.
 Vi hade rätt, på vår lektion sa Saito-sensei att trädet var till för att uppfylla önskningar. Man skrev sin önskan på färgglada papperslappar och satte sedan upp dem i trädet, vilket såg ut som en julgran efter alla önskelapparna var på plats. Min önskan var ”Familj och vänner ska alltid vara mig nära och de ska vara i säkerhet”

 

En av höjdpunkterna, vi fick prova kimono! Och vi fick behålla dem. Jag är 9:e ifrån vänster.

Aktiviteten på eftermiddagen skulle vi prova kimono (traditionell folkdräkt). Vi delades upp i två grupper. Ena gruppen var bara killar och den andra tjejer, sen gick vi till skilda rum. Även dessa rummen hade den traditionella stilen som teceremoni huset. Alla kimonorna låg inplastade på golvet. Jag fick en ljusblå kimono. De övriga hade färgerna blå, lila, brun och svart. När vi hade fått på oss dem var det dags för fotografering. Ryuta Takai, en av våra lärare hade princip dokumenterat och fotograferat allt vi hade gjort. Först togs en bild på oss inne i byggnaden och sen en till bild när vi var ute på gården. Nu fick vi se tjejerna, de var så vackra i sina rosa kimonos. Ken sa att vi fick behålla våra kimonos.
 Detta kom som en chock för oss alla. Jag kunde inte ens föreställa mig hur dyrt det skulle vara om man skulle köpt en äkta japansk kimono ifrån Sverige.
 Vi hade resten utav dagen för oss själva nu. Jag bestämde mig för att koppla av, det hade varit långa dagar. Imorgon skulle vi till berget Takao. Äntligen skulle vi få komma ut i naturen, långt bort ifrån Tokyos betongdjungel.

 

På morgonen efter frukost fick vi instruktioner om att vi skulle ha lätt packning med oss och kläder som inte gjorde något om de blev smutsiga. Vi skulle också ta med oss proviant. Jag tog en banan och ett flertal paket Pocky (kexpinnar doppade i choklad). En buss väntade på oss vid den bakre entrén. Bussresan tog ungefär en timme.
 Japans omgivning ändrades från gråa skyskrapor till skog, kullar och dimma. Luften var mycket friskare och renare här. Det hade bara gått ett par minuter sedan vi klev av bussen och jag trivdes redan bättre här. Toppen på Takao var täckt med dimma, nästan allt här var dimma. Vi gick till en ”incheckningsterminal”, Ken hade redan skaffat oss biljetter så det var bara att gå in. Inne på terminalen fanns det ett tåg som skulle ta upp oss på berget. Spåret lutade 40 grader uppåt.
 Att åka det tåget var en mycket obehaglig upplevelse, det kändes som att tåget skulle lossna från spåret och falla ner i den djupa avgrunden under oss. Väl uppe på berget var luften ännu friskare och det var nästan omöjligt att kunna se något för den ogenomträngliga dimman. Vi skulle vara här i tre timmar. Jag och två andra bilade en grupp och gav oss ut i skogen. Det var skönt och friskt att kunna springa av sig. Detta var det Japan jag var ute efter. På den stigen vi sprang på stötte vi på ett flertal olika tempel, vattenfall och fikaplatser. Efter vi hade sprungit av oss och återvänt till mötesplatsen satte vi oss ned och hade en fika. Nästan alla hade Pocky med sig och Pocky blev snabbt väldigt populärt bland oss. Berget Takao var min favoritaktivitet under hela min tid i Tokyo och det var nu allt började gå neråt och jag började drabbas utav hemlängtan. Det var en sak kvar jag såg fram emot och det var marknaden som vi skulle till imorgon. Förhoppningsvis skulle jag hitta en telefon-talisman och ett vykort där...

 

 


Kommentarer

KOMMENTERA ARTIKELN HÄR

Namn

Kommentar

RSS 2.0