utan återvändo

text KITTY
Nr 2 2014
 
 
Plötsligt såg han inte endast denna, utan alla framtida lördagars förutsägbarhet framför sig. Benen vek sig under honom och han fick ta stöd mot varuvagnen som han drog bakom sig längs Maxis alltför trånga passager. Hyllplanen tycktes krypa närmare inpå och med dem kvävningskänslorna.

 ”Marie”, slapp det ur honom som en ansträngd viskning, ”jag måste ut!”
 ”Vad säger du, är du sjuk?” Maries blonda kalufs höjdes över frysdiskens kant, i ena handen höll hon ett paket med ICA:s Kyckling, Bröstfiléer.
 ”Ut …”, mumlade Andreas, släppte med ens vagnen och stapplade förbi de ringlande kassaköerna och ut genom entrédörrarna där hans steg förde honom till rätt bil bland hundratals andra.
 Kalmar kommun hade satsat stort på det nya köpcentret, och parkeringen var dimensionerad utifrån 80-talets glada köpfest. Det fanns all anledning att tro på kommersialismens undergörande effekt på samhällsutvecklingen. Visserligen var aktiemarknaden tillfälligt i gungning, men vad skulle rimligtvis kunna dra mattan under fötterna på det ekonomiska uppsvinget?

 

När Marie efter en stund kom fullastad ut till bilen satt Andreas fortfarande med huvudet mellan benen, i ett försök att stävja yrseln som höll honom i ett järngrepp.
 ”Snälla Andreas, vad har hänt, hur mår du?” Hon hade öppnat dörren till passagerarplatsen där hennes fästman, sedan sex år tillbaka, satt hopkrupen. Sträckte fram en hand för att stryka honom över huvudet, men i samma stund ryckte Andreas till och sträckte på sig. Den tänkta smekningen blev till ett lätt slag i nacken.
 ”Jag kände mig bara litet trött. Ingen fara. Ska jag hjälpa dig att stuva in maten?”
 ”Nej, sitt du kvar och vila litet. Bagageluckan har jag ju äntligen lärt mig att öppna själv.”
 Efter en stund rullade deras nyinköpta kombi ut på infartsleden som ledde mot stan och den trivsamma bostadsrätten som Marie själv hade inrett efter konstens alla regler.
Allt var som – vanligt.

 

Två dagar senare, står Andreas med ytterkläderna på i tamburen; han är på väg ut.
 ”Jag går nu”, ropar han inåt lägenheten, där Marie just är i färd med att sätta ljus i adventsljusstaken.
 ”Vart ska du?”
 ”Iväg.”
 ”Men ditt arbetspass börjar väl inte förrän i morgon?” Marie har lämnat köket och står undrande i dörrhålet och tittar på Andreas. Förutom att han är klädd i för årstiden på tok för tunna kläder, har han en liten resväska i handen. Det har han aldrig när han ska till sjöss. På rederiet där han arbetar finns ett utrymme för personalens tillhörigheter och arbetskläder, han brukar aldrig ta med sig något hemifrån när han ska jobba.
 ”Nej, men jag går nu.” Han öppnar ytterdörren, tvekar en kort sekund och tar sedan klivet ut.
 ”Men när kommer du tillbaka …!” Hon följer Andreas ryggtavla när den försvinner nedåt i trapphuset. Tystnaden ekar ett svar som hon varken kan eller vill höra.

 

*

 

Trots vinddraget är kroppen alldeles varm. Han kan inte längre minnas hur det var att ständigt befinna sig i kyla, med flera lager med kläder på. Motorcykeln, en Haley Davidson, har han köpt av en handlare nere i hamnen. Hade prutat ned priset rejält, men hade förstått på säljarens leende att även han hade gjort en god affär.
 På bönpallen sitter Ankhalil. Hennes mörka långa hår, som vanligtvis är flätat och uppsatt, fladdrar nu fritt och står som en vimpel bakom dem. Hon skrattar högt och tar ett hårdare tag om Andreas midja, när han lägger in ytterligare en växel.
 Tillbaka från utflykten har barnflickan precis kommit hem med barnen. De går i kindergarten vid en internationell skola, bara några minuters promenadväg från det exklusiva huset med tre etagevåningar som mynnar ut i en spegelblank swimmingpool.
 Tsunamin nådde aldrig deras kuststräcka, men för att vara på den säkra sidan hade de ändå beslutat att flytta till ett hus någon mil från stranden, och tog för vana att svalka sig och simma i bassängen i stället för havet. Barnen var för små för att komma ihåg flytten och hade med lätthet anpassat sig till de nya förhållandena.
 ”Frågar du barnen om de vill åka till nöjesfältet ikväll i stället? Jag har blivit kallad till tjänstgöring redan på onsdag, så nästa helg är jag på japanskt farvatten igen.” Andreas, som är sjöingenjör, är till sjöss två månader i taget, och hemma en. I familjen, som förutom barnen består av hans frus föräldrar, är det bara Ankhalil som talar engelska. Hon är länken mellan honom och hans nyvunna liv.
 Hon slänger sig runt halsen på sin man, och kysser honom innerligt på pannan. Andreas har kommit som en räddande ängel in i hennes liv, och skänkt henne rikedomar bestående av både materiell standard och två ljuvliga pojkar.
 ”Tack snälla Andreas! De kommer att bli så glada, jag ska genast fråga!” Hennes nätta kropp småspringer lätt hukande ned till altanen där barnen just fått ett mellanmål innan den sedvanliga middagsvilan tar vid.
 Andreas hör deras pladder på avstånd, och förstår på de glada tillropen att hans förslag har fallit i god jord. Han går ett steg i riktning mot den uppsluppna stämningen, men hejdar sig med ens, plockar i stället upp en sämskskinnsduk som ligger på marken och tar itu med att polera motorcykeln. Efter tjugo minuters putsande skiner den ikapp med solen.
 Han går in för att ta en kall öl ur kylskåpet, och finner att hembiträdet vid sin inköpsrunda har hittat den belgiska lager som är hans favorit. Han dricker i djupa klunkar, fortfarande stående framför kylskåpsdörren.
 Med två magneter sitter där en adventskalender i miniatyr förgylld med glitterspån. Den har hans storasyster skickat som en hälsning till honom och hans familj. När de var små brukade deras egen pappa köpa med sig liknande när han kom hem från en av sina många resor. På baksidan önskar systern honom Trevlig Advent. Som vanligt har hon nogsamt daterat sitt kort: ”Kalmar, 23/11 – 2007”.
 Tre tillbucklade burkar dunsar ned i papperskorgen. Från uteplatsen hörs nu inget liv alls. Allt är tyst och stilla.

 

*

 

Munkarnas meditativa nynnande tycks vara ändlöst. De går runt, runt och stannar ibland till för att bocka som inför en osynlig, högre makt. I det lilla templet sitter den närmaste familjen tätt intill varandra, några draperade i färgglada slöjor, andra strikt svartklädda. I mitten står de två gossarna i sina första skräddarsydda skoluniformer och ser mycket äldre ut än vad deras småskoleålder vill tillåta. De visar inte en min.
 Den svenska delen av familjen kan inte hålla tillbaka snyftningar, medan thailändarna låter sig svepas med av munkarnas föreställning om inkarnation, återfödelse till en högre livsnivå.
 Blommor, framför allt orkidéer från trädgården som Andreas själv planterat och vårdat, smyckar bänken där kistan står. Där finns också hans första par snörkängor, skavda och nötta, och ett svartvitt fotografi taget för nästan på dagen 40 år sedan. På bilden står en fyraårig liten pojke, omgiven av pappa, mamma, syster och bror. Precis som fallet är i detta nu.
 Om en stund kommer just fotografiet vara det första som förgås i kremeringsugnen, därefter blommorna, skorna och till sist kistan med en kropp vars vänstra hjärnhalva är bortskjuten.

 

Livet vill som alltid finna vägarna bort – och hem. Ibland utan någon återvändo …


(Till minne av Andreas.
Född 1968 – Död 2011)


Kommentarer

KOMMENTERA ARTIKELN HÄR

Namn

Kommentar

RSS 2.0