HOPPET ÄR DET SISTA SOM SVIKER EN

text CHRISTINA
foto OLA WARRINGER
Nr 1/2015
 
Hoppet om det absoluta nyårslöftet som gäller i framtiden. Jag har än en gång gett mig ett nyårslöfte, om att börja banta, du vet. Än en gång utsätter jag mig för denna ojämna kamp som jag sen förlorar.
 

Men inte denna gång, inbillar jag mig. För nu är det då jag ska lyckas, med att gå ned i vikt och få denna superkropp. Och då tillkommer träningen! Jag rusar ut med mina stavar och knatar runt avigt och rätt med tron att nu har jag gått ner flera kilo på detta. Jag flåsar hemåt mot min våg i badrummet, ställer mig på den! Och blir gruvligt besviken, nålen rör sig knappt på vågen. Till middag äter jag soppa och skippar kvällsmackan. Om detta inte hjälper, då vet jag inte vad, tänker jag.
Håller på så ett par veckor. Vågen kanske visar två kilo minus. Men hur hungrig är inte jag. Och det är nu som det går som det går. Samma visa ”every year” Jag kastar mig över mackor, kakor och godis och sen är det kört. Jag har gått upp allt och lite till. Att man aldrig lär sig. Hur svårt är det inte att tänka långsiktigt. Man vill ju ha snabba resultat. ”Quick fix”. Alla dessa veckotidningar som på ena sidan lovar att man går ner i vikt av just deras bantningsmetod. Och sen på nästa sida har supergoda kakrecept. Det är ett helvete att bli utsatt för det. Vad ska man välja? Får du sockersug så ta en frukt skriver dem i sina bantningsrecept. Herregud, dem psykar en. Välja mellan frukt och kaka. Erkänn! Vad är godast?
Men varför tar man i så varje nyår? Just då. Är det enda drömmen man har inför det nya året? Jo, faktiskt. Det är så. I alla fall jag avger detta nyårslöfte varje år. Och sen samma panik när man misslyckas.

 

Jag lär mig tydligen aldrig.


Kommentarer

KOMMENTERA ARTIKELN HÄR

Namn

Kommentar

RSS 2.0