Det var just denna kväll vår hjälte mötte kärleken.
Han, som vi nu lika blygsamt kan kalla Herr K, hade länge längtat, ja, under hela sitt eskapistiska liv – efter detta ögonblick, vilket inom sina omtumlande ramar ändå verkat som en foglig dröm. Nu slog blixten ned. Delade hjärnan och helade hjärtat.

Redan kvällen innan, hade herr K checkat in på ”Best Hostel” i den stora staden. Tidigt följande morgon, vilket var just denna stora dag, satt herr K på tåget, på väg till ett jobb. Förutom en blygsam lön, hade han en mission att uppfylla. Denna tog all hans tid i anspråk och utöver sin övriga anspråkslöshet, önskade herr K i förlängningen helt enkelt – rädda mänskligheten.

Rälsen skavde och vagnarna skakade fram igenom växlarna, samtidigt som herr K betraktade sin egen spegelbild i sidofönstret. En orakad man iklädd en jättelik mössa. Faktiskt en basker av dammodell och i denna utstyrsel liknade herr K, inte utan en viss provocerande stolthet, en ökenkrigare ifrån ett främmande land.
 Tankarna for, som passionerade tankar oftast gör när viktiga möten ska utspelas. Väntade paradiset, eller skulle han få korgen?

Här delar sig berättelsen. Nutiden tränger sig på och alla spekulativa frågeställningar går på offensiven. Det var inte den unge herr Kalashnikov som steg av tåget vid Gare de Nord, med en framtid som martyr. Det var den betydligt äldre som gick av pendeln i Högdalen, för vidare anslutning med buss till jobbet vid den psykiatriska kliniken ”Ytterö” i Farsta. Ett är då säkert – Det blev en kväll som ingen kunde glömma.

Hennes ögon, var farligare än den klara natthimmeln. De hade vandrat ifrån Svarta havet, över de Yazidiska bergen, ner till Nilens källor, följt vinden över Sahara och slutligen sjunkit ner i Atlantens vågor, för att driva upp på stranden av floden Mondego. Det var omöjligt att värja sig. Han var förlorad.

Månskenet gnistrade och herr K vilade på en illuminerad strand av svarta diamanter. Fötterna sköljdes av Mondegos vatten. Långsamt vaknade han med kinden mot den sträva sanden och grus i munnen. Sammetsklor ni är välkomna … Var allt en dröm?
 En fado-sång hördes i fjärran. Förlåten föll och solen steg. Platsen kändes välbekant. Det var på denna strand han en gång fantiserat och slutligen tänkt att be om hennes hand…
Vandringsstaven, ornamenterad i vitt guld, låg inom räckhåll bredvid honom och väntade. Vilket håll skulle han nu gå? Tvivlet var följeslagaren.
 Långt bort, mot horisonten, tornade ett högt berg upp sig och herr K tvekade inte längre. Med staven som krycka följde han floden uppströms och vid varje steg lämnade denna stav ett avtryck i den svarta sanden. Om man lade sig på knä och såg noga efter, var det spår av ett litet hjärta, som nu följde honom på vandringen …