En känsla av ensam

Nr 3/2016
text: OLA WARRINGER
 

Jag skriver denna texten rakt ifrån hjärtat. Visst pågår det alltid krig någonstans på jorden och det är hemskt, men i vissa fall får man inse att det inte går att göra något åt det. Fast nu när jag pratar med folk, läser tidningar, gud bevare mig kollar på nyheterna på TV. Det är i stort sett bara hatpropaganda. Jag blir nästan rädd utav vad som sker i Sverige idag. Jag vet, är fullt medveten om att denna debatten tas upp överallt och att det jag skriver inte är några nyheter. Men helt seriöst, jag frågar mig var finns kärleken idag? Jag kan stöta på någon eldsjälv här och där som har förnuftiga tankar angående hur vi ska behandla varandra. Men rätta mig om jag har fel, den stora massan i dagens Sverige är full med hat. Vi månar såklart om våra nära och kära, i alla fall bör man absolut göra det. Det är för mig helt oförklarligt hur man kan såra eller vara medvetet elak emot folk som ger en all av dess kärlek och omtänksamhet de kan. Jag älskar min mor och far såklart, över allt annat, de har gjort mig till den person jag är. Kanske jag är lite känslig, kanske jag bryr mig lite för mycket. Tar åt mig lite för mycket, men håller det inombords. Jag tänker inte dra upp världspolitik eller ens politik. För jag tycker inte att sunt förnuft och medmänsklighet har med politik att göra.
Jag själv som är adopterad har fått stå ut med att folk kollat “snett” på mig och har fått utstå en del skit i mitt liv, men jag har varit lyckligt lottad. Jag har aldrig blivit riktigt mobbad eller varit utsatt för elakheter på grund utav mitt utseénde. Jag vet dock många andra som har. Sedan att många svenskar kallar mig kines för jag har ett Asiatiskt utseénde har jag fått “acceptera” eller rättare sagt ignorera. För om jag skulle reagera varje gång någon gör det hade jag varit helt förstörd av hat och självdistansering. Jag orkar inte bry mig längre helt enkelt, det händer för ofta. Jag hade fått lägga ner all min energi på att bearbeta det, vilket jag har tur nog att vara stark att kunna kasta av mig. Jag rättfärdigar inte att folk gör det och ibland kan det svida, när jag ändå är stolt över mitt koreanska arv. Men det är inte det denna lilla krönika handlar om alls.

 

Vad är det som gjort att folk har börjat hata andra så mycket? Har det alltid varit så, fast nu när det finns flera medier och forum för folk att nå ut märks det kanske mera? Folk kan uttrycka sig över internet utan konsekvenser. Bara det är skrämmande att en hel generation kommer leva i tron om att det inte blir några konsekvenser när de sprider deras propaganda vare sig den är god eller inte. Jag är inte så gammal än så jag har svårt att relatera till repliken “På min tid.” men skulle gärna vilja göra det ändå. I den takt internet och medier har utvecklats på senare är kanske mer än vad den mänskliga hjärnan idag klarar av. (För 120år sedan ungefär träffade en mäniska i snitt runt 100 olika personer under hela sin livstid). Det är svårt att säga eftersom vi utvecklas hela tiden och man ska aldrig underskatta den mänskliga hjärnan. Men man ska akta sig vad man matar den med. Vart jag än vänder mig, ser jag någon sorts propaganda om; hur något är fel, några har gjort fel, det är fel på några, hur vi inte ska tycka om dem för de har gjort det, hur vi ska hata andra, på vilket sätt vi hatar varandra etc. etc. listan är lång. Men för att låta lite klyschigt kanske; Var finns all kärlek idag? När jag diskuterar med folk angående deras syn på hur samhället är, lever vi tydligen i ett hemskt land där vi har ett rent helvete, rent ut sagt.

 

Jag vet inte, men för mig lever vi svenskar i ett av världens bästa länder och vi har en av de bästa levnadstandarder som går att få som en “vanlig medborgare”. Men folk är tydligen inte nöjda och vill ha mera? Vi röstar för att privatisera den medmänsklighet och kärlek som faktiskt finns i samhället tex allmän sjukvård och lika utbildning för alla. Det är tydligen inte bra nog, jag vet inte om det beror på att folk blivit giriga eller mera själviska, men det verkar vara väldigt svårt att inse att vi har hög levnadstandard. Vi har en bra välfärd och jämfört med många andra länder, är det som ett paradis. Jag förespråkar att vi ska älska varandra och vara så humana emot varandra som vi kan. Vi ska ta hand om varandra, vi är ju ändå mäniskor allihopa. Men när jag försöker argumentera för att vi ska älska varandra mera och försöka släppa att hata varandra, skrattar nästan folk åt mig. Vad händer? Om ni någonsin har hört om “The Butterfly Effect”. Så kan en liten negativ kommentar sprida sig som elden sprider sig i Kanada just nu och den går inte att stoppa. Folk kollar på TV och ser bilder på invandrare eller folk med annat utseende. Jag är själv adopterad men vad ska jag klassa mig som? Det är ingen som frågar om dem de ser på TV är adopterade eller om de bott hela sitt liv i Sverige och är så försvenskade de kan bli. Men de ser annorlunda ut. Har vi börjat gå så långt bakåt i vår utveckling att vi verkligen börjat blint döma folk på grund utav utseénde igen? Jag trodde vi skulle slippa vardagsrasismen tillslut eller att den i alla fall skulle tunnas ut eller i alla fall att det skulle vara ett fåtal minoriteter som har sådana åsikter. Vilket jag också kan försvara men det kommer jag till senare. Så folk tycker vi ska införa mera poliser och även militär emot dessa människor som kanske inte ens sett en skog i hela deras liv. För de är placerade i ett miljonprojekt och har inga pengar att varken ta sig därifrån eller försöka göra något för att påverka sin livssutation. Men istället för att tänka stackars männsikor de måste verkligen, så stöter vi bort dem och alienerare dem, när de behöver kärlek. Inga människor mår dåligt utav att bli älskade eller veta att någon bryr sig om dem, generellt sett i alla fall. I bibeln står det “Ska­dar någon sin nästa, skall man göra med ho­nom som han har gjort: bru­ten lem för bru­ten lem, öga för öga, tand för tand. “
 Vad är det för skit, rent ut sagt? Kanske man ska sätta sig in i deras tankar och se det ifrån deras perspektiv. Där kommer även jag tillbaka till varför jag försvarar att det finns minortetsgrupper som blir nazister eller ja, fascister, för man kan väl ändå inte kalla sig nazist i dessa tider? Det var ett tag sedan och om man tycker som Hitler, gör och lever efter hans tro så kan man inte ha det lätt. Men det är utstötta männsikor som blir fascister också, jag dömer därför inte dem för de har hamnat i sådana grupper då de också förmodligen blivit utstötta av familj eller samhället. Och när en mäniska är nära på att ge upp hoppet om att bli accepterad i ett samhälle där du blir fostrad från dag ett. Fostrad att du ska passa in och inte sticka ut, men gör du det blir du direkt utstött eller folk ser ner på dig. Säga vad ni vill, men kolla i dagens skolor och även ända ner på dagisnivå och säg emot mig. Föräldrar försöker göra så gott de kan för att deras barn ska passa in. Så jag kan förstå att även om du kanske inte håller med om deras åsikter eller ens egentligen bryr dig. Kanske du söker dig till “extrema” grupper med fascistiska budskap. För att du äntligen kan känna dig hemma och folk ser dig som en av sina egna. För som jag nämnde tidigare det handlar det om att passa in.

 

Jag frågar mig fortfarande, var finns kärleken? Varför ska man vara tvungen att köpa en mobiltelefon till sina barn för de inte ska bli utstötta i skolan. Nu har det till och med gått så långt att det blivit materiellt. Nu räcker det inte att du ser likadan ut som alla andra, du måste även äga samma saker som alla andra. Jag pratade med en vän till mig som har barn som går i 6:an. Där barn i deras barns klass blir mobbade för de inte fick senaste telefonen i julklapp eller äger en. Jag vet fall där det till och med gått så långt att barn fått låna sina föräldrars mobiltelefoner för att inte få stryk i skolan.

 

Så för att binda ihop det lite snabbt och inte bli allt för långdragen. Kanske för de människorna som står där och känner sig helt alienerade ifrån samhället som anfaller dem. För jag kan inte se det på något annat sätt än när poliser jagar dem, måste det kännas som att samhället anfaller dem. Då är det självklart de försvarar sig. Och många utav dem har förmodligen varken haft chans till utbildning eller några bra förutsättningar. Hur ska de veta vad de ska rösta på för parti i riksdagsvalen? När de läser i tidningarna varje dag om politiker som missköter sig och polikerna som ska vara de som representerar dem i riksdagen. Det blir totalförvirring. Men de som har råd att utbilda sina barn och påverka dem poltiskt gör det såklart för sin egna vinning. Vilket gör att den ekonimiska sprickan, som redan är alldeles för stor i samhället, växer. Vad gör en spricka när den blivit för stor?  
 Jo det spricker. Och det är det vi ser idag. Vi ser inte folk som tycker det är roligt att kasta sten på personer i uniform, vi ser folk som krigar för sitt liv. För vilken tilltro till samhället kan du ha när du ser att din mor och far jobbar allt de kan för att du ska kunna få rätt mobiltelefon i julklapp. Men får det ändå inte att gå ihop medans andra har råd med både det ena och andra. Och som jag nämnde innan blir vi ju uppfostrade i dagens samhälle att materiella ting betyder mera än mänsklig kärlek. Bara kolla svenska lagen idag. Våldtar du eller slår halvt ihjäl någon, får du inte hälften så stort straff som om du skulle göra något ekonimiskt brott. T.ex som att stjäla pengar ifrån något av företagen som styr vårt land idag. Kanske jag bara är naiv och detta är en naturlig utveckling. Men försök se saker ifrån alla perspektiv, kanske även ett större än just bara bilden på någon som står och räcker finger åt en polis skrikandes. Var inte så snabb att döma folk utan att veta något om deras mående eller bakgrund. Så jag ställer frågan ännu en gång var finns kärleken i dagens samhälle? Jag känner mig ensammen och nästan rädd, när jag pratar med många idag. För det känns som det bara är jag och några personer till som verkar försöka sprida kärlek och inte hat. Jag kan inte förstå hur vi kan vara så hatiska mot varandra när vi borde älska varandra och hjälpa varandra. För innerst inne; Mår du inte bättre utav att ex hjälpa någon med mat för en dag och se deras tacksamhet, än att gå ut på en ”fin” restaurang och äta mat som kommer ifrån ett land där någon förmodligen mera eller mindre jobbat ihjäl sig för att försörja sin familj.

 

Kalla det en utopi, men ska det vara så svårt att bemöta folk med kärlek?

 
 
 

Kommentarer

KOMMENTERA ARTIKELN HÄR

Namn

Kommentar

RSS 2.0