Småfåglarnas sång ligger som en mjuk bubblig ljudmatta i skogen med skatans papegojliknande tal o hackspettens trummande mot gammelfuran som toppar o dalar. Dimman som rullar in från havet är mjölkvit, fuktig o mild. O träden lyssnar andäktigt med sina nya pigg-gröna musöron medan vi på marken trampar fjolårslöv o stormkvistar under rask tass o tung fot.

Våren nalkas o den lovar dig <3 Som jag har väntat hela vintern. Hela livet. Framför oss. Du som alldeles ny o jag som den vittrande frökapseln du sprang ur. Vad ska jag berätta för dig? Visa dig? Lära dig? Vem ska du bli? Vem är jag? Är Jag ens viktig längre? Som en ny lång sommar som redan fortsätter utan mig. I en värld som krystar, rämnar, föds o dör i kramp o jubel o dödsångest o tokglädje. En värld fulla av lögner o svek, löften o hopp, kärlek, rädsla, maktkamp, kompromisser, sagor o magi, illusioner, stenar, sand, bröd o söt, saftig frukt. Kontrasterna o dualismen, paradoxernas och sanningarnas självåterproducerande manifestation. 

Vad ska jag berätta för dig? Visa dig? Lära dig? Jag som redan är igår? 

Lilla knopp, lilla spira, lilla fisk, lilla stor. Vad är min summa summarum? Mitt arv? Min gåva till dig? Förutom dina hjärtslag, dina ögon, dina små händer o fötter som redan vill vandra o röra, den lille kropp som redan tänjer mina gränser, knackar på o frågar frågor jag aldrig ens kunnat formulera innan. Viskar känslor jag knappt anat. Förklarar saker jag aldrig förstått. 

Världen rasar o fröjdas här ute. Du bidar fortfarande tid i det snart upplösta, oåterkalleliga, tryggaste, säkraste, mjukaste. 

Sen är det jag o du. En stund på jorden! O jag ska föda dig skydda dig, värna dig o växa dig. Så som alla gjort i alla tider. Men varje gång enda o första. 

Mitt lilla liv, mitt lilla frö, min lilla spira. Min nya vår, din första sommar. Det största av allt! 

Småfåglarnas sång ligger som en mjuk bubblig ljudmatta i skogen. Dina hjärtslag inne i mig är bas o diskant, sopran o allt. Den första vitsippan är till dig lilla vide. Den är snart här.