Vart tog strumpan vägen?
Jag har på den senaste tiden blivit mera relaterbar till eventuell skapelse av universum och galaxerna, samt förstås jorden. Även om vetenskapen ju strikt förklarar universum som frukten av en urexplosion av en grundmassa, finns ju ändå vårt behov av något inom oss relaterbart till exempelvis Gud och kyrka samt då också med Djävulen som motpol.
Det kan förstås verka långsökt att försöka sig på att härleda den borttappade strumpan till det, men jag kan för mitt liv inte förstå var den tog vägen. Det känns alltså ganska ruskigt att ha bara så där plötsligt ha förlorat klädesplagget, och man tänker då på Gud som kanske vill ge en signal om att man ska ledas bort från Djävulen och helvetet. När jag var ung var jag övertygad ateist, och alltså Gudsförnekare samt måste också förneka Djävulen. Man glider med den ökade åldern in mer och mer mot intresse av att erkänna en Gudsskapelse, med Djävulen som motpol av universum och jorden.
Man upplever en känsla av behov av en förklaring av att universum finns och att vetenskapen inte räcker. Samtidigt kan ju också kyrka och kristendomen, med Gud och Jesus kännas långsökt att söka sina rötter i. Samtidigt glider jag alltmera in i ett större behov av att hitta en större förklaring än vetenskapen, till materia och liv. Kan verkligen något så realt sett overkligt som kyrka och religion täcka den universella förklaringen?
Jag är just nu inne i en frågeställning om det, men kan samtidigt inte finna tillfredsställelse i enbart den vetenskapliga förklaringen. Lider jag av sviktande psykisk hälsa frågar jag mig? Kan en eventuell ångest som man utan att tänka på lider av förklara Gudsfrågeställningen? En korrekt förklarelsetäckning av att materia och liv finns måste jag ha, och jag får fortsätta att söka. En saknad strumpa och universum samt eventuell skapelse av rymden kan verka långsökt, men jag kan inte slita från uppslaget. Jag måste fortsätta att fråga mig allt mer och mer om inte Gud och Jesus är reala företeelser, som man om man är ganska begåvad söker.
Har jag sendan ungdomen varit långsökt, eftersom jag nu helt plötsligt har fått tillbaka strumpan genom Tomas i köket, som fann den på Träffpunkten. Den hade väl antagligen hamnat i kläderna när jag satte mig på dom, och sen följt med mig till skrivjobbet. Kan jag alltså ha varit religiöst intresserad alldeles i onödan? Eller har jag trots allt i och med att ju ändå utan saknad av strumpa upplever ett kreligiöst sug och behov av Gud och Jesus, har behov av något mera täckande som förklaring av universum än vetenskapen. Hur har strumpan kunnat helt plötsligt försvinna på morgonen när jag skulle klä mig, för att sedan dyka upp på arbetsplatsen? Den har väl antagligen fastnat mellan kropp och byxor för att alltså i onödan då ge mig ett skrivuppslag, om jag inte ska tycka att jag har gjort i vår vetenskapliga tid nödvändig PR för kristendomen.
Jag har just nu en frågeställning för mig om Gud och Jesus finns, och glider allt mera in mot ett behov av att erkänna religionen. Men varför finns då så mycket ondska på jorden? Man får ju dagligen på nyhetssändningarna höra om allt fler grava brott av kriminella i landet, samt fantastiskt mycket politiska attentat i världen. Även om jag fortfarande regelbundet har svårt att be till Gud men sporadiskt brukar faktiskt brukar göra det, så har jag svårt att helt slita mig från en eventuell tilltro till Gud och då också tro på motpolen Djävulen. Ångesten hos mig finns där, och jag känner att den minskar vid tro på kristendomen. Men jag måste fortfarande ägna mig åt världslig verklighet som åt att leva gott,och ägna mig åt mitt nya bredband och dator, samt åt att efter att ha betalat skulderna jag har haft försöka få en kreditkortsmobiltelefon, och ha varit i Stockholm och göra PR för den skiva jag spelade in år 1974. Egentligen upplever jag att jag borde stå närmare åt att försöka göra en insats mot lidandet i världen. Men vad?
Det är fortfarande svårt att veta hur, och jag kämpar med att försöka finna uppslag. Samtidigt tycker jag att det finns så många besuttna människor, alltså folk som har det fantastiskt mycket bättre ställt än jag som borde göra insatser.